Med hjärnan som insats – historien om Patrik Andersson

PATRIK ANDERSSON SATSADE ALLT PÅ ISHOCKEYN. NÄR HAN BLEV VÄRVAD TILL MORA BÖRJADE HELVETET. I DAG ÄR HAN RÄDD ATT LIVET ALDRIG SKA BLI SIG LIKT.

ORD: ANTON HÖGSANDER
ILLUSTRATIONER: ELLINOR JOHANSSON

Det här reportaget är tidigare publicerat i Hockeymagasinet ONE-ON-ONE. Om du är intresserad av att lösa en årsprenumeration av magasinet för 199 kronor, klicka här:
http://www.hockeysverige.se/2014/12/17/annons-ge-bort-en-hockeyprenumeration-i-julklapp/

Det hade gått en och en halv månad sedan Patrik Andersson senast hade spelat en match i Moras tröja. Han kände hur paniken steg i kroppen, det var verkligen läge att komma tillbaka i spelform. Han snörade på sig skridskorna, plockade åt sig sin klubba och skrinnade ut på isen. Han kände redan innan övningarna hade dragit igång att någonting inte stämde. Illamåendet och huvudvärken fick honom ur fokus, han kunde inte koncentrera sig. Han kände sig bakfull och sjösjuk på samma gång. Med några skär tog han sig till sargkanten. Han försökte andas, ta det lugnt, kriga sig igenom illamåendet. Det gick inte. Plötsligt började han spy i avbytarbåset. Han klev av träningen och åkte hem till lägenheten i Mora. Där bestämde han sig. Han skulle skita i allting. Han orkade inte vara kvar i Sverige och han orkade definitivt inte vara kvar i Mora.

Han sökte genom flödet av sista minuten-biljetter på en resesida. Teneriffa. En vecka. Tur och retur. 900 kronor. Han köpte biljetterna och åkte direkt till Arlanda. Oron att resan skulle innebära ännu mer illamående fick honom att slå en signal till lagets läkare. Patrik ringde även till sina föräldrar och berättade att han stod på Arlanda. De trodde först att han skämtade men insåg snabbt att Patrik hade bestämt sig. När flygplanet lämnade Stockholm rusade tankarna genom Patriks huvud. Han var orolig för tränarnas reaktioner. Han hade inte berättat för dem om resan. När han landade på Kanarieöarna plingade det till i mobilen. Patrik tog fram mobilen och insåg att meddelandet var från hans huvudtränare, Harald Lückner. Han öppnade sms:et med hög puls. ”Klokt beslut Putte.Tänk på allt annat än hockey nu”.

UNGEFÄR TVÅ MIL utanför Norrtälje, i Spillersboda, växte Patrik Andersson upp tillsammans med sina två storebröder Niklas och Joakim och mamma Anette
och pappa Per-Ola. När Patrik var runt sex år började han spela ishockey. I samma stund flyttade familjen in till Norrtälje för att underlätta den sportrika vardagen. Joakim och Niklas tränade ishockey flera gånger i veckan och Patrik fick kliva in i Joakims lag för att föräldrarna skulle slippa skjutsa barnen till tre olika träningstillfällen. Det tog inte lång tid innan Patrik insåg att han hade en talang för ishockey. När han tittade på träningar med jämnåriga spelare insåg han att träningspassen tillsammans med två år äldre killar hade gett honom ett försprång. Efter en träning med juniorlaget i Norrtälje samlade tränaren Ove Segerström ihop laget. Inför alla lagkamrater sa han att han tyckte att det bara var Patrik som hade talang i laget. Lagkamraterna fnös åt påståendet, det var ju lilla Patrik som tränaren snackade om. Han som alltid hade varit yngst i laget. Tränaren hade rätt. När Patrik var 13 år fick han chansen i Norrtäljes a-lag. Han minns timmarna innan matchen. Fjärilarna i magen. Nu skulle han inte längre spela mot grabbar, nu var det män som väntade på den andra planhalvan.

Premiären gick bra och Patrik fick större och större förtroende i laget. Under åren lärde han sig viktiga egenskaper för framtiden, som att ta burskydd och hitta smidiga uppspelsvarianter. Något han blev specialist på var att slå hårda passningar. När han kom in på hockeygymnasiet i Gävle klagade några av lagkamraterna i Brynäs. De tyckte att Patrik ”passade sönder bladet” när de skulle ta emot pucken. Patriks bror Niklas var vid den tidpunkten kontrakterad i Brynäs a-lag och ryktet om hans yngre bror hade börjat sprida sig. Vissa påstod att Patrik var ännu mer talangfull än vad Niklas var vid samma ålder. Patrik kände att Gävle passade honom bra.
– Under mitt sista år i Norrtälje reste jag runt mycket. Jag var i Västerås, Frölunda, Djurgården och Brynäs för att titta på olika hockeygymnasium. Om jag hade valt
Djurgården hade jag kanske bott hemma och pendlat in till träningarna. Det ville jag inte. Jag ville bo själv, klara mig på egen hand. Jag hade chansen att få en betald lägenhet och testa någonting helt nytt. Veckan innan Patrik flyttade till Gävle var han panikslagen. Han tvivlade på att han skulle fixa att bo alldeles ensam i en lägenhet. Men efter fem månader i Gävle hade han fortfarande inte åkt hem till mamma och pappa i Norrtälje.
– Vi hade lediga helger och min tränare undrade varför jag inte åkte hem. Jag hade så otroligt roligt i Gävle. Vi var fem grabbar från laget som bodde i samma trapphus. Så vi gick och handlade tillsammans, lagade middagar, spelade tv-spel och festade. Det var som en helt annan värld för mig.

PATRIK KLIVER IGENOM ishallens entré och hinner inte ens gå fem steg innan en man hälsar på honom i Norrtäljes ishall.
– Nämen! Patrik! Hur mår du?
– Jo, tack. Det är bra. Hur är det själv?
– Fint. Hur är det annars då? Har du fullt upp?
– Nja. Det är ganska lugnt just nu.
– Du kanske ska ut och segla snart?
– Det hoppas jag! säger Patrik och skrattar.

För två år sedan fick Patrik en impuls. Han hade under en längre tid känt att hela hans liv kretsade kring ishockeyn. Det var nästa träning, nästa match, nästa samling.
Han ville ha något annat att fokusera på. Han hade under perioder funderat på att skaffa en båt. Först tänkte han att en motorbåt skulle passa bra, men när mamma Anette förklarade för honom att han var tvungen att mecka ändrade han sig. På skämt slängde han ur sig att han ville skaffa en segelbåt, något som hans mamma tyckte var en bra idé. Patrik hittade en perfekt segelbåt i Åkersberga. 24 fot lång. Han tog bilen dit och träffade säljaren. Redan ett par minuter in i samtalet var Patrik förvirrad. Säljaren slängde ur sig segeltermer som han aldrig hade hört talas om. När säljaren märkte att responsen var dålig frågade han om Patrik hade seglat förut. Patrik skruvade på sig och berättade att det här var första gången han någonsin hade satt sin fot på en segelbåt. Säljaren blev tveksam. Skulle han verkligen våga sälja sin guldklimp till en ung och alldeles oerfaren seglare? Patrik insåg snabbt att han var tvungen att rädda situationen. Han berättade att han kunde få hjälp av sin morfar med seglingen, han var en riktig hejare på sjön och kunde lära Patrik allt som han behövde veta för att bli en trygg och duktig seglare. Säljaren köpte historien och Patrik åkte hem med en segelbåt rikare. Det säljaren inte visste var att Patriks morfar hade gått bort femton år tidigare.
De närmaste veckorna köpte Patrik segelböcker och satt på spelarbussen mellan matcherna och pluggade på om allt han kunde tänkas behöva veta. När han gav sig ut för första gången kände han hur glädjen sprängde inne i bröstet. Att han kunde peka på vilken plats som helst på sjökartan och sedan segla dit fick honom att fastna direkt. Det var en av de mest totala frihetskänslorna han någonsin hade upplevt.

Illustration: Ellinor Johansson

UNDER ANDRA ÅRET på gymnasiet drabbades Patrik av rejäl växtvärk och fick problem med tekniken på isen. Han kände sig som en giraff på skridskor och blev
tvungen att kliva in på gymmet och bygga upp musklerna. Att han tvingades till monoton styrketräning spelade ingen roll, just då var det bara hockey som cirkulerade i huvudet på honom. Och han hade inga problem med att offra tid för att bli bättre i hockeyrinken. Han var van vid att offra saker för att kunna satsa helhjärtat på sporten. Skolan var aldrig någon prioritering.
– Jag hade valt handelsinriktning. Just då planerade jag bara för ishockeyn och handelsinriktning hade de lättaste ämnena. Jag var lat i skolan, men jag hade lätt för mig. Om läraren sa att jag skulle skriva en historia på fem a-sidor skrev jag ihop den på en halvtimme. Jag hade bra fantasi, förstod uppgifterna snabbt. Jag älskade geografi. Redan när jag var elva år och fick lära mig alla Sveriges landskap och städer blev jag fast. När jag reste med ishockeyn ville jag upptäcka alla städer vi var i. Det första jag ville göra var att ge mig ut och se vad som fanns att göra.

Efter tre år i Brynäs blev Patrik kallad till sportchef Michael Sundlövs kontor. Där berättade Sundlöv att det inte fanns någon plats för Patrik i Brynäs a-lag, något som kom väntat för Patrik. Han visste att steget upp i elitserien var alldeles för långt. Patrik ställdes inför tre val. Stanna kvar i Gävle och spela sitt sista år som juniorspelare i Brynäs J20-lag, söka sig till ett lag i Hockeyallsvenskan för att kämpa om speltid eller sticka över Atlanten för att spela i ett juniorlag.
– Jag pratade med min agent Peter Wallén. Hans son William spelade juniorhockey i Kanada och jag undrade hur han tyckte det var. Peter sa att han kunde ordna så att jag skulle få åka över och spela där. Jag minns att Peter ringde mig en kväll, när jag var lite på lyset under en fest, och frågade hur jag ville göra. Jag tänkte ”fan, nu kör jag” och tackade ja. När jag vaknade dagen efter kände jag att beslutet var helt rätt. Jag tömde min lägenhet i Gävle och flyttade hem till Norrtälje.

När det var dags för CHL-draften satt Patrik tillsammans med några vänner i en av Norrtäljes parker och njöt av sommarkvällen. Plötsligt ringde det i Patriks mobil. Det var Peter Wallén som berättade att Kitchener Rangers ville ha honom, men han var tvungen att ge ett snabbt besked. Patrik, som hade hört fina ord om organisationen, cyklade hem till föräldrarnas hus och surfade in på CHL-draftens hemsida. Där kunde han läsa att Kitchener Rangers hade valt honom.

ETT PAR VECKOR senare satt Patrik på flyget till Kanada. När han kom fram till den kanadensiska flygplatsen mitt i natten blev han upplockad av några representanter
från föreningen. De körde honom till ett villaområde och stannade utanför ett stort hus. ”Här ska du bo”, sa föraren och släppte av Patrik. Utanför huset stod två barn och två vuxna och stirrade nyfiket på honom.
Det tog bara ett par veckor innan Patrik kände sig hemma i Kanada. Värdfamiljen var trevlig och Patrik, som var van vid att tvätta, städa och laga mat alldeles själv, blev uppassad som en NHL-stjärna i det kanadensiska hemmet. Det var knappast sämre när han drog på sig Kitchener-tröjan. Han märkte snart att ligan, OHL, som han spelade i hade större medialt utrymme än elitserien hemma i Sverige. Hemmamatcherna var fullsatta och fansen ryckte och slet i sina hjältar så fort de visade sig på stadens gator. När Patrik och hans lagkamrater reste runt i skolor och på sjukhus för att prata med ungdomar märkte Patrik hur stort det var för barnen att de kom och hälsade på. Han fick skriva autografer på kepsar, väskor och handleder.

Under en slutspelsmatch mot Windsor Spitfires hade Kitchener Rangers möjligheten att gå vidare till final. Laget ledde med 3-0 i matcher i en runda som gick i bäst av sju omgångar. Men Kitchener förlorade matchen och skulle senare tappa fyra raka matcher och åka ur slutspelet. I slutet av den fjärde matchen, när det bara återstod tio sekunder kvar på matchklockan, plockade Windsor Spitfires in sin fighter på isen. Men bestämda skär siktade han in sig på Kitcheners målvakt och körde över honom fullständigt.
Patrik hade otur som var närmast händelsen. Han visste att han var tvungen att stå upp för sin målvakt och tryckte upp Windsor-spelaren mot plexiglaset. När Patrik insåg att det var en fighter han ställdes mot blev han rädd. Windsor-forwarden slängde sina handskar och började veva mot honom. Än i dag kan Patrik inte försköna vad som egentligen hände de där slutsekunderna av matchen. Han fick rådäng. Tokspö. Och ett av slagen träffade honom hårt på käken. Redan när slaget kom kände sig Patrik illamående. Efter matchen ville lagets läkare ta en extra titt på honom. Hon lyste med en liten ficklampa i ögonen på Patrik. ”Du har fått en hjärnskakning”, förklarade läkaren och beordrade honom att vila i en vecka. Patrik, som aldrig tidigare hade fått en hjärnskakning, funderade på vad det egentligen var han hade drabbats av. Under de närmaste veckorna hade han en jobbig huvudvärk och han kunde känna sig trött mitt på dagen. Han höll sig borta från TV-skärmar och höga ljud eftersom det fick honom att känna sig sämre. När säsongen var över för Kitchener Rangers kände han sig frisk och valde, eftersom det var hans sista säsong som junior, att återvända hem till Sverige.

NÄR EN HOCKEYSPELARE får en hjärnskakning har hjärnan hamnat i en rotation som gör så att nervcellsutskotten går av. Ju tydligare rotation, desto värre blir skadan. När nervcellsutskotten går av dör nervcellerna i hjärnan. Vanliga symptom efter en hjärnskakning är illamående, yrsel och koncentrationssvårigheter. Oftast håller
symptomen i sig i ungefär två veckors tid.

Henrik Zetterberg, som är överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och forskare vid Sahlgrenska akademin, har tillsammans med SHL, Swedish Hockey
League, påbörjat en forskning kring hjärnskakningar hos hockeyspelare. På universitetet i Boston finns ett 40-tal donerade hjärnor från olika idrottare som har sysslat med kontaktsport. Forskningen kring deras hjärnor har visat att de har ett förhöjt värde av proteinet tau, ett protein som läcker ut i hjärnan om den utsätts för hårda smällar. Med hjälp av blodprov har Henrik Zetterberg och hans forskningsgrupp kunnat förutse hur pass allvarlig hjärnskakningen har varit hos spelarna.
– Säsongen 2012/2013 var det 35 fall av hjärnskakningar. Vi fick med oss 28 av spelarna eftersom det är frivilligt för spelarna att ställa upp. Om man tar blodprov någon timme efter smällen går det att mäta nivån av tau i blodet. Vi har märkt att ju högre nivå av tau i blodet efter en hjärnskakning desto värre är skakningen. Det är en avancerad process att mäta tau. Vi är det första laboratoriet i Europa som har tillgång till den här metoden. Just nu tittar vi på enklare snabbanalyser som alla kan använda sig av. Enligt Henrik Zetterberg finns det ingen forskning som tyder på att en enda hjärnskakning är farligt.
– Men när du utsätts för flera hjärnskakningar i rad och hjärnan inte hinner läka färdigt kan det senare i livet bli svårt att komma tillbaka. Det finns exempel från NHL. Spelare som har blivit sämre och sämre efter karriären. Det är som att en neurologisk sjukdom äggas igång. CTE, Chronic Traumatic Encephalopathy, är en kronisk psykiatrisk sjukdom som får hjärnan ur form. Den som är drabbad har humörsvängningar, känner sig irriterad över småljud och kan få svårt i sina nära relationer. Vissa har valt att självmedicinera genom alkohol och droger. Flera som har drabbats av CTE har dött av sjukdomen och vissa har valt att avsluta sina liv, säger Henrik Zetterberg och förklarar att CTE-symptomen liknar Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom.
– Det pratas om att Ingemar ”Ingo” Johansson drabbades av Alzheimer. Även att Muhammad Ali har drabbats. Men det skulle kunna handla om CTE. De påminner så
mycket om varandra i symptom. I dag använder sig hockeyspelare av den så kallade
”hjärntrappan” för att ta sig tillbaka till spel. Det innebär en successiv upptrappning av träning tills hjärnan är tillbaka till spelform.

Henrik Zetterberg tycker att hjärntrappan är en bra metod – men enligt honom kan det ta mellan två till sex månader för hjärnan att komma tillbaka från en hjärnskakning.
– Därför är det viktigt att spelarna inte spelar om de känner av någon form av symptom.
Henrik Zetterberg påpekar att hans nuvarande studie inte kommer att förebygga hjärnskakningar i framtiden.
– SHL måste fortsätta att arbeta för att minimera skadorna. Att de exempelvis är med i studien är fantastiskt. Sedan är det viktigt att media hela tiden rapporterar om hjärnskakningar som något negativt. Och så gäller det att spelarna också visar varandra respekt på isen. Jag tror även att det är viktigt att säga att ”det här är en farlig sport för din hjärna. Om du ändå känner att det är värt risken är det bara att köra på”. Det blir fjantigt om man på något sätt skulle försöka sätta upp skyglappar. Hårda smällar mot huvudet ger hjärnskakningar. Så enkelt är det.

Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

NÄR PATRIK STARTADE sin telefon, som han hade haft avslagen under hela sin vistelse i Kanada, såg han att han hade ett missat samtal från sin agent. Peter Wallén
hade varit i kontakt med det allsvenska laget Mora och berättade att föreningen ville att Patrik skulle komma dit så fort han kunde.

Några dagar senare tog Patrik tåget till Mora för att träffa lagets huvudtränare Harald Lückner. Redan under det första mötet ville föreningen skriva kontrakt. Patrik, som
tidigare hade pratat med sin goda vän Henrik Eriksson som hade ett förflutet i klubben, hade hört positivt om laget. När han lämnade kontoret hade han skrivit på ett
tvåårskontrakt. När försäsongen drog igång var han peppad för en lång säsong tillsammans med Mora. Han visste att han var tvungen att kliva upp ett par steg i utvecklingstrappan. Men mitt i de förväntansfulla tankarna råkade han ut för sin andra hjärnskakning inom tidsgränsen av ett halvår. Under en lek på isen, där det gällde att använda händerna istället för klubban för att transportera pucken, krockade Patrik med en medspelare. Han tappade balansen och slog huvudet i isen. Han kände snabbt igen symptomen. Illamåendet. Huvudvärken. De första tio matcherna av säsongen fick Patrik stå över.

Efter åtta veckor kom han tillbaka till laget igen. Han fick förtroende från tränaren och Mora avancerade i tabellen. Efter juluppehållet var
Mora Hockeyallsvenskans hetaste lag och kvalserien till elitserien väntade. Men efter tre raka förluster mot Växjö, Södertälje och Modo i inledningen av kvalserien var Mora tidigt uträknade för ett avancemang till elitserien. När den andra säsongen i Mora drog igång för Patrik kände han att han hade växt in mer i rollen som a-lagsspelare.
Under försäsongen spelade laget mot två mål under ett träningspass. Alexander Hilmerson dumpade pucken och skrinnade efter. Patrik hann före till pucken och Hilmerson gick in med en tackling. Patrik kände att han inte kunde stå emot tacklingen och slog både käken och tänderna rakt in i den stumma sargen. Patrik klev av träningen och kände hur ett brus började vibrera i halsen för att senare ta sig upp i huvudet. Sedan var det som att bruset stelnade till, som att ett betongblock hade lagt sig i hjärnan. Patrik förstod att det handlade om en till hjärnskakning.
”Inte nu igen”, tänkte han och började känna hur paniken spred sig i kroppen. Han berättade ingenting för läkarna eller tränarna den dagen.

NÅGRA DAGAR SENARE tog laget bussen till Tingsryd. Efter ungefär en timmes bussfärd kände sig Patrik sämre än tidigare. Huvudet sprängde så hårt att han hade
svårt att sitta upp i sätet. När laget kom fram till hotellet gick Patrik och la sig. När han vaknade dagen efter kände han under matchvärmningen att tillståndet hade förvärrats.
Det enda han kunde fokusera på var att stå upp på skridskorna. Han bestämde sig för att berätta om hjärnskakningen för läkaren. Tränaren Harald Lückner frågade
Patrik om han kunde sitta kvar i båset under matchen så att Tingsryd inte fick reda på att Mora hade brist på försvarare i laget. Patrik sa att det var okej. Han slog sig ner på avbytarbänken och försökte fokusera på matchen. Det gick inte. Han var så otroligt trött i huvudet att han endast kunde stirra ner i golvet under två perioder. I den tredje perioden såg tränaren hur dåligt han mådde och sa åt honom att gå till spelarbussen för att sova. När Patrik kom hem från resan till Tingsryd tog han det lugnt i en vecka. Han testade att ta någon promenad då och då – men han kom alltid hem så trött att han var tvungen att gå och lägga sig. Han sov i mer än 16 timmar de dygnen. Och de mörka tankarna hade börjat växa. Han kände ångest över att han inte ens kunde ta en vanlig promenad utan att känna sig alldeles trasig i kroppen. De närmaste veckorna gick han igenom hjärntrappan och inledde de första dagarna med att cykla lätt på en motionscykel. Dag fyra fick han svettas på gymmet och dag fem fick han börja lyfta vikter.

När dag sex kom skulle han kliva på is utan kroppskontakt och dag åtta skulle han kunna träna för fullt igen. Men varken dag sex eller åtta kom för Patrik. Istället fick han bakslag på bakslag och tvingades börja om med hjärntrappan. Vid det här laget hade han missat 20 matcher och stressen över att han aldrig blev bra hade borrat ner sig djupt i hans tankar.

Illustration: Ellinor Johansson

EFTER FLERA FÖRSÖK att ta sig tillbaka valde Mora att blåsa av säsongen för Patrik. De tyckte att det var bäst om han fick vila upp sig rejält och inte behövde känna press över nästa match i spelschemat. För Patrik kom beslutet som en käftsmäll. Det var den här säsongen som han hade räknat med att han skulle slå igenom. Han visste även att hans kontrakt med Mora skulle löpa ut efter säsongen.
– Jag tänkte: ”Vem fan vill ha mig nu? Vem vill värva någon som har strul med hjärnan och som inte har spelat en hel säsong på två år?”.

Efter beslutet åt inte Patrik någonting på två dagar. Han låg bara i sängen och funderade på om han någonsin skulle kunna spela ishockey igen. Det hade nu gått
fem månader sedan senaste smällen och han hade börjat tappa kontakten med sina vänner och sin familj. Trots att mobilen plingade och ringde vägrade Patrik att svara. Han var helt borta, det kändes som att han vistades i en bubbla. När allt var som mörkast stod plötsligt hans föräldrar i hans lägenhet. Patrik vet fortfarande inte hur de visste att han mådde dåligt, men han anar att de kände sig oroliga när han inte svarade i telefonen. Tillsammans bar de ner Patrik till sin bil och körde hem honom till Norrtälje. Där fick han träffa en läkare som uppfattade att Patriks syn hade förändrats under åren. Ett par nya glasögon blev vändningen. Plötsligt kände sig Patrik bättre. Illamåendet hade nästan försvunnit och de jobbiga tankarna krympte för varje dag som gick. I samma andetag tog Patrik kontakt med Mora och berättade om sina framsteg. Klubben valde att förlänga hans kontrakt med ett år.

Efter en ny incident i inledningen av den tredje säsongen i Mora, där Patrik fick en armbågstackling i huvudet, bestämde han sig för att börja bära en skena runt käken och hakan. Gemensamt för alla hans hjärnskakningar hade nämligen varit våld mot käkbenet. Skenan visade sig fungera och Patrik fick äntligen en säsong som flöt på utan problem.
– Det var inte den snyggaste skenan, direkt. Jag fick gliringar från både lagkamrater och motståndare. Jag minns att Tomas Larsson, som spelade i Tingsryd då, alltid
ville vara värst. ”Har Anja Pärsson börjat med ishockey?” frågade han mig. Jag skrattade ofta åt skämten, det var ju rätt roligt ändå.

Patriks ansträngningar blev belönade och han fick ett nytt ettårskontrakt med Mora. Samtidigt bestämde han sig för att plocka bort skenan från hjälmen. Han ville få bort hjärnskakningsstämpeln som skenan utstrålade. När Patrik påbörjade försäsongen för sin tredje säsong i Mora kände han sig piggare än någonsin. Hans nye tränare, Patric Wener, gav honom sitt förtroende och Patrik kände att han hade fått en ny chans att slå igenom. Han kände sig inte lika rädd längre. Skenan som hade skyddat hans käke från nya smällar hade också gett honom självförtroende och ett nytt hopp om att allting skulle ordna sig.

När han klev ut i hemmamatchen mot Bofors var han redo för allt. En situation uppstod bakom mål och Patrik stångades i spelarhögen för att nå pucken. Plötsligt tappade han balansen och dundrade in i sargen. Huvudet fångade upp smällen. Patrik hann inte ens resa sig upp innan han kände hur huvudvärken sprängde innanför skallbenet. Han kände hur rädslan spred sig. ”Snälla. Inte igen”, viskade han för sig själv. Han bestämde sig för att fullfölja matchen, men blicken hängde inte med. Han var livrädd att få en tackling till och höll sig undan från all typ av kroppskontakt resten av matchen.

NÄR PATRIK KOM hem plockade han åt sig en filt och satte sig i bilen. Han styrde mot en av fjälltopparna utanför Mora. Han körde så högt upp han kunde, sedan parkerade han bilen, tog med sig filten och klev ur bilen. Han vandrade fram till en av topparna, vecklade ut filten och la sig på den. Det var så fridfullt att ligga där. Det enda som hördes var vinden. Här fanns det inga jobbiga ljud. Här fanns det inget bullrigt bilmotorljus som kändes som glasskärvor i huvudet på honom. Efter bara ett par
minuter började Patrik nicka med huvudet. Han tänkte att det var bra om han somnade in nu. Då skulle hjärnan läkas av sig själv.

När Patrik vaknade upp visste han inte hur länge han hade sovit. Han reste sig upp, rafsade åt sig filten och gick mot bilen. Den korta promenaden fick honom att inse att sömnen inte hade pusslat ihop hans hjärna. Illamåendet och den svidande huvudvärken fanns fortfarande kvar. Han var så trött på besvären, så trött på att han aldrig fick göra det han ville utan att känna sig kräksjuk. När han satte sig i bilen och körde genom den täta skogen var det bara en tanke som cirkulerade. ”Jag skiter i det här nu, jag kör på ändå”. Dagen efter gick Patrik på som vanligt under träningspasset och några dagar senare satte han sig på bussen upp till Umeå där en match mot Björklöven väntade.

Under bussresan mådde Patrik dåligt, det var fortfarande samma skit som spökade i hans kropp. När han klev ut på matchvärmningen gick det inte. Hur mycket han än försökte att koncentrera sig insåg han att det inte skulle gå. På bussen till spelarhotellet började han inse allvaret i situationen. När han tittade ut genom bussfönstret var han livrädd.
”Det här är farligt. Spelar jag i kväll utsätter jag mig för fara”.
Patrik berättade om besvären för lagets läkare och blev tvingad att vila i tre veckor.
Efter hårt slit med hjärntrappan tog Patrik sig tillbaka. Han spelade tre matcher. Sedan small det. Igen. I matchen mot Oskarshamn fick han en tackling och slog huvudet i sargen. Smällen var inte hård, men Patrik kände sig illamående och klev av matchen.

Hans läkare frågade honom varför han valde att kliva av. Patrik tittade på honom. ”Jag vågar inte vara därute mer”, sa han och gick till omklädningsrummet för att duscha. Dagen efter vilade laget. Inför nästa match hade tränarna skrivit ut laguppställningen och satt upp den på en anslagstavla. Patrik ögnade igenom kedjeformationerna och insåg att han hade gått från försteback till sjundeback.
Han blev rasande.
Efter träningen blev Patrik inkallad till ett möte med sina tränare. När han kom in i rummet satt även hans läkare där. De pratade om Patriks tid i Mora. Läkaren förklarade att han var orolig för Patrik, de fem hjärnskakningarna som han hade fått på fyra år var inte längre något som gick att vifta bort. Patrik flinade lite. Han visste att han skulle ta sig tillbaka. Visst, det var ett helvete att tvinga sig igenom rehabiliteringsperioderna. Men han hade alltid studsat tillbaka. Det skulle han göra igen. Läkaren skakade på huvudet. ”Patrik… vi måste avråda dig från att spela nu. Vi vet inte vad som händer om du får en rejäl smäll till. Vi vågar inte ta den risken. Nu är det farligt för dig att fortsätta”. Patrik satt helt tyst. Sedan började tårarna rinna. Han kunde inte hejda gråten. Hela hans kropp skakade.
”Varför just jag?”, frågade han. ”Varför måste det här hända mig?”.

Efter mötet ringde Patrik sin pappa och sina bröder och berättade att det var slut. De blev förkrossade. De visste hur mycket ishockeyn hade betytt för Patrik, de visste vilket helvete han hade gått igenom. När Patrik hade avslutat det sista samtalet med familjen satte han sig ned och funderade. Vad skulle han göra med sitt liv nu?

Foto: Bildbyrån/Björn Tilly

RESVÄSKAN LIGGER UTVIKT på golvet. Det är bara ett dygn efter att Patrik återvänt från Mora. De senaste veckorna har Patrik stått i tränarbåset för Moras juniorer för att ha någonting annat att fokusera på.
– Jag var skiträdd att ge mig in i det där. Jag var orolig att jag skulle bli ledsen för att se andras framgångar på isen. Att jag bara skulle bli bittrare för att jag inte kunde vara med. Jag gick in och tipsade backarna i laget hur de skulle tänka på isen. Mitt motto var att bara hylla, aldrig såga. Ge en klapp på axeln. Efter matcherna insåg jag att det inte var så farligt. Jag trivdes i båset. Efter beslutet att sluta ville jag bara fly från Moras ishall. Men det var viktigt att jag åkte tillbaka, att jag gjorde något av värde just då.
Några dagar efter beslutet träffade Patrik en psykolog för att ventilera alla sina känslor.
– Meningen med livet försvann. Hockeyspelaren Patrik, som jag trodde alla kände mig som, som jag själv kände mig som, dog den dagen. Jag var livrädd. Jag visste att ingen skulle vilja umgås med mig längre. Jag var ingen längre. Men jag insåg snart att alla mina vänner aldrig hade sett mig bara som hockeyspelaren Patrik, de såg mig för den jag var. Det spelade ingen roll om jag spelade ishockey eller inte, säger han.
– Men jag kunde inte sluta tänka på hur många timmar jag lagt ner för att bli bäst. Alla fester som jag tackat nej till, alla roliga resor som jag hoppat över för att träna. Varenda löpsteg jag tagit under karriären har varit bortkastade. Sedan insåg jag hur mycket ishockeyn har gett mig genom åren. Jag har fått resa till platser som jag aldrig hade åkt till annars. Och jag har fått spela inför ett fullsatt Globen, jag har skrinnat in på en uterink när vi mötte Leksand och det var 17 000 personer på läktaren. Jag fick sju fantastiska år som elitspelare. Sju underbara år. Nu har jag chansen att starta ett nytt kapitel i mitt liv.

Patrik vet att den närmaste perioden blir jobbig. När nästa säsong drar igång för Mora, när laget kör sin teambuilding under försäsongen för att svetsa samman gänget, kommer han inte att vara på plats.
– Jag kommer att sakna det så otroligt mycket. Laget. Grabbarna. Omklädningsrummet. Att åka åtta timmar buss ner till Malmö för att spela en träningsmatch låter inte roligt. Men tillsammans med mina vänner var varje resa fantastisk.

Patrik vet fortfarande inte vad han ska fylla sitt liv med. Och hans slappa inställning till skolan under gymnasiet ställer till det.
– Jag förstörde för mig själv. Men jag var för ung för att förstå att skolan var viktig. Allt som betydde något just då var ishockeyn. Jag kanske borde ha valt en annan linje och pluggat för toppbetyg. Men då hade jag inte klarat av ishockeyn. Men jag önskar att alla hockeygymnasium verkligen trycker på hur viktigt det är med skolan. Att spelarna ser till att fixa bra betyg om något händer. Jag hade godkänt genom alla ämnen. Jag hade ju planerat att ishockeyn skulle finnas i mitt liv tills jag var minst 35 år. I dag, när jag kollar på olika utbildningar, inser jag att jag inte har betygen för att komma in. Det känns jobbigt. Men det är inte hans yrkesmässiga framtid som skrämmer honom mest.
– Jag är fortfarande orolig att jag inte ska bli helt frisk. Om jag exempelvis vill bli polis – hur ska jag orka med det om jag fortfarande har problem med huvudvärk och illamående? Hur ska jag kunna ta i om jag blir yr efter en kvart?

Det är en månad sedan Patrik var på gymmet senast. Förra gången han försökte ta ut sig blev han yr och kände hur kroppen stängde ner. Efter passet var han förbannad. Och rädd. Det var precis samma känsla som han hade känt när han tvingade sig igenom hjärntrappan under sin spelarkarriär.
– I dag känns det bra. Men jag vet inte hur det känns i kväll. Vissa dagar rullar på fint, andra dagar känner jag av illamåendet och huvudvärken.
Han har börjat förstå att beslutet var helt rätt.
– När det var som värst var jag orolig över att det aldrig skulle ta slut. Om jag skulle spela ishockey i tio år till skulle jag kunna landa på 20 hjärnskakningar innan jag hade bestämt mig för att sluta. Vad skulle det innebära för mig? Skulle jag klara av någonting i framtiden? Jag vill inte lida av min hockeykarriär när jag är 45 år och inte orka leka med mina framtida barn för att jag har huvudvärk. Något av de mest skrämmande med hjärnskakningarna var att hans psyke påverkades.
– Jag såg inget ljus i något. När jag lagade mat var det jobbigt och när jag åt maten så smakade den skit. När jag var hemma i Norrtälje och mina bröder också var på besök märkte de att det inte var vanliga Patrik som satt vid middagsbordet. Jag hade humörsvängningar. Det är klart att de var oroliga för mig.

PATRIK GÅR UT på verandan. Solen skiner honom i ansiktet. Han berättar att han såg en dokumentär för några veckor sedan. The Crash Reel handlar om snowboardåkaren
Kevin Pearce som kraschade under en tävling i OS i Vancouver och hamnade i koma.
– Läkaren och familjen säger att han absolut inte får fortsätta åka snowboard men han är fast besluten att fortsätta tävla. Det var oerhört gripande att se vad som
hände med honom. Att han fick börja om från början med allting. Stå. Gå. Jag insåg att om jag hade fortsatt hade det kunnat vara jag som låg där. Det är en otroligt otäck tanke. Patrik sätter sig i bilen. Han backar ut från sina föräldrars uppfart och kör mot Norrtäljes stadskärna. Han berättar att han inte känner speciellt många i Norrtälje längre. Vännerna har flyttat härifrån. De har rensat barndomsrummen och hittat sina kall i livet. När han ser vattendraget som ringlar sig igenom Norrtälje berättar han att han ska ut och segla i sommar. Det finns ingenting som får honom att koppla av mer. Frihetskänslan som han får när han sitter i segelbåten tänker han aldrig överge.
Patrik sitter tyst en stund i bilen. Sedan berättar han att han inte har släppt ishockeyn ännu. Vissa dagar, när han känner sig bättre, får han för sig att han kan börja spela igen.
– Just nu känns det som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få spela inför en fullsatt arena igen. Men jag vet att jag inte kan göra det, säger han och suckar djupt.
– Men när jag är 40 år vet jag att det här beslutet kommer att vara det bästa jag har tagit i mitt liv.

PRENUMERERA PÅ HOCKEYMAGASINET ONE-ON-ONE

Att beställa en prenumeration är enkelt – bara att fylla i dina personuppgifter nedan.
En betalningsavi skickas via e-post till den adress du anger nedan.
För prenumerationsvillkor och mer information, gå till www.oneonone.se