Linus Klasen – med blicken mot Schweiz

Efter en fantastisk säsong, med en tredjeplats i SHL:s poängliga och sedermera även VM-spel, lämnar nu Linus Klasen svensk hockey för tredje gången, då ett äventyr i Lugano väntar till hösten. I en lång intervju med hockeysverige.se berättar trollgubben Klasen om sin dåtid, nutid och framtid som ishockeyspelare.
– Jag tror vi kan få ihop ett slagkraftigt lag i Lugano. Vi ska vara med och slåss där uppe.

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Linus Klasen är en spelare som framkallar känslor. En trollgubbe och kreatör med pucken samtidigt som han har en vinnarskalle som få. Klasen började sin hockeykarriär i talangfabriken, Huddinge IK, söder om Stockholm. Därför passade det bra för hockeysverige.se att stämma träff med Klasen över en lunch i just Huddinge Centrum.
– Mina första skär i Björkängshallen? Det finns rörliga bilder på det där. Jag var nere där på hockeyskolan och hade en vit hjälm med rött galler, orangea galonbrallor och en Titan plastklubba. Det var på uterinken som fanns där då, berättar Linus.

Linus Klasens kommer annars från en musikfamilj där pappa Robert var trummis i popbandet Noice i slutet av 70-talet och början av 90-talet. Hockeyn var inte heller något självklart i Linus Klasens familj då när han var barn.
– Nej, hockeyn har egentligen inte funnits där jämt. Det var min morfar som lirade i AIK när han var ung. Farsan lirade också, men det var inte på någon märkvärdig nivå. Man kan väl säga att jag fått koordinationen hemifrån, men mycket är annars självlärt.

Spelar du själv några instrument?
– Ja, jag spelar också trummor. Man har gnuggat ganska mycket trummor när man var yngre. Jag har exempelvis alltid haft trummor i rummet när jag växte upp.

Har du också spelat i något band?
– Nej, men jag har lirat alla rocklåtar som gick. Dessutom kan jag spela på gehör vilket är en fördel.

Det var inte bara Linus Klasen som kom fram från samma juniorlag i Huddinge. I truppen fanns bland annat spelare så som Dick Axelsson, Jonas Ahnelöv, Jonas Höög, bröderna Oscar och Victor Ahlström, Dave Lindarv, Stefan Ridderwall, Tony Lagerström, Jhonas Enroth och så vidare.
– Huddinge är en ganska lugn och skön miljö att växa upp i som hockeyspelare. I alla fall när vi växte upp var det ganska mycket så och inte uppstyrt i alla delar. När du lirade så lirade du. Vi levde mer som lag på våra individuella skickligheter.

Många av er är ju väldigt kreativa spelare. Bottnar det i just den här friheten i spelet på träningarna?
– Ja, det tror jag. Det var nog lite mer så förut, framförallt i Huddinge, att det inte var så mycket fokus på fysdelen. Det var mer fokus på det vi gjorde på isen, men framförallt fanns det alltid is i någon av hallarna när man kom ner. Sedan gäller det också att gilla det man håller på med.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Efter spel i Huddinges juniorlag flyttade Linus Klasen över till Lincoln Star i USHL.
– Jag flyttade över till Nordamerika eftersom jag inte fick spela någonting i A-Junior det året. Jag fick i stort sätt bara hoppa in och lägga straffar. Då blev jag ganska less på det där. Då var det Jerry Bjurman och Stefan Jonasson som var coacher. Det här får Jerry äta upp än idag när jag träffar honom, säger Klasen med ett leende och fortsätter:
– Då drog jag till USA och spelade i juniorligan vilket var grymt kul. Att som 17-åring spela inför fullsatta läktare, det brukade vara runt 5-6000 åskådare på matcherna vissa matcher var det till och med 8-9000, var stort. Redan då alltså få uppleva det här man egentligen drömmer om att få göra. Det var lite som att vara ett fullblodsproffs, som att spela i NHL fast för juniorer.

Fick du betalt för att spela?
– Jag jobbade lite grann på dagarna med att fylla upp ismaskinen och lite grejer. Det fick man lite betalt för. Det var, som sagt var, grymt att vara där borta, men det handlar om att producera. Det gjorde jag inte tillräckligt. Jag producerade bra i början, men sedan fick jag en ledbandsskada som jag drogs med resten av den säsongen.
– Jag hade sju poänglösa matcher vilket gjorde att man skulle trejda mig i mitten av säsongen. Klubben ville att jag skulle gå ner i andraligan för att spela där ett tag och sedan komma upp igen. Dom frågade också om jag ville spela i ett annat lag, men då vek jag ned mig och åkte hem istället för att spela med Huddinges J20. Då fanns alla där, tvillingarna, ”Dicken”, Ahnelöv, ”Höögen” och alla dom där.
– Dom hade gått bra det året och vi gick till slutspel. Jag tror att vi mötte Modo i kvarten och vann första matchen hemma ganska enkelt, 3-1. Sedan torskade vi två matcher i sudden där uppe. Jag hade en straff när vi ledde med 2-1 i andra matchen där uppe. Jag kommer ihåg att jag hade en Eastonklubba bara för att den såg så cool ut. Men jag sköt pucken i stort sett ner i sarghörnet, så det sket sig. Det var en riktigt dålig straff, en av dom sämre som jag har gjort. Vi torskade på den och åkte ut, så man kan säga att det var mitt fel att vi inte gick till semifinal.

Många spelare man talar med talar om din extrema vinnarskalle, är det alltid positivt att vara så otroligt tävlingsinriktad?
– Det kanske inte är så positivt när man är på Maldiverna och spelar biljard med sin fru, skrattar Klasen.
– Då kanske det inte är så jäkla positivt med vinnarskalle, men det är också det här som gör att jag vill vinna till varje pris oavsett vad det är för något. Det svider varje gång man förlorar oavsett vad det är för något och just det här är kanske också det som har tagit mig dit jag är idag.

Linus Klasen har flera lite frustrerade uttalanden i media direkt efter några förlustmatcher. Bland annat hade han inte så höga tankar om Oskarshamn vid ett tillfälle. Uttalanden som han oftast ångrar direkt eftersom dom kommit i stridens hetta.
– Man har bara en jävla ångest efter. Samtidigt fanns det inte så mycket att göra utan det var bara att gå vidare och hoppas det rinner ut i sanden vilket det gjort.
– Jag hade kanske en stämpel på mig då, men den tycker jag att jag tvättade bort när jag flyttade till Luleå.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Efter en säsong i Malmö och två i Luleå väljer nu alltså Linus Klasen att flytta till Schweiz och Lugano.
– Jag har två barn och ett till på gång. Samtidigt kände jag att spelet i Schweiz och allting runtomkring med familjen och så vidare skulle passa mig rätt bra. Sedan är det en nytändning att få komma till en så anrik förening som Lugano är i Schweiz. Det är många bra svenska spelare som varit där genom tiderna och att få vara en stor del av Luganos framtid är bara att tacka och ta emot.
– Vi var nere i Lugano med Södertälje några gånger och det var då som jag vart lite felciterad eller missförstådd. Att jag skulle ha sagt det var en pojkdröm hos mig att spela där nere. Det jag menade var att fick man chansen att spela i Lugano så skulle man ta den eftersom det är en drömvärld att få spela där. Det här har jag fått äta upp från av ”Dicken” ett antal gånger.

Pratade du med Huddinge-ikonen ”Lill-Kenta” Johansson, som spelat i Lugano under många år, innan du skrev på?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag hade ganska bra koll ändå. Jag har ganska bra koll på hockeyn i Europa generellt och är också väldigt intresserad av den och påläst.

Linus Klasen svarade för en mycket stark fjolårssäsong i Luleå där han på 54 matcher svarade för 28 mål och totalt 57 poäng. På det slutade han trea i SHL:s poängliga efter Pär Arlbrandt och Joakim Lindström. Men att det skulle vara ett kvitto på att han håller i toppen av SHL håller han inte riktigt med om.
– Att jag håller på den nivån visste jag redan när jag spelade min första elitseriesäsong. Frågan var väl egentligen hur bra det skulle kunna bli.
– Det handlar om smågrejor och hård träning för att komma till toppen. Här har jag också haft en otrolig hjälp av min agent, Thomas Sjögren, som jag bollar väldigt mycket med när det kommer till kritan.

Hur skulle du sammanfatta dina två år i Luleå som hockeyspelare?
– Det har varit två fantastiska år skulle jag vilja säga. Första året var det lite nytt att komma in i. Jag tycker ändå att jag var bra under säsongen och skapade mycket, men 24 poäng på 47 matcher är ju bedrövligt.
– Jag var skadad också i slutet på säsongen och spelade inte sista matcherna. Jag tränade djävulskt hårt veckorna jag var skadad innan slutspelet, vilket gav resultat. Sedan fick jag ordning på grejorna samtidigt som jag började lira med Niklas Olausson i slutspelet.

Hur trivdes du med att bo i Luleå som stad?
– Vi trivdes jättebra. Jag har två barn, familj och en jättebra lägenhet. Jag och min familj blev omhändertagna fantastiskt bra. Vi stortrivdes där uppe. Det var perfekt för oss.
– Men det är som i allt, du måste ha nya utmaningar och jag kände att jag spelat tillräckligt många säsonger i Sverige. Nu ville jag testa något nytt. Jag kände att det var rätt tillfälle att göra det nu.

I maj fick också Linus Klasen prova på något nytt, VM-spel med Tre Kronor.
– Det var grymt, fantastiskt. Man har kollat på några VM-turneringar genom tiderna. Jag kommer ihåg att man sprang ut och in mellan landhockeyn och Tv:n eftersom man både ville lira själv och samtidigt se på ”Foppa” och ”Sudden”.
– Farsan satt där inne och skrek. Jag kommer ihåg någon vändning mot Finland där farsan bara sitter och skriker, ha ha…
– Det var fantastiskt att få vara med i år. Mårts var också ganska tydlig med att jag skulle ta det för vad det var. Samtidigt tycker jag att mitt spel blev bättre och bättre ju vanare jag blev med att spela på en internationell nivå.

Linus lyfter in pucken mot Norge i ishockey-VM.

Gav Pär Mårts dig och spelarna ganska fria händer när det gällde att våga vara kreativa?
– När det var lite tillknäppt i vissa matcher så kunde han komma och säga – dribbla, utmana. Att få känna det förtroendet och höra det betyder mycket. Mot ryssarna i semin var det lite tillknäppt och vi skapade inte tillräckligt mycket. Då sa han till mig att utmana och dribbla eftersom det ändå är då som det händer grejer. Vi hade också några riktigt bra lägen mot ryssarna och det kunde lika gärna gått åt andra hållet.

Har du fått mersmak och kan tänka dig VM spel även i framtiden?
– Ja, absolut. Jag kommer aldrig tacka nej till landslaget oavsett. Det är, precis som alla säger, en ära att få dra på sig Tre Kronor-tröjan. Ett nej existerar inte hos mig. Att få spela i landslaget är underbart, säger Linus Klasen med ett leende.

Nu blir det alltså Lugano i fyra säsonger, vilka förväntningar har du på det äventyret?
– Förväntningarna är ganska höga. Jag tror att folket i staden känner att det är någonting på gång. Nu ställer jag högre krav på mig själv än vad någon annan gör och jag vet vad det är som gäller. Jag måste komma dit och vara bra varje dag. Och producera.
– Jag tror också att vi får ihop ett bra och slagkraftigt lag. Vi ska helt klart vara med och slåss där uppe.