Själv hatar jag bara Örebro

Jag tror jag kan det här med hockey. Jag ser varenda hemmamatch och några borta. Jag har följt gulsvart sedan tonåren och varit med om uppgång och fall. Jag har mina favoritspelare genom åren och minns specifika episoder som vore det igår.

Men jag är ingen siffermänniska. Ingen detaljist. Jag är nog ingen namnmänniska heller när jag tänker efter. Jag är känslomänniska som ser samband och stora perspektiv. Därför blir jag både imponerad och avundsjuk när twitterkompisar träffsäkert analyserar lag och spelare med statistik och detaljer. Fransson har visst varit GRYM i Rögle. Jaha, kanon!

Jag visste inte ens att han spelade där.

Jag har fullt sjå med min gulsvarta själ, kan ju inte hålla reda på alla motståndare därtill. Jag tror alltså jag kan det här med hockey, men när det kommer till kritan skulle jag förlora vilken debatt som helst. För jag kan inte spelsystem eller statistik.

Nej för mig är hockey känslor: Uppsala har ingen hockeykultur men Almtuna är alltid farliga i Gränbygaraget. Alla slår alla i Allsvenskan och det är kul. Fotbollsfilmningar och Brynäsgnäll hör inte hemma i hockey. Djurgårdsfansen var bra i år. Kul när de kommer med mycket folk utan bråk.

SSK är ett riktigt hockeylag med bra klack. Synd bara att de aldrig växer ifrån hata-allt-hata-alla-hela-tiden-kulturen.

Själv hatar jag bara Örebro. För är man som jag lite till åren och västeråsare…. då hatar man Örebro.

Det går tillbaks till åren när Västerås och Örebro konkurrerade i alla stora lagidrotter. I mer än tjugo år vägrade jag att stanna i Örebro och gynna dem med turistinkomster annat än köpa en biljett till bortastå. Aldrig shopping i Örebro. Aldrig svänga av E18 och se på stan. Fram till för bara ett par år sedan. Jag ångrar det. Det blev liksom för personligt. Som att se en fiende i ögonen. Jag satt på torggatan och åt pyttipanna i solen och tyckte det var fint och småtrevligt.

Fan också.

Min dotter kallar Leksand för hockeysveriges Drama Queen. Se på mig! Vad som helst bara jag får uppmärksamhet. Kan man inte spinna på att vi är sveriges hockeygunstlingar som alla är avundsjuka på så får vi väl gå på att alla hatar oss för att vi pajasat i tv med trottoarer, campingar och lurade kommunmedborgare. Nej Leksand ska man inte ens hata, de mår för bra av all uppmärksamhet. Drama Queen.

Precis som i samhället i övrigt handlar elitidrott idag om tid. Som vi inte har. Framgångar ska komma nu eller senast nästa år. En spelare eller tränare får inte många matcher på sig. Och är spelaren duktig är det han som kräver snabba resultat och ger sig av om inte laget avancerar eller betalar. Jag tar mig friheten att påstå att mycket av hockeyns klubbkänsla och själ försvann när varenda tonåring skulle ha egen agent. Någon som tjänar på att spelaren gör en förändring.

När Borussia Dortmund gick till Champions League-final i fotboll och Rimbo tog sig upp i elitserien i handboll så visade de att det går. Det borde både vi supportrar, sponsorer, klubbledningar ta fasta på. Ekonomiska muskler underlättar men det är möjligt för alla. Och det gäller att ha så roligt som möjligt på vägen eftersom den kan vara både lång och krokig. När Leksand nästan gick i konkan men istället belastade sina leverantörer med 50 msek att skriva bort från fordringskontot så insåg jag att den ekonomiska ekvationen helt enkelt inte går ihop för ett lag i ett litet samhälle med få sponsorer om man tror man ska konkurrera i svensk elithockey 2013. Tråkigt men sant.

Vissa har tur med storsponsorer som kliver in. Andra vill lika mycket och förköper sig och överbelånar sig. Ytterligare andra inser sina begränsningar, förlitar sig på klubbkänsla, fingertoppskänsla och bidar sin tid. Ingen nämnd ingen glömd.

Avslutningsvis: I Västerås har klubben gjort en liten extra drive för att få fler kvinnor att gå på hockey. Fattas bara. Men jag tror hockeysverige har en stor outnyttjad publikpotential i människor som talar broken swedish. Jag menar se er omkring på läktaren. Hela världen ser på fotboll. Men våra medborgare som härstammar från länder där man inte åker skridskor har heller inte upptäckt hockeyn. Som fans. Jag tror de skulle älska den! Vem gör inte det?!

Hockey är billigt – på ståplats.

Håkan Holmberg, Västerås.

Håkan Holmberg är 47 år, bor i Västerås och har tre vuxna döttrar som delar hockeyintresset. Håkan jobbar som ekonom och har ingen som helst aktiv hockeybakgrund, men deltar då och då i sponsorevenemang på isen i ABB Arena.

– Jag köpte mitt livs första hockeyklubba i vintras. Jag tyckte att man ändå borde ha en, säger han.

Text: Supporterkrönikan hockeysverige.se