Västerås IK

Sveriges första NHL-tränare – Old School Hockey Stefan Lunner

16 mars, 14:30, 2014

Ronnie Rönnkvist Reporter

FÖLJ HOCKEYSVERIGE:

ANNONS

I dagens Old School ska vi resa till Rysslands heligaste innandömen då det gäller ishockey. Det vill säga rakt in i CSKA Moskvas klassiska hockeyorganisation. Det var där som dagens gäst, Skogsbo-sonen Stefan Lunner, jobbade när denna intervju gjordes. Lunner debuterade för Leksand redan 1978 och kom totalt att göra åtta säsonger i klubben.

Stora ishockeyprofiler så som Nicklas Lidström, ”Garvis” Öhrlund, Lennart Åhlberg med flera har alla spelat eller varit tränare i Skogsbo. Kan man tala om en hockeykultur i den klubben?
– Jag har faktiskt haft beröringspunkter med alla tre. Som assisterande tränare i Västerås IK mötte jag en ung och mycket lovande Nicklas Lidström i slutet av 80- början av 90-talet. Som spelare har jag haft både ”Garvis” och Lennart som tränare. ”Garvis” var A-lagstränare i Skogsbo, det måste väl ha varit i mitten på 70-talet någonstans. Lennart hade jag som huvudtränare i Leksand under tre säsonger i början av 80-talet.
– Ja, jag tycker att man kan tala om hockeykultur i Skogsbo SK och att Skogsbo väl symboliserar ”gräsrotsnivån” av alla de nödvändiga insatser som dagligen sker av ideella krafter som måste till för att få en idrottsförening att snurra. Att Skogsbo SK med stor hjälp av Nicklas Lidström numera har en jättefin ishall att tillgå gör väl att hockeylivet blivit lite enklare för såväl aktiva, ledare som supportande föräldrar. De gånger jag inte fick skjuts av mina föräldrar kommer jag ihåg hur jag cyklade mellan hemmet och Klockarvallen med hockeytrunken på ryggen på sliriga vintervägar. Benskydd, plock och klubb fick jag lämna kvar på Vallen men övrig utrustning fanns det inte plats för.
– Ett annat roligt minne från Skogsbotiden var en fantastisk hockeyresa vi gjorde 1977 till USA och Detroitområdet under knappt två veckor. Vi spelade sex eller sju matcher inför fulla hus med fantastisk inramning vilket blev ett minne för livet. Vi spelare bodde hos olika värdfamiljer som också innehöll en jämngammal hockeyspelare från något av lagen vi mötte. Vi fick prata engelska, träna och spela matcher precis som riktiga NHL-proffs. Hela resan var möjlig att genomföra utan att vi spelare behövde betala någonting tack vare idogt arbete och sparande under två år. Vi samlade tomburkar, hade en kändisauktion, sålde lotter med mera. Om jag minns rätt så var pappa, Sven-Eric, ordförande i Skogsbo under den tiden och även en av generalerna för den här resan.

Kändisauktion?
– Vi hade fått ihop massa grejor av kända idrottsmän. Bland annat hade vi fått Björn Borgs tennisracket, Ingemar Stenmarks hemstickade mössa, Bill Kochs silverskridskor från OS 1976 och ”Snoddas” bandyrör som han själv åkte och lämnade i Avesta.

Stefan Lunner lämnade Skogsbo redan som 15-åring för att flytta upp till Leksand.
– Jag gick nionde klass i Leksand men det var faktiskt på gång redan året innan men morsan sa ifrån. Däremot var jag som 14-åring med Leksands B-juniorer på en avslutningsturnering till Karlstad. Det var Leksand som sökte mig. Jag minns att Hans Modigs och Kjell Mases var Leksands kontaktpersoner.
– Redan mitt första år vann LIF pojk-SM mot Södertälje med 5 -2. Jag fick pris som turneringens bästa spelare. Tränare var Tore Jobs och Göran ”Kalis” Karlström.

Tidigare Leksand och Modospelaren Kent Lantz är årsbarn med dig och spelade för grannklubben Avesta BK. Var ni bekanta redan innan ni båda flyttade upp?
– Kent och jag kände varandra redan under Avestatiden. Skogsbo SK var ”lillebror” till Avesta BK. Redan som 12-, 13-åring spelade jag faktiskt A-lagshockey med Skogsbo SK. På den tiden hette B-junior (JOFA) och A-junior (KÄMPE) serierna. Ibland tränade jag med alla tre lagen på månskensrinken hemma i Skogsbo. Avesta BK spelade i en högre division än Skogsbo vilket gjorde att jag spelade mot Kent främst i juniorlagen.

Berätta Stefan, du blev känd för att ha en blixtrande snabb plockhandske. Hur tränade du upp kvickheten i unga år?
– Det berodde nog på helheten och mångsidigheten av vad man under många år gjorde som ung och envis grabb, Tennis, pingis, badminton etcetera. Mycket landhockey blev det, från morgon till kväll. På sommaren blev det fotboll och på vintern hockey. Allt som har med en boll att göra tränade reflexer och ögonen att koordinera med händer och fötter. Jag var väl egentligen en större talang i fotboll och spelade med pojk- juniorlandslaget under ett par år. Vi hade bland annat Tord Grip som tränare och den största stjärnan då var Dan Corneliusson.

Hur reagerade förbundskaptenerna Tord Grip (Fotboll) respektive Kjell Damberg (Ishockey) på att du spelade både fotboll och hockey samtidigt i juniorlandslaget?
– Under ett par år mellan åren som 16 – 18-åring gjorde jag en parallell satsning med både fotboll och ishockey. Fotboll i Brage som center eller centralt mittfält och hockey i Leksand som målvakt. Jag kan inte minnas att varken av Grip eller Damberg hade några negativa åsikter eller synpunkter kring mitt dubblerande, snarare tvärtom.
– Det var nog mer jag själv som kände mig tvungen att fatta ett eget beslut vid den här tidpunkten. När jag var 18 år gjorde jag mitt val till ishockeyn. Rätt eller fel? Jag har aldrig ångrat mig i alla fall. Sen spelade fotboll i ytterligare ett par säsonger med Leksand i Division 4.

Du elitseriedebuterade säsongen 1978/1979 med Leksand. Vad minns du från själva debuten?
– Jag minns att debuten skedde redan när jag var 16 år. Det var mot Djurgården (21 januari 1979), förlust med 8-5. Jag kom in i början av andra perioden inför ett fullsatt Johanneshov i stället för Lasse Stenvall vid ställningen 4-1 till DIF. Jag minns dessvärre också att Hans ”Säcken” Särkijärvi gjorde fyra mål, skrattar Lunner.

”SOM JUNIOR HÖLL MAN OFTAST KÄFTEN”
Den 25 mars 1978 debuterar Stefan Lunner i pojklandslaget mot Sovjet i en turnering som spelades i Minsk. Sverige vann matchen med 3-2 efter två svenska mål av Jens Öhling och ett av Ove Pettersson.
– Kommer väl inte ihåg så mycket från just den matchen, men jag minns ganska mycket från den första turneringen med pojklandslaget. Vi vann hela 4-nationsturneringen och vi hade även med oss ett TV-team med Ulf Schenkmanis i spetsen. Reportaget sändes i SVT och ett program som hette Sportdax. Först TV-pucken sen Minskreportaget, det var mycket spännande för oss 16-åringar
– Jag kommer ihåg Minsk vid den tidpunkten som otroligt grått, trist och fattigt. Ishallen vi spelade i hade knappt en sarg som hängde ihop och lagen vi mötte hade otroligt dåliga hockeyutrustningar, men hockey kunde de i alla fall spela. Jag kommer ihåg att människorna i Minsk mest såg trötta och deprimerade ut. Just nu är vi på roadtrip med CSKA och spelade faktiskt för bara några dagar sedan mot Dinamo Minsk i deras nybyggda och helt fantastiska ishall för över 15 000 människor (nytt publik rekord). Jag är övertygad om att Minsk Arena är Europas finaste och modernaste ishall idag. Så kan det gå. VM kommer ju att spelas där 2014.

Det A-lag i Leksand du kom upp till 78/79 var mycket starkt och profilrikt. Beskriv den atmosfär som rådde kring laget då?
– Först och främst kände jag mig stolt att vara med i ett lag där det vimlade av legendarer och landslagsspelare. Jag kommer ihåg att det var en ganska markant och tydlig rangordning och hierarki mellan de äldre och yngre spelarna, både på gott och ont.
– Som junior höll man oftast käften och gjorde som man förväntades göra. Samtidigt skolade de etablerade spelarna in juniorerna på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Jag kommer ihåg att stämningen var rå men hjärtlig och med ett gott kamratskap.

Du var backup bakom Christer Abris i många år. Vad har du tagit mest lärdom av från honom?
– Framförallt minns jag Christer som en professionell idrottsman med en riktig vinnarskalle. Han och brorsan Tommy ville alltid vinna, nästan till vilket pris som helst! Det spelade ingen roll om det var träning eller match.
– Jag minns också att Christer alltid var ärlig och det spelade ingen roll om det var en junior eller en etablerad spelare, jobbet skulle göras till etthundra procent, annars fick man med Abris att göra. Christer var eller är också en ”showman” av stora mått.

Du tränade en hel del tillsammans med Niklas Holmberg och Anders Älverud. Hade ni målvaktstränare eller hur lade ni upp träningarna?
– Ja, det stämmer. Tränarna Lennart Åhlberg och Tore Jobs stack ut hakan och valde att satsa på tre relativt oprövade och unga målvakter i 20-årsåldern. Jag och Anders är jämngamla medan Niklas är ett år yngre. Jag kommer ihåg att vi stöttade varandra och hade en bra stämning oss tre emellan trots att jag fick förtroendet att spela väldigt många fler matcher än dem.
– Lasse Stenvall klev in som min förste och faktiskt den ende målvaktstränare som jag har haft. Nu kommer jag inte ihåg i vilken omfattning eller under vilka år, men ”Stenis” gjorde i alla fall ett bra jobb.

TOG UPP VÄSTERÅS I ELITSERIEN
Det blev åtta elitseriesäsonger med Leksand. Vad anser du vara din största framgång i Leksandströjan?
– Tveklöst mina tre säsonger (82/83, 83/84, 84/85) under tränaren Lennart Åhlberg. Jag fick stort förtroende och spelade väl 95 procent av matcherna under dessa tre säsonger. Under den här perioden fick jag också göra min debut med Tre Kronor med match mot Kanada i Leksand, 3-3.
– Debuten i Tre Kronor var väldigt rolig, nervös och speciell. Jag gjorde väl en skaplig match. Kommer ihåg att det var många blivande landslagsstjärnor som debuterade samtidigt med mig.

Inför säsongen 1985/86 väljer ett stort antal etablerade spelare att lämna Leksand. Roland Eriksson och Ivan Hansen valde att tacka ja till ett erbjudande om spel i HV71, ”Kiruna-Lasse” Karlsson flyttade norröver till Björklöven, ”Lill-Mele” Eriksson valde att varva ner hemma i Malung och Sivert Andersson och Ulf Weinstock valde spel i Norge dit även tränarna Lennart Åhlberg och Tore Jobs flyttat.
– Jag vet inte om det var något speciellt som hände, men jag tror att ansvariga tränarna (Dan Söderström och Roger Lindqvist) ville föryngra laget och göra en mer långsiktig satsning. Jag blev kvar i Leksand och vi hade även den säsongen ett ganska bra lag.

Inför säsongen 1985/1986 lämnade du Leksand och flyttade till Västerås, hur kom det sig?
– Säsongen 85/86 minns jag som en grymt jobbig säsong. Den nya tränaren, Dan Söderström, gav den nya målvakten, Peter Åslin, allt större förtroende. Jag kände att jag under flera säsonger visat vad jag kunde, men tyvärr räckte det inte längre till i Leksand.
– Västerås kändes som ett bra alternativ för både för mig och fru Anna. Hockeymässigt gjorde VIK Hockey en storsatsning mot elitserien (Roland Eriksson, Göran ”Flygis” Sjöberg, Ulf Rådbjer samt tränaren Pär Mårts). Jag fick ett bra framtidsjobb på Sparbanken och Anna fick så småningom jobb som civilanställd på polisen. Vi tog klivet upp till elitserien med VIK säsongen 87/88 inför ett fullsatt Rocklunda.

Hur upplevde du dina två säsonger i Västerås?
– Jag kände helt ärligt att både jag och fru Anna var färdiga med Leksand och ville pröva någonting nytt. Under mitt första år i VIK var vi bara ett enda mål ifrån att gå upp i elitserien. Vi hade behövt vinna sista hemmamatchen mot Modo men den slutade 2-2 efter förlängning. På den tiden avgjordes inte matcherna med straffslag. Kommer dessutom i håg att vi ledde matchen mot Modo med 2-0 med bara cirka tio minuter kvar att spela.
– Det var ett av mina tyngsta hockeyminnen att vi missade Elitserien med så liten marginal. I stället gick vi som sagt var upp i Elitserien säsongen efter, vilket naturligtvis blev ett jättelyft för regionen och idrottsstaden Västerås.

Kunde du då drömma om att Uffe Rådbjer skulle bli domare?
– Både och! Jag kommer ihåg Uffe som en gudabenådad skridskoåkare och en bra och rivig hockeyspelare som helhet. Han var en riktig showman som alltid hade nära till garv och olika upptåg.
– Han var även duktig på att slå på och av strömbrytaren mellan skoj och allvar. Uffe arbetade parallellt som polis. Efter hans tid som spelare tycker jag att han under många år var en av de absolut bästa svenska hockeydomarna.

Du var bara 26 år när du slutade spela hockey, om jag minns rätt blev du illa skadad i ett knä?
– Stämmer. Bakre korsbandet och ledband blev söndertrasade i mitt vänstra knä, dessutom fick jag stafylokocker (sjukhussjukan) invändigt i knä efter operationen vilket bland annat innebar en penicillinkur på flera månader. Jag blev tvungen till ytterligare två knäoperationer så karriären tog alltså slut redan vid 25-26 år.

Hur hamnade du i Leksand som assisterande coach till Wayne Fleming?
– Under nästan tio år (1989–1998) var jag assisterande tränare och målvaktstränare i antingen Leksand eller Västerås. De flesta av de åren coachade jag backarna under matcherna och strävade bland annat mot att försöka ge rätt situationer till de egna målvakterna. Hur jag hamnade i Leksand? Jag blev tillfrågad och tackade ja.

Hur var Wayne Fleming att jobba med?
– Jag tror och tycker att det vid den tidpunkten var ett mycket klokt och bra val av Leksand att välja en osvensk och tuff amerikan. Jag har största respekt för Wayne som hockeytränare. Han jobbade och slet dygnet runt och är väldigt professionell, krävande och tydlig i sitt ledarskap.
– Det var väl inte alla gånger vi var helt överens om hur saker och ting skulle genomföras eller presenteras, men Wayne tog alltid det fulla ansvaret om någonting inte blev som det var tänkt. För Wayne var det bara resultat som räknades och ingenting annat, vilket han lyckades bra med.

Var det han som tog dig till New York Islanders?
– Nej, det var det inte. Det var general managern och coachen, Mike Millbury, som tog mig till Islanders. Jag och Wayne var assisterande tränare.

Du kom att alltså att bli första svenska tränaren i NHL, hur blev det så?
– Sannolikt mycket beroende av att Tommy Salo gjort mycket bra ifrån sig i Tre Kronor och jag var målvaktstränare för Tommy i Västerås och i Tre Kronor under många år. Bland annat vann vi VM-guld 1998.
– I New York Islanders ansåg man dock att Tommy kunde göra ännu bättre ifrån sig och trodde väl att jag som målvaktstränare kanske kunde bidra med att förbättra Tommys målvaktsspel. För mig var det dock viktigt innan jag accepterade Islanders förfrågan att jag även fick träna och agera med Islanders backar och försvarsspel. Dåvarande general managern accepterade detta och gav mig titeln assisterande coach.

Är det stor skillnad att coacha i elitserien respektive NHL?
– Ja, det är stor skillnad, det är den överlägset bästa ligan med de bästa spelarna och de största pengarna. Resurserna och möjligheterna är otroligt stora, men också kraven på att alltid vinna och att som sämst gå till slutspel gör att pressen finns där ”varje dag på jobbet”.
– Jag tror att skillnaden mellan NHL och elitserien var ännu större för tio år sedan. Idag drivs i stort sett alla elitserielag som företag och ett mindre NHL lag, nya fantastiska arenor, jag älskar Tegera Arena, och en mångdubbling av elitföreningarnas omsättning gör att den svenska elitserien tillhör en av de absolut främsta efter NHL och KHL.

När intervjun gjordes jobbade Stefan Lunner som målvaktscoach i CSKA Moskva under den tidigare storbacken Vjatjeslav Fetisov.
– Min huvuduppgift är naturligtvis att arbeta tillsammans med målvakterna. I år tillsammans med kanadensaren Steve Valiquette och Sergej Gaidutjenko och förra året med Konstantin Barulin och kanadensaren Nolan Schaefer. Vi jobbar en hel del med teknikträning, video/matchgenomgångar, men även rent taktiskt att ge målvakterna en tydlig roll att agera i rätt position med rätt tänkande mot pucken och puckföraren.
– Jag känner att jag har en bra kommunikation och dialog med målvakterna. Jag ger även tränarna och laget en större rapport efter varje match. Jag strävar också efter att försöka förmå tränarna att förstå samspelet mellan målvakt och försvarsspel och hur man bäst kan förenkla och tydliggöra olika roller mellan spelarna.

Hur märks traditionerna i organisationen?
– Det märks. Gamle världsbacken Fetisov är president för CSKA och gamle demontränaren Viktor Tichonov är hederspresident och har sitt rum bara några meter ifrån vårat tränar rum. Kasatonov och Makarov är båda vice presidenter. I taket i ishallen hänger väl mellan 40 och 50 hissade tröjor med legendarer. I omklädningsrummet finns upplysta bilder av alla gamla storspelare och vad de har presterat genom åren i CSKA.
– Andra gamla storspelare som jag springer på lite då och då är Krutov, Michailov, Lutjenko med flera. Head coach i CSKA är Sergej Nemtjinov, assisterande tränare är Vjatjeslav Butsajev och Ilja Bijakin och jag själv målvaktstränare. Hierarkin är väldigt markant och tydlig ungefär som jag beskrev Leksand i början av 80-talet. Trots det försöker jag att säga vad jag tycker och tänker kring olika tekniska och taktiska hockeyaspekter. Ibland kan det vara bättre att bara vara tyst har jag märkt, så det gäller att välja sina tillfällen när man vill tycka till.

OLD SCHOOL HOCKEY-ARKIVET
(OBS! Funkar inte länken? Byt ut www till old i adressfältet!)