Foto: Bildbyrån/Simon Hastegård

Hon är en av Sveriges största hockeystjärnorna på damsidan. Men för Erika Grahm har det varit en tuff väg till toppen. En allvarlig nervsjukdom höll på att stoppa hennes framfart för drygt två år sedan. 
– Jag låg under en filt i källaren och tittade på film och var nästan inte ute på hela sommaren, säger Grahm till hockeysverige.se.

Det är inte bara det svenska herrlandslaget, Tre Kronor, som vi hoppas spelar om medaljerna i OS. Även Damkronorna har en bra chans att ånyo spela hem en OS-medalj åt Sverige. Hockeysverige.se kommer att följa lagets framfart innan och under turneringen.

Just nu befinner sig landslaget på läger i Norrtälje. Sverige har en hel del nya ansikten i laget till årets turnering. Men vi börjar vår resa med Damkronorna tillsammans med Erika Grahm från Modo. Hon VM-debuterade 2011, men sommaren 2011 var inte hockeyn det viktigaste för henne då hon fick diagnostiserades med nervsjukdomen Guillain-Barrés syndrom. Det ledde till att hon blev förlamad. Just då fanns det inte många tankar på OS-spel.
– Mitt under sjukdomen var OS jättelångt borta. Då var hockeyn ingenting för mig. Jag funderade inte på hockeyn utan tankarna var mer på om jag någonsin igen skulle kunna leva som en vanlig människa, berättar Grahm för hockeysverige.se.
– Den dagen jag kände att jag kommer bli frisk och att jag kommer repa mig fanns det bara OS där istället. Jag skulle bara tillbaka och jag skulle vara som bäst 2014, men det har varit en lång resa.

Hur märkte du när sjukdomen kom?
– Jag var ute och joggade när jag kände att det stack över ryggen och rumpan. Sedan blev jag väldigt trött när jag gick i trappor och när jag böjde mig ner så var det tungt att ställa sig upp eftersom benen slutade fungera.
– Sedan började fötterna och händerna på att domna. Det var så allt började och sedan var det väl under två veckor som jag insjuknade riktigt. Det gick sakta, sakta under dom här två veckorna. Efter två veckor var jag nästan helt lam i benen och då tog jag mig inte många steg.

Hur mådde du då du var som sämst
– Jag mådde inte bra kan jag väl säga. Jag låg under en filt i källaren och tittade på film och var nästan inte ute på hela sommaren. När jag var ledsen åkte jag ut och körde bil eftersom jag då inte kände att jag var sjuk. Jag behövde bara lyfta på fötterna när jag gasade och bromsade så då kändes det som vanligt vilket var skönt.
– När jag fick diagnosen sa dom att man inte kunde göra något mer utan fick istället gå till en MS-specialist. Då fick jag vänta tio dagar på att få ett besked om jag hade MS eller inte. Dom dagarna då var det riktig kaos… Jag hade dödsångest samtidigt som man var dum och gick in och googlade på MS. Allt stämde in och då var det riktigt tufft.

”Ville inte visa lillasyster hur jag mådde” 
Familjen, pojkvännen och vännerna kom givetvis att betyda mycket för Erika Grahm under den här perioden.
– Dom var otroliga och mamma skjutsade in mig till sjukhuset varje vecka. Jag var oftast hos min pojkvän under den här tiden. Jag har en lillasyster som är ganska mycket yngre än jag och jag tyckte inte om att visa hur jag mådde inför henne. Hon var tio år när jag blev sjuk.
– Jag tyckte inte alls om att vara i hennes närhet och jag ville inte heller vara hemma hos mamma och pappa. Jag mådde dåligt, men jag såg att min familj mådde ännu sämre.

När kom vändpunkten?
– 6 augusti 2011. Det var då som jag fick min friskförklaring, eller rättare sagt det var dagen efter att jag kommit hem från sjukhuset och jag kände att min behandling verkligen hade svarat. Behandlingen den veckan hade varit intravenöst. 6 augusti var en lördag och jag kommer ihåg att jag kunde sätta mig upp i sängen själv och även ställa mig upp själv. Då kände jag att nu kan inget stoppa mig.
– Då började jag gå på promenader och sådana grejer. Jag hade gått ner åtta kilo muskler så det var tufft. Men det har aldrig funnits något annat än att jag skulle komma tillbaka.
– Den fysiska kampen har varit ganska lätt kan jag säga eftersom kroppen har svarat hela tiden, men den mentala kampen har varit jättetuff. Det var tufft att komma tillbaka till exempelvis mitt klubblag, Modo. Från att jag varit snabbast i laget till att varit den segaste i laget. Jag visste i huvudet hur man gjorde saker, men kroppen svarade inte.

Man måste ändå säga att det är fascinerande hur en kropp reagerar.
– Ja, absolut. Första gången jag gick på is efter sjukdomen tog jag mig inte framåt. Jag kunde inte åka skridskor. Det är ju som att cykla, man kan det ju när man en gång gjort det. Men jag kunde inte ta ett skär eftersom det bara blev fel. Så jag stod bara där. Man fick leda mig i 20 minuter för att jag skulle känna hur det kändes. Då hade jag ändå spelat VM fyra månader innan.
– Jag har inga direkta sviter av det idag och har lärt mig att hantera sjukdomen. I dag skriver jag upp när jag känner saker så jag ska hitta ett mönster och se när det blir för mycket. Det är oftast under barmarken när det blir riktigt tuff träning och jag får kraftig huvudvärk när jag kör på för hårt. Jag måste ha 48 timmars vila i sträck varje vecka.


Foto: Bildbyrån

Vann Riksserien 
Erika Grahms Modo vann Riksserien fyra poäng före Linköping. Själv svarade Grahm för 18 mål och 29 poäng på 27 matcher.
– Säsongen har fungerat jättebra och jag spelar med två fantastiska tjejer och det fascinerande med lagsport är att man får göra saker tillsammans. Jag spelar ihop med Emma Nordin och Tina Enström. Vi har hållit ihop sedan sex år tillbaka. Så det är jättekul att spela med dom och jag spelar med Emma även här i landslaget.
– Hela laget har gått bra också och vinna ju serien. Då ska man väl inte vara så missnöjd.

Vad har du främst utvecklat som hockeyspelare under den här säsongen?
– Jag har alltid varit duktig på att åka skridskor, men efter sjukdomen har jag jobbat med explosiviteten och att jag orkar åka skridskor längre, men även klara av mjölksyran mycket bättre.
– Sedan har jag blivit duktigare att gå på mål och sådana grejer. Tidigare var jag lite bekväm och jag är kanske fortfarande det lite grann. Jag har också mycket roligare på isen idag. Efter sjukdomen var det tungt och man trodde inte mycket på sig själv eftersom jag var ganska sargad mentalt. Nu har jag har det blivit roligare eftersom jag känner att jag verkligen är tillbaka.

Det har varit en del turbulens kring OS-uttagningen där starka röster har kritiserat förbundskaptenen Niclas Högberg. Men det här är ingenting som påverkar den trupp som åker till Sotji, enligt Grahm.
– Det har inte påverkat någonting. Media har skrivit att det är en spricka i Damkronorna vilket inte stämmer alls. Vi fokuserar på oss som är i laget och inget annat.
– Det har varit tjafs om dom som inte är med i laget, men det har inte stört oss.

Det är ganska många nya ansikten i laget jämfört med den senaste OS-truppen. Vad skulle du säga är styrkan i gruppen?
– Tittar man på pappret så har vi ett ganska orutinerat lag, men vi vet att alla gör det hårda jobbet och verkligen kör för varandra. Just det skulle jag nog säga är vår största styrka.
– Vi har inte ett lag där man säger att hon är stjärna här eller där. Utan vi är 18 utespelare och tre målvakter som alltid kör riktigt hårt.

Vad blir nyckeln till en svensk medalj?
– Ett bra målvaktsspel och att vi sätter våra målchanser. Målskyttet har varit så där senaste åren så det är viktigt att vi får igång det samtidigt som våra målvakter storspelar. Då är vi där.

Det har talats om attentatsrisker under OS. Är det något du tänker på?
– Nej, faktiskt ingenting. Jag litar på SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) och att dom har koll. Vi åker bara dit för att fokusera på hockey. Jag skulle nog säga att under OS-perioden så är Sotji planetens säkraste plats.
– Det här är ingenting som vi pratat om i gruppen heller utan vi känner oss trygga.

När åker ni till Sotji?
– Vi åker på måndag. Just nu är vi på pre-camp i Norrtälje till torsdag. Sedan åker vi hem över helgen för att ladda batterierna och efter det vidare till Ryssland på måndag.