• Publicerat 19 november, 2012
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer

13735167_500x370.jpg

14 svenska idrottsmän- och kvinnor nominerades i dag till Jerringpriset. Henrik Lundqvist – världens bästa ishockeymålvakt under 2012 – platsade inte bland de 14 personerna som är nominerade. Därmed kan vi en gång för alla fastställa diagnosen: Henke har smittats av Nicklas Lidström-sjukan.

Jag ska inte hålla på att jämföra Jerring-kandidaterna sinsemellan. Eftersom hockey är den enda sporten jag följer numera är jag inte rätt person att bedöma kandidaternas lämplighet. Jag såg inte mer än en halvlek av fotbolls-EM i somras och OS gick mig alldeles obemärkt förbi eftersom jag befann mig på resande fot när spelen avgjordes i London.

Jag ska heller inte placera sporten som jag själv täcker på någon piedestal. Det vore självbedrägeri att påstå att ishockeyn är större än fotbollen i vårt land. Det är den inte. Svenska fotbollslandslaget tilldrar sig mycket större uppmärksamhet än Tre Kronor och intresset för NHL är en fjärt i atmosfären jämfört med intresset för Premier League, Champions League och de andra stora internationella fotbollsturneringarna/ligorna. Daniel och Henrik Sedin nominerades förvisso till Jerringpriset för sina segrar i NHL:s poängliga, men deras framgångar fick inte mer uppmärksamhet än ett spektakulärt Zlatan-mål i en obetydlig träningsmatch. Folk får vad folket vill ha. Det är en uråldrig sanning när det kommer till journalistik.

Men ändå… Hur Henrik Lundqvist inte ens kan bli nominerad för den säsongen han hade i New York Rangers i fjol, det är för mig ett mysterium. Att utses till NHL:s bästa målvakt är rimligen samma sak som att utses till den allra bästa målvakten i världen. Är man den bästa hockeymålvakten i världen och dessutom spelar i en av världens stora metropoler, New York, då är man en förbannat bra ambassadör för Sverige. Antagligen en bättre och mer betydelsefull ambassadör än någon som vinner OS/VM/EM-medalj i en obskyr sport som sällan ser dagens ljus.

Men kanske är det precis bristen på dagsljus som gör att NHL fortfarande behandlas styvmoderligt i svenska hushåll. NHL-svenskarnas stora förbannelse är och förblir att de är verksamma nattetid och att andelen personer som följer dem live är försvinnande liten. Nicklas Lidström drabbades av det här under i stort sett hela karriären. Hur många Norris Trophies och Stanley Cup-ringar han än sopade hem var det inte förrän han avgjorde en OS-final som han blev ett hushållsnamn i Sverige. Och inte ens då fick han den status som han förtjänade.

Personligen ser jag Henrik Lundqvist som vår klart mest lysande och karismatiska stjärna i NHL just nu. Jag tror till och med att han är den enda NHL-svensken som skulle kunna sälja ut arenor i elitserien. Att han inte ens är nominerad till Jerringpriset antyder att jag antingen överskattar honom eller att de som utser kandidaterna till Jerringpriset har underskattat honom. Jag tror självfallet på det senare och hävdar att Henrik Lundqvist har smittats av Nicklas Lidström-sjukan. Han får helt enkelt inte den respekt han förtjänar hemma i Sverige.

*****

Mitt i allt gnäll är det roligt att konstatera att Juniorkronorna har nominerats för sitt JVM-guld i vintras. Det tråkiga i sammanhanget – vare sig det gäller Jerringpriset eller SvD:s bragdguld – är att deras nominering alltid följd av brasklappen: ”men det är svårt att säga hur deras insats står sig mot seniorers”. Well, alla som följer hockey någorlunda väl vet att det är svårare att vinna JVM än det är att vinna A-VM. Åldersrelaterade resonemang bör således undvikas.

Text: Uffe Bodin

Annons: