• Publicerat 28 februari, 2012
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer

12906102_500x370.jpg

Rent krasst är hjärnan människokroppens viktigaste organ, för den kan inte ersättas. Ett hjärta som krånglar kan bytas ut, och om det stannar kan det väckas till liv. Lungor har vi två och man kan klara sig med en enda. Men alla tre organen är centrala för vår långsiktiga överlevnad, och samspelet dem emellan styr vår livskvalitet. Vem blir patienten bredvid Timrå i sjukstugan – Djurgården, Linköping eller Växjö?

På Johanneshovs Isstadion klockan 19.00 i kväll spelas säsongens mest dramatiska hockeymatch. När denna infernaliska holmgång är slut kommer antingen Linköping eller Djurgården ha förbättrat sina chanser att undvika det mentalt påfrestande och tre veckor långa helvete det innebär att som elitserieklubb behöva kvala sig kvar. Modo var nere i smeten ifjol och att döma av den fart med vilken laget i dagarna kört över HV71 och Frölunda så är de inte särskilt intresserade av att göra om den resan. Den som på nära håll blev vittne till deras skräckslagna agerande i våras förstår säkert varför.

Niklas Sundström har ofta fått symbolisera klubbens och hela stadens hjärta. Med flera avgörande insatser när det gällde som mest såg han till att hålla Modo kvar i Elitserien, och bevarade därmed stoltheten i en hel region. Örnsköldsvik lever inte bara med och för, utan också av sin ishockey. Det är inte bara kopplat till att klubbens unika talangproduktion skapat ett dussintal ishockeymiljonärer som haft den goda smaken att spendera merparten av sina besparingar på hemmaplan. Nej, Modo som klubb omsätter en bra bit över 100 miljoner kronor och är således ett av stadens största företag. Ett Modo i Allsvenskan skulle innebära tuffa tider för hela det lokala näringslivet. Hotell, restauranger och transportföretag var alla inblandade i den svettiga kvalkampen.

Inför denna bedövande press höll det kollektiva Modohjärtat på att få infarkt under vårens kvalserie. Efter två förluster mot Rögle var man inför den sista omgången på allsvensk mark, men så slog Niklas Sundström en passning till Per-Åge Skröder, Södertälje knäcktes och så var domedagen avvärjd. Där hjärtat sedan länge kokat över och sånär kvävt hela klubben tog hjärnan över och tog till sist kontroll över situationen.

Djurgården, Linköping och Växjö utkämpar nu striden om vem som ska behöva kliva ut i den kylslagna och ogästvänliga kvalseriefarstun och fäkta bort de allsvenska inkräktarna.

Växjö är nykomlingar från en stad med ett pånyttfött och blomstrande hockeyintresse som knappast raseras vid en degradering, och får anses ha minst att förlora. De har inte bara fyra poäng att gå på, utan antagligen bäst förutsättningar att hantera den kvalserie de trots allt krossade i våras. Men det är tyvärr ett väldigt farligt resonemang när man jagas av någon som slåss för sitt liv. Hjärtat och lungorna finns, men nykomlingarnas allra farligaste hjärnspöke är att de tycks lyssna på de som tycker att man totalt sett ska vara nöjda med säsongen. Laget kunde spurtat sig till slutspel redan nu, men har istället förlorat tre av de fyra senaste matcherna. På två raka förluster har man bara gjort två mål. Där den duktige sportchefen Henrik Evertsson i många år lyckats så bra med sina värvningar har han i det allra viktigaste skedet värvat två tjecker som floppat.

Linköping har totalhavererat mot både Timrå och Frölunda och är värst ute. Förlorande lag med många spelare utifrån anklagas ofta för att inte bry sig, att inte kämpa, att inte ha hjärta. Det där är ofta en överdrift, för självklart bryr man sig. Ingen elitidrottsman tycker om att förlora, och inte ens en tillfällig importspelare åker ut på en ishockeyrink likgiltig inför slutresultatet och klubbens välmående. Men om man i ett utsatt läge ställs mot ett jämnstarkt motståndarlag där de flesta av spelarna bär klubbmärket innanför huden räcker det inte. Motivation slår klass alla dagar i veckan.

Mesta mästarna Djurgården har inte behövt kvala sig kvar i högsta serien på nästan 30 år. Det har varit nära, för tre år sedan var man på vippen men räddades av att bottenkonkurrenten Rögle inte orkade ta sig förbi.

För en vecka sedan var klubben i princip utdömd av alla, och ödesrubrikerna låg redo för tryck. Kassörerna i Örebro och Leksand gnuggade händer. Två segrar senare är det match igen.

Djurgården är stucket, sårat och hånat. Lagt bygger på ömsom ärrade veteraner med formtoppen bakom sig och ömsom egna juniorer med framtiden för sig. Någon naturlig målskytt har inte klivit fram, och truppen har inte alls räckt till för att motsvara förväntningarna. Något spelgeni som gamla tiders Fredrik Bremberg eller Mikael Johansson tycks inte finnas.

Men är det något Djurgården har så är det hjärta. Det sätt på vilket de kämpat sig tillbaka ur avgrunden påminner om den plötsliga och furiösa kampviljan hos ett skadskjutet vildsvin.

Mot ett sådant har man bara två val. Skjut, eller fly.

Vilket väljer Linköping ikväll?

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner

Annons: