Flygrädsla gav elitseriestjärna

Nobbade stjärnlag för Luleå

Han hade kunnat spela med Mario Lemiuex, Jaromir Jagr, Paul Coffey och resten av stjärnorna i Pittsburgh Penguins under det tidiga 90-talet. Flygrädsla fick dock den tjeckiske landslagscentern Jiri Kucera att rygga tillbaka – istället hamnade han i Luleå.
– Jag hade mitt bästa år där, säger Kucera.

Om någon idag minns VM i Bern 1990, är det kanske för att Pär Djoos, av alla, blev svensk poängräddare i en dramatisk match mot Sovjet och att Håkan Loob och ”Kenta” Nilsson ofta hade lekstuga i offensiv zon. Totalt ledde det dock inte till mer än silver för svensk del, den gången.

Bronset kammade Tjeckoslovakien hem, där unga stjärnor som Robert Reichel, Robert Holik och Jaromir Jagr fick de flesta rubrikerna. I skuggan av dem, gjorde dock den några år äldre centern Jiri Kucera en strålande turnering, med fem poäng på åtta matcher, och Kucera fick under sommaren ett NHL-erbjudande från Pittsburgh Penguins, som redan Jagr ritat på för, hem i brevlådan.

Pittsburgh, med Mario Lemiuex och bunt andra stjärnor i spetsen, skulle ta hem sin första Stanley Cup den kommande säsongen – men det fick bli utan Jiri Kucera. Kucera nobbade nämligen dollarbuntarna, men inte för att han hade något bättre erbjudande någon anannstans – utan på grund av sin flygrädsla.

– Det blev att jag valde Tappara i Finland istället. Jag ville inte till Nordamerika på grund av min flygrädsla och med reseschemat där, så insåg jag att det skulle bli ett problem, säger Kucera till hokej.cz.

Ur askan och in i elden

Fyra år i Finland fick dock räcka för tjecken, som därefter fick pröva sin

Foto: Bildbyrån Kucera i slutspel mot Malmö 2000.

vingar på annat håll – i dubbel bemärkelse. 1994 gjorde nämligen Luleå en storsatsning på bli svenska mästare och kronan på verket i den satsningen var tjeckstjärnan Kucera, som i fyra år dominerat SM-liiga, och målvakten Jarmo Myllys.

Trots sin flygrädsla, valde Kucera att skriva på för Luleå, som har flest flygmil av samtliga svenska klubbar.

– Jag fick prata med någon som hjälpte mig med mina problem, Luleå flyger ju nästan lika mycket som i NHL. Det tog mig två-tre månader, sedan hade jag kommit över problemen. Jag ska inte säga att det gick bra, men det gick.

Rädslan för att flyga kan ha bidragit till tjeckens något trevande inledning i elitserien – men snart flög Kucera fram även på isen och bildade tillsammans med Stefan ”Skuggan” Nilsson och Lars Hurtig en dödlig anfallstrio. Säsongen 95/96 tog så Luleå sitt SM-guld, efter 34 poäng på 39 matcher av tjecken.

– Jag hade bra år även i Dukla Jihlava i Tjeckien och i Tappara, men 95/96 i Luleå var nog min bästa säsong. Det var en otroligt vacker känsla att få vinna mästerskapet där, funderar Kucera.

SM-guldet markerade också slutet på Kuceras första sejour i Norrbotten. Innan våren var över, hade han också hunnit med att bli världsmästare med Tjeckien.

– Det var förstås enormt att nå två sådana stora framgångar inom loppet av två månader. Målet jag satte i öppen kasse i finalen mot Kanada är något jag alltid kommer att minnas.

Inget emot svenska tränarjobb

Efter ett år hemma i Tjeckien och ett i Kloten, skulle tre ytterligare säsonger i Luleå följa för Kucera, som hade stor del i att norrbottningarna nådde semifinal under samtliga tjeckens tre avslutande år i klubben. Sedan Jiri Kucera lämnade klubben, har man faktiskt inte vunnit en enda slutspelsserie.

– Jag gillar Sverige, jag hade en bra tid där, lärde mig språket och fick en hel del nya vänner. Kanske skulle jag också kunna coacha ett lag där någongång, men jag har inte fått något erbjudande, säger den förre Luleå-stjärnan.

För tränarkarriär, var nämligen det som väntade för Kucera, sedan en ryggskada tvingade honom att avsluta karriären 2001. Den gångna säsongen höll han till i slovakiska Nitra, men kanske har alltså inte svensk hockey sett det sista av den flygrädde tjecken.

En spelare som nobbade självaste Pittsburgh Penguins på grund av flygrädsla – bara för att bli hjälteförklarad i Sveriges mest flygintensiva lag.

Jiri Kucera sänker Färjestad 1996

Text: Jante Abrahamsson