Nisse Nilsson och hans hustru RigmorFoto: Ronnie Rönnkvist

Han blev en av våra allra största spelare genom tiderna och vann både VM-guld och SM-guld. Idag nåddes vi av beskedet att Nisse Nilsson gått ur tiden.

Det är med tungt hjärta vi mottog beskedet att en av svensk ishockeys allra största spelare, Nisse Nilsson har gått ur tiden vid en ålder av 81 år.

Nisse Nilsson ingick i den fina 200-klubben, det vill säga att man minst har spelat 200 A-landskamper, Han var under stora delar av 1950- och 60-talet den forward som tillsammans med Sven Tumba dominerade den offensiva hockeyn i Sverige.

Hockeysverige.se hade äran att få sitta hemma hos Nisse Nilsson och hans hustru Rigmor och få lyssna till hans berättelse om han hockeykarriär som senare kom att bli en av mina mest uppskattade OLD SCHOOL HOCKEY. Kära läsare, som en hyllning till en legendar ska ni här få hans berättelse i repris där han låter er få en inblick i hur han lyckades ta sig som ishockeyspelare från den lilla tjärnen i Ekshärad, till att bli världsmästare på gigantiska Dynamostadion i Moskva.

Foto: Arkiv

Hur viktig var tjärnen vid Ekshärad för din utveckling som hockeyspelare?
— Ni vet vid den här tiden så fanns det inget konstfruset att träna på och här nere i Forshaga så frös det på relativt sent här allt som oftast. Där uppe i Ekshärad så fanns det en tjärn som vi gjorde till en provisorisk rink och som frös på tidigt. Vi tog klubb bussen upp på kvällarna och tränade redan tidigt på vintrarna. Bussens strålkastare fick agera belysning för oss. Så visst var träningarna där viktiga både för mig och för Forshaga IF.

Forshaga, där du kommer ifrån, var en relativt framgångsrik förening när du växte upp. Hur stor folkvandring var det på orten när laget hade hemmamatch?
— Det var runt 4-5 000 åskådare vid varje hemmamatch och då bodde det väl bara runt 6 000 här i Forshaga. Det fanns bara bion, caféet och hockeyn om man ville göra något här då och oftast vann väl hockeyn. Ni vet det fanns heller ingen TV man kunde gå hem och titta på då heller.

Ulf Sterner kommer från Deje utanför Forshaga, hur nära kände ni varandra och håller ni fortfarande kontakten?
— Jag och ”Uffe” bor bara 7-8 km ifrån varandra så det händer ofta att han och Pia är över och hälsar på. Det blir åtminstone en gång i månaden. Vi kände varandra tidigt från tiden i Forshaga fast vi spelade inte ihop där under så många år eftersom ”Uffe” tidigt flyttade till Frölunda.

Foto: Arkiv

Du debuterade i Forshagas A-lag mot ”Pära” Karlström, Ove Dahlberg och ”Sura-Pelle” Pettersson i Surahammar. Hur upplevde du debuten?
— Vi hade spelat juniormatch mot ett norskt lag och det slutade 7-7 och jag hade gjort alla målen den kvällen för oss. Tränaren för a-laget då, tidigare landslagsbacken ”Ragge” Johansson, kom och sa åt mig att gå och lägga mig direkt efter matchen för Nilsson skulle spela med a-laget dagen därpå ha ha…
– Jag var uttagen som 11:e man (reserv), ni vet man spelade bara med ett backpar och två kedjor då, så jag fick inte så mycket istid. Vi förlorade med 4-2 och jag var väl bara 15-år så jag hann väl inte bli speciellt nervös heller.

Du flyttade senare till Stockholm för spel i dåvarande storklubben IK Göta. Varför bröt du upp från tryggheten hemma i Värmland?
— Forshaga hade åkt ur högsta serien 1954 och ”Stockholms-Göta” frågade om jag ville spela där. Jag och ”Roffe” Berglund åkte dit men han var senare tvungen att hoppa av eftersom han fick någon magsjukdom, men jag var kvar där i två år innan det blev dags för värnplikt i Karlstad.

Tidigare stormålvakten ”Kurre” Karlberg var ledare i IK Göta vid den här tiden. Vad kom han att betyda för din tid i Stockholm?
— ”Kurre” var även chef på Gillbergs Skridskofabrik där jag skulle börja jobba. Han betydde jättemycket för mig och var lite av en extra pappa för mig under mina år i Stockholm.

Du landslagsdebuterade på Stockholms Stadion 1954 tillsammans med bland annat dom som skulle bli dina kedjekamrater i ungdomskedjan, ”Sura-Pelle” Pettersson och ”Lasse” Lundvall. Hur blev ni ungdomar bemötta av ”Hogge” Nurmela, ”Lasse” Björn och dom här killarna?
— Jag, ”Sura” och ”Lasse” möttes på spårvagnen upp till Stadion. När vi kom in genom dörren till omklädningsrummet så var ”Hogges” första kommentar på sin typiska stockholmska att kalvhagen var nästa dörr, Skrattar Nisse Nilsson och fortsätter:
– Vi tre spelade inte ihop i början, utan jag och Lundvall hade ”Tjalle” Mild bredvid oss först. ”Sura-Pelle” var dessutom back då. Efter att ”Tjalle” blivit skadad vid någon match så hoppade ”Sura” in och sedan spelade vi ihop i landslaget under tolv år.

Kan du så här med facit i hand säga vilken av alla dina 205 A-landskamper som varit den spelmässigt bästa?
— Nej det kan jag inte. Jag tror varken jag kan eller vill rangordna dom men visst gick vissa matcher rätt hyfsat.

Foto: Arkiv

VM 1957 i Moskva vann du ditt första VM-guld. Hur kunde ni som ett relativt ungt och nytt lag vinna mot ryssarna i deras lejonkula?
— Nu vann vi inte själva matchen mot Sovjet utan det räckte att vi spelade oavgjort vilket vi också gjorde, 4-4. Det var en fantastisk framgång och upplevelse att inför nästan 60 000 åskådare få vinna ett VM-guld.
— Men varför vi vann just då… Många av dom gamla killarna som ”Lill-Lulle” Johansson, ”Hogge” med flera, hade slutat och vi nya växte ihop och blev ett starkt lag. Ett lag som höll ihop långt in på 1960-talet tills Brynäs alla spelare skapade en större ruljangs på landslagsplatserna.

Stämmer det att japanerna klappade händerna och klappade om er varje gång ni gjorde mål på dom vid 18-0 vinsten?
— Ha ha… ja det är sant! Gutt, gutt lät det efter varje mål och så knackade dom klubborna i isen.

Finalen mot Sovjet är en numera klassisk rysare, har du någonsin mött ett så skickligt och snabbt spelande lag som ryssarna var i andra perioden av finalen?
— Dom var riktigt skickliga och deras spel gick som på räls. Vi kan tacka vår målvakt Tord Flodqvist för mycket. Han gjorde en enorm match och räddade puckar med klubbskaft, huvud och skridskor på rena ”Klimpen” Häggroth manér.

Foto: Arkiv

Var ni säkra på att ni skulle fixa guldet då Sven Tumba kröp fram under högen av jublande svenskar efter 4-4 målet och skrek ”Det var ”ekorrn” (Eilert ”Garvis” Määttä) som gjorde det”?
— Vi var nog inte säkra innan slutsignalen gick. Ryssarna hade en kompakt press dom sista 6-7 minuterna, men vi fixade det till slut.

Det blev guld igen 1962 i Denver, Colorado. Många har vittnat om Lennart ”Klimpen” Häggroths betydelse för guldet.
— ”Klimpen” var som ”Flodan” var mot Sovjet 1957 och han tog nästan allt i matchen mot Kanada. Vi hade inte så bra koll på ”Klimpen” innan VM utan det var först efter att ordinarie målvakten Kjell Svensson blivit skadad som ”Klimpen” fick chansen. Men man kan nästan säga att han vann matchen mot Kanada åt oss även om backarna också var riktigt bra.

SLÄNGDE SKRIDSKORNA I EN SJÖ

Sven Tumba var inte ens uttagen först för att vara med i VM, men kom in som sista man och kom då att dominera VM-turneringen fullkomligt.
— Tumba hade inte varit bra hemma i Sverige innan VM men kom till slut med för att någon kille var tvungen att lämna återbud på grund av skada. När Tumba väl kom in så gjorde han en mycket stor turnering och kanske var vår bästa spelare.
— Han betydde inte bara mycket för oss andra killar på isen utan även vid sidan om. Tumba var jämt den som peppade laget och klappade oss på axeln.

Många ville hävda att ni båda var arga konkurrenter?
— Inget kan vara mer fel. Vi har alltid varit nära vänner och vi hördes varje sommar när Tumba var hemma i Sverige.

Foto: Arkiv

Hur upplevde du den klassiska matchen mot Kanada?
— Det var ett evigt kämpande och krigande matchen igenom och självklart, som jag sa tidigare, så räddade ”Klimpen” oss. Jag tror knappt vi var ur egen zon under hela sista perioden.

Det var du som sköt pucken som Lennart Hyland näst intill skrek in i målet med sitt klassiska ”Den glider in i mål…”. Hur gick det här målet till?
— Det var tekning i vår försvarszon och domaren plockade bort kanadensaren vid tekningen eftersom han varit lite het. Då bytte jag också och bad ”Lasse” (Lundvall) ta tekningen som han vann. Jag fick pucken vid sargkanten och skickade den mot mål och så toppade vi med Hylands vrål från sargkanten.

Hur firades guldet borta i Denver?
— Vi var inte klara efter Kanadamatchen utan vi hade tre matcher kvar. Den mot Tyskland blev en rysare men vi vann den till slut med 4-1. Vi borde normalt slå tyskarna ganska enkelt, men nu spelade nerverna in. Fast när allt var klart så blev det säkert några öl för att fira.

Året efter VM i Colorado så flyttade du ifrån Forshaga igen och blev mas. Var Leksand det enda alternativet?
— Jag flyttade till Leksand hösten 1962 då Forshaga hade åkt ur allsvenskan igen. Och varför det blev Leksand fanns det flera orsaker till. Dels jobbade jag med VM-hjälmen på Jofa i Malung och dels hade jag sedan 1940-talet alltid gillat den lekfulla hockey som Leksand alltid spelat. Sen hade Leksand även Åke Lassas som var en fantastiskt fin hockeyspelare och som är en härlig människa.

Foto: Arkiv

Hur trivdes du under dina sju år i klubben?
— Dom åren var jättebra. Leksand var en lagom stor och hockeytokig ort vilket passade mig bra. Vi trivdes så pass bra att min fru Rigmor inte ville flytta efter min sista säsong där 1969.

Svensk mästare i sista matchen med Leksand, går det att beskriva glädjen när ni står på isen i Kempehallen uppe i Örnsköldsvik och väntar på besked om det kommer att räcka hela vägen fram till guld?
— Jag åkte upp skadad till den matchen och fick kliva av i sista perioden så jag fick ta emot guldplaketterna i lågskor. Hemresan på tåget var underbar och även när vi åkte sista biten in i Leksand på bryggarbilar mitt i vinter är sådant jag aldrig kommer att glömma.

Ligger dina skridskor kvar i en papperskorg där uppe fortfarande?
— Haha… det vet jag inte, men jag slängde även ett par skridskor i en sjö i Colorado efter VM-guldet 1962. Då var den någon tidigare Forshagabo som kavlade upp byxbenen och vadade ut dom tio metrarna för att fiska upp skridskorna igen. Numera finns skridskorna som ett minne uppe på Forshaga Hockeys kansli.

Fanns det aldrig några proffsförfrågningar från NHL under dina år på toppen?
— Jag skulle över och träna under tre veckor med Boston Bruins, men jag ansåg mig själv vara för grön och kände att det var lite för fullt spel där borta, vilket inte skulle passa mig något vidare bra. Så jag stannade kvar hemma i Sverige.

Tror du vi får se ditt gamla Forshaga IF i högsta serien igen?
— Nej det tror jag inte. Det blir mer och mer så att det är dom stora städerna som tar över hockeyn. Linköping är ett exempel som inte alls var stora tidigare och nu är dom ett av de ledande lagen i svensk hockey. Fotbollen har paralleller med fina klubbar från bruksorter som Åtvidaberg och Degerfors som även dom har svårt att etablera sig i Allsvenskan.
Innan vi tackar för pratstunden så vill vi även ha ditt All Star team från dom spelare du spelat med?
— I mål tar jag in Leif Holmqvist, ”Honken” alltså för han var jämnare än ”Klimpen”. Backar får bli ”Rolle” Stoltz och ”Lasse” Björn. Som kedja vill jag ha oss tre som spelade ihop under tolv år, jag ”Lasse” Lundvall och ”Sura-Pelle” Pettersson. Som reserv vill jag ha med mig Sven Tumba.