Inledde säsongen som landslagsback – avslutade den som center

Hon inledde säsongen som landslagsback. Men när det saknades forward i en match tog Leksands Sofia Engström steget upp i banan – och blev kvar.
– När vi presenterade oss i omklädningsrummet inför säsongen sa jag att jag var back men att min dröm var att få en centerplats. Den drömmen gick faktiskt i uppfyllelse, säger hon till hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

När jag började spela med mina bröder fick jag vara målvakt för att ingen av dom ville vara de och dom behövde någon att träna på. Jovisst, dom klädde på mig målvaktsutrustningen och ställde mig i mål och när jag ramlade så kunde jag inte ta mig upp själv så dom fick lyfta upp mig i hockeybyxorna innan dom fortsatte att mata skott, så på den vägen är det. när jag blev äldre och fick bestämma själv blev jag utespelare (skratt). Jag har varit back i många år men sen julen 2016 har jag spelat forward. Snacka om att prova alla positioner, men jag gillar ju utmaningar så det har passat mig perfekt.

Det är Leksandsforwarden som berättar om hur hon började med hockey hemma i Surahammar när hockeysverige.se träffar henne utanför Tegera Arena för en intervju i solen under påskhelgen.
– Jag har sju helbröder och två halvbröder så jag hade inte så mycket att välja på. Man kan säga att jag har bott i en ishall sedan jag var fem år. Dom brukar säga att vi är nio brorsor och en hockeyspelare, säger Sofia Engström med ett skratt.

Sofia Engström kom till Leksand 2007 och sedan dess har hennes roll i gruppen/laget förändrats och framförallt växt.
– Jag har vuxit in mer och mer i den här rollen. Det tog ett halvår sedan var jag assisterande lagkapten. Jag hade även haft kaptensrollen i tidigare klubbar. Att vara kapten är något som man bara är. Vissa spelare besitter sådana ledaregenskaper och är födda in i en sådan roll. Jag tror att det var under andra säsongen i Leksand som jag blev lagkapten fram till för två säsonger blev jag bortpetad därifrån, men jag trivdes bra i den rollen.

Vad är det som gör dig till en ledartyp?
– Först och främst är jag väldigt öppen och visar mycket känslor, både bra och mindre bra känslor. Jag tycker att jag går i bräschen, driver på och inte ger upp.
– Det är många andra som gör det också och inget som säger att man är lagkapten bra därför. Det viktigaste är ändå att visa att du kan leda laget ute på isen, men även vara en bra person utanför, att se och lyssna till alla.

Vad hände då du blev av med lagkaptensrollen i Leksand?
– Det är en egen historia, men man kan säga att Jens (Nielsen, tidigare tränare) inte tyckte om mig helt enkelt.

Sedan Sofia Engström kom till Leksand har damhockeyn på orten gjort stora framsteg även om man har en bit kvar fram till hårdsatsande klubbar som Djurgården, Linköping, HV71 och Luleå.
– Det skrivs mer om oss och vi syns mer än vad vi gjorde när jag kom hit. Sedan är det självklart mycket som man vill skulle vara ännu bättre. Det är också något vill jag vara med och jobba fram, att marknadsföra damlaget likväl som herrarna. Vi har blivit bättre, men där finns det mycket man kan förbättra ännu mer.

Vad tänker du närmast på då?
– Nu vet jag att marknad jobbar på att säja in damlaget tillsammans med herrlaget. Om man sedan tittar på dom andra storklubbarna, som exempelvis Luleå, så ser man att allting inte behöver kosta så mycket pengar.
– En sådan sak som att skriva, jag ska inte säga att det är gratis eftersom det ändå är någon som gör det, men det är så enkelt och framförallt viktigt eftersom folk läser exempelvis sociala medier. Där tror jag man når väldigt många människor idag jämfört med i ett reklamblad. Det här fanns inte i samma utsträckning när jag kom hit, men nu finns ju Twitter, ni på hockeysverige.se, Facebook och så vidare.
– Sedan tror jag att exempelvis du Ronnie och hockeysverige.se som skriver om både herr- och damspelare, gör att det blir mer uppmärksammat. När jag kom hit tror jag inte ens att det stod på klubbens hemsida om våra matcher. Nu är det intervjuer och så vidare samtidigt som man får veta mer om damhockeyns historia, vilket jag tror är viktigt.

När du ser andra lag värvar namnstarka spelare och med det också får utrymme medialt, hur tänker du kring Leksands jobb där, tappar ni mark?
– Vi är inte dom som värvar. Dom som kommer hit är i princip dom som kommer in påhockeygymnasieintaget. Under förra året var det under all kritik här i Leksand. Då tror jag att man tog in tre stycken och det har visat sig den här säsongen att det inte var det bästa beslutet med tanke på att damjuniorerna inte kunde ha en egen träning eftersom dom var för få spelare. Det här gör också att vi inte har några spelare som vi kan plocka upp när det behövs.
– Till nästa säsong har Leksand tagit in betydligt fler. Det känns bra eftersom det finns tjejer som vill komma hit. Det finns fantastiska träningsmöjligheter här, men annars har inte Leksand något att erbjuda damhockeyspelarna. Inte vad jag vet i alla fall, skrattar Engström.

Hur kommer det sig att Luleå får exempelvis Michelle Karvinen och Djurgården får Andrea Dalen i stället för att dom spelar i Leksand?
– Jag har pratat med spelare i Luleå och där är det spelare som får betalt av föreningen, en viss procent. Sedan har dom tjejerna jobb också, men verkligen inte 100 procent.

Michelle Karvinen.

Vad skulle det betyda om du fick samma förutsättningar?
– Jag måste säga att det skulle göra djävulskt mycket. Då skulle det vara lättare att få in dom här extrapassen också. Jobbar du idag 8-16, går hem och käkar och sedan går till hallen så måste extrapassen komma i samband med din lagträning. Idag spenderar du minst fem timmar i hallen före, under och efter träning.
– Det handlar inte om att bara få pengar, men skulle jag få den chansen så skulle jag bevisa att det skulle hjälpa.

Alla pratar om ungdomliga Leksand, hur märks det?
– (Skratt) Det är lite flummigt på ett bra sätt. Visserligen är det spralligt i omklädningsrummet, men när det kommer till kritan kopplar man bort det och går in i det seriösa. Det är många som hänger med varandra även utanför omklädningsrummet och hittar på en massa bus.
– Det är lite kul att jag får vara med om det också. Jag fyller 28 år i sommar, men jag känner mig inte så gammal. Skulle jag inte vara med här så skulle jag nog vara äldre i sinnet.

Det är samtidigt ett orutinerat lag, hur märker man av det på isen?
– Man kan ju alltid se det så. Vi har väl ingen legendar i laget direkt ha ha…
– Rutin spelar in och framförallt i dom sista matcherna i slutspelet. Då är rutin någonting som jag tror att du måste ha i ett lag för att lyckas. Men samtidigt vet jag inte…, mot Djurgården i kvartsfinalerna tycker jag inte att vi kommer upp ordentligt. Där berodde det nog på mer än bara rutin.

Sofia Engström hade en märklig säsong där hon inledde som en tilltänkt landslagsback.
– Jag var back fram till jul, men när våra ungtuppar åkte på Junior-VM så fattades det fyra forwards och en back. Det här gjorde att vi fick lite ont om forwards. Då fick jag prova på att vara forward i en match.
– När vi presenterade oss i omklädningsrummet inför säsongen sa jag att jag var back men att min dröm var att få en centerplats. Den drömmen gick faktiskt i uppfyllelse och sedan blev jag aldrig tillbakaflyttad till backen. Det gick också bättre för mig under andra halvan av säsongen. Jag känner att jag fick bättre ut det jag var bra på som hockeyspelare. Det släppte verkligen och jag gjorde till och med poäng (6+13), säger Engström med ett leende.
– Kedjekamraterna (Hanna Lindqvist och Emelie Berlin) som jag spelade med, vi har pratat lite grann efteråt, och för dom släppte det också. Alla tre sa – fan, om vi hade spelat hela säsongen. Det kändes grymt och riktigt bra. Vi hade ett riktigt bra flow.

Den idag 27-åriga forwarden från ”Sura” var OS-spelare 2014 och fick även spela en del landskamper förra säsongen, men den här säsongen har hon både som back och forward ställts utanför landslaget.
– Klart att man tänker på det, att jag gärna skulle vilja vara med igen. Det där ligger inte i mina händer utan det är Leif Boork som tar ut sin trupp.

I duell med Amanda Kessel.

Vad har han sagt att det krävs för att du ska ta en plats i landslaget igen?
– Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag tackade nej till ett läger innan säsongen Det här var då jag höll på att ta mitt körkort. Jag sa att jag inte hade råd att vara borta en vecka från jobbet. Då hade jag dessutom precis betalat in 2000 kronor för teorilektioner. Då tror jag att han blev lite less på mig, men man måste kunna säga nej.
– Jag förstår dom som har SOK-bidrag, då har man en skyldighet att komma. Jag frågade till och med om jag kunde komma morgonen efter så jag kunde gå på den här teorilektionen. Det blev nej och han skulle i stället ta in någon annan. Jag kunde inte säga annat än att han fick göra det och att jag fick ta dom konsekvenserna. Det har jag väl fått gjort nu.
– Sedan ringde Leif mig sista september och frågade hur jag tänkte med landslaget. Jag sa att blir jag med så blir jag och det är också vad jag vill. När jag ändå satsar så hårt som jag gör så kan det ändå vara kul att få vara med där.
– Det var lite kul att han ringde just den dagen eftersom det var samma dag som jag hade tagit körkort. Efter det har Leif inte ringt tillbaka. Jag ger järnet så får vi se hur det bli framöver.

Sofia Engströms kontrakt har gått ut med Leksand men själv hoppas ho i första hand på att bli kvar i klubben.
– Jag har pratat med Leksand, men jag har inte skrivit på någonting ännu. Det är här jag vill bo och leva samtidigt som jag älskar Leksand och föreningen. Dessutom älskar jag Dalahästar ha ha…
– Min dröm är att kunna jobba mindre och lägga mer tid på träning. Skulle vi kunna mötas där skulle jag inte tvivla en sekund. Jag skulle inte säga att jag tvivlar nu heller, men jag vill göra klart några punkter först. Sedan kritar jag väl på för jag är inte klar i Leksand ännu. Jag vill vinna SM-guld här först.