Stig Salming.Foto: Ronnie Rönnkvist

Han har tvingats stå lite i skuggan av sin lillebror Börje, men Stig Salming är även han en riktigt stor spelare i den svenska hockeyhistorien. Han har vunnit sex SM-guld, och har fått sin tröja upphängd i Gavlerinkens tak. I veckans Old School Hockey berättar ”Stigge” om sin fantastiska karriär.

Stig Salming – bara namnet andas hockeykultur. Född och uppväxt i Kiruna. Farfar Anders, med efternamnet Nikolaus, bodde i byn Salmi och tog då släktnamnet Salming. Jag tror inte att den gode Anders Salming då trodde att hans barnbarn skulle göra namnet känt över hela världen.

Som spelare gjorde han inte mindre än 13 A-lagssäsonger i Brynäs och därefter sex säsonger som tränare. ”Stigge”, som Stig Salming kallas, var en av de spelare som blev känd för att alltid stå upp för laget, oavsett om det handlade om Kiruna, Brynäs eller Tre Kronor.

Hockeysverige.se reste till Valbo utanför Gävle för att ni ska få träffa spelaren med dom svarta ögonen, Stig Salming, i en lång intervju, där han berättar om tiden i Kiruna, hur han kom till Brynäs, relationen till Börje Salming och om fighterna med Phil Esposito vid VM 1977 i Wien. När han tar emot oss så berättar han att han följer hockeyn på plats i Gavlerinken då och då, men även att hans kompis från Brynäs, Stefan Canderyd, flyttat in några hundra meter ifrån Salming.
– Direkt efter tränarkarriären blev det så att jag hamnade i den där sportkommittén i Brynäs. Det insåg jag att det var bökigt och inte speciellt roligt eftersom där fick inte sanningar råda. Jag hoppade av efter en säsong och sa – aldrig mer. Det var så att man mådde dåligt eftersom det var mycket skit.
– Jag hade jobb som säljare inom ventilationsbranschen. Då ägnade jag mesta tiden åt det. Sedan startade jag eget tillsammans med en kollega och det körde vi arton år tillsammans innan jag hoppade av.

Har du kontakt med dina kompisar från Brynästiden?
– Nu är jag och frun ute och dräller mycket och jag har mamma ensam uppe i Kiruna. Jag har, senaste tre åren, varit ganska mycket upp dit.
– Är jag bara på hemmaplan så går jag och titta på matcherna. Där sitter vi alla gamla spelare på samma ställe. Sedan pratar jag en del på telefon Jan-Erik Silfverberg så han har jag lite mer kontakt med.

Vi reser med Stig Salmings hjälp tillbaka till tiden innan Brynäs, det vill säga före 1968, då han och brorsan Börje Salming växte upp i Kiruna.
– Vi bodde nära isbanan i Kiruna, Matojärvi. Där höll vi grabbar på med olika idrotter nästa jämt och man kan väl säga att det var på rinken i Matojärvi som jag lärde mig grunderna i hockeyn.
– Kiruna AIF plockade sedan upp mig och ett gäng av mina kompisar och tog in oss i klubben. Nu efteråt har man förstått vilka otroligt duktiga ungdomsledare det fanns där uppe. Det var inte bara jag utan en hel grupp av spelare från Kiruna som senare skulle ta sig hela vägen till Allsvenskan.

Lillebror Börje, fanns han hela tiden med i bakhasorna på dig vid den här tiden?
– (Skratt) Ja, det kan man väl säga. Vi spelade hockey utan skridskor på alla tänkbara bakgårdar och ofta var även han med.
– Det var inte bara hockey utan det var även brottning, fotboll och så vidare. Det var en fördel vi grabbar i Kiruna hade, det här med att vi hade chansen att hålla på med mer idrotter samtidigt. Just den här allsidigheten har vi haft mycket nytta av.

Hur stark var rivaliteten mellan IFK Kiruna och Kiruna AIF vid den här tiden?
– Den fanns där kan man väl säga och hade funnits fortfarande om klubbarna inte var mer eller mindre tvingade att slå ihop för ett antal år sedan. Det var två läger i staden där AIF, som jag tillhörde, höll ihop för sig själva och killarna från IFK hade sitt gäng. Kiruna var ju inte speciellt stort, men det var inte så att man umgicks direkt med dom från IFK.

Tord Lundström 001

Tord Lundström

Tord Lundström var en av de Brynäsare och landslagsspelare som också började sin hockeybana i Kiruna AIF.
– Tord är två år äldre än jag och lämnade Kiruna AIF redan då han var arton år. Jag flyttade ner först då jag var tjugo år. Vi spelade tillsammans under två säsonger i Kiruna AIF och han var riktigt bra redan då. Det var inte konstigt att lagen från Allsvenskan drog i honom.
– Däremot var inte Tord någon som jag umgicks med uppe i Kiruna eftersom han var äldre än jag och hade sitt gäng som han umgicks med och jag mitt. Fast det var naturligtvis lättare att ha någon som man visste vem det var och kände lite grann när jag kom ner till Brynäs.

Lars-Göran Nilsson, även han blivande Brynäs och Tre Kronor-spelare, fanns också i Kiruna under an period.
– Ja, men han spelade med IFK och då är vi där igen, skrattar Salming och fortsätter:
– Lars-Göran kom från Vuollerim och flyttade till Kiruna i samband med att han slutade skolan nere i Piteå. Han lärde jag känna först när vi spelade tillsammans i Brynäs.

I Kiruna under stig Salmings år i A-laget fanns det en tuff nordamerikan vid namn Mike Mazur som påverkade Stig Salmings karriär en hel del.
– Mike var spelande tränare för både oss och IFK fast i olika omgångar. Det var även Mike som plockade upp mig i Kirunas A-lag då jag var fjorton år.
– En envis rackare som hade passat väldigt bra i Brynäs. Mike var en stark personlighet med mycket synpunkter. En bra förebild som lärde oss mycket om hockeyn. Han kom till oss från Skottland, faktiskt, dit han blivit värvad från Kanada.

När Stig Salming i match efter match i gamla Division 2 Norra A gjorde stormatcher för Kiruna AIF började även klubbarna i Allsvenskan få upp ögonen för den tuffe backen i norr.
– Jag vet att det var några klubbar som var intresserade. Minns jag inte fel så var det bland annat Djurgården och Skellefteå förutom Brynäs.
– Efter säsongen 1967/68 reste jag ner och träffade Lennart Jansson, Thure Wickberg och grabbarna i Brynäs. Deras tankegångar passade mig som ung spelare från Kiruna perfekt. Brynäs kändes rätt redan från början.

Var Anders Engström, ”Brynäs Norrlandsöga” inblandad i själva värvningen?
– Det var först något år efter att jag kommit till Brynäs som jag förstod att han hade haft ett öga på mig under åren i Kirunas A-lag och sedan tipsat Brynäs.

Vem fick du som backpartner under din första tid i Brynäs?
– I Kiruna spelade jag mest tillsammans med Roger Bergman, men tyvärr hamnade han i Västra Frölunda i stället för hos Brynäs.
– När jag kom till Brynäs spelade man bara med fyra backar och jag tog inte inledningsvis någon ordinarie backplats. Jag fick spela med Kjell ”Kulan” Johnsson en del, men det var många olika. Först när Börje kom ner till Brynäs och vi båda kom att bilda ett backpar så blev jag riktigt ordinarie i Brynäs.

Stig Salming 003

Foto: Arkivbild.

Stig Salming debuterar för Brynäs i Allsvenskan säsongen 1968/69 på Rocklunda mot Västerås. Brynäs vinner med 6-3 efter Brynäsmål av Lasse Bylund, Lars-Göran Nilsson, ”Virus” Lindberg, Håkan Wickberg, Lasse Hedenström och Jan-Erik Lyck. Västerås mål gjorde för övrigt av Uno ”Garvis” Öhrlund, Kent Persson och Janne Östling.Brynäs slutar på silverplats efter Leksand under ”Stigges” debutsäsong. Redan året därpå är ordningen återställd och Brynäs kan åter titulera sig svenska mästare.
– Jag gjorde illa axeln den säsongen och spelade bara sju matcher. Då var jag femte back precis som säsongen innan. ”Masen” Karlsson och ”Kulan” Johnsson var ena backparen medan Lasse Bylund och Lasse Hedenström var det andra.
– Även om jag var med och vann det här guldet, vilket var stort, så kände jag mig mer delaktig i gulden åren därpå eftersom jag var ordinarie då.

Det finns en historia om hur Stig och Börje slogs på träningarna till vaktmästarna släckte belysningen.
– Lite skämtsamt har man talat om att våra internmatcher var tuffare än vissa seriematcher. Det ligger faktiskt något i det. Vi ville vinna till vilket pris som helst och så även på träningarna.
– Alla killar höll ihop trots att det kunde vara ganska hårda ord mellan varandra ibland. Vi hade högt till tak och alla kämpade verkligen för varandra. Det här var det som skapade den så kallade Brynäsandan.

Stig Salming 012

Stig Salming

Hur upplevde du generationsväxlingen i Brynäs efter guldet 1972?
– Generationen med Lars-Åke Sivertsson, ”Tigern” Johansson, Lasse Bylund, Lasse Hedenström slutade. De hade varit stommen i Brynäs under en tio års period och varit med och skapat den här Brynäsandan.
– Nu kom i stället en ny generation men ”Krobbe” Lundberg, Stefan Canderyd, Martin Karlsson med flera och etablerade sig i Brynäs och införde en ungdomlig entusiasm i laget, killar som tog med sig och förde vidare den här Brynäsandan på ett väldigt bra sätt.
– Killarna jag nämnde och andra killar som Jan-Erik Silfverberg och Stefan Persson var också en stor anledning till att vi vann guld även 1976 och 1977.

I januari 1974 går Thure Wickberg ur tiden 54 år gammal. Det var efter en match i Gavlerinken mellan Brynäs och Timrå. Wickberg var på väg till Mac Gänger för en intervju till TV då han föll ihop drabbad av en hjärtattack. Senare samma kväll avled Thure Wickberg på sjukhuset i Gävle.
– Thure skapade det Brynäs som blev så framgångsrikt. Självklart märktes det i klubben att han var borta. Trots det tycker jag att killar som Lennart Jansson, Henry Jansson, Breit Hellman med flera jobbade vidare i Thures anda och gjorde det väldigt bra.
– Dagen då Thure Wickberg dog var otroligt jobbig för alla i laget och inte minst för Håkan.

Stig Salming 004

”Stigge”.

Mellan åren 1973 och 1975 var Leksand Sveriges bästa hockeylag och vann tre raka guld. I den tredje och avgörande finalen mellan Leksand och Brynäs på Scandinavium 1975 gör Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson ett mål som domarna Orwar Cerwall och Åke Södergren dömer bort.
– Vi blev bestulna på det guldet. Domarna dömde bort ”Prostens” mål helt felaktigt. Jag tycker det var riktigt dåligt och i förlängningen gör sedan Roland Eriksson mål för Leksand.

Hur minns du den 10 april 1980, 15.31 in i andra perioden i finalen mot Västra Frölunda?
– Det var en riktigt rolig stund eftersom jag lyckades göra mål, vilket jag inte var känd för att
göra allt för ofta, skrattar Salming.
– Att jag lyckades läsa spelet just då och dessutom få in segerpucken var nog lite mer av tillfälligheter. Det var en väldigt rolig och jämn finalserie mot Frölunda och fyra av fem matcher vanns med uddamålet.

Ni var inte direkt favorittippade inför finalserien.
– Nej. Vi tog oss till slutspel i sista omgången. Sedan vann vi stort mot Leksand både borta och hemma. Det blev 9-4 borta och 8-2 hemma. Då ska man komma ihåg att Leksand var storfavoriter till SM-guldet efter att ha vunnit grundserien.

Stig Salming (13)

Stig Salming spelar till och med 1981 då han lägger skridskorna på hyllan och blir tränare.
– Jag hade problem med knäna, händerna och en axel så det hade varit en tidsfråga innan gubben Salming var tvungen att lägga av. Då ringde ”Tigern” och sa att jag skulle sluta med hockey och istället hoppa in som hjälptränare i Brynäs. När ”Tigern” kallar så lyder man, säger Salming med ett leende.
– Redan efter en säsong hoppade ”Tigern” av och då fick jag förfrågan om att bli huvudtränare. Jag blev lite överrumplad av ledningen i Brynäs och jag kände mig inte etthundra procent mogen för det jobbet, men jag tackade ja ändå och därefter blev det fem säsonger som tränare i klubben. Till en början var det jag och Lasse Öberg som tränade laget. Sedan plockade man upp Janne Grönberg från juniorleden som assisterande tränare.

Var det aktuellt med en fortsättning i någon annan klubb efter att du lämnat över tränarjobbet i Brynäs till Staffan Tholson?
– Jag fick några erbjudanden från bland annat Bern i Schweiz och även från Percy Nilsson nere i Malmö. Då var yngsta dottern Stina nyfödd och vi ville inte bryta upp från Gävle och börja en osäker resa som tränare runt om i landet. Av erfarenhet vet man ju att det sällan bli mer än ett par år på samma ställe och det passade inte oss.
– Det var ändå så att jag övervägde tränarjobbet i Schweiz. Jag och frugan var nere och tittade på vad klubben hade att erbjuda, men då valde man istället att rekrytera från egna ledet.

Lockade aldrig proffslivet borta hos Börje i Nordamerika?
– WHA var igång då och jag fick en förfrågan därifrån och även någon från NHL. Det hade krävts rejäla pengar om jag skulle bryta upp med familjen från Gävle för att flytta till Kanada då.
– Kontrakten jag fick avrådde dessutom Börje mig ifrån att skriva på och han visste vad han pratade om från all den erfarenhet han fått genom åren där borta.

Vilken är den mest minnesvärda match du spelat tillsammans med din bror?
– Egentligen är det hela första säsongen när jag och Börje fick spela ihop som backpar. Vi två hamnade tillsammans med Jan-Erik Lyck, Lars-Göran Nilsson och ”Virus” Lindberg. Det var roligt eftersom det fungerade så bra mellan oss. Jag upplevde att vi kompletterade varandra väldigt bra.
– Sedan är det Canada Cup i Toronto som har satt sig på minnet naturligtvis.

Börje Salming

Den legendariske Börje Salming.

Hyllningarna Stig Salming talar om är alltså inför premiären i Canada Cup 1976 då Tre Kronor skulle möta USA i Toronto.
– Vi var nog ganska oförberedda på att det kunde hända. I Sverige var det inte så vanligt att man hedrade sina spelare på det här sättet. Att det dessutom sker då deras egna hjältar från USA spelade i det andra laget gjorde bara saken ännu större.
– Det gick verkligen rysningar genom kroppen och jag var otroligt glad för Börjes skull. Vi har alltid haft en väldigt fin kontakt och relation genom åren och att då få uppleva hur stor han var där borta är ett minne för livet.
– Vi gör en bra turnering frånsett 6-8 mot Finland i näst sista omgången. Vi slog USA och Tjeckoslovakien, spelade oavgjort mot Sovjet men förlorade mot Kanada. Hade vi slagit Finland så hade vi antagligen gått till final mot Kanada. Varför det blev som det blev mot Finland har jag inget bra svar på.

Vid VM 1976 i polska Katowice urartar den sista matchen mellan Sverige och USA. Domarna Lagasse från Kanada och Filip från Tjeckoslovakien tappar matchen helt och USA:s spelare går lös rejält på svenska spelarna. Bland annat blev Wille Löfqvist överfallen av USA:s målvakt Mike Curren när han försökte hjälpa Stig Salming ur en fight. ”Stigge” själv blev brutalt överfallen bakifrån av Dave Langevin. Inte nog med att han slog sönder ögonbrynet på Salming med klubban, väl på isen satte han sig på Salmings rygg, tog hans huvud och dunkade det i isen.
– Klart man kommer ihåg den där matchen och hela turneringen. Det var egentligen början på det som kanadensarna fortsatte på vid VM i Wien året därpå. Jag tyckte att vi rädde ut det på ett bra sätt och vann båda matcherna mot just USA. Turneringen slutade med att vi fick brons och USA hamnade utanför pallen.

Lou Nanne målades upp som USA:s värsta buse.
– Lou Nanne kom faktiskt och bad om ursäkt efter matchen, fast då var det bara han och jag. Han tyckte att USA hade agerat fegt och vid VM i Wien var det han som till slut fick stopp på Phil lEsposito. Jag har stor respekt för Nanne och han är en schysst personlighet.

Lou Nanne 4

Lou Nanne

Lou Nanne berättar för hockeysverige.se:
– Det är en del av spelet. Vi gjorde en bra match mot Sverige som hade ett bra lag. Man gör det man måste göra där ute på isen. Jag hade en bra relation till Stig och han var en spelare som spelade hårt precis som jag.
– Vi hade aldrig några problem med varandra vid sidan av isen och jag har alltid haft en stor respekt för svenska hockeyspelare. Stigs bror Börje Salming är nog den bästa spelare jag har spelat mot.

VM i Wien 1977 hade en mycket mörk baksida. Kanada, som inte deltagit i VM sedan 1969, hade skickat ett mycket starkt och välmeriterat lag där alla spelare kom från NHL. Största stjärnorna i laget var Phil Esposito och Carol Vadnais och de båda skulle visa sig stå för några av dom värsta negativa uppträdanden som har skådats under Ishockey-VM:s historia. Vi lärde även känna en arrogant galning i rinken vid namn Wilfred ”Wilf” Paiment. Normalt levde han som en skygg yngling på NHL:s bakgård, men under denna turnering fick han utbrott som närmast kunde liknas vid kriminella handlingar. Paiment lyckades till exempel köra en klubba i ansiktet, bara någon centimeter från ögat, på Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström) i Tre Kronor, något som han redan dagen innan mötet hade utlovat att göra.

Stig Salming 007

Stig hade en fin landslagskarriär.

Ni åkte till VM i Wien med åtta VM-debutanter, vilket var mycket vid den här tiden, men vilken status hade laget i media innan turneringen?
– Det fanns väl inga större förväntningar på oss men alla killarna växte med uppgiften före och under VM. Vi hade ett bra uppladdningsläger i Prag innan turneringen, utan att för den delen göra några bra resultat i träningsmatcherna.
– Känslan var bra hela tiden och blev bara bättre och bättre. Sedan måste jag också lyfta fram initiativet med att våra fruar kom ner under turneringen och hälsade på några dagar. Det var första gången något sådant hade hänt och betydde en hel del för oss spelare.

Stig Salming B

Foto: Arkivbild

– Den hade redan börjat bli lite irriterad i en träningsmatch som spelades i Scandinavium innan VM. Kanadensarna hade lite konstiga saker för sig men jag tycker resultatet talar sitt tydliga språk. Vi vann med 4-2 och vi behärskade deras sätt att spela ganska väl.

Tre Kronors tvåmålsskytt, Lars-Erik Ericsson, var nära att bli blind efter ett fult tilltag av kanadensaren Wilf Paiment.
– Jag minns inte exakt vad som hände med Lars-Erik, men han fick väl en klubba i ögat strax efter det att han gjort sitt andra mål.
– Det jag minns väl var att ”Rolle” Eriksson hade anlänt från NHL och var fantastiskt bra. Det var vårt enda NHL-proffs som var med i det VM:et medan hela Kanadas lag var NHL-spelare.

Kent-Erik Andersson fick nästan mjälten spräckt av en kanadick i samma match.
– Det var en buttending av någon kanadensare (Carol Vadnais) som enligt brorsan inte gjorde mycket väsen av sig i NHL, utan var där istället from som ett lamm.

Det sägs att du hamnade i handgemäng med Phil Esposito i Hotellets restaurang, vad hände egentligen?
– (Skratt) Det blev väl aldrig något handgemäng. Vi hade vunnit mot Sovjet och satt i restaurangmatsalen på hotellet. Jag minns att man visade vår match i repris på österrikisk tv då vår ordförande Ove Rainer kom och hämtade oss för någon prisceremoni. Det fanns ett ganska stort dansgolv mitt i restaurangen och då jag går över golvet så kommer ”Espo” farande och ska slåss med mig, men hans polare slänger sig över honom och brottar ned honom på golvet. Så det blev aldrig någon fight… Det låter helt vansinnigt när man berättar det, skrattar Salming.

Phil Esposito 001

Phil Esposito

För att få ytterligare en bild av hur Phil Esposito och hans Kanada uppträdde under turneringen så lägger vi ut följande händelse från Kanada – Sovjet: Vid 1-1 och efter ett av flera slagsmål tacklas Kanadas Eric Vail av Sergei Babinov. Wilf Paiment blir då ursinnig och svingar klubban med all kraft i huvudet på Babinov. När Babinov ligger på isen näst intill medvetslös sticker Esposito sin klubba i ansiktet på Babinov som får ett djupt jack i hakan och börjar blöda kraftigt. Babinov förs medvetslös och kraftigt blödande av isen allt medan Kanadensarna skriker glåpord efter honom. I pausen kastar kanadensarna sina klubbor från dörröppningen in i ryssarnas omklädningsrum som spjut mot ryska spelarna. Alexander Maltsev träffas i huvudet men har hjälmen på sig som tur är. Ryska läkaren är i full färd med att sy ihop Babinovs haka då Esposito går in i ryssarnas omklädningsrum och inför en förvånad skara ryska hockeyspelare skriker han ”I did it” och slår sig själv för bröstet innan han spottar mot Babinov. Efter matchen eskorteras den finska domaren Raimo Sepponen av ett tjugotal poliser från matchen jagad av den uppretade Esposito.

Har du haft kontakt med Phil Esposito efter VM 1977?
– Inte direkt. Vi sprang på varandra i en korridor på Globen i samband med någon VM-turnering, men inte något efter det.

Ni kom att förlora andra matchen mot Kanada med 7-0, hur var känslan inför den matchen?
– Jag tror många av våra spelare tyckte det var ganska obehagligt att spela den matchen och ville bara få matchen överstökad Sovjet hade ett fantastiskt lag i VM, Tre Kronor vann båda matcherna ryssarna med 5-1 respektive 3-1. Göran Högosta i målet gjorde två fantastiska matcher. Han tog flera frilägen i båda matcherna. Sedan hade vi killar som till exempel ”Rolle” Eriksson som kunde göra avgörande målen.
– Vi hade ett lag där alla kämpade och hela tiden backade upp varandra. Det fanns också flera härliga killar som Mats Åhlberg och ”Peo” Brasar som var underbara att ha med. Många förstod nog heller inte innan VM vilket talangfullt lag vi hade i Wien. Flera killar som till exempel Stefan Persson blev också proffs efter VM.
– ”Virus” Lindberg, vår förbundskapten, gjorde ett bra jobb. Han jobbade lite i skymundan och lät oss delta och ha åsikter. Han bidrog mycket till den fina stämning som var under hela VM.

Vad njöt ni mest av på banketten, att ni vunnit silver eller att Kanada missade medaljerna?
– Det var helt klart att vi vann silver. Men nu när du nämner banketten så var det så att Kanada inte kom dit eftersom man missade medaljen, avslutar Stig Salming.

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.