Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson.Foto: Ronnie Rönnkvist

Tillsammans med Anders Hedberg och Bobby Hull bildade han en av de mest spännande hockeykedjorna under 1970-talet. Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilssons framgångar i den nordamerikanska proffscirkusen blev en dörröppnare för många andra svenskar. I dagens Old School Hockey berättar han om sin pionjärresa genom Kanada och USA.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson tillhör svensk hockeys viktigaste dörröppnare till spel i USA och Kanada under 1970-talet. Efter VM 1974 lämnade han tillsammans med Anders Hedberg och Lars-Erik Sjöberg svensk hockey för spel i Winnipeg Jets.

Resan till alla hans hockeyframgångar börjar dock i Nynäshamn söder om Stockholm.
– Nynäshamn var ett fantastiskt ställe att växa upp i under 50- och 60-talet. Man hade möjligheten att kunna gå eller cykla till idrottsplatsen. Framför allt var det viktigt för mig efter att pappa (Gösta ”Pröjsarn” Nilsson) gick bort 1963 då jag var tretton år gammal. Varken pappa eller mamma hade något körkort så det var att ta sig själv till idrottsplatserna.
– Vi hade ett härligt kompisgäng som spelade fotboll på sommaren och både ishockey och bandy på vintern. Regnade det för mycket spelade vi bordtennis eller något annat. Det var så enkelt att utöva olika idrotter vilket jag tyckte var svårt i dom stora städerna.

Gösta ”Pröjsarn” Nilsson var en mycket stor fotbollsspelare i AIK under sin tid och det var också på fotbollsplanen som han dog – inför ögonen på sin son och dotter.
– Det var en fruktansvärd upplevelse. Syrran var nio år. Mamma var uppe i Sandviken och firade hennes pappas födelsedag.
– Pappa såg hur jag brann för idrotten och han sa en sak till mig som jag kommer ihåg väl. Det han sa var ”Tänk på att om du vill bli bra i idrott så är det många tjejer som har förstört många idrottstalanger”. Jag tror att det är viktigt i 14- till 18-årsåldern att förstå att om man ska bli bra på någonting måste du lära dig att säga nej till saker. Tyvärr har vi bara 168 timmar i veckan och en tredjedel av dom kanske vi sover eftersom det är viktigt med sömn om du ska bli bra. Sedan måste man lära sig nej till roliga saker som att hänga med kompisar, festa och så vidare. I dag är tv-spelen ännu större fara när det gäller att förstöra idrottstalanger eftersom man förlorar känslan för tid och plats när man spelar dom här dataspelen.

Påverkade pappas bortgång dig som idrottsman?
– Ja, det tror jag. Det var lite traumatiskt eftersom det var under en prestigematch mellan norr och söder i Nynäshamn som pappa dog. Pappa mådde inte riktigt bra och hade lite ont i magen. Det var säkert hjärtbesvär eftersom det kan uttrycka sig i magvärk. Han frågade mig om jag kunde spela i stället för honom, men jag hade inte skor med mig. Sedan frågade han mig vad jag hade gjort för käk. Eftersom mamma var borta hade jag gjort potatismos och varmkorv. Sådana saker kanske jag klandrar mig en del för. Hade jag haft med mig skorna hade det inte hänt då?
– Samtidigt tror jag att det varit en oerhörd motivation för mig. Det är jobbigt att försöka tillfredsställa sin döde far, men samtidigt har det gett mig känslan att visa att jag kan.

NOBBADE FOTBOLLEN – TROTS SPEL I PAPPAS AIK

Foto: Arkivbild

Precis som pappa Gösta var Ulf Nilsson en mycket skicklig fotbollsspelare. Trots det blev det hockey i AIK och inte fotboll i samma klubb som han valde.
– Min stora idol efter fotbolls-VM 1958 var Kurre Hamrin. Han var läcker med nedkavlade strumpor som man inte får ha idag eftersom man ska ha benskydd. Senare under min karriär kom Kurre över med sin fru Marianne och besökte New York och tittade på någon match. Då berättade Kurre hur viktig min pappa var för honom när han kom upp som junior i AIK. Det här var fantastiskt för mig att höra.
– Åter till AIK och fotbollen. När AIK kom och frågade om jag ville spela fotboll med dom tyckte jag det var fantastiskt eftersom pappa spelade där 1945-1955. Visserligen var jag bara fem år när pappa slutade, men Lennart Johansson har berättat att jag var jättemycket på Råsunda.
– Men jag fick aldrig den här känslan när jag kom in där. Det var alltid så att dom här femton killarna ska träna på Råsunda och resten på Skytteholm. För mig som 17-åring var inte målet att spela ordinarie i AIK:s fotbollslag, men tamejfan att vara med och träna med dom bästa. Det där gillade jag aldrig riktig.
– Jag hade spelat Tv-pucken 1966. ”Råttan” Edberg, jag och Per-Allan Wickström bildade en kedja. ”Råttan” och jag spelade även tillsammans i stadslaget i fotboll. Han hade nog samma dilemma när han skulle välja idrott.
– Det fanns några killar som dubblerade på den tiden. Jag tror Curt Edenvik var en av dom sista. Eje Lindström var tränare i AIK. Leif ”Honken” Holmqvist och Bert-Ola Nordlander spelade i landslaget. Man hade kycklingkedjan med Anders ”Ankan” Parmström, Göran ”Svirre” Svensson och Lennart ”Sillen” Selinder. Det var många härliga profiler.
– Eje Lindström sa till mig ”Det är bra Pröjsarn att du kör hårt på träningarna, men du kommer inte få spela så mycket i början”.Det var ändå som musik för en 17-åring att höra dom här sakerna och valet blev ganska naturligt. Bert-Ola var ju åk stark och kunde säga ”häng på mig” och ”Honken” bodde inte långt från mig i Huvudsta och han kunde ringa och fråga om jag ville gå på bio när vi hade en ledig dag. Får man den behandlingen trivs man. Varför skulle jag då fortsätta i fotbollen om man ofta inte fick vara med och träna med dom bästa?

Du och ”Råttan” Edberg spelade tillsammans i Junior-EM 1968, men aldrig i AIK vad jag har förstått.
– Vi var ett otroligt radarpar. ”Eje” tyckte att jag skulle vara center och ”Råttan” var naturlig center även om det inte spelade någon roll när vi spelade.


Hedberg, Nilsson och Hull – en magisk kedja i Winnipeg. Foto: Bildbyrån

VALDE BORT NHL – PÅ GRUND AV KOMPISARNA

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson spelar i AIK till och med säsongen 1973/74.
– Jag är ganska stolt över att jag egentligen bara spelat i fyra lag under hela min karriär. Det är inte många spelare som växer upp i dag och gjort samma sak. För mig har det aldrig varit viktigt att försöka maximera lönen, utan det har varit lika viktigt att se vilken situation jag kommer till. Får jag bra lagkompisar? Får vi kul tillsammans?
– Både Brynäs och Södertälje var på mig hela tiden. Kjell Svensson hade lämnat AIK och var ganska aktiv i Södertälje. Han gillade mig. Sedan hade jag lite anknytning till Brynäs eftersom min mormor och morfar bodde i Sandviken hela sitt liv. Min moster gifte sig med man en man som hette Bror Persson och dom umgicks med Thure och Lissie Wickberg.
– Brynäs tjatade, men jag tyckte att AIK alltid hade ställt upp för mig och jag hade jättemånga bra kompisar i laget. Det fanns ingen anledning att gå till ett annat lag. Tyvärr blev det inget SM-guld med AIK eftersom Brynäs var fantastiskt bra, men även Leksand hade ett jättebra lag vid den här tiden.

Foto: Arkivbild

Varför valde du då Winnipeg Jets i WHA när du blev proffs i stället för NHL-spel med Buffalo Sabers?
– För det första kunde jag, Hedberg och Sjöberg gå till Winnipeg tillsammans. Det var oss tre man pratade om som kunde bli proffs efter Helsingfors-VM 1974. Det hade gått bra för Thommie Bergman 1972 och för Inge Hammarström och Börje Salming 1973. Anders hade kunna gå till Toronto han med, men jag tror att han kände för mig och Sjöberg. Fast framför allt kände han för Gary Wilson som forskade på GIH ute på Lidingö och som var från Winnipeg. Han sa att vi säkert kommer att få spela med Bobby Hull.
– Vi pratade mycket om att vi skulle vara oerhört mycket starkare om vi är tre svenskar som kommer till en klubb. Lars-Erik kunde gå till Minnesota om han velat, men vi valde att gå alla tre till samman klubb och det har jag aldrig ångrat. Det var bara ett problem med kedjan där jag Bobby Hull och Anders spelade. Det var att Bobby var född 1939. Idag är han alltså 75 år. Han var 35 år när vi kom över.
– Jag tror inte att alla förstår vad vi har betytt för internationell ishockey. Vi var dom som blandade den här europeiska ishockeyn med den nordamerikanska. Jag vet att Bobby tycker att det är bedrövligt att jag och Anders inte är i Hockey Hall of fame med tanke på vad vi gjorde med det här Winnipeg Jets. Men Hockey Hall of fame är fortfarande bara NHL och man är antagligen förbannade på att WHA fanns överhuvudtaget.

När sätter coacherna ihop er tre i samma kedja?
– Dom hade väl inte mycket att säga till om utan det var Bobby Hull som bestämde vilket han också hade i sitt kontrakt. När vi tränade lite innan träningslägret hade börjat och åkte runt lite med universitetslaget var det nästan som musik. Vi behövde inte prata så mycket om det. Det blev att vi pratade lite om positioner i egen zon, men när vi fick pucken blev allt bara naturligt.
– Bobby ville spela på det sättet med att byta plats och allt sådant, men tidigare hade han oftast krockat med sina lagkompisar eftersom dom inte förstod att fylla hans utrymme som han hade lämnat.
– Sedan är det kul att höra Glen Sather, som spelade mot oss med Edmonton, säga att han byggde Edmontonlaget med Wayne Gretzky och Mark Messier efter Winnipeg Jets modellen och lite även från hur Montreal Canadiens var. Det tycker jag är oerhört stort att få höra från människor som är så stora.


Foto: Bildbyrån

MISSHANDLAD i WHA: ”MAN VAR BLÅSVART HELA TIDEN”

Det blev ingen lätt resa för ”Lill-Pröjsarn”, Anders Hedberg och övriga svenska under första tiden i Winnipeg Jets.
– Första året hade vi även medspelarna emot oss. Dom såg det som att här kommer fyra svenskar och tar våra jobb. Dom undrade nog hur många fler spelare finns det av den här kalibern i Europa.
– Vi ville inte, som då var tradition, gå ut och käka lunch tillsammans och dricka sex, åtta eller rent av tio ölefter varje träning. Där hade vi också stöd av Bobby för han gick inte ut. I stället åkte han till sin farmor och jobbade med biffkorna.

Vad är det värsta du drabbades av i Winnipeg?
– Det var i princip i varje match som alla var ute efter oss och slagsmål. När det blev slagsmål försökte jag bara hålla i så gott det gick. Man var ju blåsvart hela tiden och hade stygn överallt. Det var vilda västern.

Winnipeg Jets vinner Avco Cup första gången 1976. Den avgörande finalen mot Houston vinner man med hela 9-1 och ”Lill-Pröjsarn” får pris som slutspelets bästa spelare.
– Jag hade lite otur. Vi ledde med 7-1 i slutet av andra perioden i fjärde matchen. Vi hade vunnit tre raka mot Houston Aeros. Då råkade jag bli hakad lite bakifrån. Hans klubba slant och träffade mig i ansiktet så jag fick en skada på höger öga. Jag låg på sjukhuset när laget firade.
– Då hade jag nog mitt bästa slutspel och gjorde 26 poäng på 13 matcher.

Andra Avco Cup-vinsten spelar Winnipeg Jets hem säsongen 1977/78.
– Då hade vi redan skrivit kontrakt med New York Rangers och klart att vi skulle lämna Winnipeg.

Varför valde ni att lämna Winnipeg Jets då?
– Bobby var 39 år och vi hade vunnit två år av fyra och förlorade tredje året i sjunde och avgörande matchen mot Québec Nordiques som också hade ett väldigt bra lag.  Vi hade gjort allting vi kunde göra samtidigt som vi ville prova lite i NHL också.
– Då var det Don Baizley, en fantastisk människa som tyvärr gick bort härom året (2013), som hjälpte oss med kontraktet.

Foto: Bildarkiv

Hur var kontrasten att komma från hockeytokiga Winnipeg till Manhattan?
– Det var tre lag, Philadelphia Flyers, New York Rangers och Chicago Blackhawks, som var aktuella. Det enda stället som jag och Anders besökte var New York och Madison Square Garden. Vi ville komma till en klubb som hade chansen att vinna Stanley Cup. Vi var också lite unika eftersom vi var två killar som var fria att gå till vilken klubb som helst.
– Då bjöd Rangers ned oss och vi åt middag med presidenten och vice presidenten för Madison Square Garden och presidenten för Rangers och general managern som var John Ferguson. Sedan var det jag Anders och Don Baizley.
– På matchen vi såg var det 10-11 000 åskådare i Madison Square Garden. Vi tyckte att det var ganska avslaget, men vi fick en fantastisk känsla för dom här människorna som drev organisationen.

SPELADE STANLEY CUP-FINAL FÖRSTA SÄSONGEN I NHL

Redan första säsongen, 1978/79, i New York Rangers går laget till Stanley Cup-final.
– Det blev hysteriskt första året i och med att vi gick till final där vi förlorade mot Montréal Canadiens. Jag hade inte hunnit bli bra efter att ha brutit foten i februari och vi som lag hade tagit oerhört mycket stryk i semifinalen mot New York Islanders. Vi hade ingen bensin kvar till finalen och då var Montréal Canadiens ganska bra.
– Under mina fem år i New York förlorade vi varje år mot dom som vann Stanley Cup. Första Montréal och sedan var det fyra år mot Islanders.

Foto: Bildbyrån

Spelade du och Anders Hedberg mestadels med Pat Hickey under dom här åren?
– Mest var det Pat Hickey, men det går inte att jämföra med Bobby Hull. Första året i New York, innan jag bröt foten, hade jag en av mina bästa säsonger. Jag minns inte hur många poäng jag hade (66 poäng på 59 matcher) med det var lite över ett snitt på en poäng per match.
– En av dom roligaste priser jag har fått är att jag blev vald av Rangersspelarna till lagets mest värdefulla spelare. Men jag hade inte något kvar i kroppen och efter den säsongen hade jag i princip kunnat sluta.

När började alla dina skadebekymmer som du hade mot slutet av karriären?
– Vi var på träningsläger med Winnipeg i Södertälje. En av målvakterna i Winnipeg, Joe Daley, var så trött på att jag alltid drog honom så han kastade ut klubban på mina skridskor. Då gick mina ben som Bambi på hal is. Jag tror att min höft slets ur led, men den gick tillbaks.
– Sedan dess kändes det som att jag hade en muskelbristning hela tiden. När man inte har starka höfter blir det också belastning på knän och allt sådant.

Var det skadorna som fick dig att sluta 1983?
– Jag och Anders missade nästan hela säsongen efter Canada Cup 1981. Vi skrev först ett tvåårskontrakt med Rangers. Sedan ville dom förhandla om efter första året och då skrev vi ett treårskontrakt också så det blev fem år totalt.
– Jag försökte och trodde att man skulle hitta tillbaka, men mina knän var inte bra och höften var inte bra heller. Den behandlingen vi utsatts för i Winnipeg var som att köra rally med sin kropp. Rallybilar skrotar man ju ganska snabbt.

ÅKTE FAST FÖR DOPINGBROTT 1974

Foto: Arkivbild

Ulf ”Lill-Pröjsarn” gör VM-debut 1973 i Moskva några månader efter debuten i Tre Kronor.
– Jag fick debutera i Izvestija-turneringen 1972. Det var Kjell Svenssons första år som förbundskapten. Vi där i omklädningsrummet med hela Brynäsmaffian, Leksandsmaffian, du har Ulf Sterner, och ”Stisse” Johansson. Då säger Kjell Svensson så här: ”Nu börjar förberedelserna inför VM i Moskva. Om vi ska ha någon chans över huvud taget mot tjecker och ryssar måste vi spela lika tuff och aggressivt som ”Lill-Pröjsarn”. Då sitter jag som debutant där och får en sådan behandling av Kjell Svensson. Då kände jag att kanske hör man hemma här i alla fall samtidigt som Kjelle antagligen såg kvalitéer som jag hade.
– Sedan är det viktigt att man får förtroendet. Jag fick spela med Ulf Sterner, ”Stisse” Johansson och en del med Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson. Det gick bra och det går inte att misslyckas i den omgivningen så det blev ett kul VM.
– Vi spelade aldrig om guldet vid den här tiden. Man säger ofta den berömda ryssfemman med, men det var vi som spelade mot den berömda ryssfemman. Det var inte Kasatonov, Fetisov, Larionov, Makarov och Krutov. Det var Gusev, Vasiljev, Charlamov, Petrov och Michajlov som var den berömda ryssfemman.

Vid VM 1974 i Helsingfors fälls Ulf Nilsson för doping efter att han fått i sig efedrin genom en medicin han tagit mot sin förkylning.
– Jag tyckte att det var synd om Nisse Rehn, läkaren. Det var första VM där man gjorde dopingtester. Han hade gett hala laget samma hostmedicin.
Mats Åhlberg och jag blev uttagna efter den här matchen. Mats var inne på toaletten innan mig. Han stod där och försökte pinka. Jag undrade om jag skulle fylla hans också sedan garvade vi lite. Jag trodde att jag var helt ren. Dagen efter, till frukosten, får jag reda på att jag testats positivt och att det innehöll efedrin. Jag sa att jag inte tagit någonting, men då ser jag hur läkaren blir helt vit när han inser att han givit halva laget hostmedicin med efedrin.

Hur minns du tillbaka på Canada Cup 1976?
– Att det var en stor besvikelse när vi förlorade matchen mot Finland i Winnipeg. Vi ledde med 4-1. Tyvärr hade kanske inte Hardy Åström sin bästa match. Jag kommer inte ihåg hur målen gick till, men det var för bedrövligt. Vi hade ett bra lag och vi skulle vara i final mot Kanada.

Hur ser ”Lill-Pröjsarns” liv ut idag?
– Nästan för bra för att vara sant. Jag gick igenom en tuff skilsmässa 1996 i USA. Två år senare träffade jag Gun och som jag är gift med idag. Vi pendlade ett år mellan Stockholm och New York sedan flyttade jag tillbaka 1999.
– Jag har fortfarande mina tre barn i New York-området. Jag pratar med dom ganska ofta faktiskt. Nästan dagligen. Gun jobbar stenhårt som finanschef på ett bolag och jag var med och byggde upp Qbrick som vi sålde till ett franskt bolag 2011. Sedan har jag haft en vinkällare på Söder sedan 2007 och en öppnade jag på Östermalm 2013. Sedan är det ganska kul att sitta i Stockholms Ishockeyförbund och se om man kan bidra med någonting. Jag vill inte sitta där utan att göra min röst hörd. Det kanske blir lite krockar ibland med dom som kanske inte tycker som jag gör. I alla fall hoppas jag kunna vara med och ställa frågan till hela idrottssverige: Hur länge orkar vi blanda ihop proffsverksamhet och folkrörelseverksamhet? Jag kommer att fortsätta ställa den frågan till jag dör.

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.