Mästarback som hjälpte Tommy Sandlin på traven

Ännu en söndag, ännu en hockeylegendar. Dagens Old School-presentation handlar om den tuffe backen Bertil ”Masen” Karlsson, som vann VM-guld med Tre Kronor i Denver 1962 och SM-guld med Brynäs 1970. Dessutom gav han Tommy Sandlin en ”hjälpande” knuff i karriären.
– Det var efter att jag åkt på vår tränare Nisse Bergström av misstag och han bröt flera revben som Tommy kom in som förstetränare, berättar han.

Hockeysverige.se:s läsare skall ånyo få resa tillbaka en bra bit i tiden och träffa en av våra tidiga världsmästare. I dag handlar Old School om världsmästarbacken från 1962 i Denver, Colorado, Bertil Karlsson, mer känd som ”Masen”.

Bertil, vad kommer namnet ”Masen” ifrån?
– Jag själv är visserligen uppväxt i Strömsbro men pappa min var från Dalarna, Smedjebacken närmare bestämt.

Foto:

”Masen” i aktion för Strömsbro 1960.

Av alla stora Gävleklubbar som fanns då du växte upp i stan, varför föll valet på just Strömsbro IF?
– Först och främst handlar det om att jag växte upp i stadsdelen, eller förorten om du så vill, Strömsbro. Och det var där som jag hade mina idoler i A-laget som till exempel Gert Blomé som var fyra år äldre än jag. Men det som fanns då, som jag kan sakna i dagens hockey, är klubbkänslan. Det skulle väldigt mycket till om du skulle byta till en annan klubb i samma serie under de år som jag spelade hockey.

Hur var rivaliteten mellan Gävle Godtemplare, Brynäs, Huge och Strömsbro vid den här tiden?
– Det var jämt en strid på strupen mellan klubbarna här i Gävle. Brynäs var då ett lag som åkte upp och ner mellan serierna och ”Godis” vann guld 1957 och var ”stand-by” hela tiden i högsta serien då. Det var aldrig så att du umgicks med några från de andra Gävlelagen direkt, och det var nog ännu värre mellan supportrarna till klubbarna. Fast det gick aldrig så långt som gör i dag mellan fansen.

Vad har etsat sig fast i minnet från A-lagsdebuten med Strömsbro?
– Jag kommer nog inte ihåg vilken match jag debuterade i. Men den första match med A-laget som jag minns var nog då vi slog Brynäs i DM-finalen. Jag var bara 15 år då och satt på bänken men det var ändå väldigt stort att slå Brynäs minns jag.

Fin målvaktstradition

Strömsbro fick fram fantastiskt fina målvakter vid den här tiden. Jag tänker på Leif ”Honken” Holmqvist, ”Wille” Löfqvist och Bengt-Olof Andreasson. Varför tror du att lilla Strömsbro lyckades så bra på målvaktssidan just då?
– Det är svårt att svara på, men det kom över huvud taget fram väldigt många talanger från Strömsbro som till exempel Gert Blomé, som jag nämnde tidigare, Valter Åhlén som senare spelade i Hammarby och Gävle, Gösta Westerlund som flyttade till Djurgården, och en kille som hette Torsten Bass som också spelade i Djurgården någon säsong.

– Men anledningen till att just vi fick fram bra målvakter kan ha varit att Jack Simons var uppe och hade en modern utbildning för våra målvakter, och då gällde det väl att snappa upp och utveckla sin stil. Då stod oftast målvakterna upp, men Simons lärde ut hur du jobbar efter isen. Han var nog lika viktig för målvakterna i Sverige som rikstränaren Ed Riegle var för utespelarna. Det var han som lärde oss svenskar att spela hockey på riktigt om man säger. Ed fick oss svenskar att från att förlora mot ganska dåliga lag som Wembly Lions till att slå Kanadas landslag.

Vilka var Strömsbros stora stjärnor under åren du spelade där?
– Styrkan med Strömsbro var att vi inte hade de här direkta stjärnorna utan klubben utvecklade egna talanger. Jag var nog först från vårt lag att etablera mig i Tre Kronor och sedan kom väl ”Honken”. Blomé var annars den stora stjärnan men han flyttade från Strömsbro till Gävle och senare Frölunda innan jag hade kommit upp i A-laget, så vi spelade aldrig ihop.

Spelskicklig lillebror

Foto:

Lillebror Torsten Karlsson 1966.

Din tio år yngre bror Torsten Karlsson var också framgångsrik i den orangea tröjan, hur delaktig var du i fostran av ”Lill-Masen” som hockeyspelare?
– Ingenting haha … Åldersklyftan var för stor mellan oss för att jag skulle kunna hjälpa honom in i laget. Torsten var mest känd för att ha en lång klubba haha … men han var väldigt spelskicklig också – fast inte riktigt lika bra på skridskorna som jag.

Inför säsongen 68/69 blev det spel hos lokalkonkurrenten Brynäs. Vad fick dig att ta steget över Testeboån och spela för Brynäs?
– Vi hade åkt ur allsvenskan och jag hade redan vunnit VM-guld och VM-silver så nu ville jag bli svensk mästare innan jag lade skridskorna på hyllan.

Uppmärksammades den här övergången stort i lokalpressen?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det var väl ingen speciellt stor sensationsnyhet direkt eftersom Strömsbro hade åkt ur.

Var det då Brynäs även fick med Wille Löfqvist och ett målvaktsbenskydd på köpet?
– Det är väl en liten skröna från Wille, han gillar sådant haha … Delvis stämmer det väl. Wille och jag gick från Strömsbro till Brynäs samtidigt men jag gjorde upp med Ture Wickberg i Brynäs direkt och jag vet inte vad som ingick i överenskommelsen mellan klubbarna. Ture hade betytt mycket för mig redan innan jag gick till Brynäs och det var han som påverkade landslagsledningen att ta med mig i Tre Kronor.

Vann SM-guld 1970

Hur trivdes du under dina två säsonger i Brynäs?
– Det var bra i Brynäs. Jag var redan en etablerad spelare då i Sverige och kände nästan hela Brynäs lag så jag fick respekt med mig direkt och det är viktigt.

Foto:

Mästare i Brynäs 1970.

Du blev svensk mästare 1970 med Brynäs efter att laget varit helt skoningslöst i SM-slutspelet. Varför tror du ni kunde återvända till tronen efter att ha missat guldet i sista omgången säsongen innan?
– Alla träd växer inte lika hög varje år. Tillfälligheter gör att det tar stopp ibland för alla lag och så var det nog året innan. Något annat svar kan du nog inte få för vi hade ett fantastiskt bra lag båda åren.

Många lyfter fram ”Virus” Lindberg, Tord Lundström, ”Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, ”Tigen” Johansson med flera som nyckelspelare i Brynäs vid den här tiden. Men det var ändå den alltid så lugne Lars ”Bylle” Bylund som var lagkapten. Vad betydde han för Brynäs framgångar?
– ”Bylle” betydde nog ganska mycket för Brynäs. Han var ingen back av internationellt mått kanske, men han och Lasse Hedenström var backpar under mina år i Brynäs och de var, som du säger, väldigt lugna och gjorde sällan misstag. Den största profilen vid sidan av isen var annars ”Tigern” Johansson. Han var som taktiker långt före sin tid och utvecklade Brynäs till det topplag man var under så många år. Inget ont om Tommy Sandlin, men han var mer eller mindre en pärmbärare vid den här tiden. Det var efter att jag åkt på vår tränare Nisse Bergström av misstag och han bröt flera revben som Tommy kom in som förstatränare.

Jag ska citera en bok som jag läste om dig i dag: ”’Masen’ är en friskus av gamla stammen som ”Calle Aber” (Carl Abrahamsson) och ”Svenne Berka” (Sven Bergqvist). Men domarna gillade inte alltid hans spelsätt så det blev utvisningsbåset, bums!” Hur skulle du beskriva din spelstil på planen?
– Jag var väl ingen tuff eller ful spelare med dagens mått mätt. Men jag fick mer acceptans för mitt spel då vi mötte kanadensarna och amerikanerna i VM än vad jag fick här hemma. Jag gillade att spela tufft men det uppskattades inte alltid av motståndarna och domarna.

Slutade du med ishockey efter guldet?
– Ja, det kan man säga. Under en säsong var jag spelande tränare i Storvik och senare tränade jag även Strömsbro i division 1 under fyra säsonger. Vi var väl med och kvalade till Elitserien under några av de åren.

VM-debut i Prag 1959 – guld 1962

Du gjorde 66 A-landskamper. Hur var själva debuten?
– Jag minns inte debuten, tror jag … Men jag kommer ihåg att jag var med i det som kallades Pressens lag 1958 och vi mötte Tre Kronor på Johanneshovs uterink. Det jag minns främst var att de berömde mig en hel del efter den matchen.

Det blev VM-debut redan 1959 i Prag. Tre Kronor slutade på en femteplats. Hur var reaktionerna på det resultatet hemma i Sverige?
– Det var väl inga speciella reaktioner, utan det var nog värre efter misslyckandena 1960 i Squaw Valley och 1961 i Schweiz. AIK och ledaren för Tre Kronor, Herman Carlsson, hade klivit tillbaka då och Pelle Bergström hade kommit in som landslagets starke man. Tidigare hade de flesta landslag bestått av spelare från Stockholmstrakten, men nu hade det sedan några år kommit in fler och fler spelare utifrån vilket inte var allt för populärt. Men Djurgårdens storhetstid var över och det började komma fram nya storlag som Brynäs, Frölunda och Leksand så det var ett toppskifte under några år i svensk hockey då.

Foto:

Lennart ”Klimpen” Häggroth mot USA i VM guldåret 1962.

Då hade ni betydligt större framgångar i Denver, Colorado 1962 då ni vann guld. Vad var hemligheten bakom det här laget?
– Vi fick ihop gruppen bra redan innan VM då vi var på turné i Minnesotas svenskbygder. Sedan kom vi i gång bra i turneringen och hade två bra målvakter i ”Klimpen” Häggroth och Kjell Svensson. ”Klimpen” fick som bekant sitt riktigt stora genombrott då från att ha varit ganska okänd även för oss landslagsspelare.

Vem spelade du tillsammans med på backplats i den turneringen?
– Då fick jag spela ihop med min vän från Strömsbro, Gert Blomé, och det fungerade perfekt.

Hur firades guldet i USA då det stod klart att ni slagit Västtyskland i den sista matchen?
– Nja … Jag minns inte att vi firade guldet speciellt mycket då vi var kvar i USA. Det jag minns där bortifrån var att trots att finnarna inte hade vunnit någon medalj – som vanligt – så var de i alla fall bäst på att fira haha. Det blev ett väldigt överraskande mottagande då vi kom hem till Bromma. Men självklart var det ingenting jämfört med hur gulden firas i dag.

Vad hände vid Stockholms-VM 63, då du skulle vara med och försvara de svenska färgerna? Du spelade inledningsmatchen mot Östtyskland och gjorde ett mål men sedan var du inte med något mer.
– Det blev bara en eller ett par matcher under den turneringen. Hela säsongen hade varit jobbig och jag hade fått tummen avslagen tidigare på året under en av våra matcher med Strömsbro i division 2. Så man kan säga att jag helt enkelt var ur form.

Hur ser Bertil ”Masen” Karlsson liv ut idag?
– Det är lugna gatan med mycket fritid och natur här hemma i Strömsbro.

Hur ofta är du i Läkerol Arena och ser på hockey och träffar gamla hockeykompisar från förr?
– Jag har faktiskt inte satt min fot där ännu. Inför invigningen fick jag några biljetter, men jag gav bort dem till min fru som tog med sig en vän och gick. Intresset för hockey är näst intill noll för mig i dag. De flesta spelar mer för plånboken än för klubbmärket och det är inte så jag vill se på idrotten. Men visst har jag kontakt med flera av mina gamla hockeyvänner. ”Pärra” Härdin bor nästan granne med mig här i Strömsbro och ibland hörs jag och Gert Blomé på telefon. Det händer även att ”Honken” tittar in när han är i stan.

Nu vill vi veta ditt All Star team också, Bertil?
– Målvakt får bli ”Honken”. ”Nicke” Johansson platsar på en backplats men sedan kan jag inte välja vem av Roland Stoltz, Gert Blomé och Bert-Ola Nordlander som får vara på andraplatsen. Framåt blir det tre centrar: Uffe Sterner är självskriven, Sven Tumba trots att han inte alltid var den mest lysande lagspelaren – men vilken kille och eldsjäl! Sedan ska givetvis Nisse Nilsson också vara med.

Text: Ronnie Johansson