Elitserien i mitt sinne

Jag har besökt Elitserien i mitt sinne. Den låg där lite överskattad i sin balsamerade tillvaro, precis som jag minns den. Den bar klubblazer, vit skjorta och såg aningen blek ut. Jag vaknade till och reflekterade en smula.
Nästa år, då jäv..

Som luttrad supporter är ju förhoppningarna alltid på topp men å andra sidan vill man inte hoppas för mycket. Det kan ju bli som så att, ve och fasa, de inte uppfylls.

Inför varje ny säsong så sitter många supportrar och jämför lagbyggen. Precis som vid kaffebordet på min arbetsplats, där jag är omgiven av djurgårdare, skåningar och självklart, en leksing. Med andra ord hyfsat vanligt folk. Ofta överslätande skratt eller menande blickar fram och tillbaka. De är oftast bra att resonera med, men oavsett får de alltid veta att de har en eller annan skruv lös. Som supporter till anrika Sportklubben från Södertälje så vet jag att det är precis vad de behöver. Man skulle kunna se det som uppfostran.

Nu är det ju inte så att jag planerar medveten systematisk förföljelse, men leksingen tigger om det. Man ser det på hans flin. Självbelåten är ordet.

– Leksing tills jag dör och så trygg i min överlägsenhet att jag simulerar lite ödmjukhet till de allsvenska lagen

Jaja. Kan man inte låta dessa människor känna sig harmoniska då? Kan de inte få hållas i sin perfekta rekonstruktionstillvaro? Jodå. Det finns etikettsregler även mot de drygaste av supporterfalanger och kanske med viss rätt.

Jag vet att förr eller senare blir det stopp i avloppet även i de saligas paradis.

Egentligen är det ett annat supporterperspektiv som oroar mig. De lågoktaniga nättrollen. Förr i tiden smög de runt i skymningen och klistrade upp slagord, idag hittar de där datorglåmiga varandra med en platsreservation på nätet och plötsligt verkar dessa klåpares bitterhet fullt normalt. Är det några jag önskar evig avskildhet är det dessa trötta individer vars fradga översvämmar servrarna.

Nåväl. Nu väntar en ny säsong och vi vet inte ännu vart den tar vägen.

Silly season är ju bekant en galen period på alla sätt men årets Nylander-gate känns oerhört grumlig. Likt spelkort så skyfflas far och son Nylander fram och tillbaka och när detta skrivs verkar det vara William som sitter och håller Svarte Petter i handen.

Att William Nylander lämnat SSK är inget som upprör mig men jag tror att han hade mått bra av en hel allsvensk säsong i kroppen, innan han går vidare.

Nu skall jag inte brösta upp mig alldeles då SSK inte rosar marknaden direkt. När jag tänker på förra säsongen så rafsar jag snabbt ner ett ord: svavel. Dålig start, sedan gick laget som tåget för att sedan landa i Kvalserien, glappandes som en oreglerad logdörr.

Trots ett bra slagläge inför kvalet är det ändå svårt att bli förbannad över att en så skoningslös aktivitet då och då går fel. Kvalserien höll upp dörren, sökte ögonkontakt och önskade lycka till. SSK sänkte blicken.

Till de som orkat läsa ända hit så kan jag redan nu lova att om SSK är lika bleka i nästa års kvalserie, så kommer jag statsmannamässigt att kliva in, göra rent hus och själv ta över det operativa ansvaret. Det finns folkliga berättelser som gör gällande att man, någon gång i livet, blir kallad.

Johan Strömwall, är du med på den?

Kent Fredriksson

Kent bor i Bromma och har varit SSK supporter sedan tidigt 70-tal. Lever under devisen att allt var bättre förr, ju förr desto bättre. Sitter sedan flera år på ”Gubbhyllan” i Scaniarinken. Lite vid sidan om klacken. Blir lugnare så.

Text: Supporterkrönikan hockeysverige.se