En riktig originalleksing – Old School Hockey Einar Jonsson

Han fyllde 92 år i mars och för många är han en okänd hockeyspelare. Men Einar Jonsson har en unik hockeyhistorisk bakgrund då han var med i det första Leksandslaget som tog klivet upp i högsta serien. I dag möter ni honom i Old School Hockey.

År 2010 gjorde Old School Hockey en längre intervju med legendaren Einar Jonsson. Den kom framför allt att handla om hockeylivet i centrala delarna av Leksand på 1920- och 30-talet, där Einar och hans bror Sven Jonsson växte upp. Just Sven var för övrigt målvakt i den klassiska första hockeymatchen Leksand spelade, en match där man slog Mora med 11-0 efter fyra perioder den 16 januari 1938.
– Både jag och Sven föddes i ett hus som låg i korsningen av Hantverkaregatan och Bygatan, alltså inne i Noret (centrala Leksand). Det huset finns inte längre, men man kan säga att det ligger där Hemköp ligger i dag. Jag föddes redan 1923 och det finns folk i byn som kallar mig legendar, skrattar Einar Jonsson och fortsätter:
– Fast det handlar väl mest om att jag är gammal.

Sven Jonsson var tre år äldre än Einar.
– Min bror var en ganska duktig målvakt i Leksand (1937-1956) men gick bort ganska ung. Han dog redan innan han fyllt 68 år. Ni vet det var ”Pära” Karlström som skulle ta över efter brorsan. När brorsan mötte ”Pära” uppe på Siljansvallen sa han: ”Ska du ha allt det där på dig så kan du väl inte ta några puckar?”
– ”Pära” hade alla möjliga skydd. Det var lite annorlunda på den tiden eftersom det inte var några som sköt några slagskott.

TVÅLADE TILL MORA FLERA GÅNGER OM

Foto: Arkivbild

A-lagsdebuten i Leksand gjorde Einar Jonsson samtidigt som annan stor hockeylegendar.
– Åke Lassas och jag debuterade samtidigt. Han var 16 år då och jag 17 år. Det var mot Mora borta och minns jag inte helt fel så vann vi (4-3). Vi åkte upp till Mora med en målvakt, två backar och fem anfallare i två gamla taxibilar.
– Att vinna distriktsmästerskapen var något stort vid den här tiden och jag har fem raka DM-guld mot just Mora. Medaljerna ligger i något skåp här hemma. Det här betydde mycket eftersom Mora hade genom Gunnar Faleijs ledarskap spelat hockey längre än oss grabbar från Leksand.
– Ett kul minne jag har från en DM-final är då vi spelade mot Mora och snövallen som agerade sarg föll ner på isen med publik och allt. ”Mas-Åke” Larsson i Mora, som jag kände väl, hade sin fru stående på just den snövallen och hon och flera med henne låg helt plötsligt på isen mitt under matchen. Det blev inga skador och båda lagen skrattade gott åt hela incidenten.

Var det svårt även i Sverige under krigsåren att träna och spela organiserad hockey?
– Nej, inte alls. Det var mera så att man fick åka runt här i trakterna för att hitta is innan det hade hunnit frysa till is här i Leksand. Jag minns att vi var upp till Furnäsdalen under flera vintrar för att träna. Det fanns också en tjärn på vägen till Dala-Järna som frös tidigt på vintrarna och där vi också och tränade en del.
– Vi hade ofta skjutshjälp av en kille som hette Birger Karlsson, men det var även någon som brukade köra oss och som bodde i Västanvik. Bland annat körde dom oss upp till Wifsta/Östrand då vi skulle kvala 1950/51. Då var vi tvungna att vinna för att ta oss upp i division 1. Jag minns mycket väl då det kom in en kille som hette Prosell i omklädningsrummet efter matchen och sa att vi skulle skynda oss att byta om för han hade bokat bord på fina Hotell Knaust i Sundsvall för att fira segern.

Åke Lassas, Ingemar ”Strömmingen” Söderberg och Einar Jonsson var betydligt yngre än det övriga laget då man började spela i A-laget i början av 1940-talet. 
– Vi spelade mest med äldre killar som i första hand hade hållit på med bandy. Det var Anders Brisell, Lok Kalle Johansson, ”Åjs-Lasse” Jacobsson och så vidare. Det var aldrig några problem och ofta var det så att alla vi som spelade träffades uppe på planen mellan träningarna och matcherna för att åka skridskor tillsammans.
– Jag minns vid ett tillfälle då Åke Lassas drog på sig målvaktsutrustningen. Vi skulle skjuta lite på honom. Då studsade pucken upp lite olyckligt under hans byxor upp på… Ja, ni förstår säkert. Det var nog sista gången Åke ställde sig i mål, haha…

Säsongen 1947/48 kom att bli historiskt. Det var första gången Leksand gick upp i högsta serien. I laget ingick förutom Einar Jonsson även Ingemar ”Strömmingen” Söderberg, Walter Göstas, Åke Lassas, Anders Brisell, Nils Holfve, Gunnar Hedbys, Nils Lassas, Stig Påvels, Arne ”Puppu” Hellberg, Björn ”Lollo” Lassas och Pelle Jacobson.
– Nog ville vi försöka ta oss upp i högsta serien hela tiden. Vi spelade oftast på söndagar eftersom vi jobbade i veckorna. Vi hade väldigt roligt ihop och alla såg det som en kul utmaning att få vinna serien och gå upp i allsvenskan.

99-19 I MÅLSKILLNAD

Foto: Arkivbild

Leksand gick igenom division 2 obesegrade med målskillnaden 99-19. Man spelade tio matcher i division 2 vid den här tiden och i sex av matcherna gör man tio eller fler mål.
– Alla pojkar som var med i laget var väldigt duktiga och, som sagt var, så hade vi väldigt kul tillsammans. Jag vet att vi någon säsong hade en kanadensisk tränare som hette Frank Trottier. Det här var nog några år efter 1948 (säsongen 1949/50), men han kom att betyda väldigt mycket för oss. 
– Styrkan hos Leksand var trots allt skridskoåkningen. Ett år var vi upp till en konståkare i Rättvik för att lära oss åka skridskor ännu bättre. Bland annat lärde vi oss åka skridskor baklänges lika bra som vår junior, Vilgot Larsson.

Ofta talar man om Åke och Björn ”Lollo” Lassas när man talar om Leksands IF vid den här tiden. Säsongen 1947/48 fanns även tredje brodern, Nils Lassas med. Han flyttade senare till Norrby för att spela hockey och var med och lade grunden till det som idag är Borås HC.
– Det stämmer. Nils var precis som Åke och ”Lollo” en väldigt duktig spelare. Han var bara med under någon säsong innan han flyttade till Borås för att spela för Norrby.
– ”Lollo” var annars en riktig skojare på planen. När vi spelade mot Hammarby gjorde han ett solomål. Efter målet åkte han fram till en av deras backar och sa ”Du, det där målet gjorde jag på en skridsko”.

Kvalserien 1947/48 inleds med att Leksand slog Huge med 9-3 hemma på Siljansvallen. Men i andra omgången vinner Forshaga, med en ung Nisse Nilsson på läktaren, med 7-5.
– Vi vann ganska enkelt hemma mot Huge och sedan åkte vi Forshaga och förlorade. Det innebar att vi var tvungna att slå Karlberg nere på Kristinebergs IP i Stockholm för att gå upp.
– Stig Påvels gjorde 1-0 och efter det gjorde jag två mål, om jag får vara lite skrytsam. Sedan gjorde Anders Brisell 4-0 som blev slutresultatet. Ingemar Söderberg gjorde en väldigt fin match i målet. Han åkte efter säsongen över till USA och bosatte sig där (Intervju med Söderberg finns att läsa i boken Old School Hockey 2) . Sven Allard flyttade då hem till Leksand och blev vår första målvakt i allsvenskan.

Det sägs att efter ditt 3-0-mål blev det en småful match med många utvisningar?
– Jaha, jasså? Det har jag inget minne av. Vi hade sällan några utvisningar i våra matcher och jag har inget minne av att vi hade någon i den här matchen heller. Men med åldern sviker minnet och naturligtvis kan det vara som ryktet säger.

Bröderna Lassas – Nils, Åke och Lollo. Foto: Arkivbild

”JAG BLEV KALLAD FÖR ‘TOMTEN'”

På Leksands tågstation väntade massor med supportrar på att få hylla sina hjältar.
– Det var säker 400 människor som hade samlats vid järnvägsstationen för att möta upp oss. Vi spelare visste ingenting om det utan vi satt i restaurangvagnen och hade det bra. Tåget var tvunget att fylla på mjölk till restaurangvagnen vid ett stopp i Uppsala för att det skulle räcka till alla killarna.
– Ett referat av Lennart Bolander från matchen hade tydligen hörts i högtalarna uppe på Siljansvallen. Där uppe hade det samlats väldigt mycket folk för att höra matchen.
– Bolander hade ett liknade referat då vi var tvungna att slå Wifsta/Östrand 1951 för att avancera upp i allsvenskan. När vi låg under med 4-1 mot Wifsta-grabbarna tänkte Åke Lassas pappa, Lassas Anders Eriksson, gå hem eftersom han var så besviken. Men då vände vi matchen och då kom han tillbaka och följde matchen.
– Nu hoppar jag lite mellan åren, men när vi gick upp 1951 var det andra gången som vi avancerade upp till allsvenskan.

Varför lyckades ni inte hålla er kvar 1948/49?
– Vi mötte helt enkelt bättre lag. Eller rättare sagt så hade lagen vi mötte spelat flera säsonger i allsvenskan och fått den erfarenheten som vi saknade. Fast hade vi vunnit sista matchen mot Matteuspojkarna (5-8) hade vi blivit kvar.

Du spelade i Leksand fram till och med 1954 även om sista säsongerna mest handlade om spontana inhopp, men vilken ser du som din bästa?
– Oj, hur väljer man ut en säsong av alla som jag spelat? Leksands bästa säsong var nog under ett av mina sista år. Vi hade varit i Tjeckoslovakien på läger (1954) och det här betydde mycket för utvecklingen hos grabbarna.
– För min personliga del är nog säsongen 1948/49, då vi spelade i allsvenskan, den bästa. Jag spelade i en kedja med Stig Påvels och ”Sigge” Bröms. Det kunde hända ibland att vår kedja inte alltid fungerade så bra. Påvels sa till mig att åka upp bakom honom så skulle han släppa pucken så att jag kunde skjuta. Fast han släppte inte alltid pucken utan i stället krockade vi då vi båda försökte skjuta på samma puck, skrattar Einar Jonsson.

Kan man kalla dig för måltjuv?
– Ja, jag blev ju kallad för ”Måltjuven´” men även för ”Tomten”.

Tomten?
– Jag dök väl upp som en tomte framför deras mål. Jag var inte direkt känd för att vara den som jobbade tillbaka i egna zonen, vilket jag också fick kritik för.

”JAG TJÄNADE 72 KRONOR UNDER ALLA MINA ÅR”

Säsongen 1953/54 blev alltså Einar Jonssons sista i Leksands IF.
– Jag kände att tretton säsonger fick räcka. Jag var över 30 år då och jobbet tog mer och mer tid. Dessutom hade jag gift mig och fått barn som behövde sin tid.
– Under alla mina år i Leksands IF har jag tjänat 72 kronor. Det var efter en resa till Alfredshem och Nyland som dom slantarna blev över. Det var inte lika välbetalt då som idag så nu fick jobbet gå i första hand.

Det var heller aldrig aktuellt för Einar Jonsson att varva ner i någon annan klubb eller byta till något annat lag.
– Nej, nej, nej… Jag var leksing så det var aldrig aktuellt för mig att byta klubb.

Tre Kronor?
– ”Sigge” Bröms och Åke Lassas var med liksom Vilgot Larsson, men jag hörde aldrig något från UK (Uttagningskommittén).

Mellan åren 1955 och 1961 var Einar Jonsson tränare för Leksands juniorlag.
– Tränare och Tränare… Jag vet inte direkt om man kan kalla det för just tränare. Jag var med som ledare och fixade resor och så vidare eftersom jag satt med i ishockeysektionen tillsammans med goa gubbar som Gösta Mårtas, Kalle Juvas och Anders Brisell.
– Det var i alla fall väldigt roliga år och jag fick vara med och följa en så fin spelare som Lars-Erik Sjöbergs utveckling. Tyvärr gick Sjöberg bort alldeles för ung.

Einar Jonsson fortsätter med att bjuda på en hockeyhistoria från andra världskrigets dagar.
– Vi hade en kille som hette Edvin Andersson och som kallades för ”Biffen”. Vi åkte ofta till Falun för att spela mot ett kombinerat lag med faluprofiler och kanadensiska flygare. På den tiden var det bara hög sarg bakom målen. Vid långsidorna var det bandysarg.
– ”Biffen” åkte i full fart in i sargen bakom målen, men reste sig ganska snabbt. Då så han en av flygarna komma och då tänkte ”Biffen” trycka till honom. Men ”Biffen” såg dubbelt efter att han åkte in i sargen eftersom han hade fått hjärnskakning. Han missade helt enkelt kanadensaren och åkte i backen själv istället.

Hur mycket följer du hockeyn idag?
– Jag har kanalen som visat Leksand den här säsongen, men det är bara strul hela tiden så nu har jag sagt upp det. Det blir en annan kanal när Leksand spelar i allsvenskan så vi får hoppas det blir bättre då, säger Einar Jonsson när vi pratar med honom den här veckan för att uppdatera lite av texten sedan 2010.

För att beställa boken OLD SCHOOL HOCKEY 2 – Klicka på länken:
http://shop.eliteprospects.com/old-school-hockey-2.html