Kenny Jönsson.Foto: Arkiv

Han är en av svensk hockeys främsta backar genom alla tider. Kenny Jönsson är mästaren som länge levde i skuggan, men som med sina två OS-guld och sitt stora Rögle-hjärta gjort stora avtryck genom hela karriären. I dag möter vi honom i Old School Hockey.

Åke Lassas, Roland Stoltz, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, Börje Salming, Nicklas Lidström med flera tillhör en klassisk skara av svenska storbackar genom tiderna. En som definitivt också ska räknas dit är Kenny Jönsson.

Under sin tid i svensk hockey spelade han enbart för sin hemmaklubb Rögle BK. Fast hans storhetstid hade han på den andra sidan Atlanten. Där spelade han först tillsammans med bland andra Mats Sundin i Toronto Maple Leafs innan han såldes vidare till New York Islanders. Där stannade han nio säsonger innan han återvände hem till Ängelholm och Rögle. Under 2011 valdes han även in i New York Islanders Hall of Fame.
– Jag tar det som ett bevis på att jag gjorde något bra där borta under mina nio år i klubben. Mike Milbury, som var General Manager under många år i New York Islanders, sa i en intervju att det krävdes ett OS-guld där Kenny Jönsson blev OS bästa back för att få folk att förstå utanför Ängelholm och NHL hur stor han var. Det ligger lite i vad Milbury sa faktiskt, skrattar Jönsson.
– Det var inte många utanför Sveriges gränser som uppmärksammade mitt spel i Islanders. Till stor del handlar det om att jag spelade i ett av ligans sämsta lag under flera år. Sådana lag vill helst media i Sverige undgå att skriva om. Du kan bara se till idag då man helst skriver om bröderna Sedin, Henrik Zetterberg, Erik Karlsson eller ”Henke” Lundqvist. Det är sällan man läser något om exempelvis Patric Hörnqvist, trots att han gör det jättebra där, eller Alexander Edler, som spelar 22 minuter varje match.

Foto: Bildbyrån

Vi tar det från början. Kenny Jönsson är uppvuxen i skånska Ängelholm där hockeylaget i staden som bekant heter Rögle BK.
– Man kan väl säga att det var Gösta ”Pollenkungen” Carlsson som på 1960-talet satte Rögle på hockeykartan. Han låg bakom en satsning där klubben tog hit stjärnor som bland andra Uffe Sterner och Des Moroney. Efter det har traditionen och intresset för hockey levt kvar i Ängelholm.
– En annan som värvades till Rögle var Björn Elvenes. Han var pappa till bröderna Stefan, Roger och Tord Elvenes. Roger och Stefan är visserligen äldre än jag, men vi bodde på samma gata så det blev naturligt att vi spelade landbandy tillsammans, eller rättare sagt, jag fick vara åskådare när dom spelade. På den vägen var det som jag började med hockey.

Hur viktig var din bror Jörgen Jönsson som hockeybror?
– Han har nog varit väldigt viktig eftersom vi hela tiden har sporrat varandra under våra karriärer. Genom åren har våra hockeyvägar korsats titt som tätt.
– Jag har inget minne av att varken pappa eller mamma var speciellt sportintresserade när vi var barn. Det var först senare, efter alla skjutsar hit och dit, som deras intresse naturligt blev större och vår pappa, Hans-Erik, blev dessutom materialförvaltare i Rögle.

I oktober 1989 är Kenny Jönsson med i det lag som gör Skåne till vinnare av TV-pucken. I finalen besegrades favoriten Dalarna med 5-4.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag i TV-pucken det året blev flera av spelarna aktuella för olika landslagsspel efter turneringen. Då var vi dessutom bara 15 eller 16 år, så alla duktiga spelare från Skåne hade inte hunnit börja flytta ut i landet till olika hockeygymnasium.
– Finalen minns jag mest genom att den avgjordes då det var 19 sekunder kvar genom Jesper Mattsson.

TOG KLIVET TILL NHL – LAGOM TILL LOCKOUTEN

Säsongen 1991/92 spelar Rögle BK i det som då hette division 1 och efter jul blev Allsvenskan. Vid rodret som tränare för laget fanns Christer Abris, den tidigare stormålvakten från Leksand.
– Den säsongen och min debutmatch minns jag väldigt väl. Det var den 6:e oktober, alltså på min födelsedag. Debuten var en lustig historia i sig. Egentligen var jag inte aktuell för en plats i A-laget den säsongen. Det var nästa bara Christer Abris som trodde på den där långa gängliga sjuttonåringen. Rögle var inne i en period då man verkligen satsade hårt på att ta sig till Elitserien. I storsatsningen ingick bland andra Kari Eloranta, Kenneth Johansson, Mats Lööv, Heinz Ehlers och Peter Lundmark.
– Själva debutmatchen i A-laget gjorde jag mot borta mot Helsingborg, som då just hade gått upp en serie. Vi vann med 6-1 och som backpartner hade jag just Kari Eloranta.

Christer Abris. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad kom Christer Abris att betyda för dig och Rögle BK?
– För laget och organisationen tror jag han var jätteviktig. Christer var fantastiskt duktig på att hålla ihop gruppen. Han och Peter Elander, som var hjälptränare, såg till att vi hade väldigt roligt vid sidan av isen, men när det var match var det allvar.
– Det var många som kom till Rögle under dom här åren, några med ganska stor stjärnstatus. Christer och Peter skapade ett klimat i gruppen där dom på ett naturligt sätt blev som alla andra i laget.

Rögle går till allsvensk final mot Leksand, en finalserie som vinns av Rögle med 3-2 i matcher. Efter femte matchen togs en klassisk bild då forna lagkamraterna Dan Söderström, tränare i Leksand, och en mycket lättad Christer Abris, kramar om varandra.
– När jag tänker tillbaka på den finalserien är det två saker som jag kommer att tänka på. Först är det självklart när vi vinner den avgörande finalen i sudden death på hemmaplan. Håkan Persson skjuter från blå och Stefan ”Tolvan” Nilsson står framför mål och bökar så deras målvakt inte ser någonting.
– Det andra är i final två uppe i Leksand. Dom vann mot oss hemma med 3-2 i den första matchen och hade ledningen med 3-0 redan i den första perioden i den andra. Då gör Stefan ”Femman” Nilsson två mål, Mats Lööv och Janne Ericson ett var. Vi lyckas alltså vända matchen och det tror jag var jätteviktigt för oss.

Hur upplevde du steget från allsvenskan till elitserien?
– Egentligen inte som något jättestort steg alls. Jag var lika orädd då som säsongen innan. Dessutom hade jag Kari Eloranta vid min sida och bättre backpartner kunde jag inte ha i det läget.
– Min attityd var då, och har alltid varit, att våga vinna och en tjurighet om vi förlorat. Det är på den inställningen jag har tagit mig igenom hela min karriär.

Foto: Arkiv

Det måste ha varit en konstig känsla när du efter säsongen 1993/94 åkte över för spel i NHL, men i stället kom att spela ytterligare en halv säsong för Rögle.
– Jag försökte väl förstå varför det var lockout eller strejk bland spelarna i NHL. Jag fick i alla fall ihop en liten bild och förståelse för dom här äldre spelarna där borta som kämpat under många år i NHL. Det som kändes konstigt var att man kämpat för en plats bland de sju backarna i Toronto. När jag väl tagit den platsen blev det ingen seriestart.
– Jag började säsongen med två veckor i St Johns innan jag och Toronto kom överens om att jag skulle åka hem och spela med Rögle fram till jul. När strejken var slut åkte jag tillbaka till Toronto, men då fick jag tillbringa ytterligare ett par veckor i St Johns innan jag kom upp till Toronto på riktigt.

Var Mats Sundin redan då Toronto Maple Leafs klart lysande stjärna?
– En av dom i alla fall. Mats hade kommit till Toronto inför den säsongen efter en trejd där Wendel Clark i stället gick till Quebec Nordiques.

”JAG VAR SKOGSTOKIG EFTER VARJE FÖRLUST”

Under Kenny Jönssons andra säsong i NHL och Toronto Maple Leafs ingår han i en större trejd. Kenny, Sean Haggerty, Darby Hendrickson och ett förstaval i draften fick flytta till New York Islanders medan Wendel Clark, nu i Islanders, flyttade tillbaka till Toronto tillsammans med Mathieu Schneider och D J Smith.
– Det var en väldigt lustig situation. Jag gick från ett lag som slogs om topp fyra-placeringarna i sin konferens till NHL:s sämsta lag. Vi förlorade tio raka matcher när jag kom till Islanders och jag med mitt heta temperament blev skogstokig efter varje förlust. Däremot var dom andra killarna i laget inte lika förbannade efter matcherna eftersom dom var ganska vana att det var så här.
– Vid sidan av isen var det också en ganska stor omställning. I Toronto bodde jag mitt i Down Town där allt fanns på mer eller mindre gångavstånd. På Long Island utan körkort blev det i stället taxi vart jag än skulle. Det tog ett tag för mig att ställa om.

Ni hade både Tommy Salo och Tommy Söderström som målvakter under den här tiden.
– Vi hade många svenskar i Islanders under åren jag var där. Söderström var en av målvakterna när jag kom dit. Året efter var han nere i farmarlaget Utah och då kom Salo upp i stället. Jag har inget minne av att båda spelade i Islanders samtidigt, utan dom gick nog om varandra.

Jörgen Jönsson. Foto: Arkiv

Hur reagerade du då din bror Jörgen Jönsson kom till New York Islanders 1999/00?
– Det var jättekul och en dröm som vi båda hade haft. Vi brukade skoja om det när vi träffades. Tänk om vi kunde få spela tillsammans i NHL och nu var det inte längre bara en dröm.
– Jörgen gjorde det väldigt bra i Islanders, men när det inte fungerar socialt vid sidan av isen är det svårt att prestera som man vill. Så var det för Jörgen och jag förstår att han reste hem igen efter säsongen.

Hur märktes traditionerna i New York Islanders organisation, trots allt hade klubben vunnit fyra Stanley Cup-titlar under 1980-talet?
– Visst märktes det, alldeles för mycket ibland. Det var en jättestor ära att fått spela i en så klassisk organisation och när man tittar upp i taket inne i arenan och ser alla tröjor som är hissade förstår man vilka stora spelare som spelat där. Man är väldigt duktig på att hylla sina legendarer. Något som jag tycker att man verkligen ska göra.
– Fast ibland upplevde jag att det var lite för mycket att man tittat bakåt och pratade om hur det var förr. Hockeyn har hunnit förändrats på de här tjugo åren. Det verkade man ha glömt ibland.

Foto: Arkiv

Vilken är din mest minnesvärda säsong i New York Islanders?
– Personligen är det säsongen 1997/98 då jag som back gjorde 40 poäng fast vi var ett bottenlag i NHL.
– Ett annat minnesvärt ögonblick är från säsongen 2001/02 då vi möter Washington Capitals och jag lyckas göra matchens ”game winning goal” som betydde att vi gick till playoff för första gången på väldigt många år. Utom min vetskap blir jag fotad när jag skriker ut min glädje över målet och den bilden fanns på förstasidan på Newsday och flera andra stora tidningar dagen efter.

Vilka hade du i första hand som backpartners i New York Islanders?
– Från början var det Rich Pilon. Sedan fick jag äran att spela med en ung Zdeno Chára. Vi brukar skoja i Rögles omklädningsrum och säga att det var jag som lärde han allt han kan. Givetvis på skoj, men jag hoppas att jag hjälpte honom lite i alla fall.
– Jag spelade även en hel del med Adrian Aucoin och Eric Cairns. Det var mot slutet då dom nya ägarna började satsa och köpte in spelare som Mike Peca, Alexei Yashin och Chris Osgood.

Foto: Bildbyrån

Var det en stor omställning att återvända till allsvenskan 2004?
– Nja, visst var det en omställning. Framförallt det här med att komma ut i hallar runt om i landet och spela för några hundra åskådare när man var van med tjugotusen på läktarna.
– Nu hade jag tagit det här beslutet att återvända till Sverige och det gällde att göra det bästa av det. Dessutom ville Bengt-Åke Gustafsson ha med mig i landslaget så för mig gällde att träna extra och framförallt väldigt hårt för att kunna vara med och prestera på den nivån.

Innan vi ger oss i kast med din tid i Tre Kronor, efter att du återvänt till svensk hockey från NHL måste jag fråga dig lite om OS 1994 i Lillehammer där Sverige vann OS-guld. Hade ni ett favorittryck på er redan innan turneringen?
– Inte som jag upplevde det i alla fall. För mig personligen hade det gått bra under en längre tid och vid VM 1993 i München hade jag varit extraback som skulle vara stand-by på hemmaplan.
– Jag åkte till Lillehammer med huvudet högt. Jag var bara tjugo år då och man tänker inte i termer som favoriter eller att det ska bli tufft att ta ett OS-guld. Du går bara in och kör på.

”VI KUNDE INTE FÖRLORA MOT FINLAND”

Foto: Bildbyrån

Magnus ”Sigge” Svensson kvitterar i slutet av finalmatchen till 2-2. Därefter går matchen till den klassiska straffläggningen där Peter Forsberg och Tommy Salo blir nationalhjältar.
– Ska jag vara ärlig minns jag inte speciellt mycket av själva matchen. Däremot minns jag ju glädjen över att vi vunnit ett OS-guld. Samtidigt är det svårt att sätta ord på sådana känslor. Just det här med vad det innebär att vinna något som lag. Du måste nästan själv vara med för att uppleva den där känslan.

Var det extra kul att få vinna ett OS-guld tillsammans med din bror i laget?
– Det var inget som jag tänkte på just då. Vi spelade bara i samma lag och det var laget som vann det här OS-guldet. Att både brorsan och jag var med samtidigt får vi skryta för våra barnbarn om när vi blir äldre, skrattar Kenny Jönsson.

Går det att jämföra guldet 1994 med 2006?
– Nej. I OS 2006 var alla dom bästa med och trots att jag bara spelade i allsvenskan fick jag konstigt nog en större roll då än vad jag hade 1994.
– För mig personligen betydde guldet 2006 extra mycket eftersom jag fick priset som turneringens bästa back.

Kenny Jönsson med Daniel Alfredsson och Nicklas Lidström efter OS-guldet 2006. Foto: Bildbyrån

När förstod ni att Tre Kronor skulle klara av att ta hem OS-guldet 2006?
– I en turnering som OS är det egentligen bara sju lag som har en rimlig chans att vinna guld. Det handlar om Sverige, Tjeckien, Finland, Ryssland, Kanada, USA och till en viss del även Slovakien. Det handlar om vilket av dessa lag som toppar form bäst under dom här dagarna. Nu överraskade även Schweiz i turneringen, vilket vi var tacksamma över då vi fick möta dom i kvartsfinalen. I semifinal slog vi sedan Tjeckien.
– I finalen mötte vi Finland och vid den här tiden var det mer eller mindre omöjligt för finnarna att slå oss. Vi hade ett mentalt övertag inför finalen och jag tror att alla i laget hade känslan att vi inte kunde förlora den här matchen. Samma år vann vi även VM, som även det var väldigt stort att få vara med om.

Du var även med i OS 2002.
– Ja, och jag var på isen när Vitryssland gör det här målet som betyder att vi var ur turneringen, skrattar Jönsson.

Hur var känslan i laget efter matchen?
– Konstig. Vad hade hänt egentligen? Vi började turneringen väldigt bra och hade bland annat utklassat Kanada i gruppspelet.  Dessutom gjorde vi en riktigt bra match då vi slog Tjeckien och en okej match mot Tyskland.
– Fast felet var att vi gjorde som Sverige brukar göra ibland. Det vill säga börja turneringen väldigt bra för att i stället avsluta den dåligt. I Turin 2006 var det tvärtom. Då började vi ganska dåligt men blev bättre och bättre för varje match avslutar Kenny Jönsson som numera är tränare i Helsingborgs HC.

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.