• Publicerat 8 juli, 2011
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer

Old School NHL – Jim Fox

Liten på jorden, men stor i spelet. Jim Fox var en pålitlig poängplockare för Los Angeles Kings under 1980-talet. För hockeysverige.se berättar veckans Old School Hockey-spelare om sina fina år i Kalifornien och hur det var att spela i samma lag som den klassiska ”Triple Crown Line” med legendarerna Marcel Dionne, Charlie Simmer och Dave Taylor.

James ”Jim” Fox är en av Los Angeles Kings kultförklarade spelare då han mellan åren 1980 och 1990 svarade för mycket fina och imponerande 479 poäng på 578 matcher. Som junior var han en av Kanadas mest lovande spelare och säsongen 1979/80 fick han bland annat utmärkelsen OMJHL:s mest värdefulla spelare.
Här får ni ta del av Fox berättelse från juniorstjärna fram till att han tvingades avsluta sin karriär i förtid säsongen 1989/90 och vad som hände efter karriären för den, med hockeymått mätt, inte allt för storväxte kanadensaren (173 cm/79 kg).

– Jag kommer från en mycket liten stad i Kanada som heter Coniston som inte ligger långt från Sudbury i norra Ontario och där det bara bor runt 2 500 invånare. De flesta som bodde i staden då jag växte upp jobbade i gruvan eller i nickelfabriken så det var ingen lyx direkt under vår uppväxttid. Men det som jag beundrar våra föräldrar för var hur hårt de jobbade för att vi skulle kunna idrotta och främst då spela hockey.
– Som knattar hemma i Coniston, då vi var 10-11 år, och i Bantams, 13-14 år, hade vi väldigt starka lag och slog lag från andra betydligt större städer i Kanada. Det här var något som alla i staden kände sig delaktiga i och alla följde vårt lags matcher.

Coachades av legendar i Ottawa
Säsongen 1975/76 lämnar Jim Fox Coniston för spel i North Bay Trappers.
– Det var dags att ta nästa steg och få tuffare konkurrens eftersom jag ville fortsätta utveckla mig som spelare. Jag var bara 15 år då och North Bay ligger en dryg timme från Coniston så jag fick bo hos en värdfamilj och gå i skolan där.
– Det Trappers jag tillhörde spelade i andra juniorligan ”Tier II” och var precis under den nivå som vi här borta kallar ”major junior league”.

Hur var din tid i North Bay Trappers?
– Jag var ju bara femton år då jag flyttade dit och de spelare som jag fick spela mot var runt tjugo år så det var bara se till att växa upp snabbt, skrattar Fox.
– North Bay var ett bra ställe att spela på och vi vann ligan första året jag var där. Fansen och det stöd vi hade var fantastiskt och bättre lagkamrater än jag hade där kan man knappast ha. Många av kompisarna från den tiden håller jag faktiskt fortfarande kontakten med.

Hur kom du i kontakt med klassiska Ottawa 67:s första gången?
– Jag var faktiskt tingad av Windsor Spitfires och i slutet av min första säsong i North Bay åkte jag dit på träningsläger. Men jag var inte mogen för spel där, vilket jag själv insåg, så jag återvände och spelade med Trappers även säsongen därpå. Under den säsongen byttes mina rättigheter från Windsor till Ottawa mot backen Behn Wilson, som senare kom att spela i NHL för Philadelphia och Chicago.
– Under den säsongen kom Ottawacoachen Brian Kilrea, som för övrigt är invald i Hall of Fame, ned och besökte mig då vi var med North Bay i Toronto och spelade. Han bad mig komma och hälsa på i Ottawa och jag förälskade mig faktiskt i den staden och laget. Säsongen därpå flyttade jag dit.

När man läser Ottawa 67:s laguppställning från Jim Fox år i klubben dyker kända namn som Bobby Smith, Ed Hospodar, Doug Crossman och Doug Smith upp.
– Vi var ett fantastiskt bra lag och det bästa för oss i laget var nog att få spela under Brian Kileras ledning. Han lät de individuellt skickliga spelarna göra sin grej men ändå fick han oss till att vara ett sammansvetsat gäng. Brian hade en fin förmåga att se varje spelares kvalitéer och lyfta fram dem utan att skada laget. Första året hade vi ett väldigt bra lag och tack vare en skada på Tim Higgins fick jag chansen att spela i en kedja med Bobby Smith och Steve Payne, vilken upplevelse, haha…
– Tredje året vann jag poängligan och gjorde 65 mål på 52 matcher och på det var jag ändå inte bäst i min kedja eftersom Yvan Joly gjorde 66 mål och min andra kedjekompis Sean Simpson gjorde, liksom jag, 65 mål. Vilken kedja vi var!

Du gjorde 166 poäng säsongen 1979/80, vad gjorde att du lyfte ditt spel till den nivån just den här säsongen?
– Mycket var det mina lagkamraters förtjänst. Joly var den snabbaste skridskoåkaren i ligan och han hade även fantastiskt fina händer. Simpson var den smartaste och mest osjälviska spelaren jag har träffat.
– Doug Crossman var back i vårt powerplay och sedan hade vi jobbiga och tuffa spelare i laget som exempelvis Bill Kitchen och Rory Cava. Så min framgång den säsongen var resultatet av många olika orsaker, som ni förstår.

Spelade med norsk pionjär

Foto:

I Ottawa 67:s fanns även norske Bjørn Skaare som avled efter en trafikolycka 1989. Skaare som spelade en NHL-match för Detroit men även en säsong i Färjestad.
– Eftersom jag och Bjørn var nya i Ottawa samtidigt höll vi ihop en hel del, särskilt på alla jobbiga fysträningar. Han var en väldigt skicklig spelare och en väldigt duktig skridskoåkare. Bjørn blev
faktiskt mer framgångsrik än vad många trodde att han skulle bli.

1980 var även året då Jim Fox draftades av Los Angeles Kings.
– Draften vid den här tiden var inte samma stora jippo som den är idag. Jag visste inte ens att jag var aktuell för att draftas utan Kings ringde mig hemma och på den vägen fick jag veta att klubben tingat mig. Då var jag ju bara glad över att någon NHL-klubb över huvud taget ville ha mig. Nu har jag jobbat
här i Los Angeles i trettio år och så här efteråt är jag mycket tacksam att det var just Kings som valde mig.

Hur var din första camp tillsammans med stjärnor som Charlie Simmer, Dave Taylor och Marcel Dionne?
– Det fick ju verkligen mig att öppna ögonen och inse hur dominerande och bra ”Triple Crown Line” var. Men alla aktuella spelare var ju väldigt bra och jag minns att jag tänkte att ingen av de här killarna har några svagheter.

Marcel Dionne gjorde 50 mål eller mer tre säsonger i NHL. Vad var hans storhet som spelare?
– Jag tycker inte att Marcel fick det beröm han förtjänade för den tuffhet han hade som spelare. Han åkte rakt in i trafiken framför mål oavsett vem som stod där. Han offrade sig verkligen för att göra mål, backade aldrig. Sedan hade Marcel ett väldigt bra skott som han älskade att använda men även en fin balans.

NHL-debuten?
– Den var spännande. Vi spelade mot Detroit och vann ganska klart och i tredje perioden gjorde jag dessutom mitt första NHL-mål. Vi gjorde en riktigt bra säsong där vi slutar fyra i grundserien och ”Triple Crown Line” var lagets stora ljuspunkt.

Många svenska lagkamrater
Jim Fox fick inledningsvis Bob Berry som coach i Kings, en man som tidigare hade varit framgångsrik spelare i klubben.
– Bob gjorde ett utmärkt jobb för att få oss att och ställa upp för varandra och spela som ett lag. Vi
var väldigt bra förberedda innan ligastarten det året och anledningen till det var hur Bob hanterade gruppen. Los Angeles Kings hade väldigt långa och krävande resor under säsongen, men trots det lyckades han få ut det bästa ur oss kväll efter kväll. Men mot slutet av säsongen saknades den här rätta energin för att gå hela vägen.

Foto:

Säsongen 1982/83 spelade svenskarna Ulf Isaksson och Peter Helander i Los Angeles Kings och året efter kom även Malmbergets bidrag till NHL, Anders Håkansson, till klubben från Pittsburgh Penguins.
– Ulf var en rollspelare som inte var lika skicklig som de andra svenskarna som kom över hit och spelade. Men han anpassade sig snabbt till spelet här borta och gjorde det bra.
– Peter var en stabil tvåvägsback som olyckligt nog skadade sin handled ganska illa. Jag minns fortfarande då han kom till coachen och visade upp sin minst sagt manglade arm. Hade Peter inte skadat sig tror jag att han hade kunnat bli en All-Star-back i NHL för så pass skicklig var han.
– Anders var en väldigt bra skridskoåkare men även en mycket smart spelare. Han hjälpte Los Angeles Kings på många sätt under sina år i klubben. Anders var även van och bekväm med den amerikanska kulturen och pratade en väldigt bra engelska, lätt att umgås med och verkligen en superkille.

Var säsongen 1984/85 din bästa då du svarar för inte mindre än 83 poäng?
– Den säsongen fick jag väldigt mycket istid på grund av att vi många skador på andra spelare i laget. Jag hade turen att få spela med Bernie Nicholls som var en mycket smart spelare och som även var den ledande spelare i vår kedja. På andra kanten spelade Brian MacLellan och hans storlek och skicklighet gjorde att vi blev en komplett kedja. Vi var även första uppställningen i powerplay den säsongen.

Luc Robitaille och Jimmy Carson tillhörde den nya generationen Kings spelare och Pat Quinn klev in som coach för laget 1984. Hur märktes den här förändringen?
– Både Luc och Jimmy hade förmågan att förändra en matchbild. Luc hade en fantastisk skicklighet när det gällde att göra mål och Jimmy med sin skridskoåkning och skott.
– Pat Quinn hade en enorm respekt hos oss spelare och visade uppskattning för varje spelares talang och fick oss att agera som ett lag ute på isen. Det var mer ett steg i lagets utveckling än någon förändring.

Vad hände i kvartsfinalen mot Edmonton Oilers 1987 då ni förlorade en match med 13-3?
– Vi jobbade inte som ett lag samtidigt som Edmonton var världens bästa lag vid den här tiden. Den kombinationen var väl inte alldeles lyckad för oss.

Spelade med ”Tigern”
Jim Fox spelade under många säsonger med NHL:s mest kände slagskämpe, Dave ”Tiger” Williams och då frågan om ”Tiger” var lika tuff vid sidan av isen kommer upp visar det sig att Fox känner honom mycket väl och ger oss en bild av en spelare och person med två ansikten.
– Dave var och är fortfarande en unik person. Han är väldigt konservativ och vill inte ändra sitt sätt att vara. Dave kan även bli aggressiv vid sidan av rinken, men trots det hamnar han väldigt sällan i trubbel.
– Jag har tillbringat mycket tid med Dave och hans familj vid sidan av hockey och bland annat har vi varit på flera semesterresor tillsammans. Då visar han upp en sida som en varm och mycket omtänksam familjefar och han har en mjukare personlighet än vad han vill att folk ska tro. Lika tuff som han kan vara utåt sett i ena ögonblicket lika mjuk och snäll kan han vara i det andra.
– Det är alltid kul att få umgås med Dave, hans familj och våra andra vänner. Vid julmiddagarna brukar vi sjunga julsånger som Dave spelar lite gitarr till, haha…
– Han älskar faktiskt att sjunga så det blir ofta väldigt trevligt i hans sällskap.

Foto: FOX Sports

I dag jobbar Jim Fox som expertkommentator på Los Angeles Kings matcher.

Säsongen 1988/89 kom att bli en tung säsong för Jim Fox. Ett alltför tidigt slut på karriären började närma sig.
– Den säsongen spelade jag inte alls eftersom jag gjorde min första knäoperation då. Jag kom aldrig tillbaka riktigt efter den skadan och jag hade hela tiden problem med knäskålen.
– Jag slog upp skadan i en match mot Boston Bruins säsongen därpå då jag föll in i sargen olyckligt. När jag satt på bänken knäppte det till i knäet och dagen efter hade jag fruktansvärt ont på träningen och då förstod jag att det var kört.

Varför började du jobba inom Los Angeles Kings organisation efter din karriär som spelare?
– Under säsongen 1988/89, då jag var skadad, fick jag frågan om jag kunde ställa upp och jobba med relationerna mellan klubben och sponsorerna. Wayne Gretzky hade kommit till klubben då så vi i Kings var otroligt populära. När jag så slutade säsongen därpå bad ledningen i Kings mig att stanna kvar och jobba med samhällsrelationer och jag är verkligen glad att jag accepterade det. Ett år senare började jag som kommentator och det jobbet har jag fortfarande kvar.

Text: Uffe Bodin