Målvaktskungen av piratligan

Old School NHL – John Garrett

Dagens gäst i Old School NHL är passande nog en före detta spelare med band till Vancouver Canucks organisation. John Garrett vaktade Canucks kasse under en kortare period, men är framför allt känd som expertkommentator under lagets tv-sända matcher. För hockeysverige.se berättar han om sin egen karriär i piratligan WHA.

John Garrett, som fyller 60 år i juni, var en av de mest uppskattade målvakterna i NHL och WHA bland spelarna under 1970-talet och början av 1980-talet. Han hade alltid en kul kommentar över och ett leende på läpparna även i dom jobbigaste stunderna för lagen han spelade för.

I WHA, som levde mellan åren 1973 och 1979 och var en parallell liga till NHL, innehar han rekordet för antalet vunna matcher för målvakter. Av de 323 matcherna han vaktade målet för Minnesota Fighting Saints, Toronto Toros, Birmingham Bulls och New England Whalers, vann han inte mindre än 148 av dem. Säsongen 1976/77 togs han ut i ligans All Star Team. Här får ni träffa Garrett i en intervju för Old School NHL och Hockeysverige.se.

Trenton, var ligger det?
– Det ligger i Ontario, Kanada, inte så långt från Toronto och det var där som jag växte upp. Vad ska man säga om Trenton? Det var och är fortfarande den största flygmilitärbasen i Kanada och det bor runt 12 000 invånare i själva samhället.

Varför valde du att bli just målvakt hemma i Trenton?
– Anledningen till det var helt enkelt att min storebror ville han någon att skjuta på när han spelade hockey hemma i området, skrattar John Garrett.
– Jag spelade först hockey för Trentons B-juniorer innan jag kom till Peterborough Petes juniorlag 1969. Där fick jag Roger Neilson som coach och han var en väldigt duktig coach redan då, men framför allt även en väldigt bra person som jag är mycket tacksam att jag fick lära känna. Han lärde mig och mina lagkamrater i Peterborough väldigt mycket hockey men även väldigt mycket om det sociala livet vid sidan av isen.

Hade svårt att platsa i NHL
Efter att ha spelat ibland annat Montreal Juniors, Kansas City Blues, Portland Buckaroos och Richmond Robins i olika mindre ligor lockade Minnesota Fighting Saints från den då ett år gamla WHA-ligan Garrett med ett kontrakt.

Foto: Skräckinjagande målvaktsmasker var John Garretts specialité.

– I Montreal Juniors var jag bara med under deras slutspel säsongen 1969/70. Oj, vad länge sedan det låter, skrattar Garrett, eller ”Chi-Chi”, som han kallades av lagkamraterna.
– Jag draftades av St. Louis Blues i NHL 1971 men i deras organisation fick jag ingen chans i NHL utan jag fick bara spela i mindre ligor i deras farmarlag. Efter två säsonger hos St. Louis blev jag såld till Chicago Blackhawks. Chicago hade ju Tony Esposito och Gary Smith, som var två av ligans bästa målvakter, på den här tiden. Så även under mitt år i Chicagos organisation fick jag hålla till i deras farmarlag. Då beslutade jag att hoppa på WHA och spela där för Minnesota.
– De första åren i WHA hade ligan problem med att det var för många lag och att ägarna av lagen inte var tillräckligt duktiga eller kompetenta för att driva och utveckla verksamheten. Minnesota, där jag spelade, gick i konkurs och utgick under min tredje säsong där, så jag flyttade till Toronto Toros som året efter såldes och blev Birmingham Bulls.

Birmingham Bulls hade ett väldigt namnkunnigt lag under dina år i klubben, men vilken nivå höll ni egentligen?
– Vi hade ett lag med väldigt många skickliga spelare. Men jag vill nog även påstå att vi var ett lite äldre lag. Frank Mahovlich var på väg mot slutet av sin karriär och hade hela tiden problem med ett skadat knä. Paul Henderson spelade tillsammans med Vaclav Nedomansky och sedan kom både Tim Sheehy och Tom Simpson från Edmonton Oilers.

Foto:

– Trots alla bra spelare gjorde vi inga bra säsonger i WHA och till mitt andra år i klubben bytte vi coach till Glen Sonmor. Med Sonmor som coach blev vi ligans tuffaste lag med spelare som Gilles ”Bad News” Bilodeau (258 utvisningsminuter), Frank ”Never” Beaton (279) och Dave ”Killer” Hanson (241). Dave spelade förresten en av bröderna Hanson i hockeyfilmen ”Slapshot” med Paul Newman i huvudrollen.
– I laget spelade även Steve Durbano, Phil Roberto och Serge Beaudoin som också var riktigt tuffa killar och som gjorde att fansen i Alabama verkligen älskade oss. När laget gick in i en ekonomisk kris efter den säsongen så var ägaren, John Bassett, som för övrigt var en god vän till mig, tvingad att sälja några av våra bästa spelare för att få in pengar till organisationen. Mark Napier, Ken Linseman, Rod Langway och jag själv blev sålda ungefär som på samma sätt som man säljer bilar.

Ny klubbadress för John Garrett i WHA kom nu istället bli New England Whalers som året efter kom att flytta sin organisation till Hartford.
– Året efter min flytt till New England slogs ligorna ihop och vi flyttades till Hartford och fick alltså spela i under namnet Hartford Whalers i NHL. I dag heter ju laget Carolina Hurricanes. Om de första åren inte var speciellt bra i WHA var de sista åren bättre. Då var det bara sju eller åtta lag kvar, vilket ökade kvalitén och kraven på lagen och spelarna. Lagen i WHA var faktiskt bättre än lagen på den undre halvan i NHL. Det är ju bara titta på vad New England (Hartford), Edmonton och Québec åstadkom i NHL.
– I WHA hade jag även turen att få vara med i ligans All-Star-matcher vid tre tillfällen.

Lagkamrat med Gordie Howe
I New England, men även i Hartford, kom John Garrett bli lagkamrat med en far och två av hans söner – det vill säga Gordie, Mark och Marty Howe.
– Gordie var ju 52 år då, men ändå kunde han vara med och konkurrera som en av NHL:s bästa spelare, fantastiskt. Han var ju även en av de mest eleganta och trevliga personer du kunde tänka dig att möta.
– Mark Howe borde vara själskriven i Hall of Fame och Marty Howe var kanske inte en lika stor talang. Men det vägde han upp med sin otroliga passion för hockeyn.

Efter två och en halv säsong med NHL-spel för Hartford Whalers såldes Garrett till Québec Nordiques där han bland annat fick slåss om platsen i målet med Dan Bouchard, Michel Plasse och Clint Malarchuk.
– När jag värvades till Quebec blev jag ganska snabbt andremålvakt bakom Dan Bouchard. Han var den första målvakten som spelade med butterfly-stilen. Patrick Roy formade för övrigt sitt sätt att agera som målvakt just utefter hur Bouchard spelade.
– Malarchuk spelade visserligen i vårt farmarlag mest under de här åren, men vi lärde känna varandra riktigt bra.

Foto: John Garrett under sin korta sejour i Vancouver Canucks, en klubb han har band till än i dag.

När Vancouver Canucks målvakt Richard Brodeur blev skadad säsongen 1982/83 ringde Garretts tidigare coach från juniortiden, Roger Neilson, och frågade om inte Garrett ville komma dit och spela. Samma år fick han dessutom, som ensam spelare från Vancouver Canucks, delta i den ärorika, men kanske inte alltid sportsligt heta All-Star-matchen i NHL. Coach för Garretts All-Star-lag var för övrigt Roger Neilson och i motståndarmålet stod ingen mindre än Pelle Lindbergh från Philadelphia Flyers.
– När jag såldes till Vancouver återvände jag till min gamle coach från Peterborough, Roger Neilson. Dessutom var min coach från Minnesota, Harry Neale, general manager i klubben. Klubben förändrade mycket just då och var i en generationsväxling på backsidan under de här åren.

Imponerades av Thomas Gradin
Lars Lindgren (Minnesota North Stars), Kevin McCarthy (Pittsburgh Penguins) och Colin Campbell (Detroit Red Wings) blev alla sålda inom loppet av ett år efter att jag kommit till klubben.
– Just Lindgren var ju en riktig ledare och han var i högsta grad en väldigt viktig spelare för laget och en stor förlust för oss.

När vi börjar prata om svenska spelare som Garrett spelat med kommer vi in på Thommy Abrahamsson, Lasse Molin, Patrik Sundström med flera. Men den Garrett fastnar på med ett skratt är Långseles Thomas Gradin.
– Thomas var ju före sin tid som spelare. Hans skicklighet med pucken och hans fantastiska skridskoåkning kompletterades med att han var den bäst tränade spelare jag har träffat på. Det var långt före att man tog dietister och underliga fyscoacher till hjälp för sina lag, skrattar Garrett.

Efter tre säsonger i Vancouver Canucks avslutade John Garrett sin mycket framgångsrika målvaktskarriär med att spela några matcher för Fredericton Express i AHL under coachen André Savards ledning. Garrett var då 34 år och att slåss med yngre målvakter som Wendell Young, Frank Caprice, Mario Gosselin, Luc Guenette och Richard Sevigny i farmarlaget var inget som lockade Garrett längre.
– Efter att jag slutade spela har jag varit involverad i både radio- och TV-sändningar från NHL-matcher. Det här är ett jobb som jag verkligen tycker är riktigt roligt och det gör att jag hela tiden känner mig involverad i hockeyn fortfarande. Jag är lyckligt gift och har två underbara döttrar.

Text: Uffe Bodin