Förr fanns inga ”fans”
Programbladen från hemmamatcherna på sena 80- och tidiga 90-talet ligger och skräpar i en bokhylla i källaren, och skvallrar om en helt annan tid. Där spelarna presenteras anges inte bara tröjnummer, position på banan och moderklubb, utan även yrke i det civila. Mina barndomsidoler var inte bara hockeyspelare utan även snickare, vaktmästare och studenter.
Det är lätt att bli nostalgisk, men faktum är att det var en brytningstid. De finländska och tjeckoslovakiska importerna saknade annan huvudsaklig sysselsättning än ishockeyspelande, och jag behöver inte komma särskilt mycket högre upp i högen av programblad förrän just raden om civilt arbete är helt och hållet försvunnen.
Idag är det en helt annan upplevelse att gå på ishockey; den gamla kommunala ishallen är såld och ombyggd (namnet är ett företags), stolarna är stoppade och serien består av över 50 omgångar. Lagens anhängare betraktas numera som kunder, vilka ska spendera så mycket som möjligt på biljetter, TV-kanaler, souvenirer, öl och godis och det är för att detta ska kunna fortgå som det är viktigt att laget vinner.
Ståplatspubliken består dock, och den sjunger!
I min hemmahall brukar de olika läktarsektionerna markera samhörighet genom ramsan Vi är HV-fans allihopa. När detta sker brukar jag alltid stanna upp en sekund och fundera. Stämmer det där? Vad betyder det egentligen?
Fans?” Förr fanns fan inga ”fans”.
En språklig begreppsförskjutning håller på att äga rum; publiken är inte längre aktiva supportrar, utan passiva fans till och med när den definierar sig själv. Det är motsägelsefullt så till vida att läktarkulturen bygger på att människor faktiskt aktiverar sig, och när den svenska ishockeypubliken sätter den sidan till så händer det saker.
Med en punkig gör det själv-attityd kan supporterkulturen vara en kraft att räkna med. Det kan vara banderoller till försvar för 51%-regeln och det kan vara oviljan att kalla sitt lag för Blue Bulls eller Blue Lightnings. Samtidigt kan det också vara 800 JO-anmälningar mot polisen i efterdyningarna av ett stockholmsderby. Oavsett vad man vet eller tycker om just den sakfrågan visar det inträffade på stor handlingskraft hos supportrarna.
När Hammarbys ishockeysektion försattes i konkurs 2008 var det supportrarna som tog saken i egna händer och byggde Bajen Fans Ishockeyförening som alternativ. Redan på 1980-talet tog HV71:s supporterorganisation Klapp & Klang helt enkelt det föreningsdemokratiska beslutet att lägga ner sin verksamhet, när moderföreningen flyttade ståplatsläktaren från norra långsidan till kortsidan. Dagens HV-klack har valt sitt namn, North Bank Supporters, som en hyllning till sina föregångare och har en helt annan dialog med moderföreningen som har dragit lärdom av debaclet med den nedlagda supporterföreningen.
De officiella supporterklubbarna kan dessvärre många gånger uppfattas som menlösa och i en alltför stark beroendeställning till sina respektive moderföreningar. Samtidigt är de principiellt självständiga föreningar vars möjligheter att få gehör hos klubbarna är relativt goda. Det är rimligt att anta att ny- eller ombildade supporterföreningar skulle mötas av betydligt större skepsis från styrelserummen i ishockeysverige än vad de befintliga organisationerna gör. Skeptiker i frågan bör påminna sig om att klackarna var av nöden tvungna att formellt organisera sig som föreningar i början på 1980-talet (omnämnda Klapp & Klang faktiskt ett år tidigare än stockholmsklackarna). Det var aldrig något självändamål i sig, utan för att kunna tas på allvar av klubbarna.
De där programbladen som jag har liggande i källaren är för övrigt ett minne blott på matcherna. Numera är de utbytta mot vikbara klappror som ska få sittplatspubliken engagerad. Det är tydligen svårt att få dem att applådera eller för att tala med John Lennon; rassla med juvelerna men det är bara ena sidan av den moderna sportupplevelsen. Den andra är en vital supporterrörelse vars existens har ett egenvärde som är svårt att mäta för klubbarna.
Den idrottsliga marknadsekonomin behöver inte nödvändigtvis förvandla supporterskapet till ett fanskap inte i någon bemärkelse.
Björn Bradling
Björn Bradling är HV-supporter och övertygad om att läktarkulturen har en inneboende social kraft
Text: Supporterkrönikan hockeysverige.se