”Det var mycket skit med ‘blattejävel'”

Han beger sig till USA för att testa lyckan i amatörligan WSHL, men resan dit har varit lång och stundtals mödosam. Tidigare Södertäljejunioren Mattias Saado berättar historien om hur det är att vara en hockeyspelare med invandrarbakgrund – och hur det känns att bli kallad ”blattejävel” på isen.
– Det jag mest kommer ihåg var när vi mötte Djurgården på Hovet och att det var spelare som i dag spelar i SHL som kom med en hel del fula ord, berättar Mattias Saado för hockeysverige.se.

SÖDERTÄLJE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Mattias Saado, 20, med rötterna i Syrien, har under sin hockeykarriär fått uppleva en hel del fördomar då det gäller hockeyspelare med invandrarbakgrund. Nu har han slagit sig fram via först sin moderklubb Södertälje SK och sedan IFK Tumba till spel i Nordamerika. Närmare bestämt i Butte Cobras i en liga som går under namnen Western State Hockey Leauge (WSHL). Där kommer han bland annat spela med svenskarna Ted Åström, tidigare division 1-spelare i Hudiksvall, och Amandus Laukkanen med Timrå som moderklubb.

När hockeysverige.se träffar Mattias Saado inne i Scaniarinken i Södertälje berättar han om sin bakgrund, hur han vill vara med och visa för andra killar och tjejer med invandrarbakgrund att hockey är en sport för alla.
– Redan då morsan (Firial Saado, ledamot i Södertälje SK) var i Libanon hade hon sett konståkning och tänkte att det såg kul ut och något för mina barn att testa på i framtiden. Hon bodde först i Jönköping som är en riktig hockeystad där alla åker skridskor. Sedan flyttade hon till Södertälje 1985. Då märkte hon hur stor hockeyn var här.
– När jag var sex år gammal, 2002, skrev jags in i Björnligan. Då var det främst för att morsan tyckte att jag skulle röra på mig och ha en aktivitet. Samtidigt inte heller göra som alla andra eftersom det är väldigt mycket fotboll bland ungdomar med invandrarbakgrund.

Från början var inte Mattias ensam med syriansk bakgrund i laget.
– Han du hälsade på samtidigt som vi sågs här utanför (William Seyhan) är halvsyrian och halvsvensk. Sedan var det två killar ytterligare i laget som var syrianer (Josef Varli och Johannes Saliba).
– Vi höll ihop men under tidens gång slutade först Johannes och sedan Josef. William var kvar till en säsong med U16 i Södertälje, men jag tror inte att han kände det här riktiga suget.

Kände ni er utanför laget bara för att ni var syrianer?
– Jag har vant mig, men i J18 var det mycket skit med ”blattejävel”. Bland annat då vi med Tumba mötte Djurgården på Hovet. Jag tyckte att det skulle bli kul att spela där, men det jag mest kommer ihåg var att det var spelare som i dag spelar i SHL, nu kanske inte dom var så seriösa i det dom sa, kom med en hel del fula ord. Samtidigt som jag tog det som krut till att spela mitt spel och så vidare.
– I J20 var det också rätt mycket sådant. Bland annat har jag fått höra ”turkjävel” fast jag inte är det, säger Mattias Saado med ett leende.

Hur tog du det där?
– Egentligen bryr jag mig inte så mycket, men det är klart att jävlas man för mycket med mig, det är en dålig match och vi kanske ligger under så tar det mentalt, så är det. Man vill ändå spela sitt spel och spela hockey.

Däremot har inte Saado haft några större problem inom lagen som han har spelat i.
– Jag har smält in jättebra och har fortfarande bra kontakt med spelare från både Södertälje, Tumba och runt om i Sverige. Det har varit ”hörru turkjäveln” och sådant. Visserligen har det mest varit på skämt, men visst har jag fått höra det där med. Ibland har jag fått säga till att nu räcker det. Även om det är på skoj finns det en gräns.

Foto: Ronnie Rönnkvist

SKULLE SPELA I DIVISION 2 – KLUBBEN LADES NED

Inför årets säsong lämnade 20-åringen Tumba för spel i Tierp. Han flyttade in i övervåningen på ett garage i Sandviken och förberedde sig för spel i division 2.
– Det var 60 kilometer ner till Tierp. Jag märkte tidigt att ambitionen fanns att gå upp i ettan igen. Vi var till slut 15 spelare. Coachen, Mikael Trång, var jätteduktig och jag gillade verkligen hans spelidé. Jag smälte in bra med grabbarna samtidigt som det var bra träningar. Allt var proffsigt. Ekonomin i klubben gjorde tyvärr så att Tierp inte kunde ha kvar någon A-lagsverksamhet.
– Seriestarten var på en tisdag. Vi hade måndagsträning klockan sex på kvällen. När träningen var slut sa coachen att vi skulle sätta oss i omklädningsrummet för att vi skulle ha ett snack. Då var styrelsen och ledningen där. Alla såg att det var ledsna miner och tunga huvuden, säger Mattias Saado med en djup suck innan han fortsätter:
– Det jag tänkte var att något hade hänt. Det som hände var också något fruktansvärt för klubben. Tierp har en fin hockeyhistoria och till och med haft en supportergrupp när laget låg i allsvenskan. Nu hade man spelat runt 15 år i ettan och syftet var att vi skulle spela upp laget dit igen, men istället fick vi beskedet att A-laget läggs ner, tyvärr. Då var det mycket tankar att ”Oj, vad ska jag göra nu”.

I stället för spel i Tierp kom han alltså att hamna i Butte Cobras.
– En gammal lagkamrat, Simon Berglind, hörde av sig till mig. Han sa att jag skulle höra av mig till Keda Nilsson eftersom han har otroligt mycket bra kontakter i USA men även runt om i Sverige.
– Jag var redan innan vän med Keda på Facebook. Han hade varit i Nacka, SDE och några andra klubbar. Han kanske hade sett mig spela någon gång, så bekanta var vi på något vis fast vi inte hade snackat med varandra tidigare.
– Han sa att han skulle kolla åt mig och hörde av sig till Springfield Express. Tydligen gick ryktet då i USA bland olika klubbar så efter två dagar hörde Butte Cobras av sig och verkade jätteintresserade. Assisterande tränaren, Chadd Olsen, ringde och berättade förutsättningarna, vad man hade för målsättning med laget, vilka spelare som spelade där och hur det såg ut runt omkring laget.

Ska du jobba där också eller kan du livnära dig på hockeyn?
– Nej, vi har en värdfamilj och får käk. På bortamatcherna pröjsar klubben hotell och så vidare. Man kan klara sig men jag får nog även ta med mig lite pengar hemifrån. Det kommer att vara mycket morgon- och kvällsträningar, men det kommer även vara mycket individuellt också.

Du får inte samma lön som Henrik Lundqvist alltså?
– (Skratt) Nej, inte ännu i alla fall…

Vad vet du om nivån på ligan som bland annat innehåller inte mindre än 63 svenska spelare?
– Jag har sett en del videos och det finns spelare från en hel del olika länder, finnar, ryssar… Mycket européer. Av det jag har sett så är det en otroligt hög fart där borta. Det är liten rink, alla kör på och är vältränade så det mycket fysiskt.
– Individuellt vet jag inte, men kollar vi på vilka som är där så har några spelat i J20 SuperElit och gjort mycket poäng där, några har spelat i division 1 så det är en bra nivå.

Vilka förväntningar har du på din insats?
– Först och främst hoppas jag att få spela mycket, att vara en toppspelare. Sedan har man sagt att gör jag en bra säsong där borta kommer det öppnas mycket för dig i Kanada och USA men även i Europa. Förhoppningsvis kanske jag får spela på college, vilket vore jättehäftigt. Men då gäller det verkligen att göra bra ifrån sig i ligan.
– Jag har några kompisar som har spelat i den ligan och som nu spelar på college.

Känner du oro för att du ska få någon skit för din syrianska bakgrund när du kommer till USA?
– I USA är det mycket blandat. Dessutom är det åtta andra utlänningar i laget så jag tror inte att det blir som här i Sverige.
– I Sverige ser du inte heller många mörkhyade som spelar hockey, men i USA är det jättemånga. Jag tror inte att det kommer bli några konstigheter alls och man kommer behandla alla lika. Drömmen är ändå att en dag få spela för Södertälje, avslutar Mattias Saado samtidigt som han blickar ut över Scaniarinken.