• Publicerat 23 mars, 2013
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer

En hårt sminkad dam i grälla färger kliver ut från utvisningsbåset med en mikrofon i handen och jag förväntar mig det värsta. Men istället river hon iväg en ”Oh Canada” som är så kraftfull och stark att publiken i den slitna ishallen i Orangeville för ett ögonblick förtränger det faktum att de egentligen håller på att frysa ihjäl. Vi är i en del av världen där ishockey är större än livet och Gud fader själv, och här lever tio unga svenskar just nu drömmen i juniorligan GMHL. De kallar sig Bradford Rattlers och det här är deras historia.

Man behöver knappast genomföra några vetenskapliga undersökningar för att utröna vad som är nationalsporten i ett land som väljer att sätta hockeyspelare på sina sedlar. Förutom att vara oerhört duktiga på att förvalta sportens rika historia är kanadensarna också ytterst benägna att explodera i nationella känslostormar omkring den i nutid. Det är naturligtvis en stor anledning till varför den kanadensiska ishockeykulturen i alla tider varit så fascinerande och mytomspunnen och därmed också både hyllad, hatad och älskad av oss svenskar.

Alla bär vi med oss vår egen föreställning om den kanadensiska ishockeyn och hur livet kretsar omkring den ute i det vidsträckta landet. Vi som spelar eller har spelat hockey har nog alla drömt om att någon gång få sätta skridskorna i isen på en kanadensisk rink.

En del följer den drömmen hela vägen ut och det är några av dem jag tänker berätta om nu.

Bradford är alls inte mycket för världen, men det är på intet sätt en eländig eller sorglig plats. Tvärtom förefaller det vara ett hyfsat välmående medelklassamhälle där ute på Ontarios väldiga slätter en knapp timme norr om Toronto. Här bor ungefär 30 000 invånare och precis som i alla nordamerikanska småstäder finns det gott om utrymme för var och en. Raka, platta, breda vägar kantas av överdimensionerade strip malls som lyser upp de i övrigt gråa byggnaderna med färgglada reklamskyltar för varenda amerikansk restaurangkedja jag kan räkna upp. Och så Tim Horton’s såklart. Flera stycken, allerstädes närvarande som en påminnelse om vad Canada is all about.


Så här kan det se ut från ett hotellrum i Newmarket utanför Bradford

Jag tror att många i vår generation delar min egen bild av hockeyn som folkrörelse i Kanada. Den idrottsliga livsnerven i varje småstad är en gammal väderbiten betongrink med dunkel belysning och slitna inventarier, som hämtad direkt ur filmer som Youngblood eller Slapshot. Här samlas människor för att både spela, se och leva ishockey. Under min resa ska det visa sig att den bilden i stort stämmer, men varierar väldigt beroende på vart man råkar hamna.

Den kommer delvis på skam när jag anländer till Bradford West Gwillimbury Leisure Center en kylslagen fredagseftermiddag i mitten av mars. Arenan framför mina ögon väcker inga Slapshot-vibbar alls. Om Reggie Dunlop kommit hit hade han snarare kliat sig i huvudet, kallat byggherren för en fjolla och bett busschauffören i nazihjälmen köra Charlestown Chiefs-bussen rakt in genom de självöppnande varuhusdörrarna.

Framför mina ögon ståtar en nybyggd och supermodern idrottsanläggning med stora glaspartier och genomgående smakfulla materialval. De svartkaklade toaletterna skulle kunna vara hämtade från vilken lägenhet i Birkastan som helst, och förutom två toppmoderna hockeyrinkar inrymmer anläggningen även simhall, basketplaner, tennisbanor, hockeybutik och kaféer.


BWG Leisure Center är en toppmodern multianläggning med två rinkar, simhall och gym. Rattlers drar uppemot 800 personer en bra dag.

Alldeles för snyggt, egentligen.

På övervåningen huserar ett gym som är så stort att en något fetlagd hockeyreporter antagligen hade behövt ta sig kraftigt samman för att ens orka gå en artig husesyn.

Jag avstår.

Under kvällen ska Bradfors Rattlers spela tredje semfinalen mot Orangeville Americans i GMHL:s slutspel Russell Cup i den största av de två ishallarna, och det vill jag gärna uppleva.

SAGAN OM DEN RESLIGE GOTLÄNNINGEN

Johan Lundskog är 29 år och detta är hans arbetsplats. Han är tränare och general manager för Bradford Rattlers, och tillsammans med sina assistenter John Duco och Mike Telford leder han just nu ett mycket framgångsrikt hockeylag. Hans historia och bakgrund som hockeymänniska sammanfattar egentligen ganska bra vad det här handlar om.

Eftersom jag på förhand vet att Johan är både gotlänning och GM förväntar jag mig en yngre variant av Håkan Loob. Men karln är lång som en fullvuxen tall, och tio sekunder in i vårt samtal blir det uppenbart att den kanadensiska präriens vindar helt blåst bort den gotländska dialekten. Han hör det antagligen inte själv, men han har snarare börjat bryta lite klädsamt på engelska.

Efter att ha representerat Gotland i TV-pucken flyttade Johan till fastlandet och hockeygymnasiet i Märsta hösten 2000. Men när studenten var avklarad fanns inte jättemånga attraktiva alternativ förutom att försöka slå sig in i den tuffa konkurrensen i Arlandas A-lag, och som de allra flesta 19-åringar stod han i valet och kvalet omkring mycket här i livet.

Genom en kompis som varit på sommarcamp hos juniorlaget Toronto Rattlers väcktes tankar om att åka över till Kanada och testa på spel hos dem, och så blev det.

– I slutet av sommaren ringde min kompis och sa att de behövde en back, så jag flög över på vinst och förlust och hamnade i Rattlers. Det här var på den tiden då de fortfarande spelade nere i Toronto och jag blev kvar i laget i två år, säger Johan.


Från vänster: John Duco, Mike Telford och Johan Lundskog

Så här i efterhand är det tveklöst det bästa beslut han fattat. Förutom en fin upplevelse och en spännande karriär gav det honom också hustrun Amanda och två fullständigt bedårande döttrar.

– Efter två år i Rattlers drog jag iväg och turnerade runt lite brand proffsligorna i södra USA, SPHL och CHL, och var till och med på tryout och fick ett kontrakt med ett lag i Quebec som spelade i slagsmålsligan LNAH. Men när Amanda blev gravid med vår första dotter behövde vi ju en fast punkt i tillvaron och flyttade faktiskt hem till Sverige i några månader.

Men ödet ville annorlunda.

– Det var en för stor omställning, inte minst för Amanda eftersom hon var gravid och timingen var helt fel. Så när jag fick ett erbjudande att bli assisterande tränare i Rattlers flyttade vi tillbaka hit. Nu lever vi ett helt vanligt familjeliv här borta och det enda som saknas är väl bara en Volvo, säger Johan och tittar på mig som om jag ägde en.

Vilket jag för övrigt gör. Jag tror inte han märker det.

SAGAN OM MANNEN I SKINNJACKAN

Anledningen till att Toronto Rattlers för sju år sedan flyttade till Bradford och att Greater Metro Junior Hockey League (GMHL) över huvud taget blev till stavas Bob Russell. Han är en man i sextioårsåldern med låg tyngdpunkt, svart skinnjacka och ett sympatiskt sätt att föra sig mot både främlingar, barn och gamla tanter. För att förstå hur ligan föddes och varför det ingalunda var en dans på rosor att att starta upp den behöver jag få hans story. Någon timme före nedsläpp i den tredje semifinalen träffar jag honom i det pressrum från vilket han och en kollega kommenterar lagets hemmamatcher, som alltid direktsänds på nätet.

Russell har en mycket gedigen hockeybakgrund. I unga år draftades han till flera proffsligor och spelade tre säsonger med Edmonton Oilers i WHA i mitten på 70-talet. När den aktiva karriären tog slut arbetade han som scout och tränare och sedan nästan 25 år driver han det egna företaget Russell Hockey som genom åren sysslat med allt från spelarutveckling till agentverksamhet och hockeyläger.

Russell Hockey äger Bradford Rattlers och ytterligare två klubbar i GMHL, men driver även World Hockey Centre. Det är en omfattande verksamhet med utvecklings- och sommarläger som varje år tar emot mer än 500 ungdomar från hela världen, med vitt skilda förkunskaper.

Bob Russell själv är även en av delägarna och grundarna till ligan GMHL och en av orsakerna till att ligan behövde se dagens ljus var kompisen Don Cherry och det kanadensiska hockeyförbundet, Hockey Canada.

– I början av 2000-talet hade vi kört våra läger med kanadensiska och utländska spelare i över tio år och jag ägde också ett juniorlag på den tiden, dit jag rekryterade många europeiska spelare från våra sommarläger. Men så införde Hockey Canada en regel att man inte fick ta in europeiska spelare i ligorna och inte heller fick ha fler än åtta amerikaner i varje lag. Syftet var att skapa plats för kanadensare. Här borta kallas det för ”The Don Cherry rule”, säger Bob Russell.

Jag hajar till. Don Cherry! Djävulen själv, åtminstone för vänner av ordning och ishockeyns mångfald. Hade verkligen Don Cherry på allvar ett finger med i spelet att skapa en regel som förbjöd kanadensiska juniorlag att ta emot spelare från Europa?

– Haha. Nej, regeln heter egentligen något annat och det var inte hans beslut egentligen. Men det är många som lyssnar på honom här i Kanada och tar det han säger på stort allvar. Jag är själv mycket god vän med Don och vi har till och med ägt en restaurang tillsammans, men det här beslutet påverkade mitt företag negativt. Jag står bakom Hockey Canada och tror på den konstitution de vilar på, och jag förstår och stöttar också delvis syftet med den här regeln. Men vissa behöver helt enkelt ha tillgång till andra möjligheter.


Bob Russell längst till vänster. Här intervjuas krönikören inför Rattlers hemmamatch mot Orangeville Americans.

Det märks att Bob genomgått en hel del besvär med detta. Argumenten för hans sak sitter i ryggmärgen. En viktig del i deras affärsidé var att ge europeiska spelare utanför elitskiktet en chans att spela och träna hockey i Kanada. Det ville förbundet nu stoppa.

– Jag och flera andra ägare som hade många européer i laget hade byggt vår verksamhet på det och vi tyckte att det hjälpte till att höja kvaliteten på hockeyn. Vi var helt enkelt rätt många som motsatte oss det här och drog därför igång diskussioner om att starta vår egen liga. Men det var svårt att få istider, svårt att rekrytera spelare och Hockey Canada motarbetade allt vi gjorde. De hade betydligt större problem med oss än vad vi hade med dem.

Det som såg ut som en omöjlighet blev dock verklighet. 2006 startade GMHL med sju klubbar och samtliga var inte bara vid liv när säsongen tog slut, utan kom också tillbaka nästföljande år.

– Numera är GMHL en accepterad företeelse i förbundets ögon, fortsätter han.

– Det är många från Hockey Canada som erkänt att vår affärsmodell fungerar och säger att man försöker dra lärdom av hur vi driver verksamheten.

Idag innehåller ligan 15 lag i två divisioner, norra och södra. De flesta lagen huserar inom en eller två timmar från Toronto, men ligan är representerad ända borta i Temiscaming i norra Quebec. Bland ägarna finns också vitt skilda syften med ägarskapet. Vissa köper helt enkelt ett lag av rent filantropiska orsaker och accepterar en mindre förlust varje år, kanske för att man har söner i laget eller helt enkelt vill vara med och stötta hockeyn på orten. En del andra driver sina lag utefter en mer kommersiell inriktning med tydliga vinstmål och kombinerar dem ofta med lönsamma sommarläger eller ungdomscuper. Att köpa ett etablerat lag kostar uppskattningsvis från 60 till 100 000 dollar, vill man starta en franchise får man hosta upp någonstans omkring 30 000. Man anses vara junior till och med den säsong som avslutas när man fyller 21 och dessutom får lagen använda ett antal överåriga, vilket innebär att de äldsta spelarna i ligan är födda 1991.

– Klubbarna lever av en kombination av publik, sponsorer och spelaravgifter. De flesta siktar på att det ska gå jämnt upp, en del gör en liten förlust medan några andra gör lite vinst. Men totalt sett går hela ligan riktigt hyfsat och vi gör som helhet resultat som gör att vi står på egna ben och långsiktigt kan överleva, säger Bob Russell.

Det är inte gratis att spela hockey i GMHL. De 15 lagen har fritt att tillämpa sin egen prissättning, vilket innebär att det kan kosta allt mellan 3000 och 9000 per säsong och det förekommer också att väldigt duktiga spelare får rejäla rabatter. I den här avgiften kan boende och mat hos en värdfamilj vara inkluderat och på vissa håll ingår även klubbor och utrustning i priset. På vissa andra håll får man både ordna och betala boende och utrustning helt på egen hand.

En tillförsel av spelare från Europa som är villiga att betala för att spela ishockey i Kanada är en viktig del av ekvationen för många av lagen. Bradford har sina svenskar och schweizare, medan seriekonkurrenten Shelburne nästan helt består av spelare från Ryssland och Tjeckien.

De sportliga målen och förutsättningarna är vitt skilda, vilket gör skillnaden i spelkvalitet mellan lagen lite för tydlig, så en jämnare spelstandard är en av ligans mest prioriterade utvecklingspunkter. Man har både draft- och transfersystem som på sikt ska bidra till detta.

Bradford Rattlers tränar mest, bäst och hårdast av alla lagen i ligan och vi ska snart förstå vad det innebär.

SAGAN OM DEN SVENSKA DELEGATIONEN

Bradford leder den tredje semifinalen mot Orangeville Americans med 6-1 i mitten av den tredje perioden. Den fysiska kampen har bedarrat, för de småvuxna gästerna har inte längre orken att störa det tyngre och klart mer spelskickliga Rattlers. Hemmalaget har i sin tur slagit av på tempot, kanske av respekt för motståndaren och kanske för att de vet att de med väldigt stor sannolikhet kommer stänga ner den här semifinalserien i fyra raka redan i morgondagens möte. Det finns alltså inte mycket att oroa sig för.

– Men för helvete, unge! Sluta åka runt och tugga på det där förbannade tandskyddet och stoppa in det i munnen. Att du aldrig kan lära dig!

Ville Virtanen är 21 år gammal och har ju rätt att göra precis vad han vill med sitt tandskydd. Men ikväll står mamma Eija står på läktaren och tittar på sönerna Aki och Ville och en mamma är alltid en mamma.


Lukas Forslund, Ville Virtanen och Aki Virtanen

Genom brödernas hockeyspelande har familjen Virtanen blivit engagerade i Rattlers. Eijas svåger Micke och hans kollega Thomas har bland annat dragit igång en svensk agentur för Bradford Rattlers och World Hockey Centers omfattande lägerverksamhet. Johan Lundskog sköter i egenskap av GM hela den stora apparaten på plats, och genom att kunna erbjuda bättre service och information samt bygga upp en starkare marknadsföring i Sverige vill man försöka locka hit fler ungdomar. Några av de som kommer hit i sommar lär också vilja försöka ta en plats i Rattlers.

Aki och Ville Virtanen är två av totalt tio svenskar som genom uttagningscampen kommit till laget den här säsongen. Tio svenskar är nytt rekord, men Rattlers har en tradition av just svenska spelare och har alltid haft minst en handfull i laget sedan ligan startade.

Aki är en snabb och hårt jobbande ytterforward i tredjekedjan, medan Ville växlar mellan tredjelinan och andra backparet beroende på lagets behov.

Förra året spelade bröderna Virtanen ledande roller i Syracuse i en amerikansk juniorliga, men de konstaterar att hockeyn här är klart mycket bättre. Där var de poängkungar, här är de förvisso givna i truppen men han mer undanskymda roller.

Att vinna hockeymatcher har de dock fått lära sig.

Bradford tränar klart hårdast av alla lagen i ligan, vilket i kombination med att man redan i september ställde en riktigt slagkraftig trupp på benen innebär att grabbarna i Rattlers är en mycket svårstoppad maskin.

Faktiskt så svårstoppade att de gick rakt igenom hela grundserien utan en enda förlust. Det näst bästa laget och troliga finalmotståndaren Temiscaming Titans förlorade åtminstone en handfull matcher, men spelade också i den klart tuffare norra divisionen. Titans och Rattlers har mötts två gånger under säsongen och Rattlers har vunnit med 9-6 och 6-4.


Målvakten Alfred Metz från Sollentuna har en svår uppgift i ett Rattlers som ofta är i anfallszon.

Min spontana tanke är ju att det kanske inte är så väldigt utvecklande att bara vinna hela tiden och Rattlers långa segersvit väcker onekligen frågetecken om kvaliteten på ligan.

– Vi var inte alls så här bra i början av säsongen. Då hade vi riktigt jämna matcher mot lag som vi krossat här nu på slutet, säger Aki Virtanen, som är 20 år och därmed lillebror i familjen.

– Det är tyvärr lite för många lag i den här ligan som för dåliga för att ge oss en match, men jag hoppas att det vi gör kan tagga de andra klubbarna att ta in bättre spelare och träna hårdare. Vi i Rattlers har verkligen gått framåt under säsongen, och vi har gått ifrån de andra lagen ännu mer eftersom vi tränar med bättre spelare än vi möter.

– Vi kör ju två timmar på is varje dag och har fri tillgång till gymmet, där de flesta också kör ett pass varje dag. Och framförallt åker vi mycket skridskor. Duco är helt jävla galen med det där och ibland bara hatar man honom. I förrgår när vi vunnit den andra semifinalen bagskejtade han oss i 30 minuter för han tyckte vi tappat fokus. Jag trodde jag skulle få hjärtinfarkt.

– Kolla bara här, säger storebror Ville och drar i byxlinningen på ett par kostymbyxor som är åtminstone tre tum för stora i midjan.

– Vi har ju gått ner i vikt som fan allihop. Jag var rätt fet när jag kom hit.

Förutom de 42 matcherna i grundserien har de hittills gått igenom hela slutspelet utan en enda förlust. Mer än 50 obesegrade matcher alltså. Har de ens varit nära att förlora?

– Jodå. Vi var RIKTIGT nära att tappa poäng mot Bracebridge, berättar Ville.

– Det är ett riktigt jävla brunkargäng och dessutom spelar de på en rink utan mittzon som är helt sjukt trång där de är fula och tuffa och svåra att möta. Men så går Noppe och skjuter ett slagskott ribba in. Det bara klingade i hela hallen. 1-0 till oss med 0,9 sekunder kvar av matchen.


Andreas Norrby har en bössa så det räcker. På en säsong skjuter sluggern från Järfälla sönder ett 50-tal klubbor och ett okänt antal målvakter.

Noppe heter egentligen Andreas Norrby och bakom det krulliga slutspelsskägget döljer sig en relativt tystlåten 21-åring från Järfälla som nyligen valts till GMHL:s mest värdefulle spelare. Han är en stor och stark back med spetsegenskaper i närkampsspelet och framförallt på offensiv blålinje. Bössan är den hårdaste jag någonsin sett på juniornivå och den skulle knappast skämmas för sig i Allsvenskan. Som många andra av svenskarna i laget har Norrby spelat J20 Elit på hemmaplan, men gedigen fysträning sägs nu ha berövat honom nästan 15 kilo och coach Lundskog menar att han förvisso är bättre på liten rink, men troligen skulle kunna spela i ett bra lag i svensk division 1. Det gäller också centern Andreas Gurfeldt, som sannolikt är lagets mest komplette spelare och i tonåren var en talang i nivå med många av de unga stockholmare som gått vidare till Elitserien.

Liksom de flesta toppspelare i ligan har Andreas Norrby collegelag på olika nivåer inom NCAA som scoutar honom. Det är få spelare från GMHL som går vidare till ett välbetalt proffskontrakt, men college är ett vanligt spår.

– Många av de här killarna kan gå vidare till college om de vill, säger Johan Lundskog.

– Chansen att få ett stipendium till skolor inom NCAA i USA eller CIS här i Kanada är god för de bättre spelarna i den här ligan. Och det är ju ingen dålig upplevelse att få gå på college och spela hockey och få det mesta betalt genom stipendium.

Men Norrby vet inte om han vill.

– Man har ju en bild av att college ska vara som i American Pie med fest och brudar, men så är det ju inte i verkligheten och då vet jag inte om det är nåt för mig, skrattar han.

– Nej, men vi får väl se vad som händer. Jag vet inte riktigt om skolan är min grej, men jag funderar på det.

Förutom chansen till college och viljan att utvecklas som hockeyspelare i en tuff, inspirerande och konkurrensutsatt miljö nämner många de unika möjligheterna att lära sig en ny kultur och ta chansen till ett kul äventyr som bara erbjuds en gång i livet. Stämningen i laget är väldigt bra och hockeyn är i fokus och tas på stort allvar. Att hockeykulturen i Kanada verkligen är mer råbarkad blir också uppenbart när jag samtalar med grabbarna.

– Om coachen vill att någon av oss ska gå in och ta en fight med en särskild kille så gör man det. Många motståndare försöker spela fult mot våra bästa spelare och det är en helt annan kultur vad gäller slagsmål i hockeyn här, säger Aki Virtanen.

– De säger att slagsmål är en rätt stor del av spelet även i college. Men jag börjar också köpa det där, för en fight kan verkligen ändra på en matchbild på ett helt annat sätt här borta. Det kanske låter konstigt men jag tror man fattar det först när man sitter där på bänken och upplever det.

Även om tuffare motstånd är efterlängtat så tar grabbarna och klubben varje match på stort allvar. Förberedelserna och professionalismen är en viktig del av själva upplevelsen. Inom 48 timmar före match är det förbjudet att gå ut på krogen, vid samlingen inför alla hemmamatcher bär spelarna kostym och disciplinen är fullt i kaliber med en seniorklubb på hög elitnivå.


Regelverket vad gäller klädsel och uppförande är ungefår i nivå med en investmentbank. Förutom att Rattlers-spelarna inte tillåts stjäla pengar från folk.

– Det är extra fokus på disciplinen nu under slutspelet för att vi ska hålla fokus genom hela matcherna och fortsätta spela och smälla på i tre perioder. Disciplinen är en nyttig erfarenhet och lärdom på samma sätt som att göra lumpen eller åka utomlands och jobba, inflikar Ville.

Men det är också känslan av att verkligen få vinna något som driver många av grabbarna att kriga hårt på träningarna, även om man tycks kunna blåsa igenom till final på en skridsko.

– Det ska bli grymt kul att få spela final och få chansen att slåss om en buckla där båda lagen verkligen ger allt i bäst av sju matcher. Alltså, jag vet ju att jag aldrig kommer till NHL eller får spela en VM-final, säger Aki.

– Men det här är ju vår Stanley Cup.

ROAD TRIP

Som hedersgäst hos ett juniorlag en bit bort från den stora hockeyscenens glimrande stjärnglans får man minst sagt lite bättre access. Det är inte direkt så att jag behöver brottas med en snorkig PR-lök när jag låter meddela att jag gärna vill åka med laget i spelarbussen och om möjligt vara med både i omklädningsrummet och båset under den fjärde matchen nere i Orangeville.

– Självklart ska du hänga med oss. Men se för fan till att klä på dig, för det är riktigt kallt nere vid rinken i den där hallen, säger tränare Lundskog och ett tag är jag rädd för att han ska be mig coacha laget i hans ställe.


Bussen lunkar på mot Orangeville. Eller lunkar och lunkar. Busschauffören, som de kallar för ”Ryssen”, kör raskt ifrån ett pärlband av föräldrar som inte hänger med i sina hyrbilar

Sagt och gjort. Färden går mot Orangeville, som ligger ungefär en timme från Bradford om man räknar in det obligatoriska stoppet på ”Timpan”, alltså Tim Horton’s. Grabbarna gör ungefär det alla hockeylag gör på en bussresa – vilket innebär allt från att spela in en dokumentär med webteamets filmkamera till att lyssna på hopplös technomusik i hörlurarna och titta på TV-serier i sina iPads.

Jag ser inte så mycket av vägen till Orangeville. Sikten skyms av schweizaren Nicolas Thommen i sätet framför mig. Ibland känns det som om han är sex meter lång, fast han egentligen bara är två. Förutom den resliga hyddan sportar han ett slutspelsskägg som kunnat skicka självaste Jesus Kristus in i en pubertetsdepression.

Thommen får veta att jag bland annat representerar Eliteprospects, och han hugger direkt.

– Ni har skrivit fel längd på mig på Eliteprospects, flinar han och lägger in en pris snus som får hela bussen att vingla innan han bestämmer sig för vilken sida han ska lägga den på.

– Ni har kapat bort två centimeter, jag är faktiskt 199. Men de tjatar ju på att jag borde lägga på mig några kilo muskler till, så om ni kan skruva upp vikten till 105 så är vi kvitt.


Nicolas Thommen aka ”How to grow a playoff beard”

Thommen är defensiv back och likaledes assisterande lagkapten. Han är ingalunda någon bråkstake, men han är stor och tung och kan sannerligen slåss med sin rejäla räckvidd. Det är inte många som ger sig på Bradfords poängsprutor när de vet att de kan få ”Big Nick” på sig. Flera gånger under matcherna mot Orangeville räcker det med att han åker fram och kliar sig lite i skägget för att en krullhårig spjuver i motståndarlaget ska skynda sig till avbytarbåset.

Nicolas Thommens kroppshydda och fenomenala räckvidd har väckt intresse högre upp i hockeyhierarkin. Enligt Bob Russell, som sedan åren i Edmonton är god vän med Glen Sather, har scouter från självaste New York Rangers varit och tittat på honom två gånger under den gångna säsongen. Vad planen skulle vara för honom förtäljer inte historien, men sannolikt skulle han åtminstone i ECHL kunna fylla en funktion som ordningsvakt om han fick rätt skolning.

Några av de svenska grabbarna i laget har läst min blogg och under bussresan lyfter de ämnet att de tycker det skulle vara kul om jag kunde snöra på mig skridskorna och träna med dem på söndagen.

Jag ser framför mig hur jag under min färd genom mittzonen åker in i Nicolas Thommen och att personalen i BWG Leisure Centre sedan ägnar resten av sommaren att tvätta bort mina inälvor från takstolarna.


För att hedra Tim Horton tycks kanadensiska hockeylag ALLTID fika på Tim Horton’s varje gång de åker på bortamatch. Även om det så ligger en ”Timpan” 500 meter från hallen, som här i Orangeville.

SWEET SWEEP

I Orangeville möts vi av assisterande coachen John Duco, som kört direkt till hallen. Duco är bror till NHL-meriterade Mike Duco, som tillhör Vancouver men spelade i Salzburg under säsongen. Med en bakgrund som hårdför tränare inom collegehockeyn i NCAA har han fått rollen som ”bad cop” och pådrivare i tränartrion i Rattlers. Som sådan sköter han ofta den mer högljudda delen av försnacket inför matcherna och är minst lika aktiv som Johan Lundskog i båset.

Han kliver in några minuter före matchen och kör den klassiska, nordamerikanska harangen och det kunde lika gärna varit John Tortorella eller Peter Laviolette som stod där och peppade sina spelare. Det är ”go at em hard” hit och ”make sure we dump it in deep and start throwing some bodies out there” dit och så det obligatoriska ”let’s be physical and finish our checks and come flying out of the gates here”.


Coach Sibner

Det må låta som klassiska klyschor alltihop, men när jag ser hur grabbarna reagerar och märker hur energin i rummet växer så förstår jag syftet med det. Här sitter ett hockeylag till mer än hälften bestående av européer som vet att de sannolikt kommer att gå och vinna den här matchen med minst fyra-fem puckar. Det sista de här killarna behöver för att vara redo när finalen väl börjar är antagligen en myslirare som släntrar runt och ber om lite sköna klubba-skridskodragningar, långa bågar, tvåminutersbyten och dribblingar på blålinjen.

Fast det är ungefär det som händer. Orangeville Americans strider tappert under matchens första 15 minuter och Rattlers vill göra det mesta lite för komplicerat, söker för många passningar och håller i pucken längre än de borde. Men så snurrar Rattlers poängkung, ungraren Illes Gallo, upp hela försvaret med just en klubba-skridskodragning och serverar slovaken Viliam Knap och vips är det 1-0.

Under matchen står jag i båset tillsammans med coacherna och lagets fysassistent/materialare. Det är sinnessjukt kallt och jag får låna ett par rosa vantar, till många av spelarnas förtjusning.

Bakom oss vajar en svensk flagga, men det är ingen av föräldrarna som tagit med den dit.

Det är istället en äldre man från Norrland som flyttade till trakterna runt Orangeville för nästan 50 år sedan. Han är som alla andra i trakten grymt hockeyintresserad och stöttar naturligtvis Bradford nu när det svenska inslaget är så stort.


Det svenska inslaget i Rattlers hyllas även på bortaplan.

I början av den andra perioden är matchen egentligen slut, för Orangeville kan inte värja sig när Rattlers får igång sina bästa spelare och när krutröken lagt sig har skallerormarna vunnit med 8-0.

Liraren Sebastian Forslund är åter i laget efter en fotskada och när han kommer tillbaka till båset efter att mycket tjusigt dribblat sig in i banan och snärtat upp 7-0 i krysset tittar John Duco på Lundskog och flinar.

– He scores another goal like that today, I’ll bench him.

* * *

Lättnaden i omklädningsrummet är stor efter matchen. De visste att de skulle vinna, men de fick viktiga formbesked från flera spelare som varit lite halvskadade och klarade sig framförallt utan nya skråmor.

Svenske målvakten Alfred Metz håller nollan trots att det måste varit svårt att hålla skärpan uppe i den iskalla hallen. Och lagets kanske allra vassaste spelare, Marcus Bergman från Hovås, har gjort två mål och fyra assist. Det är ett extra viktigt besked eftersom han missat stora delar av säsongen med en hjärnskakning. Den verkar inte längre bekymra honom och fysiskt är han i topptrim.

– När jag fick den där hjärnskakningen visste jag att jag skulle bli borta minst två månader. Många hade nog kanske åkt hem i det läget, men jag valda att stanna kvar här borta och rehabträna och finnas runt laget, säger Marcus. Den kolugne göteborgaren tar mycket seriöst på ishockeyn och är en viktig pjäs i laget utan att ta särskilt mycket plats.

Musiken i omklädningsrummet sköts av en ung man från Sundsvall. Han heter Oliver Gustafsson och är lillebror till Philadelphia-backen Erik. Han har sett sin fyra år äldre bror kriga sig hela vägen från den svenska juniorhockeyn till college och därifrån ända till NHL. Precis som brorsan är han en stabil, defensiv back som svarat för ännu en prickfri insats mot Orangeville. Han räknar inte själv med att ta sig lika långt som brorsan, men vill åtminstone försöka kombinera hockey med utbildning.


Oliver Gustafsson. Lillebror till Flyers-backen Erik och en jävel på att vända plattor på sin MacBook.

– Det vore såklart hur kul som helst att få gå college. Jag fattar inte varför inte skolorna hemma i Sverige kan kombinera en aktiv satsning på hockey och studier samtidigt. Efter hockeygymnasiet får ju de flesta välja mellan hockey och skolan, säger han.

Mitt i den goda stämningen tar Johan Lundskog till orda i omklädningsrummet.

– OK grabbar, vi är i final. Vi vet inte vilka vi får möta, men första matchen lär bli på torsdag. Nu ser vi till att träna bra här i veckan och komma väl förberedda för det är nu det gäller. Imorgon är det St Patricks Day, så ni får välja om ni vill vara lediga imorgon och träna på måndag eller tvärtom.

Hmmm. Fest ikväll eller imorgon? Det råder viss oklarhet bland grabbarna om vad som egentligen är bäst och vi får aldrig något riktigt svar just där och då. Men till slut förkunnas det att söndagsträningen är inställd och jag slipper därmed snöra på mig skridskorna.

Bara vetskapen om min fortsatta överlevnad är värt ett rejält firande.

SAGAN OM LULLE OCH MYLES

Spelarna i Rattlers bär inga efternamn på sina matchtröjor. Men Lukas Sundberg har tatuerat in sitt över hela ryggen.

Den långhårige stockholmaren utgör en så oemotståndlig blandning av hopplös odåga och socialt geni att jag gillar honom från första stund. Vi delar många egenskaper och jag förstår hur han fungerar.

Lulle är en krigare och en överlevare som sannolikt skulle gå genom eld och rök för sina lagkamrater om så krävdes, men ändå lyckas han reta gallfeber på dem så gott som dagligen. Ibland kan han inte sitta still och andra gånger är han helt omöjligt att få upp ur sängen. När han blir entusiastisk kan han lätt gå folk på nerverna, han härmas och retas och pratar lite för mycket i fel lägen. När han inte inser eller håller med om nyttan med en uppgift är det svårt att få honom att genomföra den. Men han har skön humor och ett hjärta som är långt större än den käft som glappar.


Lukas ”Lulle” Sundberg. Ett geni.

Egentligen gör man inte Lulle rättvisa genom att beskriva honom i en text eller ens på film. Han är ungefär lika mångfacetterad som ett barn avlat av Sean Avery och Courtney Love och gör sig helt klart bäst i verkligheten.

– Fan vad kul att du ska kolla på Rangers, säger han när jag berättar att jag ska till New York efter besöket hos Rattlers.

– Vi var på Madison Square Garden och kollade en match där förra året. Efteråt stod vi och väntade utanför spelarnas garage, för brorsan ville så gärna ha John Tortorellas autograf. Men Tortorella ville inte stanna bilen och skriva autografer, så jag greppade tag och hängde mig i hans kofångare.

– Stannade han? frågar jag.

– Nej, inte alls. Det var väl en rätt dålig idé egentligen.

Det är egentligen mot oddsen att Lulle är här, men vi är överens om att det antagligen är väldigt bra för honom. Han är en riktigt hygglig hockeyspelare egentligen, rivig och energisk. Men han är inte är särskilt intresserad av fysträning och i den hårda konkurrensen tillhör han oftast fjärdekedjan, ibland sitter han till och med på läktaren. Jag tror inte han tar en enstaka bänkning som någon större motgång egentligen. Han värdesätter varje minut av det liv han nu lever med laget och bästa vännerna Aki och Ville. De tre kompisarna från Solna delar också en lägenhet i ett villakvarter i Bradford.

– Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte spelat hockey här, säger han.

– Det hade väl kunnat vara så illa att jag suttit på en parkbänk någonstans.

Det är antagligen en av hans många överdrifter. Killen är både begåvad och omtyckt av vännerna. Men han är inte född med samma guldsked i mun som många andra hockeyungdomar och det är han inte rädd för att prata om.

– Morsan fick ta ett lån på banken för att jag skulle kunna åka hit. Det får jag väl åka hem och börja betala av sen när säsongen är slut.

I vissa avseenden hittar vi Lulles raka motsats några platser bort i omklädningsrummet. Han heter Myles Neuneker, är amerikan och tillika Rattlers lagkapten. Myles är en modellsnygg och vid första anblick väldigt disciplinerad och tystlåten ung man som ser ut att ha fysvärden i nivå med vilken tiokampare som helst. På isen är Myles en hårt checkande tvåvägsspelare som inte direkt dominerar i det offensiva spelet, men som är fysisk, menar allvar och är duktig på det jobb han ska göra.


Myles Neuneker. Ett stycke amerikansk lagkapten visar stolt upp lagets nya sponsor.

Hans pappa Devin äger ett stort företag i logistikbranschen hemma i Chicago och det ryktas att han flyger upp och tittar på grabbens matcher i eget privatflygplan.

Huruvida det är sant bekymrar jag mig inte om att ta reda på, eftersom jag är väldigt ointresserad av hur folk spenderar pengar de arbetat sig till. Det jag däremot vet är att kombinationen mycket pengar och idrottande söner kan skapa ganska osympatiska monster till föräldrar och det gäller knappast bara i Nordamerika.

Men det är tack och lov inte fallet med familjen Neuneker. Pappa Devin är inte bara typiskt amerikanskt sympatisk, generös och konversabel – han har också en i sammanhanget väldigt förnuftig och verklighetsförankrad syn på sonens idrottande och sätter sina förväntningar på en realistisk nivå.

– Myles kompisar började ju på college för ett par år sedan och är väl på väg ut på Wall Street vid det här laget, säger han när vi tar en grogg på stamstället Crabbys efter semifinalsegern.

– Men han vill göra det här så länge han utvecklas och tycker det är roligt och då vill jag stötta honom i det. Han är 21 år och har tid att bestämma sig om framtiden. Nu är det hans sista år i juniorhockeyn och nästa år spelar han kanske på college eller så åker han och studerar och spelar i Europa någonstans. Att vara kapten här i Rattlers har varit jättebra för honom, han får lära sig ledarskap och lära känna människor från hela världen och det kommer han ha nytta av.

Rattlers har spelare från åtta olika länder, så det finns helt klart en poäng i det han säger. Det är Nic Thommen från Schweiz, alla svenskarna, superteknikern Illes Gallo från Ungern, ett gäng kanadensare, Villiam Knap från Slovakien, Michael Alexander från Manchester i England och Kyle Suggs som förvisso kommer från Texas men inte bär cowboyhatt.


Slovaken Knap, amerikanen Neuneker och så Marcus Bergman från Hovås.

Och Johan Lundskog belyser en inte helt oväsentlig detalj i anslutning till detta:

– När jag gifte mig för tre år sedan kom gäster från hela världen. Hälften av dem var grabbar som jag spelat med i Rattlers.

Ishockey bygger broar och spränger gränser. Flera i laget förutom svenskarna har till och med börjar snusa.

ROCK STARS

Dagen efter segern mot Orangeville är spelarna spridda för vinden, då söndagen är träningsledig och många har varit ute och firat finalplatsen. De flesta av grabbarna ska dock mötas upp och åka till Bracebridge som ligger en timme norrut. Där ska Temiscaming försöka avgöra den sjätte semifinalen och det är många som är nyfikna på hur finalmotståndaren för sig där ute på isen.

Jag bor hotellgranne med några av spelarnas föräldrar och har umgåtts väldigt intensivt med laget under två dagar. Aki och Ville har tittat på Formel 1 långt in på småtimmarna och jag möter upp dem för frukost på populära Sunset Grill.

Där går de som söner i huset. Damen som driver stället kommer direkt fram och börjar snacka hockey.

– Jag tycker era huvuden växer, grabbar. Ni skulle behöva en förlust och komma ner lite på jorden, säger hon så högt att det dånar i tallrikarna och mitt onda huvud.

– Äh, vi vill åka hem med en perfekt svit, säger Ville.


Killarna i Rattlers är populära bland både kids och gamla damer i staden.

Det är inget ovanligt att killarna i Rattlers uppmärksammas och blir igenkända. På lördagen besöker vi en hockeybutik i Vaughan Mills en halvtimme söder om Bradford. Affären är som är stor som ett mindre IKEA och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen bland alla prylar. Den lilla löjliga hockeyhörnan i genomsnittlig svensk sportaffär känns plötsligt som ett enda stort hån mot hela sporten ishockey.

En knatte i 14-årsåldern stryker runt bland hyllorna en stund, ser nästan kissnödig ut men hämtar till slut mod och går fram till Ville och frågar om han spelar för Rattlers.

– Det stämmer, säger Ville.

– Ah, jag tyckte jag kände igen dig. Jag brukar åka och titta på nästan alla era matcher, säger knatten.

De pratar en stund. Lillgrabben lyssnar spänt med uppspärrade ögon innan han tackar för sig och försvinner bort i den oändliga butiken.

– Det är rätt sjukt egentligen, säger Ville.

– Den här killen bor alltså fem mil härifrån, på andra hållet. Det innebär att han har en timme enkel resa till Bradford, och dit åker han och tittar på juniorhockey ungefär en gång i veckan. Hemma i Sverige tycker folk bara det är jobbigt att gå ner till ishallen och spelar man med juniorerna är det ju oftast bara morsan, farsan och tjejen som kommer och tittar.

SCOUTING I BRACEBRIDGE

Det är kallt som om självaste satan valt väder för min höstrock i Ontario denna söndagskväll. Vi har packat in oss i en minibuss och föräldrarna dricker öl medan grabbarna krubbar stinkande chips och dricker vatten. Lulle får sitta på golvet i mitten eftersom vi är en plats kort och han ofta tenderar att dra det kortare strået i sådana sammanhang.

Rinken i Bracebridge är något helt annat än det hypermoderna glaskomplexet i Bradford. När man kliver in tror man först att man kommit till Folkets Hus i Skövde någon gång på 50-talet, och för att komma till själva ishallen går man först uppför en trappa och in genom en stor, tung ståldörr som leder rakt ner i en gryta.

Därinne är ljuset dunkelt. Stora, varma glödlampor snarare än blåkalla lysrör, och tillsammans med de gula sargkanterna ser det precis så där dämpat och slitet ut som i Youngblood eller Slapshot. Isytan är smal och sarghörnen mycket brant rundade. En puck ner i rundeln kan lika gärna studsa rakt ut framför mål och framför utvisningsbåsen finns inga plexiglas. Bänkarna är små och trånga och spelarna sitter så högt att de har fötterna en meter ovanför isytan. Den intima hallen är inte helt fullsatt, men åtminstone 600 personer sitter där på St Patricks Day och tittar på juniorhockey.


Rinken i Bracebridge ger tydliga Youngblood-vibbar.

Hockeyn är klart mer underhållande än den jag sett under Bradfords två matcher, och det beror givetvis på att det här är jämnt. Bracebridge chockstartar, men Temiscaming kommer igen och kvitterar till 3-3. Det smäller både här och där och det märks att hemmalaget har kniven mot strupen och måste vinna

Ett power play i den tredje perioden ger hemmalaget möjlighet att avgöra, och just som Temiscaming ser ut att reda ut stormen splittrar en av deras backar sin klubba vid en rensning i mittzon. Eftersom det inte finns något glas framför utvisningsbåset rycker han åt sig klubban från kompisen i båset och domaren noterar hela den dråpliga situationen och blåser för ny utvisning.

Det utnyttjar Bracebridge och tvingar fram en sjunde, avgörande match uppe i Quebec redan nästkommande dag. Den kommer Temiscaming sedermera att vinna.

Rattlers har haft jämna matcher mot fransk-kanadensarna under säsongen och vet att finalserien kommer bjuda på ett helt annat motstånd. De flesta grabbarna föredrar också Temiscaming för att de spelar mycket bättre hockey.

Det är också rejält drag uppe i Quebec. Om Rattlers som bäst lockar 800-900 åskådare på sina matcher så kommer Temiscaming då och då upp i siffror som de flesta svenska division 1-lag bara kan drömma om.

– En final där uppe kommer bli helt utsåld. Jag var där uppe på matchen i torsdags. Det kom 1800 personer, säger Johan Lundskog.

Sebastian Forslund, poängsprutan från Sollentuna, har roliga minnen av hockeytokiga Temiscaming.

– De är helt galna där uppe. Det är man ju inte riktigt van vid hemifrån, att det står tioåringar ovanför spelargången och kastar läskburkar på en. Och sen trycker sig mot plexiglaset och pekar fuckyou-finger under matchen.

Resan är dock inte att leka med. Det är 50 mil till Temiscaming och tar minst sex timmar i buss. I finalen möts lagen dessutom hemma-borta varannan match och det lär bli några vändor fram och tillbaka innan Russell Cup är avgjord. Men ett sådant reschema är inget som skrämmer.

– Det kommer bli bra hockey mot Temiscaming. Det är dom vi helst vill slå och det är skit samma om det tar sex timmar dit, säger Aki Virtanen.

– Ja, och om det dessutom är ryssen som kör så tar det bara två och en halv, säger Lulle.

LEAVING BRADFORD


Mina vänner i Bradford Rattlers.

Ett dygn senare är jag på väg ut genom dörren till New York Rangers omklädningsrum i Madison Square Garden. Det luktar precis lika illa där som i omklädningsrummet uppe i Orangeville, för lukten av svettiga handskar försvinner inte. Den kan inte köpas, byggas eller fläktas bort.

Men kontrasterna är naturligtvis ändå stora.

Utefter bänkarna på den blå heltäckningsmattan sitter idel miljonärer. De är bäst i världen på det de gör och så gott som samtliga har varit haussade talanger sedan puberteten. De har jobbat stenhårt för att komma dit de är och begåvats med en talang som få andra. Klubbar, agenter och förbundskaptener har bönat och bett om deras gunst sedan de var 16 år och vägen till ett liv som hockeyproffs har varit utstakad sedan länge. De har aldrig behövt tveka, söka eller leta.

Det finns ingen som vill betala killarna i Rattlers en massa pengar för att spela hockey. Äventyret i Kanada får de hosta upp på egen hand, och man kan fråga sig till vilken nytta? Få av dem kommer att vara välbetalda hockeyproffs om fem år.

Kanske borde de göra som alla andra?

Åka hem efter säsongen och återgå till ett helt vanligt liv? Spela motionshockey, plugga och sedan jobba och berätta sina minnen från året i Kanada som om det vore en rundresa med polarna i Thailand?

Ingen kommer förstå, för ingen har varit där. ”Men åh, han är så jobbig när han ska sitta och dra gamla historier om det där förbannade hockeylaget”, kommer deras fruar och vänner att säga. Det första halvåret lyssnar folk artigt, men de ställer inga frågor och till slut går vinken fram. Och till slut finns bara minnena, och bilderna i telefonen och Facebook-gruppen.

Precis som för alla samlingar av unga män som utgör ett hockeylag väntar vitt skilda öden.

Någon kommer att lyckas riktigt bra som hockeyspelare. Kanske till och med bli en late bloomer i stil med Fabian Brunnström eller Mattias Remstam. När Viktor Fasth var lika gammal som de här killarna spelade han i Tvåstad Cobras.

Några kommer dra vidare ut i världen och äventyra sig runt som ishockeyspelare så länge någon vill betala husrum och fickpengar, precis som vilken trubadur som helst. Spanien, Frankrike, Österrike, Slovenien, Italien. Ofta rätt sköna ställen.

En del andra kommer bli draftade av collegelag och vart de tar vägen där är upp till dem själva. Man kan ta stora kliv som hockeyspelare även efter att man fyllt 20 år.

Några kommer kanske lägga av med hockeyn helt.

Ett par av dem stannar kvar och möter kärleken. Precis som Johan Lundskog kommer de slå spaden i jorden och sig själva till ro, någonstans där i den nordamerikanska myllan.

Kanske vinner de ett mästerskap. Kanske inte.

Oavsett vad är det här historien om Bradford Rattlers. Jag är stolt över att få kalla dem mina vänner.

Text: Peter Sibner