Stefan Liv

Jag ska undvika att göra det här till ett tårdrypande inlägg om vilken stor människa och målvakt Stefan Liv var. Att döma av kondoleanserna som har strömmat in i kommentarsfältet under eftermiddagen vore det synnerligen överflödigt. Dessutom känns ord så futtiga. Det finns ingenting i världen som kan beskriva den sorg och det vemod som Stefan Livs och de andra avlidna spelarnas anhöriga plågas av just nu.

I stället vill jag beskriva Stefan Liv utifrån en av de första intervjuerna jag gjorde med honom. Jag minns inte exakt när det var eller i vilket ärende jag ringde honom, bara att han satt på en buss som skulle ta honom och resten av Tre Kronor till en träning när jag nådde honom via telefon. Under intervjuns gång kom vi av någon outgrundlig anledning in på gamla NHL-målvakter. Jag hade den förutfattade meningen att Stefan, i likhet med många andra svenska spelare, hade dålig koll på NHL, eller rent av var ointresserad.

Jag kunde inte ha mer fel.

Killen visade sig vara en total statistikjunkie som hade järnkoll på varenda målvakt jag nämnde. Ju längre vi pratade, desto längre bort från intervjuämnet kom vi. Stefan blev mer och mer upprymd och talför för varje NHL-namn vi kom in på. Hela samtalet förvandlades till en indirekt tävling där jag nämnde allt mer obskyra målvaktsnamn för att sätta honom på plats varpå han, tävlingsmänniska som han var, gav mig svar på tal. Ofta med en snygg knorr i form av en extra liten anekdot eller annan ”onödig” fakta. Han visste vad Patrick Roy hade för räddningsprocent när Montréal vann Stanley Cup 1986, vilka benskydd Tom Barrasso hade spelat med och vilket motiv Darren Puppa hade på sin hjälm när han spelade för Tampa Bay i slutet av 1990-talet. Det imponerade även på en NHL-nörd som jag.

Vi hade nog pratat i en halvtimme, varav 20 minuter om NHL-målvakter, när en röst i bakgrunden gastade åt Stefan att det var hög tid att han stängde av telefonen och följde med de andra spelarna in i omklädningsrummet. Trots det fortsatte han att prata om Patrick Lalimes imponerande vinstrad under rookiesäsongen och Ron Hetxalls temperament i fem minuter till innan han lite motvilligt la på luren när jag slutligen blev orolig och tyckte att det var dags för honom att byta om inför träningen.

Jag hade nöjet att intervjua honom åtskilliga gånger även efter det och inte sällan utmynnade det i snack om NHL och såväl gamla som nya målvakter. Vid sidan av alla alla fina prestationer på isen är det så jag kommer att minnas honom. Som en passionerad och engagerad person. Och som en vinnare, oavsett om det handlade om spelet på isen eller NHL-nörderi i den högre skolan.

Text: Uffe Bodin