Lars Hurtig.Foto: Ronnie Rönnkvist

Med sitt rungande skott och fysiska spelstil blev Lars Hurtig en av de mest populära spelarna i Luleå Hockeys historia. I dagens Old School Hockey berättar forwarden från Piteå om sin karriär, vägen till SM-guld 1996 och den hemska olyckan som gjorde gode vännen Hans Norberg förlamad 1989.
– Vi fick sitta och gråta tillsammans, vilket inte är så vanligt att machokillar i ett hockeylag gör, berättar Lars Hurtig.

Piteå har fostrat många storspelare genom åren. En av dessa är poängmaskinen Lasse Hurtig. Han debuterade i elitserien med Luleå säsongen 1985/86 och gjorde sin sista säsong i högsta serien 1995/96. Då hade Hurtig på 425 elitseriematcher svarat för 194 mål och totalt 359 poäng.

När vi ses på ett hotell i centrala Stockholm för den här intervjun förflyttar vi oss till just Piteå i början av 1970-talet för att gräva lite i forwardens tidiga år som hockeyspelare.
– Jag var två eller tre år gammal när jag fick mina första skridskor. Det var mycket tack vare mina kusiner Roger och Kurt Nilsson, som bland annat har förflutet i Björklöven men är från Skellefteå, som jag började spela hockey.
– Roger flyttade upp till Luleå på 1970-talet då han var i slutet av sin karriär. Då hade jag lite närmare till att se hans matcher. Kurt flyttade dessutom till Boden någon säsong, så lite har jag hunnit se dom båda.

Utöver Lars Hurtig har Piteå fostrat stora hockeyprofiler som Lars Lindgren, Mikael Renberg, Mattias Öhlund och Tomas Holmström. Det talar sitt tydliga språk om vilken roll sporten är på orten.
– Hockeyn är jättestor i Piteå. Det hette Piteå IF vid den tiden och på 1960-talet kvalade dom upp till högsta serien till och med. Vi hade Hasse Svedberg och en massa andra duktiga profiler som kom därifrån. Piteå har alltid varit en bra plantskola.

Hur upplevde du rivaliteten mellan Luleå och Piteå vid den här tiden?
– Den var ganska rolig, skrattar Lasse Hurtig och fortsätter:
– Det var tuffa matcher hela vägen. Som knatte var det många lag från Piteå som vi spelade mot. Det var mot lag som Munksund/Skuthamn, Öjebyn och Storfors. När jag sedan började komma upp i tioårsåldern var det riktigt tuffa matcher mot Luleå. Fast jag var så ung fanns den här derbystämningen. Jag gillade inte Luleå speciellt mycket vid den här tiden.

Foto: Arkivbild

I Division 1 Norra där Piteå spelades det tuffa norrbottensderbyn i nästan varje omgång. Förutom Piteå spelade bland andra Luleå, IFK Kiruna, Kiruna AIF och Boden i samma serie. Givetvis var det en väldigt speciell stämning kring dessa matcher.
– Det var jätteroligt och alltid fullsatt både på Kvarnvallen, som det hette på den tiden, men även i Delfinen och i Boden. Det var otroligt hårda matcher och med den tidens mått ganska fult spel. Det var självklart så att det här var matcher jag såg fram emot, men på den här tiden var den största rivaliteten mellan Luleå och Boden. Jag tror att dom hatar varandra än i dag.
– När jag senare skulle flytta upp från Västerås till Luleå hotade kompisarna med att dom skulle stå med tjära och fjädrar på Bergsviksbron om jag skulle passera. Det var inte så vanligt att man gick från Piteå till Luleå då. Jag tror att det bara var Lasse Lindgren och Robban Skoog som spelade där då och som var från Piteå.

Första säsongen i Division 1 med Piteå gör Lasse Hurtig 1979/80. På 20 matcher svarade han för nio mål och totalt 12 poäng.
– Det var en rolig säsong. Jag var nog 17 år när jag debuterade. Jag hade varit uppe och tränat med A-laget lite grann redan som 16-åring. På den tiden fick man slå sig in ett lag samtidigt som dom äldre spelarna inte var speciellt snälla mot oss yngre. Lagen spelade dessutom bara med tre femmor.
– Första säsongen spelade jag med Uffe Vikgren och Per-Erik Lundstig så jag fick spela med två bra killar på en gång.


Foto: Bildbyrån

FUNDERADE PÅ FLYTT TILL TROJA: ”TYCKTE DET VAR SVÅRT MED SPRÅKET”

Det blev fem säsonger i Piteås A-lag innan Hurtig valde att flytta till Västerås.
– Bästa minnet från åren i Piteå? Det är nog just derbymatcherna vi har mot Luleå. Min sista säsong, 1983/84, hade vi ett riktigt bra lag. Bland annat hade Uffe Hedman från Skellefteå kommit till oss. Egentligen började det redan säsongen innan då vi även hade Kjell-Arne Vikström hos oss. Det var roliga och rutinerade killar att spela med.
– Jag minns en match då jag spelade med Kjell-Arne. Han hade tre killar på sig men han sa bara till mig ”kom inte hit och hjälp mig utan ställ dig bara framför mål så får du pucken”

Säsongen 1983/84 vinner Lasse Hurtig Division 1 Norras poängliga med 26 mål och totalt 53 poäng på 32 matcher. Efter sig i poängligan har han notoriska poängplockare som Roger Mikko, Kjell-Arne Vikström, Lars-Göran Niemi och Veli-Matti Ruisma.

När hör Västerås av sig?
– Även Troja hörde av sig. Där var Håkan Nygren tränare. Jag for på en liten ”roadtrip”. Först var jag ner till Ljungby. Jag tyckte att det var lite svårt med språket, småländskan var inte min dialekt samtidigt som dom kanske hade problem med min dialekt, haha… Håkan var jättetrevlig och en go kille.
– Sedan for jag och min dåvarande sambo till Västerås och det fastnade vi för. Mycket var det Curres (Lundmark) förtjänst. Han kom ju från Byske så det var lite trygghet i det samtidigt som Västerås var en lite större stad.

Foto: Arkivbild

Hur upplevde du Curt Lundmarks ledarskap vid den här tiden?
– Han var mycket bra. Framför allt är han väldigt sympatisk som människa. Det var aldrig några problem och han såg direkt om jag inte mådde riktigt bra. Det var en bit hemifrån trots allt. Han var otroligt bra och då även som coach.
– Dessutom hade vi ett ganska bra lag och var nära att gå upp till elitserien den säsongen. I Västerås spelade jag bland annat med Pelle Mårts. Det var vi två och Ronny Hansen som spelade i samma kedja. Det var en riktigt rolig säsong och jag tog väl alla rekord man kunde ta i Västerås säsongen jag var där.
– Jag trivdes även jättebra socialt i Västerås. Mycket var det tack vare Curre, men vi var också många norrlänningar i laget. Bland annat var Thor Stöckel där, Arne Andersen från Kiruna som även hade spelat i Djurgården en sväng, Tore Lindgren, Tommy Fors och så vidare.

Var det ett självklart val att tacka ja till Luleå säsongen därpå?
– Nej, inte direkt. Det började med att vi var i Skellefteå. Det här är lite komiskt eftersom jag varit med och spelat ur Skellefteå från elitserien två gånger. Första gången var det med Västerås när Skellefteå hade hamnat i kvalserien. Skellefteå ledde med 3-1, men då jag gjorde 3-2 tappade dom kontraktet. HV71 gick upp det året.
– I alla fall var Freddy Lindfors där och tittade på den matchen och det var där första kontakten togs.

Med tanke på det du berättade om rivaliteten mellan Piteå och Luleå hur kändes den här övergången då?
– För mig var det ändå hockey och att jag ville så högt upp i seriesystemet som möjligt. Men hade Västerås lyckats ta sig upp hade jag antagligen stannat kvar. Så pass bra trivdes vi där.


Foto: Bildbyrån

”VI VAR ETT GÄNG VINNARSKALLAR”

Luleå har ett oerhört profilstarkt gäng med bland andra Lasse Lindgren, Robert Nordmark, Juha Nurmi, Mats Blomqvist, Roger Mikko, Hasse Norberg, Lars-Göran Niemi, Jens Hellgren, Johan Strömwall, Lasse Modig, Eric Stålnacke och Jari Lindgren.
– Jag, Hasse och Nurmi kom dit samtidigt. Vi hade ett bra gäng och det var jättelätt att komma in i det. Dessutom kände jag en del spelare från juniortiden. På den tiden brydde jag mig inte heller så mycket utan jag skulle in och slåss för att ta en plats. Det var min målsättning.
– Jag har aldrig någonsin varit fixerad vid namn då jag har mött spelare. Det är knappt att jag vetat vilka jag har mött. Jag har bara gått ut och kört. 

Hur minns du ditt första elitseriemål?
– Det vet jag faktiskt inte om jag minns… Mitt första hattrick kommer jag däremot ihåg. Det var mot AIK (16:e omgången 1985/86, vinst 6-3), men det kan väl inte vara mitt första mål? Jag hade haft måltorka innan den matchen. Men första målet? Jag har ingen aning faktiskt, säger Hurtig med ett leende.

Första elitseriemålet från Lasse Hurtigs klubba kommer i den åttonde omgången då Luleå förlorar mot HV71 hemma med 3-4.
– Okej, det måste ha varit på (Thomas) Javeblad som jag spelade med i Västerås. Jag spelade mest med Jari Lindgren och Juha Nurmi den säsongen. Det var verkligen en upplevelse, två tjuriga finnar som var sådär på svenska, haha…
– Dom sa bara ”jo, jo”. Skämt åsido, det var roligt och två jätteunderbara hockeykillar. Vi fick en kemi tillsammans och vi tre fungerade bra. Det var inte så mycket snack mellan varandra utan vi gick ut på isen och gjorde det vi skulle göra helt enkelt.

Umgicks ni vid sidan av isen?
– Nurmi umgicks vi en hel del privat med och vi bodde ganska nära varandra. Hans fru Sari-Maija var dessutom jättebra på svenska.

Hur upplevde du den speciella jargongen och stämningen som var i Luleå Hockey vid den här tiden?
– Vi hade jäkligt roligt, vilket var nummer ett enligt mig. Vi var ett gäng vinnarskallar men ändå tog vi det inte så tok-allvarligt. Dom flesta hade jobb vid sidan av och vissa dagar var man lite ”down”. Men det var ändå alltid fullt ös i omklädningsrummet.
– Hasse Norberg var för jäkla bra på att hålla låda så länge han var frisk. ”Jesse” Hellgren var också en spjuver.

Hur var din roll i det här laget?
– Jag höll en låg profil (skratt). Jag blev kallad burdus. Vår materialförvaltare, ”Greppo” (Peter Åström) tyckte att allt jag tog i gick sönder.

Var du väldigt fysisk i ditt spel med den tidens mått mätt?
– Ja, jag upplevde mig nog ganska fysisk. Jag vägde ändå mellan 93 och 96 kilo och det var inte bara vilande kilon som det är i dag.

GODE VÄNNEN FÖRLAMADES I OTÄCK OLYCKA: ”VÄRSTA JAG VARIT MED OM”

Säsongen 1987/88 gör Lars Hurtig 25 mål och totalt 43 poäng på 40 matcher, med andra ord väldigt fina siffror med tanke på att det var ganska tidigt i hans elitseriekarriär.
– Jag har alltid varit lite slö av mig som hockeyspelare och aldrig gillat det där med sommarträning speciellt mycket. Första gången jag började träna ordentlig sommarträning var säsongen då jag for till Västerås. Innan dess hade jag mest lallat på och gjort det jag måste på våra tre, fyra pass i veckan. När jag for till Västerås blev det att jag började köra lite extra. Det var redan den säsongen som min klättring i utvecklingen började. 
– Jag tycker inte att jag hade några större problem att komma i elitserien redan första säsongen. Jag kom in i tempot ganska snabbt.

Är det fysiska spelet som gör att du snabbt kommer in i tempot och spelet i elitserien?
– Visst var det så, men för det första tror jag att det var för att jag inte hade respekt för någon. Det är nog ett problem som nya kan ha, att nu ska man möta som det var då Thommy Abrahamsson, Håkan Södergren eller vem det nu kunde vara som stod på andra sidan. I stället tänkte jag att jag skulle gå in och proppa och jag tror att det var därför som jag hade lätt att komma in i det.
– Sedan var det krig varje träning. Vi hade, som sagt var, ett ganska bra lag trots att det bara var andra säsongen som vi var i elitserien. Det var bara nio platser att slåss om som forward så det gällde att visa hela tiden att man var på tå.

Hans Norberg.

Men allt var inte tjo och tjim under Hurtigs år i Luleå. Den 8 januari 1989 inträffar en olycka som skapade stor sorg och nedstämdhet i hela föreningen. Under en bortamatch mot Skellefteå drabbas lagkamraten Hans Norberg av en svår nackskada som gjorde att han blev rullstorsburen under resten av livet.
– Det är det värsta jag har varit med om på en hockeyplan… Jag minns det som igår och kanske mest av allt från min karriär, säger Lasse Hurtig med blanka ögon och delar med sig av de otäcka minnesbilderna.
– Det här var i slutet av första perioden. Han var i sarghörnet i en helt vanlig duell. Då ramlade han och fick ett knä på huvudet när han är på väg ner som gör att han vrider till nacken. Det var fruktansvärt.

Hurtig var en av spelarna som hjälpte Norberg upp på båren. Det var även då han insåg att något inte stod rätt till.
–  Ena benet ramlade ner för Hasse så jag fick hjälpa honom upp med det. Då förstod jag att det var ganska allvarligt. Samtidigt hade han skurit sig i ansiktet så jag tänkte att det kunde vara en chock eller något.
– Vi vände och vann den där matchen, men direkt efter slutsignalen stod Åke Wikman och grät i spelargången. Då förstod vi att det var allvarligt. Folk undrade hur vi kunde spela vidare, men vi fick inte reda på någonting under matcher. Efter det där hade vi många krismöten. Vi var en otroligt tajt grupp då, antagligen den tajtaste i elitserien. Nu blev vi ännu tajtare och vi fick sitta och gråta tillsammans, vilket inte är så vanligt att machokillar i ett hockeylag gör. Där gjorde Yelverton (Tegner), vår lagläkare, ett otroligt jobb med oss, men då det här hände var det inte roligt med hockey.

Hans Norberg avled 2012 efter en tids sjukdom.

KOM TREA I ELITSERIENS POÄNGLIGA: ”KETCHUPEFFEKT”

Säsongen 1991/92 gör Lars Hurtig 27 mål och totalt 47 poäng på 40 matcher. På det vinner han lagets poängliga och kommer trea i hela elitseriens poängliga efter Håkan Loob (66 poäng) och Janne Larsson (49 poäng).
– Poängmässigt var den säsongen bra, men hockeymässigt… Jag tycker att jag var ganska jämn som hockeyspelare och hade sällan någon säsong som var ”down”. Att sedan inte målproduktionen någon säsong var den bästa, så kunde det är ju vara. Det är lite ketchupeffekt på det där. Den här säsongen, 1991/92, fick jag dessutom chansen i landslaget igen, men då var jag skadad tyvärr.

Debuten i Tre Kronor gör Lars Hurtig redan säsongen 1989/90 när förbundskaptenen Tommy Sandlin plockar med honom till en dubbellandskamp mot Tjeckoslovakien.
– I ena matchen gjorde jag något mål. Vi spelade i Globen och det var Petr Briza som jag gjorde mål på och som jag senare spelade med i Tyskland.
– Visst var jag lite nervös, men samtidigt visste jag att jag inte hade någon större chans att gå vidare till VM. Jag spelade 20 B-landskamper, men i A-landslaget fick jag egentligen inte någon riktig chans. Klart att det var tufft att ta en plats där eftersom det var ett antal Färjestad och Leksandsspelare som var permanent boende där, Jonas Bergqvist, Håkan Loob, Thomas Rundqvist och dom här grabbarna.

Åter till Luleå, hur var drivet i den här gruppen med Mikael Renberg, Johan Strömvall med flera?
– Micke var drivande, hade sitt mål klart för sig och visste, så att säga, vart han skulle ta vägen. Sedan hade vi många killar som jag tycker att man glömt bort som Lasse Modig, Johan Strömwall och så vidare. Alltså grundstommen.
– Vi var ett gäng som spelat ihop länge och när vi vann SM-guld 1996 var det några av oss som hade spelat ihop under tio, elva säsonger. Många av dom här doldisarna var drivande och samtidigt väldigt bra killar.

Säsongen 1992/93 går Luleå till SM-final mot Brynäs. Luleå harar ledningen med 2-0 i matcher i bäst av fem, men…
– Slutspelet den säsongen var speciellt. Det var då jag avgjorde tre matcher i sudden. Det var först en match mot Färjestad i kvartsfinal och sedan två i semifinal mot Djurgården. Det var roligt, men samtidigt nästan sjukt när jag nu tänker tillbaka på det.
– Vi hade inte vunnit någon av matcherna i kvarts- eller semifinal efter full tid utan alla våra vinster hade kommit i sudden. Sedan spelade vi superhockey två första matcherna mot Brynäs och tog ledningen med 2-0.

Vad händer sedan då Brynäs vänder och vinner matchserien med 3-2?
– Sedan vaknade vi väl och började tänka på vad vi höll på att ställa till med, haha…
– Jag tror att det vart lite för mycket champagne på kylning. Det var full planering på allt. Helt sjukt! Luleå skulle bara vinna. Jag fick inte ens jobba inför finalerna eftersom jag gjort tre suddenmål och det ringde journalister hem till mig mitt i natten.
– Jag jobbade åt Riksbyggen och var jag än for så var det folk efter mig. Till slut sa man till mig att stanna hemma. Jag tog skotern ut och gömde mig för att få vara ifred. Själv ville jag bara gå vidare till nästa vända, alltså finalmatcherna.

Påverkade det här laget?
– Nej det tror jag inte. Vi spelade en bra hockey. Vi for ner till Gävle och vann första matchen borta. Sedan vann vi hemma, men efter det for vi ner till Gävle igen och förlorade. Efter det var det bara så att vi skulle vinna den fjärde matchen hemma. Allt var solklar, det fanns inget annat och det var bokat bort för att fira, helt sjukt. Men vi förlorade och då var det som att luften gick ur oss lite.
– Sedan for vi ner till Gävle och då spelade vi faktiskt bra i två och en halv period. Jag minns att ”Masken” (Anders Carlsson) kom fram efter den matchen och sa att det inte var rättvist. Brynäs hade fått något turmål. Bland annat hade (Andreas) Dackell knackat in en puck på volley. Brynäs vann till slut med 3-1, vilket var lite snöpligt faktiskt. Samtidigt, som säsongen hade varit och jag fick lite distans till det hela så var det ganska bra av oss att gå hela vägen till SM-final.


Foto: Bildbyrån

TREDJE GÅNGEN GILLT: ”ETT OTROLIGT FYSISKT LAG”

Tre säsonger senare får ändå Lars Hurtig och Luleå vara med och vinna klubbens hittills enda SM-guld.
– Innan dess hade vi semifinalen mot Brynäs 1995. Vi ledde med 2-0 i matcher och förlorade sedan tre raka i sudden. Det var jobbigt för då tycker jag att vi egentligen hade ett bättre lag än då vi vann 1996. Bland annat hade vi (Mika) Nieminen. HV71 vann sedan det året, men 1996 då vann vi äntligen.
– Vi var väldigt revanschsugna. Luleå måste ha varit det lag som tagit sig flest gånger till slutspel utan att vinna guldet, även då det var fyra lag. Jag tror vi missade slutspel tre gånger under mina elva säsonger i Luleå. Någon gång måste det ändå vara vår tur.
– Säsongen 1995/96 hade vi ett otroligt fysiskt lag. Vi hade ”Osten” (Lars Bergström) och ”Brocke” (Thomas Bäckström) som tränare och som drev på oss hela den. ”Osten” var aldrig nöjd. Det spelade ingen roll vad vi hittade på. Han var alltid tokig på oss, haha…
– Han var krävande vilket vi också behövde plus då att han var en otroligt duktig istränare.

Lars ”Osten” Bergström var även noga med att svetsa ihop gruppen innan säsongen.
– Vi gjorde våra vandringar. Ett år var vi upp till Kebnekaise bara för att svetsa ihop laget ännu mer.
– Det var en ganska tuff vandring men vi hade med oss en kille som klättrat upp till näst sista avsatsen på Mount Everest innan han fick vända. Vi hade honom som guide och han var som en bergsget. I alla fall var det en upplevelse.

Hur viktig var Jarmo Myllys för det här gänget?
– Utan en bra målvakt vinner du aldrig ett slutspel så han var otroligt viktig. Ofta är det så att den som har bästa målvakt vinner ofta eftersom lagen är så pass jämna. Han var även en jättebra kille vid sidan av isen.

Han hade väl varit i lite blåsväder säsongen innan?
– Det var han och Mika Nieminen som hade varit ute och partat lite och sedan missat bussen. ”Osten” tog nog det hårdare än vad vi spelare gjorde.
– Jag tror att vi mötte Djurgården hemma matchen efter och då stängde klubben av dom båda. Då var det bara laget som förlorade på den bestraffningen. Det var bättre dom hade fått böter. Vi tappade ju ändå två av våra bästa spelare så jag tycker att det där var lite konstigt.

Den fjärde finalen, som kom att bli avgörande, spelades i Frölundaborg inför drygt 9 000 åskådare.
– Matchen blev försenad en halvtimme eftersom det var otroligt mycket folk där. Man försökte verkligen pressa in alla som gick och ljudnivån där inne var otrolig. Det gick inte att prata med varandra. Plus att vi hade väldigt mycket skador. Det var nog den tuffaste eller fulaste, hur man nu vill se det, finalserie som har spelats.
– Jag och ytterligare fem, sex spelare spelade på sprutor plus då (Johan) Rosén som hade brutit armen. (Jiri) Kucera var också borta. Han hade problem med ryggen. Frölunda hade också borta ett helt gäng med spelare.
– Det var Roger Öberg som dömde och under finalserien hade det varit skriverier om alla utvisningar och grejer. Nu plockade han många utvisningar och jag minns att vi fick två mål i spel fem mot tre. Vi hade 3-0 (Jan Mertzig, Lars Hurtig och Roger Åkerström) innan Frölunda reducerade upp till 3-2 (Ronnie Sundin och Per-Johan ”Pebben” Axelsson). Sedan var det riktigt krig resten av tiden som var kvar. 
– Frölunda hade Christian Ruuttu. Han var helt galen och det var mycket tack vare honom vi lyckades vinna för han drog på sig så jäkla dumma utvisningar. Bland annat en tia. Han flippade ut totalt eller rättare sagt så fick vi honom ur balans riktigt ordentligt.

Luleå firades ordentligt, som brukligt är, efter att man spelat hem guldet nere i Göteborg.
– Det jag minns starkast är efter slutsignalen hur glad vår lagledare, Åke Wikman, var som varit med sedan 1960-talet. Han for runt där som en tonåring. Det var buss utefter Avenyn och då kom folk ut och applåderade. Vi stannade även till för att köpa lite cigarrer i någon kiosk.
– Det hade varit jätteroligt att vinna på hemmaplan, men timmarna vi fick tillsammans innan vi kom hem var otroligt roliga. Vi var försenade hem med någon timme eller två. Det här var under påskhelgen. Då vi kom mot Kalax flygplats hade folk varit ute och tänt ljus. Kapten flög över stan och vi såg att det var kö från Bergnäsbron till Kalax med folk som skulle ut och ta emot oss. Jag får nästan rysningar när jag tänker på det.
– När vi hade landat skulle vi gå ut i gaten och ta emot folkets jubel, men det gick inte. När vi kom ut var det bara för oss att sträcka upp armarna så drog dom oss tillbaka. Det var fullt överallt, men i alla fall vi fick vi träffa våra familjer. Sedan tog vi bussen över Måttsund tillbaka för det gick inte att åka E4:an tillbaka. När vi sedan kom till Stadshotellet var det 5-6 000 som stod där ute och väntade på oss mitt i natten.


Foto: Ronnie Rönnkvist

FLYTTADE TILL TYSKLAND: ”DET VAR EN SLUMP”

Efter guldsäsongen i Luleå väljer Lars Hurtig att spela två säsonger i tyska Landshut. Där får han bland andra Johan Rosén som lagkamrat andra säsongen.
– Jonas Johnson och jag for samtidigt dit. Han hade varit med i Brynäs både 1993 och 1995, den jäveln, haha…
– Det blev lite snack om dom matcherna givetvis men framför allt är vi jättebra kompisar än i dag och har kontakt med varandra nästan varje vecka.

Varför valde du Tyskland?
– Det var mer en slump. Jag och Lasse Modig träffade Olle Öst på Arlanda i februari. Då hade jag redan bestämt mig för att jag ville göra någonting annat nästa säsong. Både jag och Lasse sa att vi var sugna på något utomlands och då frågade vi honom om han kunde hjälpa oss. På den här tiden hade man inte agenter.
– Han hörde av sig i slutet av april och sa att Landshut ville ha mig. Jag for dit och fastnade direkt för den jättemysiga staden. En riktigt bayersk stad, verkligen superfint. Jag smälte på en gång så valet blev inte så svårt.

Vad är ditt starkaste minne från dina två säsonger där?
– Dom två åren jag hade där nere är nästan dom roligaste jag haft, bortsett då från SM-guldet. För det första fick jag prova på att vara proffs på heltid. Bara det var en väldig omställning. Vi tränade klockan tio och efter det, vad skulle jag göra nu då? Jag knallade omkring där som en annan tomte, skrattar Lasse Hurtig och fortsätter:
– Vi var ett väldigt härligt gäng med otroliga profiler i laget. Petr Briza i målet, Mike Bullard… Det var många killar som hade spelat jättemånga NHL-matcher. Det var en helt otrolig resa.

Hur var det att som spelare kliva in i tyska ligan?
– Jag passade in ganska bra där. Däremot tyckte dom i klubben att Jonas hade lite problem, men han var egentligen outstanding. Ligan var fysisk och det var många idioter, skulle jag vilja säga, som spelade i där. Du kunde få en klubba i huvudet helt plötsligt om du vände dig bort. Jag hade ändå fysiken så på så vis var det kanske lättare för mig att komma in i det.
– Olle sa innan någon av träningsmatcherna ”tveka inte om det kommer någon, klappa till bara”. I första träningsmatchen kom det en amerikan eller kanadensare. Han stod bara där och titta men jag klappade till. Efter det skyndade jag mig till utvisningsbåset för jag kunde ju inte slåss, haha…
Gino Cavallini spelade också hos oss då. När jag kom tillbaka till båset frågade han mig om jag visste vem jag hade slagit ner. Jag hade ju ingen aning, men det visade sig att det var en som varit en riktig buse borta i NHL. Efter det var det ingen som gjorde något mot mig. Man tänkte väl ”den där tokiga svensken”.

Var du delaktig i att Johan Rosén kom ner dit andra säsongen?
– Kanske lite (skratt). Jo, hade snackat med honom lite grann och jag visste att han var sugen att fara ner och testa.

Lars Hurtig väljer sedan att avsluta med två säsonger i sin moderklubb Piteå.
– När jag lämnade Piteå 1984 lovade jag en kompis, Dennis Berglund, där att jag skulle komma hem och avsluta min karriär där. Vi hade väl suttit och tagit någon pilsner och då lovade jag det i något svagt ögonblick. Det var Lasse Lindgren som var tränare i Piteå. Han hörde av sig och jag kände att jag kunde göra en sista säsong där. 

Hur ser Lars Hurtigs liv ut i dag?
 I dag bor jag i Piteå. Jag är egen företagare i charkbranschen. Har sambo, två grabbar och en bonusdotter. Det är ett ganska lugnt liv – jag bytte höft för två år sedan.

Går du och tittar på någon hockey?
– Jättelite faktiskt. För det första är det en bit upp till Luleå så det blir mest att jag ser hockey på TV. Jag tycker att det är jätteroligt med hockey, men det känns lite som att man inte får någon personlighet i lagen. När vi spelade i Luleå var basen av spelare norrbottningar. I dag är det knappt någon som jag känner till i laget, så det blir inte riktigt på samma sätt.

_ _ _

Vill du läsa mer om stjärnorna som har format hockeyhistorien? Beställ nya Old School Hockey 3 av Ronnie Rönnkvist:

Hockeystjärnorna öppnar upp sig i nya boken: ”Väldigt jobbigt att säga till FBK att jag skulle flytta”