Johan Rosén.Foto: Arkiv

Han gjorde fem år i Tyskland, blev både degraderad och avancerade i seriesystemet med Leksand, men kommer ändå mest att bli ihågkommen för SM-guldet med Luleå 1996. I dagens Old School Hockey möter vi en av hjältarna från norrbottningarnas första och enda SM-guld – Johan Rosén.

Johan Rosén inledde sin hockeybana i IFK Arboga. En ort som kanske inte är mest känd som plantskola för hockeyspelare, men det är faktiskt många fina hockeynamn som tagit sig fram därifrån till elitnivå i Sverige. Förutom Johan och hans bror Roger så tåls tidigare NHL-stjärnor som Christer Olsson och Peter Popovic att nämnas.
– Arboga är en liten landsortsby. När jag växte upp där spelade A-laget i Division 3. Vi höll faktiskt till på uterinken i Arboga fram tills det att jag var 15 år. Först då byggdes ishallen och efter det började ungdomsverksamheten i klubben bli större, berättar Johan Rosén och fortsätter:
– Arboga hade ett väldigt bra juniorlag och vi tog oss till JSM-slutspel för A-juniorer ett år. Vi mötte Frölunda och det kom 1 500 åskådare till den matchen.
– Peter Popovic, som du nämnde, är ett år yngre än jag. Vi spelade en del ihop, men han umgicks mer med min bror Pål. Christer Olsson är tre år yngre. Jag tror att vi spelade en juniormatch ihop innan jag flyttade till Mariestad. Vi hade inte mycket kontakt innan vi strålade samman i Mora några år senare. Han och Daniel Rydmark var länets stjärnor i TV-pucken och man förstod redan då att han skulle bli en duktig spelare.

Hur minns du A-lagsdebuten i Arboga?
– Oj, du det är knappt jag kommer ihåg den ha ha… Vi spelade i Division 3 och jag måste ha varit 16 år. Men vilka vi spelade emot kommer jag faktiskt inte ihåg. Vi vann i alla fall serien den säsongen och gick upp i tvåan.

Foto: Arkiv

Efter ungdomsåren i Arboga blev Johan Rosén värvad till Mariestad.
– Jag hade haft ett ganska bra sista år i Arboga. Efter säsongen hörde både Mariestad och Almtuna av sig och frågade ifall jag var intresserad av att spela där. Jag var 20 år då och givetvis glad över deras intresse.
– Varför det blev just Mariestad berodde nog mest på att dom hade fostrat väldigt många bra spelare som exempelvis Harald Lückner, Staffan Lundh och Tommy Samuelsson. Därför kändes det kul att få testa på att spela i Division 1 med Mariestad. Det verkade finnas en bra chans att fortsätta utvecklas där.

Och sedan ringde Janne Simons från Mora?
– Nej, det var Leffe Boork som ringde från Mora. Han skötte allt sådant åt klubben då. Vi hade spelat mot Mora under säsongen och då hade antagligen Leffe sett något hos mig. Jag var väldigt smickrad över hans intresse och tackade ja.
– Leffe var en väldigt bra tränare och var den som fick mig att förstå vad som krävs för att bli en riktigt bra spelare. Helt klart är han en av dom bästa tränare som jag har haft.

”ÖST MENADE ATT LULEÅ GETT MIG EN SKOTTKÄRRA MED PENGAR”

Foto: Arkiv

Johan Rosén gjorde stor succé i Mora och ansågs under flera säsonger vara en av lagets nyttigaste spelare. Efter fyra säsonger i klubben från Ovansiljan var det dags för Rosén att få chansen till elitseriespel. Ny klubbadress blev Luleå, även om det inte saknades anbud från andra klubbar.
– Olle Öst från Leksand hade ringt mig en hel del. Även Västerås var aktuella. Mora hade mer eller mindre tappat alla sina viktiga spelare, Christer Olsson hade gått till Brynäs och så vidare. Jag var 25 eller 26 år då och var mogen för att ta nästa steg.
– Jag hade, som sagt var, många och långa samtal med Olle Öst och var också i princip klar för Leksand. Men i slutet kom Luleå in och ville vara med i diskussionen. Luleå var finallag säsongen innan så jag blev väldigt glad över att få förfrågan från dom. Jag åkte upp till Luleå för att se hur det var och jag blev väldigt positiv till klubben och skrev på.
– Det blev lite livat då jag tackade nej till Leksand. Olle Öst menade att Luleå hade gett mig en skottkärra full med pengar, vilket var långt ifrån sant. Olle och jag har pratat ut om det där och det finns inga ”hard feelings” mellan oss.

Foto: Arkiv

Mika Nieminen, Lars Hurtig, Lars-Gunnar Pettersson, Stefan ”Skuggan” Nilsson, Lasse Edström, Tomas ”Bulan” Berglund, Johan Strömwall… Listan av stjärnforwards hos det Luleå som Johan Rosén kom till kan göras lång. Inledningsvis hade han också tufft att slå sig in i det här gänget.
– Jo, det kan man nog säga, men jag hade flytet att få spela en hel del med Mika Nieminen, vilket underlättade det hela. Även om vi missade slutspel under min första säsong i Luleå så gick det bra för mig hela tiden.
– Lite tur hade jag också eftersom Luleå var i en generationsväxling då jag kom dit. Bland annat slutade ”L-G” Pettersson. I stället kom en ny generation spelare med Tomas Holmström och Mattias Öhlund dit.
– Det blev ett SM-guld i Luleå och jag kan bara fylla i med att jag hade fyra jättefina år där uppe. Även Leksand hade ett väldigt bra lag och det hade varit svårt att slå sig in även där.

Vad var nyckeln till SM-guldet?
– Vi tävlade i allt vi gjorde. Var vi på gymmet så var det kamp. All träning gick ut på att vara det bästa laget och så vidare. ”Osten” (Lars Bergström, tränare) skapade ett bra klimat i gruppen och fick alla att hela tiden verkligen vilja vinna.

Hur viktig var Lars ”Osten” Bergström för guldet?
– Han hade en väldigt stor betydelse för hela föreningen. ”Osten” fick hela klubben att bli mer målmedveten. Han satte tidigt upp målet att Luleå och vi som grupp skulle bli dom första som vann ett SM-guld till Norrbotten.
– Tidigare var det mycket ”manjana” i hela klubben. Det här var en attityd som han jobbade bort på ett mycket skickligt vis.

SPELADE MED KANADENSISKA RÅSKINN I TYSKLAND

Efter Luleå flyttade Johan Rosén tillsammans med sin kompis från Luleå, Lars Hurtig, till Tyskland där han blev kvar under fem säsonger. Han inledde med två säsonger i Landshut, där även svenskbekantingarna Greg Brown och Olli Kaski spelade.
– Under min nästsista säsong i Luleå kom den här Bosmandomen och mer eller mindre alla skulle ut i Europa för att tjäna pengar. Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt och stannade kvar ytterligare en säsong i Luleå.
– Efter den säsongen kändes det att det var dags även för mig att ta ytterligare ett steg. Jag var 30 år då och vår dotter, Linn, var ett år så det kändes som rätt tillfälle. Sedan ville jag självklart tjäna lite slantar. Tanken var att vi skulle vara där nere ett år, men vi stannade fem år och var även på väg att stanna ett sjätte. Fast då klubben (München) valde att flytta sin verksamhet till Hamburg valde vi att åka hem.

Foto: Arkiv

Var det en stor kontrast mellan DEL-ligan och elitserien?
– Jo, men det tycker jag nog och första säsongen där nere var ganska tuff. Vårt lag bestod av tre tyskar, tre svenskar, någon finne och någon tjeck. Resten var spelare från Kanada. Man kan väl säga att det inte var dom bästa kanadensarna som spelade där. Dom flesta var riktiga råskinn, så man har väl provat på det mesta, skrattar Johan Rosén.

Kunde du tyska innan du flyttade ner?
– Jag hade läst tyska på gymnasiet, men det tog två år innan jag var accepterad att prata tyska. Visserligen var det amerikanska som gällde i omklädningsrummet, men jag försökte prata tyska med tyskarna. Fast då dom svarade på engelska förstod jag piken ha ha…

Ditt bästa minne från åren i Tyskland?
– Vi vann titeln säsongen 1999/00 med München och det var riktigt häftigt. Vi spelade final mot Köln inför 18 500 åskådare, vilket var en häftig upplevelse. Det är något av det största jag varit med om inom hockeyn, helt klart.

Efter två säsonger i Landshut hade Johan Rosén flyttat till München där han kom att bli lagkamrat med Hans Lodin och Pelle Svensson.
– Jag hade varit i Landshut två säsonger innan Hasse kom ner dit. Jag minns så väl då vi kom upp till München första gången efter det att hela organisationen hade flyttat dit. Vi träffades på ett litet hotell där tränaren Sean Simpson presenterade alla nya spelare och allting runtomkring. Allt var lite kaosartat, men vi fick ihop det riktigt bra och säsongen slutade med ett guld.

”LED VERKLIGEN MED FANSEN NÄR VI ÅKTE UR”

Foto: Arkiv

Efter fem säsonger i Tyskland återvänder Johan Rosén till Sverige, men inte till Luleå utan till Leksand.
– Det var under en golfrunda med ”Masken” (Anders Carlsson) som Leksand kom på tal. Leksand och Arboga hade då ett samarbete samtidigt som jag hade en kåk hemma i Arboga. Eftersom klubben skulle flytta till Hamburg så var vi osäkra på hur vi skulle göra.
– ”Masken” tyckte att jag skulle komma till Leksand. Hasse hade redan bestämt sig för att spela i Leksand och även han tyckte att jag skulle komma hit. Jag pratade med honom ett par gånger och sedan rullade det bara på.
– Första säsongen i Leksand tog vi oss till slutspel efter att ha slagit ”Tälje” (Södertälje) i sista matchen med 2-1, vilket gjorde att vi gick om dom i tabellen. Väl i kvartsfinal mot Färjestad räckte vi inte till, men det var jäkligt skoj att spela den kvartsfinalserien.
– Andra säsongen tycker jag att vi hade ett lag som borde kunnat ta oss till slutspel igen. Men även om laget var skapligt så hittade vi aldrig känslan och hade inte flytet. Jag tror att 17 eller 18 matcher gick till förlängning eller straffar. Av dom tror jag att vi förlorade 14.
– En match som personifierade säsongen ganska väl var en mot Frölunda. Vi ledde med 4-2 och Frölunda tar ut målvakten. ”Jensa” (Nielsen) får chansen från blå, men prickar stolpen. Frölunda tar pucken och gör 4-3 och strax efter även 4-4. Sedan förlorar vi matchen på straffar. Så här var hela den säsongen och vi kom in i kvalserien med ett ganska stukat självförtroende. Visserligen hade jag inte spelat i Leksand speciellt länge då, men jag hade börjat få det här Leksandshjärtat och led verkligen med fansen då vi åkte ur.

I allsvenskan byggde sedan Leksand upp ett nytt och slagkraftigt lag kryddat med, tack vare NHL-lockouten, killar som Michael Ryder, Francis Bouillon och Johan Hedberg.
– Vi hade ett mycket bra lag hela den säsongen och precis som du säger så hade vi fått två riktigt bra kanadensare till laget. Av dom två så var nog Bouillon den bästa spelaren. Han var verkligen ett proffs hela vägen ut i fingerspetsarna.
– Ryder kunde vara osynlig i 58 minuter, men då han gick av banan hade han ändå plus två i statistiken. Han var en grymt bra målskytt.

Foto: Arkiv

Hur delaktig var du själv i att din bror, Roger Rosén, och din lagkamrat från München, Mike Kennedy, kom att hamna i Leksand?
– Nja, jag vet inte om jag hade en så stor roll direkt. Jag förmedlade kontakten mellan min bror och Leksand. Han sökte ett nytt jobb efter två säsonger i AIK samtidigt som hans svärföräldrar bodde i Insjön. Det fanns en naturlig koppling för honom hit upp.
– När det gäller Mike så var det ”Masken” som frågade flera av oss spelare om vi hade några riktigt bra spelare som vi kunde rekommendera. Mike var en riktigt bra spelare, men kom lite i kläm när Ryder och Bouillon kom till Leksand. Det fanns helt enkelt inte plats för honom tack vare det begränsade antal transferkort.

Ni får en trög start på kvalserien, 4-4 mot Skellefteå och 1-1 mot Malmö. Var det lite för mycket nerver utanpå Leksandströjorna?
– Visst var det stundtals så och inledningen av serien var darrig, men det kändes som att vi hade bra kontroll hela tiden. Det var nog mer folket runtomkring som hade det jobbigare än vi spelare som levde i det dagligen. Visst var det en väldig press på oss. Ovanför våra huvuden höll man på att bygga nya hallen så förväntningarna var skyhöga på att vi skulle ta oss upp.

”ETT BÄTTRE AVSLUT ÄN SÅ HÄR GICK INTE ATT FÅ”

Fredrik Söderström. Foto: Ronnie Rönnkvist

Leksand vann sedan mot Oskarshamn med 5-2, Nyköping i sudden med 3-2 och Brynäs på hemmaplan med 5-2 innan den första och enda förlusten i kvalserien kom då Skellefteå vann över Leksand med 4-3.
Fredrik Söderström berättar för Old School Hockey:
– Jag och Patric Skoglund flög upp till matchen för att referera. Det jag minns från matchen var att den var fruktansvärt intensiv och att det var en mycket pressad stämning i hallen. Skellefteå gjorde mål i powerplay i slutet av matchen, vilket var ganska chockartat eftersom Leksand hade gjort en väldigt bra match. Minns jag inte helt fel så var det en direkt felaktig utvisning, vilket jag och Patric reagerade på. Men vad spelar det för roll nu? Det enda väsentliga var att Leksand gick upp.
– Jäklar vad tung den förlusten var, säger Johan Rosén och fortsätter:
– Vi hade 3-3 till det var 20 sekunder kvar. Då gör deras kanadensare, Drake Berehowsky, 4-3.

Leksand vinner i sjunde omgången mot Malmö med 4-2 och i åttonde omgången mot Oskarshamn med 4-0. Om Leksand vinner mot Nyköping i nionde omgången samtidigt som Brynäs slår Skellefteå så är elitserieplatsen säkrad.
– Jag brukar alltid säga till grabbarna jag tränar att det är viktigt att vinna den sista matchen för säsongen. Det är inte många som får göra det, men vi fixade Nyköping och vann med 6-2. Samtidigt slog Brynäs Skellefteå med 6-1 och saken var klar.
– Det var som att vinna ett SM-guld och jag rankar kvalserieavancemanget lika högt som SM-guldet och tyska ligaguldet.

Du var dessutom lagkapten.
– Ja, vilket gör det ännu mer fantastiskt för mig personligen. Det var en riktigt rolig säsong och vi fick ihop laget riktigt bra. Oavsett vilken spelare det var så lade man egot åt sidan om man blev bänkad eller fick mindre istid. Man köpte det helt utan gnäll för lagets skull.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Varför slutade du efter den säsongen?
– Jag var 38 år och kände att det var dags för dom yngre att ta över. Det var ju ett bra sätt att få avsluta sin aktiva karriär på. Jag kunde själv avgöra om det var dags eller inte för att avsluta. Bättre avslut än så här kunde jag inte få.

Tre Kronor?
– Jag gjorde fem landskamper. Debuten minns jag mest för att jag var ruskigt trött. Vi hade spelat mot Djurgården i Globen dagen innan. Jag skulle egentligen inte vara med i landslaget, men det var någon som blev skadad och då blev jag inkallad att spela.
– Jag hann inte åka hem utan det var bara att sätta sig i en taxi till Arlanda. Där var det flyg till Helsingfors, där jag bytte flyg till Åbo där vi skulle spela match mot Finland.
– Mitt bästa minne från Tre Kronor är annars då jag fick göra mål. Jag var ju med i den allra första Karjala Cup som spelades. Vi slog finnarna och jag minns att vi vann hela den turneringen, avslutar Johan Rosén som nästa säsong fortsätter som assisterande tränare i Leksand.