Sjung i bedrövelsens mörker

“Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud.”
Erik Johan Stagnelius kan ha haft AIKs hockeylag i tankarna redan på 1800-talet.

Det är ju lite så man känner som AIK-supporter inför en säsong. Bedrövelsens mörker och natten är dagens mor,
domedagen är nära och kvalserien är bara 55 omgångar bort.
Men till slut brukar det ändå ordna upp sig rätt bra.
Är det något vi AIK:are är rätt bra på är att se allting i svart eller vitt, ja eller gult då – ingenting däremellan.
Det är SM-guld eller avgå som gäller. Inget mellanting.
Hybrisen av att vara lite finare och större än alla andra endast på grund av huvudstadskopplingen ligger alltid latent. Vi är störst och bäst och vackrast, så det är bara.
Alla andra är bönder som inte begriper något.

Men om sanningen ska fram så är man som anhängare till AIK Ishockey framförallt oerhört luttrad, ständigt beredd på det oväntade. I AIK händer allt och ingenting men det händer alltid något som skakar om. Ingen lämnas oberörd. Både positivt och negativt.

Det många AIK:are förstås har i minnet är det glada och galna 90-talet. Sommaren 1996 värvade vi en hel kedja – den då bästa utanför NHL – med Pavel Patera, Martin Prochazka och Otakar Vejvoda. Några år dessförinnan hade Sveriges då bäste back genom tiderna, Börje Salming, kommit hem från Nordamerika och avslutat karriären i AIK.

Och någonstans däremellan plockade klubben in spelare som Karri Kivi, Kai Tervonen och Fredrik Josefson. Från creme de la creme till det uslaste som har stått på ett par skridskor. Vi åkte ur Elitserien 2002 och hösten 2004 spelade vi i division 1 mot lag som vi förut bara hört nämnas i gamla rövarhistorier.

Och alla tränare som har passerat revy – allt från förbundskapten Pär Mårts och hockeyprofessor Tommy Sandlin till Bobo Simensen och Jan-Åke Tiensuu. Stora namn och rejäla doldisar.

Stora omvälvande förändringar från ena säsongen till nästa. Från konkursprat till KHL-snack. Och det är just tjusningen med AIK – man vet inte vad som dyker upp härnäst och vilket namn som dyker upp som tränare eller som spelare.

AIK är det lag som berör flest människor – på gott och ont. Alltid är det någon inom hockeykretsarna som har synpunkter om klubben.

Till kommande säsong är det som vanligt ovisst och domedagsskivan snurrar på skivtallriken med samma gamla hack och mantra – ska AIK ens få ihop något lag? Och varför värvas inga backar? Och varför sparkas inte den och den spelaren så att det ges utrymme för mer dugliga spelare? Tongångarna på AIK-forumen på nätet är ständigt av tvivlande art.

Visst, sedan SM-guldet 1984 har det ofta gått utför för AIK, trots att det blivit några semifinalplatser på vägen så har ändå kvalserien och Allsvenskan varit vardag för den gemene AIK:aren och därför är tonläget också som det är. Tvivlet finns alltid där. Skräcken för att hamna i kvalserien och ramla ur.

När en supporter till lag som HV71 och Färjestad lugnt kan följa sitt lag under säsongen och som största oro att laget inte hittar formen till slutspelet så är AIK-supporterns umbäranden större. Det är 55 omgångar av himmel och helvete och mest det sistnämnda. Varje förlust känns som ett steg närmare kvalserien. Varje seger ett steg närmare guldstriden.

”Alla spelare är odugliga, dom bör skämmas för att dom bär tröjan med världens vackraste klubbmärke med tanke på hur dom skämmer ut oss och tränaren måste bara avgå! Hur fan kan han ge Fredrik Carlsson så mycket speltid som han dräller med pucken och Christian Sandberg, dags att börja leverera! Prestera eller dra!”

Men varje seger känns istället nästan som ett SM-guld.

”Vilket fantomlag vi har. Vilka ska slå oss? Fredrik Carlsson är ju landslagsmässig. Vilken lång och härlig klubba han har. Vilka brytningar. Christian Sandberg, vilka kassar han tryckte in! Han kommer att vinna skytteligan. Tränaren ett geni. Skriv långtidskontrakt så att ingen pengadopad bonnaklubb kommer och snor honom”

I ärlighetens namn är dock ett säkrat kontrakt till nästa säsong det som alla AIK:are drömmer om. Slutspel en kul bonus. Skitsamma om det blir 0-4 i matcher och tvåsiffrigt i alla kvartsfinaler – det blir ändå spel i elitserien en säsong till.

Även om det kanske verbalt yttras andra saker bara för att det hör till att man som AIK:are alltid ska ha drömmar om guld.

Nu har AIK varit utdömt tre säsonger i följd av en enad expertkår. Och det är ingen AIK:are som har glömt Leif Boorks tips inför säsongen 2011/12 då han hade AIK som tolva och där värsta rivalen Djurgården på SM-guld-plats. Hur det gick – det vet ni. AIK en seger ifrån SM-final och Djurgården till hockeyallsvenskan. Ha!

Samma tongångar kan jag läsa mig till inför kommande säsong. Ek, Ros och Nyström och allt vad dom heter ger inte AIK mycket till chans. Men de får gärna fortsätta döma ut AIK. Det har ju varit ett framgångsrikt recept dom senaste säsongerna så varför inte igen?

Och så fruktansvärt illa ser det faktiskt inte ut inför kommande säsong. Okej. Det gör det på backsidan. Just nu.
Men det reder säkert upp sig. Det brukar göra det tids nog.

In med ett par dugliga backar som kan skjuta från blå och som har spelsinne som Lidström, ja då är vi med och tampas om SM-guldet rent av.

Annars är det bara för tränaren att avgå! Eller förresten, avgå alla.

Mats Jonsson

Mats Jonsson är 36 år och bor i Stockholm. Han ägnar dagarna åt det ambitiösa projektet att bygga upp fotbollens motsvarighet till Eliteprospects – ni följer hans arbete på Elitefootball.com