Barn spelar ishockey Foto: Stefan Persson / BILDBYRÅN

Som ungdomsledare inom både hockey och andra idrotter är det viktigt att förstå att hur man bemöter sina adepter påverkar deras förmåga för dagen och utvecklingen i det långa loppet. Själv är jag ungdomstränare i HV71 och som ungdomstränare i HV71 är vi ofta på föreläsningar om hur vi kan förbättra oss som ledare. Senast pratade vi mycket om vårt ledarskap och hur ofta vi tackar våra spelare för deras insatser. Samtalet ledde fram till den motsatta frågan: hur ofta får vi höra att vårt arbete är uppskattat?

Hockey har alltid varit mitt största intresse så när jag, efter att ha slutat några år tidigare, ville ta mig tillbaka till sporten var det ganska självklart för mig att bli tränare. För den som inte kan spela får lära ut, heter det ju. I början av mitt första år fick jag rådet att jag inte ska förvänta mig någon tacksamhet från spelare eller föräldrar för det arbete som jag lägger ner. Det brukar inte komma förrän flera år senare när spelarna lagt av och inser hur mycket deras ledare faktiskt har betytt för dem.

Efter att ha jobbat som tränare i tre år nu har jag lärt mig att personen som gav mig det rådet hade både rätt och fel. Rätt i det faktum att vi sällan får ett tack från spelare och föräldrar för allt jobb vi gör.

Jag tror att det kan bero på att spelare och föräldrar inte vet om hur mycket tid och arbete vi faktiskt lägger ner i vårt uppdrag som tränare. En vanlig vecka med tre träningar och en match på hemmaplan spenderar jag ungefär 16 timmar på Kinnarps Arena och skulle det vara en bortamatch eller en helg med dubbla matcher kan det bli upp mot 20 till 25 timmar. En vanlig vecka spenderar jag alltså så mycket tid på Kinnarps Arena att det skulle räcka till en halvtidstjänst. Då räknar jag inte heller all tid som läggs på planering av träningarna, det administrativa arbetet, svara på mejl och samtal från spelare och föräldrar när som helst på dygnet och all tid som läggs på att bara fundera på hur jag ska få spelarna att utvecklas och ta steg i rätt riktning.

Jag är ganska privilegierad som är tränare i en klubb som har resurserna att ha flera ledare per lag. Det gör att vi kan dela upp de olika uppgifterna inom gruppen och sparar på det sättet massor med tid. Mindre klubbar har inte de resurserna och i dessa klubbar kan det vara en person som gör allt detta och ofta helt ideellt, även om jag har hört talas om att ungdomstränare fått allt från 50 000 till 100 000 kronor för en säsong. Huruvida det är sant eller inte är inget jag kan verifiera men jag tycker att det låter konstigt. Mest för att jag själv inte kan förstå hur pengar kan styra om man vill hålla på med hockey eller inte.

Varför lägger jag då all denna tid om jag tycker att det är så jobbigt? Ja, den här krönikan låter kanske lite gnällig men personligen tycker jag inte att det är jobbigt och jag gör det inte för att få ett tack från spelare och föräldrar. Jag gör det inte heller för pengarna, eftersom att jag inte får betalt. Som jag skrev i början är hockey mitt största intresse och jag tycker helt enkelt att det är så ofattbart roligt att jag utan problem skulle kunna lägga ner ännu mer tid utan att få betalt för det. Betalt i pengar vill säga.

En av ledarna på föreläsningen sa det bäst när han sa ”jag behöver inte höra ett tack, det syns ju i deras ögon”. DET är anledningen till att jag känner ork nog att lägga ner nästan 20 timmar i veckan, glädjen jag ser i ungdomarnas ögon när jag har hjälpt dem ta ett steg i rätt riktning i deras utveckling eller bara att se deras glädje till en sport som jag själv håller så kär. Det är min betalning, för mig är det värt mer än alla pengar i världen. Den blicken är också mer värd för mig än hur många tack som helst.

Jag skrev tidigare i krönikan att jag fick ett råd när jag började som tränare och jag sa att personen hade både rätt och fel. Rätt i det faktum att jag kanske inte så ofta får höra ordet tack men fel i det faktum att jag inte får någon tacksamhet. Det får jag hela tiden, men kanske inte alltid i ord.

Fredrik Sandquist är en snart 27-årig sportnörd med drömmar om att en dag få ha sport som jobb men var för dålig för att leva på att utöva någon sport så då fick det bli något annat. Därför blev drömmen att bli sportjournalist och allra helst inom hockey. Han är nu inne i slutet på utbildningen och praktiken kommer att ske här på hockeysverige.se närmsta månaderna.