Fick sin svenska dröm krossad – blev hjärnskakningarnas talesman: ”Har fått 3 000 mejl”

Ända sedan han kom till Europa hade han haft ett mål: att ta sig till SHL. Kontraktet med Bik Karlskoga tog honom ett stort steg närmare drömmen, men en oskyldig smäll i höstas förvandlade hela Adam Estoclets tillvaro till en mardröm. Genom att berätta om sitt helvete på sajten Players’ Tribune har den 27-årige amerikanen blivit talesman och inspiratör för hjärnskakningsdrabbade.
– Jag har fått 3 000 mejl, allt från föräldrar med tioåriga barn som har drabbats till folk i 60-70-årsåldern som har ramlat och slagit huvudet i köksgolvet, berättar han för hockeysverige.se.

Smällen var inte ens hård, bara en touch på kinden, en sådan man får flera gånger per säsong utan att det krävs mer än ett par andetag och en huvudskakning för att bli kvitt smärtan. Men den här var annorlunda. Adam Estoclet minns bara hur han förvånat hade problem att resa sig upp från isen, hur lagkamraten Gustaf Thorell åkte fram och undrade om han var okej.
– Ja, varför skulle jag inte vara det? löd svaret.
– Det ser lite konstigt ut när du försöker resa dig från isen, sa Thorell oroat.

Sju månader senare kan han inte låta att bli att skratta åt det bisarra i situationen. Hur en liten smäll mot kinden på en träning kunde förvandla hans dröm till en mardröm och hela hans liv till ett helvete. Hjärnskakningen han ådrog sig strax innan den allsvenska säsongen skulle dra i gång i september begränsade honom till åtta matcher för den Bik Karlskoga, åtta matcher där han lyckades göra åtta poäng trots att han mådde så dåligt att han aldrig borde ha spelat över huvud taget.

När hockeysverige.se når Adam Estoclet hemma i USA befinner han sig i Scottsdale, Arizona hemma hos vännen och NBA-spelaren i Phoenix Suns, Jon Leuer. Han är där för att träna och fortsätta göra sig redo för nästa hockeysäsong, var det än må bli.
– Jag kommer att vara hundra procent när träningslägret startar, lovar han med övertygande stämma.

Ni som har läst Adam Estoclets berörande berättelse ”The Darkness” om tiden efter hjärnskakningen på den populära sajten Players’ Tribune vet vad han har gått igenom. Så sent som i julas låg han i fosterställning i ett mörkt rum hemma hos sina föräldrar i Michigan och grät, helt sänkt av de symptom som inte ville ge med sig. Han var ”ett skal av sitt forna, utåtriktade jag” som han beskriver det i texten.

Sedan texten om hans helvete publicerades i början av mars har mycket hänt. Framför allt är 27-åringen från Minnesota återställd efter sin förlorade säsong. Dessutom har han blivit rikskändis till en följd av sin utlämnande text, som blev till av ren och skär slump.
– Det är en rätt lustig historia faktiskt. En av mina vänner pratade om mig på jobbet och redaktören för Players’ Tribune råkade vara där och blev superintresserad av vad jag gick igenom, berättar Adam.
– Han kontaktade mig och ville ta del av min historia. Först var jag lite tveksam. Jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig eller bli den där killen som sitter och gnäller. Men han trodde att det skulle kunna hjälpa så många andra som hade drabbats, han sa: ”Gör det för alla andra. Det här har ingenting med dig att göra, utan alla andra professionella spelare som inte vet vad de ska göra åt sin situation”.

Sagt och gjort. Adam skrev ihop sin historia, fick den publicerad och se den bli viral på nätet. I och med att han lämnade ut sin e-mejladress i texten och uppmanade folk att kontakta honom har korrespondensen med andra som har drabbats av liknande problem blivit en daglig rutin.
– Jag har fått 3 000 mejl från människor som har drabbats av hjärnskakningar. Vissa är bara tacksamma för att det här blir uppmärksammat, så att de inte behöver känna sig ensamma med sina problem. Andra vet inte riktigt var de ska ta vägen eller hur de ska gå till väga. Det är allt från föräldrar med tioåriga barn som har drabbats till folk i 60-70-årsåldern som har ramlat och slagit huvudet i köksgolvet, berättar han.
– Det har varit en ögonöppnare att se hur många som drabbas av det här. Det är sorgligt, för det är svårt för folk i ens omgivning att förstå om man inte upplevt det själv. Det var det jag hade mest problem med, att få andra att förstå.
– Killarna i omklädningsrummet tittade på mig och jag såg helt frisk ut. Det är 25 killar som går ut och gör sitt yttersta för laget varje dag och så är det jag som sitter där, ser normal ut, men inte kan spela. Det var den värsta känslan, värre än all smärta och alla plågor.
– Jag har alltid lagt stolthet i att vara en kille som jobbar hårt som kommer till rinken varje dag och tränar i fyra timmar. Nu när jag inte kunde göra det så skämdes jag. Det var inte jag!

Foto: All Over Press

WESSNER SA TILL MIG: ”DU BEHÖVER INTE GÖRA DET HÄR…”

Adam Estoclet försökte vila bort sina problem efter försäsongssmällen. Men trots att han missade första månaden av säsongen mådde han inte bra när han slutligen debuterade i Hockeyallsvenskan med att göra ett mål och en assist i en match mot Sundsvall den 15 oktober. Känslan av utmattning och kraftlöshet terroriserade honom fortfarande.
– Jag ville verkligen spela. Jag och ”Lilliz” (allsvenskan poängkungen Marcus Nilsson) hade haft en jättebra kemi tillsammans under försäsongen och det gjorde att jag var ännu mer sugen. Så när huvudvärken försvann sa jag till mig själv: ”Adam, du måste försöka”. Laget hade förlorat åtta av de tio första matcherna och jag kände verkligen att jag ville gå ut och hjälpa laget.

Han påpekar att ingen från Bik Karlskoga pressade honom att återvända till isen. Tvärtom. De senaste åren har man tvingats se spelare som Björn Kindahl, Kristofer Näslund och nu senast Jens Skålberg sluta på grund av smällar mot huvudet. Där om någonstans finns det en förståelse för riskerna som hjärnskakningar för med sig. Men trots lagkamraternas uppmaningar att ta det lugnt och se till att vara hundra procent innan han klev ut på isen ville Adam Estoclet inte lyssna.
– Jag minns att Daniel Wessner kom fram till mig inför den elfte matchen och sa: ”Du behöver inte göra det här. Om du inte mår bra så ska du inte spela. Tänk inte på någon annan eller vad någon annan säger, tänk på dig själv”. Men det hjälpte inte. Det hade fastnat i mitt huvud att jag behövde vara på isen för jag kände att jag hade så mycket att bevisa. Det blev ett moment 22. Att säga åt mig att inte spela räckte inte, det hade krävts att någon tvingat mig, petat mig helt enkelt.

För varje match match han spelade, ju sämre mådde han. I slutändan blev situationen ohållbar.
– Jag gjorde åtta poäng på de fyra första matcherna utan att må bra. Klart folk började undra. Det ska ju inte vara möjligt om man har problem med en hjärnskakning. Jag fortsatte att spela tills jag kom till en punkt i den åttonde och sista matchen mot Västerås borta, där jag satt med öronproppar i öronen och en handduk över huvudet i periodpauserna. Bara att hålla huvudet uppe var svårt.
– Efter matchen kom killarna fram och såg lite oroade ut och frågade om jag mådde bra. Det sjuka var att på isen var det som att man glömde allt och bara körde. Om man tittade på matchen skulle man antagligen tycka att jag såg okej ut, men inombords var det allt annat än bra. Kroppen började stänga ned.

Nästa dag gick han till rinken, men klarade inte av att träna. Bara ljudet av puckarna som slog emot sargen var som krossat glas i öronen på honom. Det blev ett möte med tränaren Tobias Thermell där Adam fick frågan om det verkligen var värt att fortsätta på det här sättet: ”Om vi bortser från hockeyn, ska du kämpa dig igenom det här 18 timmar per dag och sedan utsätta dig för hockey samtidigt? Hur ska det gå? Du kan ju inte ens vara i ett omklädningsrum utan att må dåligt. Du måste bli bättre”, var budskapet från tränaren. Det utmynnade i att Adam Estoclet och klubbchefen Torsten Yngveson kom överens om att amerikanen skulle bege sig hem till USA och söka hjälp där.
– Jag är väldigt tacksam för hur Bik Karlskoga hanterade det här. Samtidigt krossade det mitt hjärta. Det var upprivande att behöva lämna Karlskoga. Jag älskade att vara där, älskade staden, lagkamraterna och människorna runtomkring. 

Någonstans är historien om Adam Estoclet också historien om machokulturen inom den professionella ishockeyn. Att spela skadad på ett eller annat sätt är en del av vardagen, något man i princip förväntas göra tills det inte är fysiskt möjligt att ställa sig på isen. Att låta smärtan vinna är indirekt ett tecken på svaghet.
– Jag tror inte att det är något man kan förändra i professionell idrott. Du umgås med de här killarna varje dag och varje dag händer det något. Någon sträcker sig här, någon sliter sönder något där och en annan kille slår sig blå.
– Det handlar inte om att du har ett ansvar gentemot sporten, utan gentemot dina lagkamrater. Alla har alltid ont någonstans och spelar med någon slags skada. I mitt huvud finns alltid tanken att jag ska spela, oavsett vad som händer, för det finns alltid andra killar omkring dig som har ont och om de inte vilar tänker inte jag heller göra det. Speciellt när man som i mitt fall hade en ”osynlig” skada som ingen kunde se. Det var därför jag fortsatte tills det var fysiskt sett omöjligt för mig att fortsätta.

Har du trots allt lärt dig en läxa av det du har gått igenom?
– Tveklöst. Min mentala styrka är mycket bättre nu än för ett år sedan. Att gå igenom det här har gjort mig mer säker på mig själv och mer säker på min kropp. Samtidigt känner jag mig säkrare på vad som är rätt och vad som är fel. Där har jag tagit många lärdomar. 

Vändningen för Adam Estoclet kom när han fick kontakt med hjärnskakningsexperten Jeff Kutcher på University of Michigan. Under Kutchers vägledning har den begåvade centern, med en ekonomiexamen från det aktade lärosätet Dartmouth på sin cv, sakta men säkert kunnat återhämta sig och bli fullt återställd. Den senaste tiden har han tränat på is med den forne NHL-backen Mike Komisarek, som spelade 551 NHL-matcher med Montréal, Toronto och Carolina, men i dag är assisterande coach vid University of Michigans hockeyprogram.
– Vi har kört kontaktövningar och eftersom han är 195 centimeter och väger över 100 kilo, så känner jag att om jag kan ta smällar från honom varje dag utan att få bakslag, då är jag redo att köra, skattar Adam.
– Att ha kunnat köra på is i över en månad och ta tacklingar gör att jag känner mig så mycket självsäker på att jag ska kunna ta mig tillbaka.

Och hans mål har trots omständigheterna inte förändrats. Ända sedan han lämnade Nordamerika för spel i italienska Milano Rossoblu 2013 har han bara haft en sak för ögonen.
– Jag vill spela i SHL, säger han bestämt och erkänner att det faktum att lagkamraterna från Bik Karlskoga, Marcus Nilsson (Färjestad) och Gustaf Thorell (Brynäs), nyligen skrivit på för SHL-klubbar har fått honom att fundera på var han själv hade kunnat befinna sig just nu om det inte vore för hjärnskakningen och dess konsekvenser.
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förlorade en del sömn över det. Vi hade så många bra forwards i laget och gjorde så många mål i varje match. Även om jag hade varit där och haft en dålig säsong så skulle det antagligen ha blivit en bra säsong statistiskt sett. Det gör det frustrerande, att jag vet att jag hade kunnat spela till mig ett kontrakt den här säsongen.
– Samtidigt är jag superglad för ”Gus” och ”Lilliz” skull. Jag har messat med dem och skrivit att vi kommer att ses nästa säsong.  

Hoppet har med andra ord inte övergivit 27-åringen.
– Jag förväntar mig inte att någon ska ge mig ett kontrakt när jag bara har spelat åtta allsvenska matcher, men om jag får en tryout för att bevisa att jag kan spela i SHL så skulle det vara stort. Allt jag letar är en möjlighet, inte ett kontrakt.
– Jag har anbud från mindre ligor. Det är ett par klubbar i Österrike som har hört av sig och det är en okej liga, men det är i Sverige och SHL jag vill vara.   

LÄS ÄVEN:

The Darkness