Dick Axelsson.Foto: Ronnie Rönnkvist

Mytomspunnen och omdebatterad. Dick Axelsson är spelaren som alla tycks ha en åsikt om. Hockeysverige.se satte sig ned med den för tillfället skadade forwarden för prata om hans karriär och valet att nu flytta hem till Sverige efter tre år i schweiziska ligan.
– Ska jag var helt ärlig så har jag faktiskt inte tänkt så långt som till var jag ska spela nästa säsong eftersom jag inte tänkt på hockey över huvud taget. Jag ska göra det jag känner är rätt och den känslan kommer till slut, säger han om nästa säsong.

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Dick Axelsson är spelgeniet som det hela tiden händer saker kring ute på isen. På meritlistan finns bland annat ett VM-guld från 2013, två SM-guld 2009 och 2011 samt en schweizisk mästerskapstitel från 2015. De senaste tre säsongerna har Axelsson tillbringat i schweiziska Davos, men den här säsongen har spolierats på grund av en operation av ett knä.

När ser vi Dick Axelsson i svensk hockey igen och hur blickar han tillbaka på sin utveckling som spelare från junioråren fram till där han är i dag? Hockeysverige.se stämde träff med 29-åringen på ett kafé i Huddinge Centrum, några kilometer ifrån Björkängshallen där han debuterade som seniorspelare.
– Jag har många bra minnen från tiden i Huddinge, från U16 till A-laget, och har bara positivt och gott att säga om den hockeyuppväxten, säger den spelskicklige forwarden som hade ganska bra omgivning omkring sig i Huddinges lag då han debuterade i division 1. I laguppställningen fanns namn som Linus Klasen, Jonas Höög, bröderna Victor och Oscar Ahlström.
– Framför allt hade vi väldigt kul ihop samtidigt som vi hade ett fantastiskt lag med många duktiga spelare. Det var många som kom upp vid den här tiden och i stort sett gick hela vägen från juniorlaget till A-laget.

Hur var klimatet på träningarna, var det mest lekfullt eller var det ganska tufft, trots allt hade ni många så kallade lirare i truppen?
– Det var även bök och stök som det nog är på alla lags träningar. Vi hade även killar som Jimmy Ahnelöv och Calle Åslund så det var, som sagt var, mycket stök och bök. Vi juniorer lärde väl oss den hårda vägen, säger Dick Axelsson med skratt och fortsätter:
– Det var många smällar på träningarna. Jag kommer ihåg att jag hade en del duster med Calle Åslund. Han var ju lite större än mig på den tiden, men jag lärde mig ta den biten också.

Du har spelat i många klubbar runt om i landet som har fått fram många bra juniorer, Modo, Färjestad och Frölunda, men vad är det som gör att just Huddinge får fram så pass många bra unga spelare?
– Jag tror att det helt enkelt är för att det är ett så pass bra hockeyklimat här. På min tid körde vi allmänhetens mest hela tiden eftersom det alltid fanns istider åt oss. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta fingret på, alltså varför det kommer fram så många just från Huddinge.

Många tidigare spelare pratar om att det blir en lite småstadsatmosfär här ute, känner du igen dig i det?
– Absolut. Jag vet att jag och Linus frågade alla lag om vi fick vara med och träna. Jag tror inte att det är lika lätt att i större föreningar få vara med exempelvis dom större och träna och hela den biten.
– Vi hängde jämt i ishallen och så fort det fanns ett lag att träna med, oavsett om dom var små eller stora, så fanns isen där för oss.


Dick i Djurgården 2007. Foto: Bildbyrån/Marcus Ericsson

MATERIALFÖRVALTAREN ”RÄDDADE” KARRIÄREN

Dick Axelsson är själv inte uppväxt i Huddinge utan alldeles nära Sätra Idrottsplats. För honom blev det då naturligt att börja sin hockeybana i Mälarhöjden/Bredäng.
– Jag gick sedan från Mälarhöjden/Bredäng till Hammarby, därefter till AIK och sedan Huddinge innan det blev Djurgården.
– Jag minns att vi spelade match med M/B mot Hammarby och vann med 17– eller 18–1. Dagen efter fick jag för mig att jag ville börja i Hammarby. Det var inte mina föräldrar (Benke och Irre) så glada över eftersom det blev mycket längre resväg till träningarna.
– Jag spelade med Daniel Bång, som jag växte upp med, och Alexander Ribbenstrand. Vi alla gick sedan till AIK, alla förutom Robin Figren. Han stannade kvar i Hammarby. Däremot var AIK ett väldigt snabbt kapitel och sedan vart det Huddinge.

Vart fick du din mesta utveckling som hockeyspelare?
 Jag var en klassisk barnstjärna från det jag var väldigt liten fram till att folk växte ikapp mig, så jag spelade aldrig TV-pucken eller i juniorlandslaget.
– När jag var i U16 ville jag sluta med hockey och lade också av under en vecka. Sedan kom jag tillbaka, men själva utvecklingen kom nog först i J20.

Varför ville du lägga av då du spelade i U16?
– Det var nog för att jag tyckte att hockeyn tog för mycket tid samtidigt som jag kände att jag inte var bra nog. Det var mest det, men på den tiden höll jag även på mycket med dataspel och då tyckte jag att det var roligare. Det där går ju upp och ner som allt annat.

Vad fick dig att fortsätta?
– Det var faktiskt materialaren i Huddinge, Tony Tapper, som övertalade mig att komma tillbaka, att prova på igen och så vidare.

Nu är du snart 30 år, vad kan du sakna från juniortiden som hockeyspelare?
– Det var lite mer på lek då. Nu får jag se det mer som ett jobb också, men saknar och saknar… Jag har alltid älskat ishockey och att få vara där ute på isen.

Kan du inte ta med dig den här lekfullheten in i ditt ”jobb” idag?
– Jo, det kan jag absolut och det gör jag också. Men på den tiden var det kanske lite mer lek och hobby. Nu är hockeyn ett jobb men samtidigt även en hobby. Att få göra det man älskar är verkligen privilegierat.

Många pratar om Dick Axelssons spelförståelse, något som också ligger bakom mycket av hans framgångar i rinken.
– Jag tror det mesta av det har kommit naturligt. Det är lättare att träna upp andra saker än spelförståelsen och den biten. Det är som att lära sig cykla, har man en gång insett att man har den så finns den alltid där. Jag tvivlar heller aldrig på min spelförståelse eller spelförmåga.


Batman & Robin. Foto: Bildbyrån/Carl Sandin

”TRÄNAREN TYCKTE ATT JAG VAR FÖR DEFENSIV”

Davos-forwarden har under sin karriär spelat i SHL, AHL och NLA. Han tycker själv att hans hockey passat bäst här i Sverige.
– Jag tror att den passat bäst här i SHL. Jag kommer ihåg när jag kom till Schweiz. I våra första matcher tyckte tränaren att jag var för defensiv. Den kommentaren hade jag nog aldrig tidigare i mitt liv hört. Jag har alltid fått den där rollen där man ser mig som dålig defensivt men bra offensivt.
– På senare år har den här defensiva bilden kommit in i mitt spel. Annars tror jag inte att jag hade blivit den hockeyspelaren som jag är idag eftersom hockeyn idag är mycket fram och tillbaka. Det går inte att idag klara sig på att bara ha den ena biten, det vill säga om man inte är ett underbarn.

Fick du ändra spelstil då du kom ner till Davos och bli mer offensiv?
– Ja, jag ändrade spelstil. På så sätt var den här spelförståelsen bra eftersom jag fick en annan roll då jag kom hem till landslaget. Då var jag tvungen att göra båda bitarna medan jag i Schweiz kunde koncentrera mig på från röda och framåt. Självklart skulle jag ta min back där också, men inte mer än så.
– I Schweiz är det så att importspelarna ska vara poänggörare och vara framåt. Levererar inte laget så är det deras fel.

Säsongen 2009/10 gav sig Dick Axelsson ut på ett äventyr som han själv inte ville vara med om. Han var draftad av Detroit Red Wings och nu ville organisationen ha över honom till klubbens farmarlag, Grand Rapids. Där kom han att spela 17 matcher innan han blev utlånad till Färjestad.
– Jag ville inte dit från första början. Jag blev i stort sett tvingad dit för att testa vingarna. Dom ville ha över mig, men jag ville inte. Nu var jag inte redo för det heller och var inte på långa vägar någon toppspelare i elitserien. Ska man ha någon chans i NHL tycker jag att man ska vara förberedd på att spela där också. Man ska känna att man är så bra som är möjligt.
– Självklart tar även folk AHL-vägen, men då är dom också beredda på att åka över och kriga för det, men jag ville spela kvar i SHL och utvecklas där för att först bli förberedd innan jag skulle åka över. Jag är ändå väldigt glad över att jag testade på det, men det passade inte mig och jag tyckte inte att det var kul.

Hur blir det socialt att åka över under sådana här förutsättningar?
– Jag bodde med Mattias Ritola. Vi delade lägenhet så det sociala livet var jättebra. Vi blev jättebra vänner och vi tog hand om varandra. Nu hade han varit där en säsong tidigare så han hjälpte mig otroligt mycket när det gällde den sociala biten. När jag sedan insåg att det inte var där jag vill vara så blir det tufft.


Foto: Ronnie Rönnkvist

FLYTTAR HEM TILL SVERIGE: ”VALT ATT INTE PRATA MED NÅGRA KLUBBAR”

Närmast kommer Dick Axelsson från drygt två säsonger i Davos. På 91 matcher i NLA har han svarat för 25 mål och totalt 74 poäng.
– Jag hade en fantastisk förstasäsong. Vi vann ligan så man kan säga att jag fick en perfekt start. Poängmässigt var den andra säsongen min bästa, men den här säsongen har jag bara gjort åtta matcher.
– Överlag, sett över tre säsonger, har det varit fantastiskt. Davos är en jättefin stad. Visst blev det lite ensamt, men jag trivdes jättebra.

Anledningen till att det bara blev åtta matcher för honom den här säsongen är en knäskada som var tvungen att opereras.
– Det är ett klassiskt ”hopparknä” som jag först försökte ”rehaba” bort. Det gick inte så jag gjorde en operation och tog bort lite brosk. Man gick in och skrapade på senan.
– Nu har det gått två månader efter operationen och nu känns det väldigt bra igen, men rehab-träningen är inte över ännu.

Är tiden i Schweiz definitivt över eftersom ditt kontrakt med Davos tar slut efter säsongen eller hur tänker du framåt?
– Tiden där är slut. Jag flyttar hem. Mitt kontrakt där borta går ut 1 maj så då är tiden där avslutad och jag är tillbaka hemma i Sverige igen.

Har klubbarna i Sverige stått på rad för att få din namnteckning på ett kontrakt?
– Jag har valt att ta den vägen att ännu så länge inte prata med några klubbar. Jag har full fokus på min rehab. När jag insåg att säsongen var över så kopplade jag bort allt annat. Jag kände att jag inte ville gå och tänka på hockey om jag ändå inte kan spela. Då skulle jag bara bli besviken och deprimerad.

När tänker du ta ett beslut kring var du kommer spela nästa säsong?
– Som jag sa så känns knäet bra. Så fort jag känner att jag är hundra procent och kan träna fullt ut så kommer jag prata med lag.
– Ska jag var helt ärlig så har jag faktiskt inte tänkt så långt som till var jag ska spela nästa säsong eftersom jag inte tänkt på hockey över huvud taget. Jag ska göra det jag känner är rätt och den känslan kommer till slut, men just nu mår jag bara bra och tränar på. Det känns jättebra i kroppen och styrkan finns där och det är så som läget är just nu, avslutar Dick Axelsson med ett leende.