http://shop.eliteprospects.com
Emilia Ramboldt (2) Emilia Ramboldt.Foto: Ronnie Rönnkvist

Hon lockades in i hockeyn genom sin bröder. Under ungdomsåren i lilla Gillbo drillades Linköpings landslagsback Emilia Ramboldt bland annat mot Patric Hörnqvist, något hon tror har hjälpt henne att bli en bättre hockeyspelare.
– Han var den där som dribblade igenom alla och jag var backen som försökte få stopp på honom. Jag hade alltid problem med det eftersom han hade grymma händer. I alla fall tror jag att det här har hjälpt mig som back, säger Ramboldt till hockeysverige.se inför sin nionde stora turnering med Damkronorna.

ARLANDA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det har gått 24 timmar sedan SM-finalen avslutats mellan Luleå och Linköping när de svensk VM-damerna samlas på ett hotell invid Arlanda flygplats. När VM-laget möts för en pressträff är alla där, utom Luleåtjejerna Emma Eliasson och Johanna Fällman. Dom båda anländer med ett plan som kommer någon timme senare. Däremot är de landslagsuttagna Linköpingsspelarna på plats. Detta trots diverse flygkrångel med bokade eller inte bokade flygbiljetter från Luleå.

Backen Emilia Ramboldt är en av alla spelare som är på plats. Då har hon ändå varit hem till Linköping under måndagsnatten och vänt för att packa om väskorna och samla ihop den utrustning hon behöver under VM. Hockeysverige.se slog sig ner i en av sofforna vid hotellentrén för en intervju med 27-åringen. Utåt sett verkar hon inte allt för nedslagen av finalförlusten mot Luleå.
– Första perioden i första matchen var deras, men sedan tycker jag att vi tog över och vann en rättvis seger. I lördagsmatchen spelade vi inte bra alls och det var deras match. I söndagsmatchen tycker jag att vi kom upp i tempo och spelade också mycket bättre än vad vi gjorde i lördags, men våra puckar ville inte in samtidigt som Luleå satte sina chanser.

Det kändes som att skillnaden var att ni svarade för fler individuella misstag, håller du med om det?
– Luleå har en väldigt bra spets och sätter sina chanser. Vi hade chanser ändå men vi, som sagt var, fick inte in dom, tyvärr.

Hur snabbt kan du släppa finalförlusten och börja blicka fram emot VM?
– Den måste jag släppa på en gång. Det går inte att gå och grubbla på den eftersom man ändå inte kan få någonting ogjort.


Patric Hörnqvist. Foto: Ronnie Rönnkvist

HADE TRE HOCKEYBRÖDER: ”HADE INTE SPELAT UTAN DEM”

Emilia Ramboldt hette Andersson i efternamn innan hon gifte sig förra året. Hon är en Sollentuna-tjej fostrad den lilla klubben Gillbo IF. Dessutom kommer landslagsbacken från en hockeyfamilj där bland andra lillebror Jimmy Andersson i Karlskrona HK.
– Utan mina bröder hade jag inte spelat hockey. Nu är det bara en av fyra kvar som spelar och han spelar kval för att hålla sig kvar i SHL.
– Tre av bröderna spelade hockey och då jag växte upp var vi i ishallen konstant. En dag frågade jag mamma om jag kunde få testa på konståkning. Det var ju också på is och lite tjejigt. Då sa hon bara ”nej, du får testa hockey”. På det spåret var det. Sedan har jag spelat tillsammans med min lillebror Jimmy ganska länge.

Hur mycket hinner du följa honom under säsongen?
– Nu är det så turligt att han har spelat på torsdagar och lördagar. Just torsdagar har varit vår lediga dag. Så torsdagarna har vi spenderat med att kolla på brorsan, men även på lördagarna efter våra matcher.

Från Gillbo IF kommer även NHL och landslagsspelaren Patric ”Bengan” Hörnqvist, en spelare som Emilia Ramboldt har spelat en del emot under sin uppväxt.
– Vi spelade hemma på Gillborinken, men vi spelade aldrig i samma lag. Fast vi var ute och spelade på kvällarna tillsammans. Han var den där som dribblade igenom alla och jag var backen som försökte få stopp på honom. Jag hade alltid problem med det eftersom han hade grymma händer. I alla fall tror jag att det här har hjälpt mig som back.
– Det är ganska sjukt egentligen, att han kommer från lilla Gillbo och har lyckats så himla bra som han nu har.

Har han blivit någon form av förebild för dig?
– Kanske inte förebild som så, men han är en väldigt bra vän till familjen och vi har umgåtts med dom sedan vi var små. Jag följer hans lycka där borta och jag är glad för hans skull.


Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson

JAGAR FÖRSTA MEDALJEN SEDAN 2007

Emilia Ramboldt har gjort åtta VM- och OS-turneringen. Nu siktar hon alltså på sin nionde turnering och tycks vara mer motiverad än någonsin. När intervjun glider över till landslagsspel skiner hon upp ännu mer.
– Det som lockar med landslagsspel är farten och tävling… Vi har inte tagit medalj på ett tag nu och det har blivit som en tävling att nu har vi fått ihop laget och nu ska vi få medaljen som vi har sökt efter så länge. Vi har ändå kämpat för det sedan 2007 då vi tog vår senaste medalj.

Vilket ser du som din bästa mästerskapsturnering?
– Jag tycker att jag spelade ganska bra under OS 2014. Annars tycker jag att det gick ganska bra under VM 2015. Då fick jag pris som bästa back.

Om du ser på den Emilia Andersson som VM-debuterade 2007 och jämför med den Emilia Ramboldt som åker till VM 2016, hur skulle du säga att hennes roll i landslaget växt under den här tiden?
– Jag har fått ta mycket mer ansvar. I dag är jag en av toppbackarna jämfört med då där jag var sjunde back och fick kämpa för min plats i laget.
– Nu är jag den som ska ta hand om laget på något sätt, alltid vara den här som spelar säkert och som inte gör några misstag.

Trivs du med den rollen?
– Ja, när det går bra trivs jag med den, men när det inte går bra så…, säger Ramboldt med ett leende och fortsätter.
– Jag har växt som person under hela den här resan. Då var jag inte speciellt självsäker, men nu har jag jobbat mig in i den rollen där jag vet min plats i laget och vad jag kan.

Känner du att spelarna lyssnar på dig då du ställer dig upp i omklädningsrummet och snackar inför laget?
– Jag är ju inte den som ställer mig upp så där och det är också något jag har fått jobba upp. Senast, i Oskarshamn under landslagsturneringen, blev jag kapten och då fick jag verkligen steppa upp och börja prata.
– Det känns som att när dom i laget som inte normalt pratar så mycket snackar så lyssnar alla. Det är bra så det inte blir samma röster varje gång som pratar. Jag tror ändå att många lyssnar när jag säger någonting.

Hur långt kan det här gänget som ni åker iväg med räcka i VM?
– Jag tror på medalj och det måste man också tro på. Annars är det ingen idé att åka dit. Tror man att vi skulle hamna femma eller sexa så är det ingen idé att åka. Jag tror på det här laget och senast, då vi spelade i Oskarshamn, hade vi ganska många borta. Ändå vann vi den turneringen.

Medalj, då pratar vi oftast brons då det gäller dam-VM. Har Kanada och USA så mycket mer skicklighet bland spelarna i laget eller har vi för stor respekt för dom här tjejerna för att vi ska kunna vara med och slåss om ett guld eller silver?
– Det kan vara lite både och. Att vi har respekt eftersom dom är så pass bra, men det är också just vad vi måste jobba bort. Varför ska vi ha respekt för Kanada och USA när dom inte har så mycket respekt för oss? Vi är där för att vinna medaljer. Vi är inte där för att se upp till ett annat lag.
– Det här jobbar vi på nästa varje dag. Vi måste jobba bort respekten och se att vi är ett bra hockeylag och vi är där för att vinna. Vi är inte där för att vara nöjda med en 2-0 förlust.   

Annons: