Det är grönt och vitt

Som hockeyanhängare av kvinnligt kön får jag utstå ett och annat glåpord. Som supporter till Färjestad i Stockholm ännu fler. Dessa två i kombination – don’t even go there.

Är jag inte enbart på plats för att spana in hockeyhäckar är jag en inavlad bonde och det ena med det tredje. Jag har full förståelse för de som finner det rogivande att med glimten i ögat provocera en motståndarsupporter – för jag vet själv till vilken belåtenhet det kan vara att gå någon på nerverna – men att göra sig lustig på bekostnad av ett lags härkomst är inte särskilt roligt.

Det skulle ju se ganska märkligt ut om alla med Färjestad-anknytning var lantbrukare, och så är det naturligtvis inte. Lika väl som att stockholmsklubbarnas supportrar knappast är snobbar. Det behöver man ju bara titta ut över Hovets läktare för att inse.

Under hela min livstid har gemene man begärt svar på frågan om hur det kommer sig att jag som född och uppvuxen stockholmare håller på Färjestad och inte AIK, Djurgården eller Södertälje som ju har förbindelse med metropolen. Jag har alltid svarat att den största anledningen stavas ”värmländskt påbrå”, då pappa ursprungligen kommer från Karlstad. Varpå folk har replikerat något i stil med ”ja men vadå, har du ingen egen vilja?”.

Jo, jag har en egen vilja och det är den jag har följt.

Att bli kontinuerligt tillförd sina föräldrars ord präglar en. Sannolikheten för att man redan i sina yngre år kommer att tycka och tänka mer eller mindre likadant som föräldrarna gör är stor. Stor, men långt i från självklar. Faktorerna är många. Miljö och samhälle; praktexemplar. Dessa bygger och formar människor utifrån en salig blandning av betraktelser och uppfattningar. Är man född och uppvuxen i en del av landet tycker man si, är man född och uppvuxen i en annan del av landet tycker man så.

Men låt oss inte förglömma att det finns människor som faktiskt går mot strömmen; bland annat jag. Med tanke på vilka jag omgivit mig med under hela uppväxten kunde jag lika gärna slutat som AIK:are eller Djurgårdare.

Men så var det ju det här med viljan. Jag besitter en stark sådan. Jag vill hålla på Färjestad även om det är opraktiskt där jag bor.

Det handlar ju inte om att – som man i England säger – ”support your local team”, det handlar om att stå upp för det man älskar. Avstånd betyder ingenting, när något betyder allting.

Det är inte synd om mig för att jag har det jag älskar hundratals kilometer bort. Jag lider inte av att behöva hushålla noggrant med slantarna varje månad för att så småningom kunna resa land och rike runt, det är inget annat än mitt val. Dessutom är längtan en av de bästa känslorna som finns, och de långa resorna tillsammans med sina likasinnade är ju halva nöjet. Jag får ut någonting av det.

Stockholmare måste lära sig att det inte är antingen svart eller vitt: det är grönt och vitt.

Min umgängeskrets utgörs, som jag tidigare nämnt, till stor del av individer med annan klubbtillhörighet än min egen, men det utesluter för den sakens skull inte personer som faktiskt delar min uppfattning. Det är faktiskt fler än jag som står upp för Karlstadlaget här i huvudstaden och vi gör det på heltid. Dessa ”fler” är några av mina närmaste vänner och om det inte varit för Färjestad hade vi ju knutit nävar istället för kontakter.

Jag drar mig till minnes en rad ur ett verk som jag i skolans sittbräde en gång blev tilldelad: ”Jag hade kunnat vara en av mina fiender.”. Tänk om mina föräldrar inte kommit samman med varandra eller om omständigheterna inte varit vilka de var, då hade kanske levnaden sett annorlunda ut?

Jag hade inte varit FBK:are. Jag hade istället klassificerat omgång 49 som en ”nagelbitar-match”, eller ännu värre: jag hade inväntat kvalserien. I stället sitter jag och fnular på hur jag ska få pengarna att räcka ända fram till sent i april, för det är ju då finalerna går av stapeln och säsongen börjar på allvar.

Jag antar att jag har en del finaler och SM-guld att tacka, för utan dem hade det varit mycket svårare att vara Färjestad-fantast här i huvudstaden. Eller bonde, som många föredrar att kalla det.

Å andra sidan; om 19 slutspelsfinaler och nio SM-guld sedan 1981 anses vara definitionen av bonde – inga problem.

Ellinor Åkeson

Ellinor Åkeson är 18 år och bosatt i Stockholm. Som innehavare av säsongskort i Löfbergs Lila Arena följer hon Färjestad i ur och skur och ägnar fritiden åt att klistra FBK-loggor över den kungliga huvudstaden.

Text: Supporterkrönikan hockeysverige.se