Old School – L-G Pettersson

Landslagsman i Umeå – poängkung i Luleå

Under 80- och första halvan av 90-talet, var Lars-Gunnar Pettersson alltid en av elitseriens bästa poängplockare. Bäst indivduellt gick han hemma i Luleå under skifter mellan 80- och 90-tal – medan han skördade landslagsframgångarna under åren i Björklöven.
– Han (Tommy Sandlin) ansåg väl inte att jag var tillräckligt bra, säger Pettersson om bristen på senare landslagsuppdrag.

I dagens Old School ska ni få träffa en av världsmästarna 1987 i Wien, Lars-Gunnar Pettersson, ”L-G” som han kallas, lämnade Luleå när laget fortfarande harvade i division ett, för spel i elitserien med Björklöven från Umeå. Han blev kvar i klubben under sju säsonger innan ”L-G” återvände hem till Luleå HF – där han bland annat blev elitseriens poängkung 1989, med 29 mål och 24 assists på 40 matcher.

Du inledde ditt hockeyspelande i IFK Luleå. Var det givet att det skulle bli just hockey i unga år?
– Nej, det var det väl inte utan jag spelade även fotboll för IFK Luleå, men jag var väl bättre på ishockey, så det blev väl ett naturligt steg så att välja ishockeyn.

Var det några ur det knattelag som du tillhörde i ishockey som också tog sig fram till Luleå HF:s A-lag?
– Vi var ett gäng ganska bra spelare födda 1960 och dom två jag kommer att på direkt är Hasse Andersson och Mats Öhman, men jag glömmer säkert någon.

Du lämnade Luleå för spel i Björklöven. Var det frågan om en ren värvning, eller?
– Det var så att Luleå spelade i division ett då och jag hade spelat i fyra säsonger i klubbens A-lag fast jag bara var 20 ”bast”. Jag var klar med skolan och hade gjort lumpen, så när jag fick chansen att prova elitseriespel så fanns det ingenting att tveka på. Jag har för mig det var Roffe Norgren från Björklövens sida som tog kontakt med mig då.

Fanns det fler klubbar med i bilden?
– Förutom Björklöven så var det väl Skellefteå och Modo, klubbarna utefter Norrlandskusten.

Du stannade sju säsonger i Björklöven, vad gjorde den klubben så speciell för dig?
– För det första så hade vi ett jäkla bra lag med killar som Calle Johansson, Ulf Dahlén, Hasse Edlund, Matti Pauna, Micke Hjälm, Tore Öqvist… man kan fortsätta hur länge som helst. Vi hade väldigt kul ihop och det var väl egentligen Tommy Sandlin som i mitten på 1980-talet byggde upp det här laget. Men han var inte coach då vi vann guldet 1987 utan då hade ”Virus” Lindberg tagit över, men dom båda betydde mycket för Björklöven.

Jag antar att SM-guldet 86/87 smäller högst av alla framgånga med Umeå-klubben?
– Ja absolut, det var också under dom här åren som jag även blev etablerad i Tre Kronor och fick spela VM 1985, 1986 och 1987 och Canada Cup 87, så åren i ”Löven” betydde mycket för mig.

Var det stor skillnad på Luleå HF som du kom ifrån och Björklöven?
– Absolut inte, i vilket fall inte då utan dom var ganska likvärdiga.

Håller du kontakten med Umeåspelarna än idag?
– Jo då jag har kontakt med Hasse Edlund, Micke Andersson med flera. Hasse är ofta här uppe i Luleå och kollar på hockey i sitt jobb, så då brukar vi ses över en fika. Men jag brukar åka ner till Umeå minst varje sommar och försöker då hälsa på alla vänner där nere.

Du var draftad av Edmonton Oilers i NHL, var det aktuellt att åka över och spela någon gång?
– Jag var väl först draftad av Edmonton men sedan tog väl Vancouver över rättigheterna på mig fast jag hörde aldrig att det skulle ha varit riktigt nära för mig att bli proffs i NHL.

Vad fick dig att vända hem till Luleå efter SM-guldet 1987?
Jag var 27 år då och hade just vunnit SM-guld med Björklöven så

Foto: L-G Pettersson 1982.

läget kändes väl tajmat. Luleå hade varit på och tjatat allt sedan dom gått upp i elitserien 1984 och nu kände jag att tillfället var det rätta.

Finalförlust Luleåhöjdpunkt

Vad är ditt starkaste minne från dina sista sju år som ishockeyspelare då du tillhörde Luleå HF?
– Det var många fina år och vi låg nästan alltid på övre halvan av tabellen. Höjdpunkten kunde ha blivit 1993 då vi ledde SM-final serien mot Brynäs med 2-0 i matcher men förlorade med 3-2. Visst var riktigt tråkigt att vi förlorade, men samtidigt gjorde vi en riktigt bra säsong.

Du spelade tre VM-turneringar, med guldet i rutiga kostymer 1987, som kronan på verket. Vad var storheten med den upplagan av Tre Kronor som kunde ta er ända fram till VM-guldet?
– Det var många bra ledartyper i laget som Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Anders Eldebrink med flera. Men vi hade också det där lilla flytet som behövs om man ska vinna ett VM-guld. Sedan var det den här historien om tysken Sikora som hade spelat med polska landslaget som junior. Det har blivit en klassiker nu haha…

Det gick så långt som till civilrätt innan det blev klart vad som gällde inför slutspelet. Hur mycket märkte ni spelare av detta?
– Vi fick nog inte reda på allt men det jag minns var att vi ena stunden var klara för slutspel och i andra stunden så var det Finland som var klara i stället. Vi killar kunde inte göra så mycket åt situationen men det slutade i alla fall bra för våran del och vi vann i sista matchen mot Kanada med hela 9-0 i en underlig match. I den sista och avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien så avgjorde Krutov, har jag för mig, matchen så vi blev guldmedaljörer.

Hur upplevde du hyllningarna när ni kom hem till Sverige?
– Det var något helt enorm. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut och vi i laget fattade ingenting. Det var nästan en helt sjuk känsla. Idag är det vanligare att man hyllar Tre Kronor då dom vinner guld men då hade det inte varit något liknande tidigare så vi blev överrumplade. Men jag känner mig väldigt stolt över att få ha varit med om det.

Du spelade Canada Cup -87 samt OS -88. VM, OS eller Canada Cup, vilket som lagenhet betraktat var roligast att spela och uppleva?
– Sportsligt sätt så är det Canada Cup. Framförallt Kanada hade alla sina bästa spelare med då och jag minns matchen mot just Kanada ganska väl. Vi förlorade med 5-3 och jag hade flytet som fick göra ett mål. Kanada hade ett skapligt lag då med Gretzky, Lemieux och grabbarna.

Trots vinst i elitseriens poängliga 1989 så fanns du inte med mera i Tre Kronor efter OS -88, hur kom det sig?
– Det skulle du nog ha frågat Tommy Sandlin om, haha… jag vet faktiskt inte, men han ansåg väl inte att jag var tillräckligt bra.

Behövde bra framspelare

Hur ser Lars-Gunnar Petterssons liv ut idag?
– Jag jobbar som redovisningskonsult på Ernst & Young i Luleå och

Foto: L-G Pettersson 1987.

just nu känns det som jag bara deklarerar dygnet runt. Sedan är jag inblandad i Luleå HF:s ungdomssektion där jag är med och sköter allt det sportsliga kring A och B-juniorerna. Men det är helt på frivillig basis.

Av alla ledare du haft under din långa och framgångsrika karriär, vem har varit den som gjort mest intryck på dig?
– Sandlin! Det är nog Tommy Sandlin och ”Virus” Lindberg som är dom två bästa tränare jag har haft. Men Tommy är nog den som gjort störst intryck på mig som han var i Björklöven när jag som ung kom dit. Han hade jäkla fina träningar och man lyssnade på allt han sa och lydde blint.

Om vi får avkräva dig ett All Star Team med alla du spelat med under åren, hur skulle det se ut?
– Jag var en sådan spelare som alltid har varit i behov av bra framspelare och dom tre bästa sådana spelare jag spelat med är Mikael Andersson, ”Skuggan” Nilsson och Matti Pauna så det får bli min kedja. Timo Jutila får bli ena backen och Lasse Karlsson den andra. I mål ställer jag Göte Wälitalo. Nu har jag säkert glömt någon men dom sex får det bli.

Du spelade 11 A-lagssäsonger i Luleå och sju i Björklöven. Vilket av lagen finns närmast ditt hjärta?
– Jag är född och uppväxt här i Luleå så dom ligger snäppet före Björklöven. Men det är två fina klubbar som jag följer hur det går för.

Legendfakta

Lars-Gunnar Pettersson
Född: 1960
Forward
Landskamper: 117 A – 28 B – 18 J
OS Brons: 1988
VM Guld: 1987
VM Silver: 1986
VM 6:a: 1985
Canada Cup Brons: 1987
JVM Brons: 1980
JEM Brons: 1979
Klubbar som spelare: IFK Luleå, Groko Hockey, Luleå HF, IF Björklöven
Bor i Luleå

Text: Jante Abrahamsson