• Publicerat 1 februari, 2016
  • Skrivet av Hockeysverige
  • 0 Kommentarer
Några av de kvinnliga hockeysupportrarna i Vida Arena. Kvinnorna på bilden har i övrigt inget med texten att göra.Foto: Johan Bark

Att som ensam kvinna gå på ishockey bara för ishockeyns skull är inte helt accepterat av alla. Linda, som är i 50-årsåldern, får ofta frågan om hon är mamma till någon av spelarna. Felicia och Veronika, båda i 20-årsåldern, får i stället höra:
— ”Var är din pappa, din bror eller pojkvän?”. Eller så säger de ”Men lilla gumman, du kan ju inte det här. Ta det lugnt och var lite tystare.”. Då får man stå upp för sig själv och visa att man visst kan. Det är ju kunskaperna de borde dra slutsatser av, inte vilket kön man har.

Som en del av kursen Hockey, kultur och samhälle vid Linnéuniversitetet i Växjö har jag, Annika Sand, undersökt hur kvinnliga ishockeysupportrar har det. Jag har intervjuat fyra kvinnor som är supportrar till olika SHL-lag. De berörda lagen är: Frölunda, Linköping, Rögle och Växjö. Två av kvinnorna är runt 20 år gamla och två är runt 50 år. I texten använder jag fingerade namn.

Alla de personer som kvinnorna möter är inte skeptiska till dem som ishockeysupportrar, det påpekar kvinnorna tydligt. Många accepterar dem, tycker det är kul att de finns och är så kunniga.
– Många blir väldigt fascinerade och jätteimponerade, och tycker det är coolt att det finns tjejer som kan mycket hockey, berättar Felicia.
– Ja, det finns så klart de som helt accepterar att en kvinna kan vara precis lika sportgalen och kunnig som en man, instämmer Rosita.

Linda funderar på hur hon brukar bli behandlad, och kommer fram till att hon snarast har blivit positivt särbehandlad och fått extra uppmärksamhet, till exempel av media, för att hon är kvinnlig supporter.
– Vi ses nog ofta som trevliga och glada supportrar, som inte gör någon fluga för när.

Kvinnorna säger alla att det finns mycket positivt i supporterkulturen. Felicia är till exempel imponerad av dem som har tid och ork att lägga energi i klackarna:
– Det de gör är otroligt stämningshöjande och rent av magiskt, säger hon.
– Jag tycker det är jätteviktigt att jag som supporter fokuserar på mitt lag, att jag lägger all min energi och all min kärlek på mitt lag. De andra lagen har sina egna supportrar, de behöver jag inte tänka på, resonerar Rosita.
– Vi Röglesupportrar koncentrerar oss på att älska vårt lag, förkunnar min Röglesupporter.
– Vi hatar Malmö, men resten bryr vi oss inte riktigt om. Vi är vana att åka jojo mellan serierna och ligga nästan sist ända tills våren kommer och krokusarna blommar. Och pang, så är vi jättebra! Vi supportrar lider och lider och lider hela säsongen, bara för att få se den här gasen laget ger när det är vår.

Foto: Bildbyrån

”MAN SKA VÄL STÅ UPPÅ FÖR SITT LAG?”

Men ibland är inte allt med supporterkulturen så positivt. Rosita retar sig till exempel på medgångssupportrarna som bara kommer när det går bra. Hon irriterar sig också på de tomma stolar som är företagskort, och det faktum att klubben inte släpper de stolarna till den övriga publiken som verkligen vill se laget spela.

Veronika berättar att det inte är lika många som sjunger på läktaren nu som tidigare, och hon funderar på varför:
– Var det fler som gick mer kontinuerligt tidigare och därmed hade bättre koll på laget, eller vill de som går nu bara se ishockey men inte heja på laget, funderar hon.
– Men man ska väl stå upp för sitt lag?
– Det händer ju också att det finns inslag av våld i supporterkulturen, säger Linda. Vi har till exempel tidigare haft problem med hot och sådant. Det är självklart inget jag står bakom eller uppmuntrar. Jag vill också få bort de könsord och rasistiska tillmälen som förekommer.

Linda berättar att hon tydligen inte riktigt passar in i mallen för hur en ”riktig” supporter ska vara. Hon följer sitt lag på plats så ofta hon kan, både på hemma- och bortamatcher, hon läser i princip allt som skrivs om laget och hon älskar verkligen sitt lag. Ändå får hon höra från vissa supportergrupperingar att hon inte är en ”riktig” supporter.
– Det finns en kulturkrock mellan det gamla traditionella sättet att skrika ut hat och sådant, medan vi kvinnor kanske har en lite stillsammare och mjukare approach. I vissa supporterled är det inte så populärt. Jag har fått höra att jag inte är någon ”riktig” supporter eftersom jag är en julgran, och det är ju inte så roligt.

Finns det några andra förväntningar på kvinnliga supportrar, förutom att de inte kan gå på match utan manligt sällskap och att de inte kan något om ishockey?
– Jag ska tycka spelarna har mycket muskler och är snygga, och gillar jag en spelare så är jag kär i honom, konstaterar Veronika. Felicia fortsätter: Och det är bara för spelarnas skull jag tittar på ishockey, jag kan ju inte vara intresserad av själva sporten i sig, eller?

Men det är inte alltid så lätt, det här med fördomar, konstaterar Rosita och erkänner:
– När jag ser tjejer som kommer till ishallen och är uppklädda, sminkade, välfriserade och parfymerade, då tänker jag: ”Vad fasicken gör du här? Och varför klär du upp dig för att gå på hockey?”. Och då inser jag att det ju är jag som har fördomarna.


Foto: Bildbyrån

KRÄNKANDE KOMMENTARER PÅ TWITTER

Hur är det då med sexistiska eller andra kränkande kommentarer? Hör de mycket sådant?
Linda berättar om en man på en av SHL-orterna som beter sig illa mot kvinnor, han tycker han har företräde och kvinnorna, de ska bara flytta på sig. Hon säger också att hon ibland får kommentarer som ”du kan väl sitta i knät på mig”, och det tycker hon inte är så kul. Men hon försöker oftast skämta bort kommentarerna.

Felicia är mycket aktiv i sociala medier, och där får hon höra en hel del:
– På Twitter händer det nästan en gång i veckan, eller varannan vecka, att det kommer sexistiska och kränkande kommentarer, avslöjar hon. Men i verkliga livet är det inte så ofta, för det tror jag inte de vågar.

Min Rögle-supporter känner inte alls igen det här med kränkande kommentarer. Men om det är kulturen i Ängelholm som säger att det är fullt acceptabelt med kvinnliga supportrar eller om det är en slump är svårt att veta, tycker hon. Men hon konstaterar samtidigt att det alltid har varit mycket tjejer på matcherna där.

Kvinnorna har alla börjat gå på hockey med familjen, oftast med sin pappa, och favoritlaget ärvs också oftast från familjen.
– Är man från Ängelholm och gillar hockey, ja, då håller man på Rögle, så är det bara. Det är något man i princip föds in i, konstaterar Rögle-supportern.

Felicia berättar att hon har haft med sig sitt lag under hela uppväxten så länge hon kan minnas. Det har blivit helt naturligt vilket lag hon hejar på, det är till och med så att det ligger i blodet, säger hon. Hon har också någon släkting som jobbat för laget, så för hennes del är laget väldigt mycket ärvt.
– Min pappa var hockeyspelare och efter karriären tränade han min brorsas pojklag, berättar Rosita. Och jag ville ju göra saker med min pappa, så jag hängde med till ishallen, och det var så jag fastnade. Jag älskade skolan, men jag var klassens hackkyckling, och hade inte så många kompisar där. De fick jag istället genom hockeyn, så den har gett mig väldigt mycket. Och hade tjejer fått spela hockey på den tiden, ja, då hade jag gjort det.
– För min del började det med att mina föräldrar var intresserade, de gick på hockey när
de var unga, berättar Veronika.
– När barnen blev lite större tog pappa med sig fler och fler i familjen på matcherna. Till slut följde jag också med, och då var jag 7 år. Och sedan dess har jag gått på hockey.

Linda har en lite annan historia. Hennes lokala lag på hemorten låg långt ner i serierna, men hon ville verkligen ha ett lag i högsta serien att hålla på också. Hon valde då ett lag som var lagom kaxigt och som var tydliga med att deras mål var att ta SM-guld, inget annat. Det var kaxigt att säga det, men ändå en självklar målsättning, vad skulle man annars i högsta serien att göra? Så hon började hålla på det laget också – även om hon är snabb med att påpeka att hon inte har bytt lag, utan bara lagt till ett.


Foto: Bildbyrån

ISHOCKEY ÄR BÄST LIVE — SÅKLART!

Alla vill självklart se sitt lag spela live så mycket som möjligt, men det finns en hel del praktiska skäl till att det inte alltid går.

Felicia pluggar till exempel på annan ort och följer därför laget främst via tv. Eftersom hon inte har något körkort åker hon främst på de matcher som de spelar nära studieorten, och dit hon enkelt kan ta sig med tåg. Rosita bor på en annan ort än lagets hemort och jobbar dessutom på en tredje ort. Det gör att hon har svårt att hinna gå på ishockey i veckorna.
– Jag försöker gå på några matcher i månaden, säger Rosita, men det blir på helgerna eftersom det är knöligt att hinna till en match som börjar klockan 19 en vardag. Men kan jag inte gå tittar jag på tv:n eller följer via webben, och kan jag inte det så lyssnar jag på radio. Och dessutom är det ju alltid någon som live-twittrar.

Kvinnorna följer sina respektive lag intensivt och de tar in så mycket information de kan om laget. De följer allt från lagets egna webbsidor, de stora tidningssajterna, hockeybloggar och poddar. Allt är intressant. Rosita berättar till exempel att hon brukar köpa tidningarnas hockeybiblar och har lokaltidningen en bilaga om laget, ja, då måste hon bara köpa tidningen.
– Jag går alltid in på de stora sajterna efter matcher för att se hur det gått för de andra lagen och för att få överblick, berättar Felicia.
– Jag läser också några hockeybloggar, eftersom jag tycker att bloggare som känner spelarna eller som har extra insyn i laget eller organisationen ger mig andra och bredare perspektiv. Det är också väldigt roligt att följa spelare på sociala medier, det är ett kul sätt att få veta mer om dem som personer och se lite av deras vardag.

Vad gäller sociala medier är inte oväntat Twitter huvudkanalen för ishockeyintresset. Den vägen har kvinnorna fått många kontakter och de har lärt känna supportrar runt om i landet.
– Jag älskar Twitter! utropar Felicia glatt. Man pratar både med egna och andra lags supportrar, man tjabbar någon match, men tycker kanske lika i nästa. Alla är där tillsammans och det är som en stor gemenskap.
– För mig är sociala medier och framför allt Twitter väldigt viktigt, eftersom jag inte känner någon här som lika hockeyintresserad som jag är, berättar Felicia vidare. Jag har egentligen två liv, ett med hockey på Twitter och ett mer vardagligt utan så mycket hockey. I vardagen tröttnar många på att jag pratar mycket hockey, men på Twitter vill folk verkligen lyssna! Jag har också träffat många som jag lärt känna där, och det har gett mig några riktigt bra vänner. Det är roligt att ta hockeyn till verkligheten, diskussionerna blir mycket hetsigare och roligare!
– Twitter har gett mig ett enormt kontaktnät runt om i landet, till viss del med journalister, men framförallt med andra supportrar, säger Linda. På bortamatcherna är det alltid någon som jag vill träffa och ta en öl med, och det är ju jävligt fränt!

ANNIKA SAND
Hockeyintresserad kommunikatör från Växjö. Har under hösten läst kursen ”Hockey, kultur och samhälle” vid Linnéuniversitetet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *