SHL

Den skånska puckbohemen – Old School Hockey Robert Burakovsky

2 mars, 13:10, 2014

Ronnie Rönnkvist Reporter

FÖLJ HOCKEYSVERIGE:

ANNONS

Han räknas som en av de bästa målskyttarna Sverige har fått fram i hockeyhistorien. Robert Burakovsky var spelaren som kunde hitta nätmaskorna i sömnen. I dagens Old School Hockey berättar han om sin vilda karriär som innehöll nästan lika många klubbyten som mål.

Under 1970-talet förde hockeyn i Malmö en ganska tynande tillvaro. Laget åkte hiss mellan ettan, tvåan och trean, de dåvarande serierna under elitserien. Trots det fick klubben fram en puckbohem med ett exceptionellt målsinne. Han namn var Robert Burakovsky.

”Burra”, som han allmänt kallas, var aldrig med i Percy Nilssons tidiga satsning i skraven mellan 1980- och 90-talet eftersom han var på utflykt i först Leksand och sedan AIK. Men lagom till skåningarnas första SM-guld 1992 hade ”Burra” återvänt till fadershuset.
– Jag flyttade i från Malmö ganska tidigt eftersom hockeyn ännu inte var så het här. Fotbollen har alltid varit stark i Malmö och det var först när Percy Nilsson kom till klubben som det blev fart på ishockeyn. Under de unga åren då jag bodde i Malmö åkte laget upp och ner mellan division ett och två som inte var några vidare serier på den tiden.

Var det några av dina barndomskamrater som tog sig till elitserien?
– En av Malmös största, målvakten Roger Nordström, spelade i samma lag som jag från det vi var knattar. Han har spelat både VM och OS för Sverige vilket är jättestort. Min pappa Benny och Rogers pappa Ronny var vänner och jag och Roger var väldigt ”tajta”.
– Jag sa förresten till Roger att han måste lämna Malmö och testa på andra lag. Du skulle inte förlåta dig själv om du efter karriären bara har spelat i Malmö. Året efter gjorde han succé i tyska Krefeld.
– Vi hade även Johan Hemström, som senare spelade i Hammarby bland annat. Vårt lag född -66 var nog ett av de bästa MIF haft. Det var flera som blev bra division 1-spelare och några hamnade utomlands.

Vad betydde pappa Benny Burakovsky, som avled i december 2007, för dig?
– Pappa har betytt otroligt mycket för mig och min bror Mikael som hockeyspelare och för hela föreningen Malmö IF. Han fick massor med erbjudanden om att träna andra lag men alltid varit Malmö troget och valt oss i familjen och jobbet i första hand.
– Vi har en syster också, Anett, som ofta fick sitta emellan för hockeyn, men ändå har familjen betytt mycket för honom.

Efter säsongen 1982/83, där Burakovsky tillhörde Malmös J20-lag, valde han att lämna Skåne för att bli mas. Ny klubbadress blev Leksands IF.
– Jag och Roger Öhman bestämde oss att flytta upp och spela hockey när vi var 16-17 år. Det var tidigare Leksandstränaren Tore Jobs som skötte övergången. Tanken var att jag skulle plugga där men jag kom tidigt med i Leksands A-lag så jag hoppade av skolan. Något av mina största misstag.

FOTO: BILDBYRÅN

Du blev tillsammans med dansken Heinz Ehlers nästan ett talesätt i hockeysverige. Vad i hockeykemin fick er att passa så bra ihop?
– Vi är som två bröder, jag och Heinz. Det började på hockeyskolan i Tyringe när vi var små. Vi blev bästa kompisar direkt. Jag har en dansk mamma och det gjorde väl sitt till. Sen har vi hållit ihop genom åren. Heinz fru och min fru passar bra ihop och vi har barn i ungefär samma ålder. Han är riktigt bra vän till familjen.
– Det var redan under första säsongen i Leksand som vi började spela i samma kedja och sedan har vi spelat tillsammans i många klubbar under åren.

Leksand vinner SM guld för B-juniorer säsongen 1983/84 och SM guld för A-juniorer 1985/86. Men vad ser du som grunden till dom här framgångarna?
– Vi hade ett mycket bra lag men sedan ska man heller inte sticka under stol med att jag och Heinz gjorde väldigt många poäng i juniorlaget. Jag minns att vi slog Färjestad i semifinalen 1984 med 20-4 och Heinz och jag gjorde väl tillsammans 18 av våra mål i den matchen. Då var det lite kaos i Färjestad kan man väl säga, skrattar Burakovsky.

MÅLSKYTT I RIKTIGA A-LAGSDEBUTEN
Redan femte omgången in i debutsäsongen med Leksands a-lag (1985/86) presenterar sig Robert Burakovsky för elitseriepubliken. I sin första hela match gör han två mål och ser till att Leksand klarar oavgjort, 5-5, mot Modo på bortaplan.
– Jag kom med i A-laget ganska snabbt och att få spela med Leksand var givetvis något mycket stort. Dom lag som alla pratade om då var Leksand och Brynäs, det var dit alla ville.
– Just matchen mot Modo kanske var mitt genombrott, men året efter så inledde serien med att göra fyra mål mot Färjestad vilket också var ett stort lyft för mig som spelare.

Första åren Robert Burakovsky spelade i Leksand präglades av flera tränarbyten. Dan Söderström och Roger ”Sotarn” Lindqvist var tränare när han kom upp i A-laget. Året därefter tog Kalle Alander över tillsammans med Hasse Jax. Mitt under andra säsongen fick Jax kliva åt sidan till förmån för Bengt ”Fisken” Ohlson. Säsongen 1987/88 kliver tidigare stormålvakten Christer Abris tillsammans Jan Witasp in i båset som tränare.
– Man hade en del tränare i Leksand under de här åren. Danne, Calle, ”Jaxen” och så vidare. Med Abris blev det lite mera ”tjo fräs” kring hela laget. När det var träning eller match var vi fokuserade på det till hundra procent, men då det var fest eller något annat kul lade vi hundra procent på det i stället. Det här betydde väldigt mycket för den sammanhållning vi fick i laget och just den slog allt annat som jag varit med om.

När började ni förstå att det här laget kunde nå hela vägen fram till SM-final säsongen 1988/89?
– Vi tänkte aldrig i dom banorna. Visst hade vi ett väldigt bra lag på pappret men det var inte märkvärdigt mycket bättre än dom andra topplagen i serien. Anledningen till att vi lyckades bra det året var, som jag sa tidigare, helt klart sammanhållningen.
– Jag själv umgicks mycket med Magnus (”Sigge” Svensson) under den här tiden. Just det här med att alla umgicks tajt vid sidan av hockey och genom det lärde känna varandra skapade en stämning i gruppen som jag tror var unik. Det här hade Abris en stor del i.
– AIK mot Djurgården var den första matchen som spelades i Globen. Efter det var vår första final mot Djurgården den andra matchen som spelades i den då nybyggda arenan. Det var självklart något som var riktigt häftigt för oss att vara med om. Vi vann första finalen där nere men sedan vände Djurgården och vann i tre raka matcher.
– Dom här sex åren finns ofta med mig i mina tankar som dom kanske finaste och roligaste som jag har upplevt.

Varför lämnade du och Heinz Ehlers Leksand efter den framgångsrika finalsäsongen?
– Det var flera spelare som var på väg och lämna Leksand samtidigt som jag och Heinz fick ett mycket fint erbjudande av AIK, där dom ville skriva kontrakt med oss båda. Tiden var mogen för att testa på något nytt. Första året i AIK var väldigt bra och jag vann elitseriens poängliga det året.
– I Leksand kunde man uppleva som att man spelade på hemmaplan trots att man spelade på bortaplan. Speciellt i Södertälje faktiskt där det alltid var mer leksingar än Södertäljesupportrar. I AIK kunde man ibland känna liknande även om det inte går att jämföra med Leksand som var och alltid kommer att vara hela Sveriges lag.

I AIK spelade du tillsammans med legendaren Börje Salming, då 40 år, och just hemkommen från NHL spel i Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs. Hur var den upplevelsen?
– Det var ju rätt stort kan man väl säga. Börje var inte någon kille som ville ha en massa uppmärksamhet för sina framgångar som hockeyspelare borta i NHL. Han var lite tystlåten och mer en bland alla andra i gänget.

FOTO: BILDBYRÅN

RATADES STÄNDIGT INFÖR VM
Samma säsong, 1989/90, begår Robert Burakovsky landslagsdebut. Blott 2.26 in i matchen gör han ditt första landskampsmål.
– Första puckkontakten dessutom, klargör ”Burra”.
– Vi spelade mot Norge och vann med 10-0 ena matchen och dagen efter vann vi med 8-2 och då gjorde jag två av målen.

Du gör flera bra landskamper inför VM i Bern 1990. Fick då någon gång någon förklaring till varför du aldrig fick spela med i någon VM-turnering?
– Nej, det fick jag aldrig. Jag föll bort i den sista gallringen innan två eller tre VM-turneringar när det kom in NHL-spelare till laget. Det var ganska mycket skriverier i tidningarna då om att Sverige borde har råd att ha med offensiva spelare precis som tjecker och ryssar hade. Jag var nog lite för mycket envägsspelare och för dålig i defensiven på den tiden.
– Jag har pratat med förbundskaptenerna om det här efteråt och en av dom ångrade sig att jag inte fick vara med. Det är ju lätt för mig eller någon annan att komma så här efteråt och säga att det borde varit si eller så. Men visst tycker jag att det är väldigt synd att jag inte fick vara med om en VM-turnering.

Efter två säsonger i AIK flyttar du till Malmö.
– Jag och Heinz fick ju sparken från AIK efter den andra säsongen i klubben. Anledningen till det var att vi inte kom överens med Leffe Holmgren, som var tränare, och Thomas Gradin, som just kommit hem från NHL då och var en ”big star”. Många av dom äldre spelarna kände Leffe och Thomas lite för väl och jag och Heinz var väl dom som stod för ruljangsen i AIK då vilket inte var populärt hos alla. Jag har pratat med Thomas om det här efteråt och det finns inga som helst hard feelings mellan oss för det här, utan vi är bra vänner.
– Percy (Nilsson) hade varit på mig redan efter första säsongen i AIK och sagt till mig att komma hem dit och spela i stället. När vi då fick sparken samtidigt som Malmö satsade hårt var valet inte svårt.

Mats Näslund, Matti Pauna, Mats Hallin, Peter Andersson, Pekka Lindmark, Daniel Rydmark, Raimo Helminen, Roger Nordström, Timo Blomqvist, Roger Hansson och så vidare. Ni hade ett fantastiskt lag på pappret. Men vad fick er att kunna agera som ett lag och vinna SM-guld 1992?
– Kamratskapet! Vi var ett gäng som höll ihop både på och vid sidan av isen. Vi hade en lista där det stod att ena dagen var det golf, andra dagen match, tredje så var det fest. Precis som uppe i Leksand så skapade det här en väldigt fin sammanhållning. Sedan gillade ju Percy att fixa lite fester, hämta ut spelare hos polisen och allt vad han fick göra.

FOTO: BILDBYRÅN

När bestämdes det att du skulle åka över till Ottawa Senators i NHL?
– Jag spelade ytterligare en säsong i Malmö men året efter det ringde en agent till mig och frågade om jag var intresserad av att åka över och spela. Percy blev ju galen på mig men jag kunde gärna inte tacka nej till den här chansen eftersom det kanske skulle bli min sista chans till att spela i NHL.

Hur upplevde du din säsong i Ottawa Senators i NHL och Prince Edwards’ Island Senators i AHL?
– Jag började försäsongen fantastiskt bra, ledde målskytteligan och fick mycket beröm av vår tränare Rick Bowness. Men då det var dags för premiär i NHL flyttades jag ner till farmarlaget.
– Allt var väldigt konstigt och då det väl var dags för min NHL-premiär gick Bowness och kramade om mig innan matchen och sa hur mycket det betydde att jag nu skulle spela. När sen matchen drog igång så spelade jag inte en minut.
– I min riktiga debut, då jag fick spela alltså, gjorde jag mål och utsågs till matchens ”second star”.

Du hade väl chansen att stanna ytterligare en säsong i NHL?
– Jag hade ett 1+1-kontrakt med Ottawa, men du kan inte jämföra den tidens Ottawa med det som är idag med ny hall och en helt ny organisation.
– En stor anledning till att jag lämnade Ottawa var tränaren. Det var flera spelare som inte kom till ”campen” året efter av samma anledning som jag och ett år senare fick Bowness sparken mitt under säsongen. Jag gillade heller inte riktigt det här med att vara på ”road trips” då du var borta från familjen ibland upp till två veckor i sträck.
– Sommaren efter mitt år i NHL fick både jag och Heinz ett erbjudande från österrikiska Klagenfurt som vi tackade ja till.
– Vi gjorde en lång resa med spel ett par säsonger i Malmö men även i Tyskland, Finland och Schweiz innan jag återvände till Leksand inför säsongen 2000/01.

Förhoppningarna på Leksand var stora speciellt eftersom klubben har anställt hockeyprofessorn Tommy Sandlin som coach för laget. Men säsongen slutar i fiasko med sparkade tränare och nedflyttning till allsvenskan efter en svag serie och kvalseriespel.
– Jag hade spelat två säsonger i schweiziska Gottéron då Olle Öst ringde och frågade om jag ville komma tillbaka till Leksand för att spela elitseriehockey. När jag berättade det för min fru vägrade hon och sa att jag fick flytta dit själv. Leksands IF ställde upp för hela familjen på ett fantastiskt sätt och då min fru bott i Leksand en tid så älskade hon verkligen samhället och folket där.

Vad saknades i laget det året för att ni skulle hålla er kvar i elitserien?
– Visst fan hade vi ett bra lag men…
– Jag vill verkligen inte snacka skit om Tommy Sandlin eftersom han tråkigt nog har gått bort. Tommy var en mycket bra tränare och en fin person. Men han kom med en massa stolliga grejer som inte passade i Leksand. Jag vill inte enbart skylla på det. Trots allt var det vi spelare som spelade, men det blev aldrig någon riktig harmoni i vårt spel tack vare det här.

Varför lämnade du Leksand efter säsongen?
– Allsvenskan var inte lika stor då som den är idag och jag ville spela i den högsta serien. Både jag och Tore Vikingstad fick under säsongen anbud från tyska Düsseldorf. Jag vet att Tore skrev på redan vid jul det året men jag ville vänta och se hur det skulle gå för oss i Leksand innan jag bestämde mig för vart jag skulle spela.
– Jag förstod att supportrarna i Leksand var sura men jag har pratat med Jonas Bergqvist, som då var vd i Leksand, om det här så ingen ska kunna tro att jag hade gjort klart med ny klubb innan säsongen var över. Trots allt gjorde jag en hel del poäng för Leksand även det här året (Burakovsky vann Leksands poängliga på 44 poäng).
– Med facit i hand är ett av mina största misstag att jag lämnade Leksand efter säsongen. Vi trivdes förbannat bra både med laget och med att bo i Leksand. Vi skulle givetvis ha stannat kvar där.

FOTO: BILDBYRÅN

Malmö IF, Leksands IF, AIK, Ottawa Senators, Prince Edwards Island Senators, Klagenfurter AC, Kassel Huskies, JypHT, Ilves, Säntis, Fribourg-Gottéron, Düsseldorfer EG, Rödovre IK, HC Merano, Aalborg IK, Herlev IK, IK Pantern, Biel, Trelleborg, Kallinge/Ronneby HK och Limhamn var klubbarna du hann representera. Om vi släpper Sverige, vilket land har du trivts bäst i?
– Schweiz! Utan att blinka svarar jag det. Vi bodde förbannat bra där. Visserligen bodde vi fint även i Ottawa, men det går inte att jämföra med Schweiz där hela familjen verkligen trivdes.
– Det kanske är annorlunda idag men upp till en viss ålder tänker du inte mycket på pengar då du spelar. Men sedan påverkar givetvis det ditt val av klubb, trots allt är det ju ditt jobb. Men den största anledningen till att jag flyttade runt bland flera olika klubbar var att jag ville har bättre förutsättningar för att spela hockey och även nya utmaningar.

Robert Burakovskys son, André, gör idag stor succé hos Erie Otters i OHL. André, som draftades i första rundan av Washington Capitals i fjol, svarade även för ett fint JVM kring jul och nyårshelgen då han svarade för sju poäng på sju matcher.
– Jag gick och lade mig fyra i natt och jag har inte missat en match. Jag har sett alla matcher och sedan ringer han mig efter varje match. Folk säger att jag inte är riktigt klok, men hockey är ju och har alltid varit mitt liv. Nu är det André som gäller så det gäller att stötta och pusha honom. Ställa upp när han har lite frågor om hur jag tänker i vissa situationer.

Hur ser du på hans utveckling under säsongen?
– För det första tycker jag att han blivit mycket starkare i allting och han hade en fantastisk sommarträning med Jonas Morin. Han körde med André varje dag och det har verkligen hjälpt.
– Han har jobbat mycket med backcheckingen vilket vi också har pratat mycket om. Tittar du på stjärnorna som exempelvis Aleksandr Ovetjkin i Washington så är det inte många skär som han tar åt ena hållet. Sedan tittar man på Sidney Crosby som är precis tvärtemot. Det här tjatar jag mycket på André om och jag tycker att han blivit en riktigt bra tvåvägsspelare som jobbar hårt. Så jag tycker att han tagit steg framåt i det mesta även om han har mycket kvar att lära. Nu kommer det en sommar där han har möjligheten att gå upp några kilo vilket krävs om han ska slå sig in i Washington.

Hur ser Robert Burakovskys liv ut idag?
– ”Burras” jobbar i dag på ett väldigt fint ställe som heter Glashuset. Jag är leveransansvarig och ser till att kunderna får hem sina saker. Ett jättebra jobb för mig.

OLD SCHOOL HOCKEY-ARKIVET
(OBS! Funkar inte länken? Byt ut www till old i adressfältet!)