Små simpla ting

På 60- och 70-talet var det många av våra föräldrar som tog Brynäs till sina hjärtan i takt med deras framgångar. Många i min generation tog efter. Inte jag.

Min pappa har berättat om hur han hade Brynäs-flaggan framrutan på lastbilen. Han har berättat om vilket jävla liv det blev när han gled in till hamnen i Göteborg efter ännu ett SM-guld och om hur Brynäs gav honom både vänner och fiender. Om vad det betyder att – oavsett geografiskt avstånd – känna samhörighet med folket i Gävle och på andra platser i vårt avlånga land när man håller på ett och samma lag.

”Farsan, jag gjorde som du tills min kärlek försvann med en annan” sjunger Håkan Hellström på sin senaste platta. Lite så har det varit för mig. Jag höll aldrig på Brynäs, vad jag minns. Mitt hjärta, och en sorts kärlek, försvann bort från Brynäs och hittade Leksands IF.

Det var Radiosporten som till största del fick mig in på den vägen då jag som 12-åring fastnade för spelare som Jonas Bergqvist (helikoptersvingen!) Tomas Forslund, Tomas Jonsson, Greg Parks, Markus Åkerblom, Niklas Eriksson, Magnus Svensson (ujjamig vilket slagskott!) och Stefan ”Loppan” Hellqvist när jag spenderade timme efter timme på kvällarna i närheten av radion. På den tiden var det tisdagar och torsdagar. Det var Rederiet och Arkiv X. Det var Radiosporten. Det var enkelt. Livet var en lek.

Jag tog inte Leksand till mitt hjärta för att min pappa höll på Brynäs och att jag av den anledningen ville revoltera. Känslan och övertygelsen fanns där och har varit kvar sedan första halvan av 90-talet. Det finns ingen anledning att försöka gräva djupare i det inre för att hitta svaret på ”varför” det blev Leksand. Livet gjorde ett val åt mig.

Ibland är det skönt att undkomma beslutsfattandet och det kanske dämpar ångesten på sikt. Mina två yngre bröder har även de valt andra lag än pappas Brynäs. Den ena har funnit kopplingar till HV71 och haft stora supporterframgångar med dem – sett till SM-tecken. Den andra valde i tidigt skede att ta rygg på dåvarande Malmö IF. Kanske som en slags motreaktion till att många hemma i södra Halland höll på Rögle BK.

Men där satt vi hemma, med Radiosporten på i nästan varje vrå och lyssnade på referat och deras inkommande måljinglar– med spänd förväntan på i vilken arena nästa mål hade gjorts. Trots de familjära supportersplittringarna fanns det (de finns fortfarande) en sorts varm känsla i att alla höll på olika lag. Den enes död blev oftast den andres bröd. Alla tog chansen att håna den andres lag och samtidigt hylla sitt eget. Något som hör till sporten i sig och supporterskapet i stort. Det ska kännas att hålla på ett lag – hjärta och smärta.

Men jag har inte haft ynnesten att uppleva Leksand som vinnare av ett SM-guld. Men det spelar ingen roll när allt kommer omkring. Människan gillar rutiner och jag har funnit frid i en utebliven vinnarkultur. Jag har hittat en fungerande väg för mig i det stora hela och allt därtill som Leksands IF kan åstadkomma är en bonus. Nu är vi tillbaka i SHL.

När mina två söner, Axel och Jack, blir äldre så hoppas jag kunna föra vidare mina erfarenheter av livet som supporter. Jag ska förklara för dem hur jag haft det – i framgång (nåja) och motgång (oh ja).

Jag vill, på samma sätt som musiken och litteraturen kan förmedla känslor, ge dem bilden av hur det kan kännas att bli kallad till att hålla på ett lag. Men samtidigt vill jag ge dem möjligheten att välja hur de vill (eller inte) stötta ett lag eller spelare. Jag hoppas kunna få förmedla känslan av att inse att det ”finns små simpla ting som gör livet nåt värt” (Peter Lemarc) och att ishockeyn kan vara något av dessa simpla ting.

När man som förälder genomlider ens barns livshotande cancer, så inser man att ens familj blir mycket starkare och svagare – på en och samma gång. Och det är därför små simpla ting (så som ishockey/supporterskap) kan vara så viktiga i all sin enkelhet när det är som jobbigast i ett miserabelt tillstånd. Det är en gemensam kamp – om än på olika livsnivåer.

Men jag ska inte utelämna visdomen om att ett lag eller en spelare också kan försvåra livet – trots dess enkla etikett – och att man som människa har bra och dåliga dagar, svåra eller lätta år med detta. Oavsett val av supporterskap så kommer jag finnas där för dem. Inte som en tillrättavisande ”vet-allt” farsa, utan mer som ett levande exempel på hur det är att hålla på Leksand.

Det kan både vara vackert och fruktansvärt – precis som livet självt.

Kim Evertsson

Kim är en tvåbarnsfar från Halland, boendes i Östergötland med Leksand som favoritlag. I höst ska det äntligen spelas riktig hockey i Linköping när Leksand kommer på besök till Cloetta Center. Kim rekommenderar The Nationals ”Trouble Will Find Me” och Paul Austers ”Sunset Park”.

Text: Supporterkrönikan hockeysverige.se