Mats Åhlberg.Foto: Ronnie Rönnkvist

Det finns få spelare inom svensk ishockey som kan säga att de har vunnit SM-guldet vid hela fyra tillfällen. För Mats Åhlberg är den imponerande insatsen en verklighet. I dagens Old School Hockey möter du Leksandsikonen – som även hade en stående plats i Tre Kronor. 

Mats Åhlberg var den elegante hockeyspelaren som dominerade poängligorna i Sverige under stora delar av 1970-talet. Han var med om att ta upp Avesta BK i högsta serien redan 1966, men framförallt var han med om samtliga fyra SM-guld som Leksands IF bärgat. Åhlberg bor fortfarande kvar i Leksand och besöker ofta Tegera Arena i samband med att Leksand spelar.

Du växte upp i Avesta. Hur var det att växa upp där som en ung idrottskille?
– Avesta var och är en bruksort som satsade ganska mycket på idrott. Jag vill nog säga att det fanns alla förutsättningar att vara med och träna i en förening oavsett om det handlade om fotboll, bandy eller hockey. Jag växte upp i centrala Avesta och hade ganska nära till både idrottsplatser och idrottshallar.

Hade du redan från pojkåren ambitionen att lyckas inom hockeyn?
– Nej, inte direkt i hockey men väl att få hålla på med mycket idrott. Jag var idrottstokig som grabb och ville vara med på allt man kunde. Dessutom hände det ganska ofta att jag gärna tog rygg på min äldre bror Lennart (Tränare i bland annat Leksand mellan åren 1981-84 och Västra Frölunda 1989-1991 samt fyra år som norsk förbundskapten) som var lika sportgalen som jag.
– Att det skulle bli just hockey var väl ett beslut som jag kom fram till då jag var sjutton eller arton år och var mer eller mindre tvingad att välja sport.

Foto: Arkiv

Mats Åhlberg var även en mycket lovande fotbollsspelare och spelade bland annat tillsammans med Dan Söderström i landskapslaget. Det saknades inte anbud även inom fotbollen. Sandviken, som låg i allsvenskan då, var en av klubbarna som visade intresse.

Hade du lika höga målsättningar med fotbollen och kanske även med bandyn när du var grabb som med ishockeyn?
– Jag tänkte väl egentligen inte i sådana banor utan det var mera att jag helt enkelt ville bli så bra som möjligt inom någon idrott. När jag väl gjorde valet av sport påverkades jag till stor del av Vilgot Larsson. Han hade kommit ner till Avesta som tränare och han talade om för mig att jag var lovande inom ishockeyn och hade alla förutsättningar att bli bra. Självklart påverkades man av det Vilgot sa för han var ju en fantastiskt stor spelare, bland annat världsmästare 1957, och bra ledare.
– Bandyn var egentligen inte någon sport som jag satsade på utan det var mer en kul grej att hålla på med vintertid vid sidan av ishockeyn.

När Mats Åhlberg var sexton år fick han debutera i division 2 för Avesta BK. Under debutsäsongens första tio matcher svarade han för fem mål.
– Själva debutmatchen minns jag egentligen ingenting ifrån. Det är mer att jag minns att det gick bra i A-laget redan från första början och sedan höll det i sig och fortsatte gå bra. Vi hade ett väldigt bra lag i Avesta under mina år där och om jag inte minns helt fel så kvalade vi två år i rad upp till allsvenskan som högsta serien i Sverige hette då.

Var det under debutåret med Avesta säsongen 1962/63 som du träffade på Roger ”Sotarn” Lindqvist (Leksand 1967-75) första gången?
– Roger kom från Karlbo som ligger lite utanför Avesta men det var inga längre avstånd för honom att ta sig till stan för att träna. Han är några år äldre än jag, men vi spelade ihop redan under pojk- och junioråren i Avesta så vi har känt varandra väl ända sedan dess och är fortfarande mycket goda vänner.

Foto: Arkiv

Med 34 gjorda mål på 22 matcher säsongen 1965/66 bidrog Mats Åhlberg starkt till att Avesta BK för första gången nådde allsvenskan via en mycket dramatisk kvalserie. Första kvalmatchen spelade ABK mot Rögle på hemmaplan och vann sensationellt med 6-3. Stor matchvinnare var Vilgot Larsson som hade nästintill helt neutraliserat Rögles storstjärna Ulf Sterner, som trots bevakningen svarat för ett av skåningarnas mål. Avgörandet kom i sista omgången då Avesta hemmaslog Huskvarna med 8-3 samtidigt som Rögle vann över KB 63 ( Idag BIK Karlskoga).
– Det var en stor sensation att lilla Avesta lyckades ta sig upp till allsvenskan och det jag minns starkast från det här kvalet var matcherna mot Rögle. Det var ett lag som satsade ganska hårt på att ta sig upp till allsvenskan. Redan i första matchen vann vi mycket överraskande och jag minns så väl att jag gjorde ett solomål genom en uppåkning från egna zonen.

Var det efter avancemanget upp till allsvenskan som Frölunda, Leksand med flera började visa intresse för dig?
– Det var efter kvalet året innan som ”Bittan” Johansson från Frölunda var upp till Avesta för att träffa mig och mina föräldrar för att försöka få mig dit. Leksand fanns även med i bilden redan då samtidigt som min mamma inte tyckte att jag skulle flytta till Göteborg.
– Jag var ju bara 17 år och hon tyckte nog att det var ganska långt dit ner. Dessutom var det Leksand jag ville spela för.

Fanns det flera klubbar som visade intresse?
– Södertälje ringde någon gång och frågade i fall jag var intresserad av att spela där, men det stannade vid telefonsamtal.

När du väl varit med och kämpat upp Avesta i högsta serien valde du att lämna klubben, vad var anledningen till det?
– Det var egentligen två orsaker till det. Först och främst skulle jag avsluta med ett tredje år på mina ekonomistudier. Den kursen fanns inte i Avesta men väl i Falun. Jag skulle i alla fall flytta dit oavsett var jag spelade.
– Den andra anledningen var att Leksand nästintill var lika populära då som i dag, så att spela där lockade mig självklart väldigt mycket. Jag flyttade till Falun och bodde där mina två första år som jag spelade i Leksand och därifrån pendlade jag till matcher och träningar.

Hur delaktig var Vilgot Larsson i din övergång?
– Vilgot tränade mig under några säsonger i Avesta och slutade i klubben samtidigt som jag flyttade hit upp. Självklart rådde han mig att ta chansen, men han var inte inblandad i själva övergången. Det började med att Rune Mases och Stig Påvels kom till Avesta och frågade om jag var intresserad av att spela i Leksand.

Rune Mases berättar för Old School Hockey:
– Jag och Stig Påvels var ner till Avesta och tittade på en kvalmatch eftersom vi hade läst och hört mycket om Mats. Efter matchen promenerade han hem från Avestavallen med väskan hängandes på ryggen. Vi följde efter honom sakta, sakta i vår bil så varken han eller någon av klubbens ledare skulle upptäcka oss. Efter någon kilometer åkte vi upp bredvid honom och frågade om han var intresserad av att spela för Leksand. Därefter blev det flera långa och mycket trevliga samtal med Mats och hans föräldrar innan han skrev på för oss.

Var det tufft att som nittonåring ta plats bland starka personligheter så som ”Nisse” Nilsson, Olle ”Mapa” Sjögren, Lars ”Nubben” Andersson, bröderna ”Abris” (Thommy och Christer) och Folke ”Totte” Bengtsson?
– Visst var det tufft och jag var inte med i den första seriematchen under första året. Jag debuterade i den andra eller tredje matchen i en kedja tillsammans med just ”Totte” Bengtsson och ”Uffe” Mårtensson.
– Det gick ganska bra direkt när jag väl fick spela, men det var först efter jul som Rune Mases satte ihop en kedja med mig, ”Danne” Söderström och ”Uffe” Mårtensson. Det visade sig vara ett ganska bra drag och vi tre spelade ihop fram till dess att ”Uffe” blev sjuk av sin reumatism. Då fick jag och ”Danne” först ”Hasse” Jax bredvid oss och sedan Dan Labraaten.

Första målet kom i förlustmatchen (2-3 mot Skellefteå på bortaplan) då Åhlberg framspelad av Olle Öst gjorde 1-3.
– Utomhus uppe i Skellefteå! Det målet minns jag mycket väl fortfarande. Jag stod bakom målet och fick målvakten (Kenneth Holmstedt) att täcka den ena stolpen medan jag åkte upp och lade in pucken vid den andra.

Du var med under alla fyra åren, 69, 73, 74, 75, som Leksands IF vann SM-guld men vilket av gulden var tuffast att vinna?
– Helt klart guldet 1969 eftersom vi inte hade avgörandet i egna händer. Vi spelade 1-1 i sista matchen mot Modo uppe i Örnsköldsvik samtidigt som Frölunda slog Brynäs nere i Frölundaborg.

Inför sista omgången i slutspelet 1969 ledde Brynäs serien på samma poäng som Leksand, men hade en klart bättre målskillnad. Brynäs behövde alltså ”bara” resa ner till Göteborg för att slå Frölunda medan Leksand åkte upp till ett publikfattigt (1 705 åskådare) Kempehallen för match mot Modo.

Efter två perioder ledde Leksand med 1-0 (”Totte” Bengtsson målskytt) och Frölunda med 3-2 (Kjell-Ronnie ”Mackan” Pettersson 2 mål och Kjell Andersson 1 för Frölunda, Håkan Wickberg och Lasse Bylund för Brynäs). I inledningen av tredje perioden gjorde Inge Hammarström 3-3 i Brynäs match och strax efteråt kvitterade Lasse Öhman Leksands ledning. Nu talade allt för Brynäs.

Foto: Arkiv

Det var då Ulf Sterner klev in i bilden och spelade hem SM-guldet till Leksand genom att göra två mål inom fyra minuter för Frölunda. Kjell Andersson gjorde sedan 6-3 innan Håkan Wickberg i matchens sista sekund gjorde 6-4 – SM-guldet gick till Leksand.
– När vi var där på isen och väntade på att det skulle ta slut nere i Göteborg var som en evighet. Det hör till saken att Lage Edin kommit fri mot Christer Abris i slutet av matchen, men prickade stolpen.
– Nu vann vi guldet och resan hem från Örnsköldsvik är nu klassik där vi sista biten från Tällberg in till Leksand sitter på öppna bryggarbilar medan många tusen stod och väntade på oss inne i Noret (centrala Leksand)
– Även till guldet 1975 hade vi en ganska tuff resa och det avgjordes först i tredje finalens förlängning av Roland Eriksson.
– Gulden 1973 och 1974 var lite mer förväntade och kanske lite enklare att vinna även om den avgörande matchen 1973 mot Brynäs i Gavlerinken kom att bli lite speciell för mig. Vi vann ju den matchen med 5-4 och jag gjorde matchens två första mål och ”Danne” Söderström matchens tre sista.

Vad gjorde att Leksand kunde hålla en så hög nivå och tillhöra toppen under så många år?
– Vi hade i första hand otroligt bra tränare i Rune Mases och ”Pära” Karlström. Visserligen var vi ett gäng väldigt lovande spelare men styrkan hos oss låg nog i att vi hela tiden ville utveckla och förbättra oss. Vi pratade mycket hockey inte bara utanför isen utan även på isen. Vi kunde stå länge och diskutera om vi skulle stå en halv meter åt ena eller andra hållet på tekningar eller andra små detaljer.
– ”Pära” var ju också en föregångare vad det gällde den taktiska biten. Han kunde säga åt oss att bara spela försvarshockey i första perioden för att sedan slå om till anfallshockey i den andra perioden och överraska motståndarna.
– Vi var ganska bra även åren efter gulden men blev utslagna i semifinalen av Färjestad något år och av Modo ett annat år. Några av kuggarna i laget slutade eller blev proffs och Leksand hittade väl inte riktigt rätt spelare som kunde axla deras mantlar. Samtidigt blev vi det lag som alla ville slå på samma sätt som vi ville vinna över Brynäs under deras mästerskapsår.

Mats Åhlberg och Roland Eriksson satt båda i förhandlingar i Falun med proffsklubben Minnesota North Stars efter guldet 1975. Men Åhlberg tackade nej på grund av sina studier samtidigt som ”Rolle” tog chansen att åka över till NHL.
– Det kändes fel att åka över just då eftersom jag hade ett år kvar på min revisorsutbildning. Jag ville slutföra den och sedan var det heller inte speciellt stora pengar att tjäna i NHL om du jämför med i dag. Skulle jag tjäna ihop bra med pengar på att spela där borta så hade jag fått stanna där i tio år och det kändes inte så aktuellt.

Säsongen 1976/77 svarade du för makalösa 39 mål på 35 matcher. Kan man träna upp ett målsinne?
– Visst kan man träna sig på prickskytte, så är det faktiskt, och på något konstigt vis var jag oftast inblandad då det närmade sig mål. Målskyttet var också något som jag arbetade med under hela min karriär. Ju högre upp du kom och ju bättre målvakterna blev desto mer var jag tvungen att träna på att sätta dit pucken.

Det blev en kort comeback för dig under säsongen 1980/81. Du hade ju bestämt dig för att sluta med hockeyn men ändå lyckades klubben övertala dig. Hur gick det till?
– Leksand hade det tungt den säsongen. Rune Mases, som inte var tränare men väl jobbade med hela sitt hjärta i klubben, ringde mig flera gånger och bad mig att hjälpa till under resten av säsongen. Rune har en sådan enorm respekt hos mig så när han bad mig om en tjänst så kunde jag helt enkelt inte tacka nej.

Foto: Arkiv

Mats Åhlberg blev ett givet inslag i Tre Kronor efter att förbundskaptenen Billy Harris tog ut honom i landslaget säsongen 1971/72 fram till OS 1980 i Lake Placid. Innan dess hade Åhlberg under fyra säsonger spelat 16 B-landskamper och svarat för åtta mål.
– Jag debuterade i Tre Kronor mot Finland i november 1971 i en kedja tillsammans med Inge Hammarström och Lars-Göran Nilsson. Matchen slutade 3-3 och vi tre hade verkligen flyt och svarade för varsitt mål.

Blev du överraskad då Billy Harris tog ut dig till OS i Sapporo samma säsong?
– Jag hade fått visa upp mig för Billy samma höst och visste samtidigt att det fanns en plats öppen i truppen eftersom Ulf Sterner inte fick åka med för att han hade varit proffs i New York Rangers. Så var ju reglerna då.
– Tre Kronor var mer ett permanent landslag under dem här åren och det var inte så enkelt att slå sig in där. Men visst hoppades man att chansen skulle komma och det gjorde den.

Vid OS 1972 slutade Tre Kronor utanför pallen och Åhlberg fick heller inte vara med att vinna varken VM- eller OS-guld. Vid VM 1977 i Wien var det nära. Tre Kronor vann silver och hela svenska folkets hjärta.

Vad var hemligheten med det laget 1977?
– Att jag var lagkapten, skrattar Åhlberg och fortsätter:
– Skämt åsido så var Hans ”Virus” Lindberg förbundskapten. Han gjorde ett riktigt bra jobb och fick ihop oss till en bra grupp. Vi hade inga direkta stjärnor med i laget eftersom både Börje Salming och Anders Hedberg var borta i NHL och spelade. I stället var vi många bra lagspelare som trivdes tillsammans både på och vid sidan av isen. Det här var även den första turneringen som vi hade en psykolog (Dr Åke Fjellström, pappa till tidigare fotbollsspelaren Jens Fjellström, reds anm) med oss vilket kom att betyda väldigt mycket. Även våra fruar var bjudna till ett VM för första gången. Något som var mycket uppskattat bland oss spelare, och något som ”Virus” hade fixat med förbundet.

Kanadas matcher mot bland andra Tre Kronor och Sovjet kom att stundtals likna rena vilda västern. Kent-Erik Andersson fick nästan mjälten krossad, Lars-Erik Ericsson (i dag Ridderström) fick en elak ögonskada, Phil Esposito slogs med skadade ryssar i omklädningsrummet och med Stig Salming i hotellets matsal.
– Vi vann den första matchen mot Kanada (4-2 och Åhlberg svarade för ett av målen, reds anm) och den var väl relativt normal, förutom ett par spearings, ha ha…
– Sedan vann ryssarna över kanadensarna med 11-1 och då tog tålamodet slut hos deras NHL-proffs. Vårt andra möte med Kanada förlorade vi med 7-0, men det var mest bara slagsmål och fula tilltag. Jag själv drabbades faktiskt inte av det fula spelet och det kan ha berott på att jag var lagkapten.

Foto: Arkiv

Mats Åhlberg fick även äran att delta i det första Canada Cup som spelats. En turnering som började med att Tre Kronor vann över USA och spelade oavgjort mot Sovjet. Men förluster mot först Kanada och sedan, mycket överraskande, mot Finland gjorde att svenskarna missade finalen. Dit gick istället Kanada och Tjeckoslovakien. Ur den finalserien gick kanadensarna ut som segrare.
– Det är den laguttagning som jag är mest stolt över för då var ju alla våra NHL-proffs med. Mitt starkaste minne från den turneringen är självklart den ”standing ovation” Börje Salming fick i Toronto innan vår match mot USA. Den ville aldrig ta slut.
– Vi svarade faktiskt för en riktigt bra turnering och om vi bara hade slagit Finland i den sista gruppspelsmatchen hade det varit vi och inte Tjeckoslovakien som ställts mot Kanada i final.

Du avslutade landslagskarriären med spel i Lake Placid OS 1980. Vilka bestående intryck har du av den turneringen?
– Jag hade tackat nej till VM 1979 och hade väl egentligen sagt att min landslagskarriär var över. Men Tommy Sandlin skickade en förfrågan till mig, via assisterande förbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlson, och undrade om jag kunde tänka mig att vara med i OS. Det kunde bli en fin avslutning på landslagskarriären så jag tackade ja och hela den turneringen, som slutade med att vi vann brons, var fantastiskt kul.

I första omgången spelade ni 2-2 mot det USA som senare skulle bli olympiska mästare. Kunde ni då tänka er att det laget skulle vinna hela turneringen?
– Nej, verkligen inte och det var knappt att USA tog poäng mot oss. Deras 2-2-mål kom ganska turligt när det bara var några sekunder kvar av matchen på en lös puck som ramlade in bakom ”Pelle” Lindbergh i målet.

Var det någon gång aktuellt att inleda en karriär som elittränare?
– Leksand frågade mig och Danne Söderström om vi ville ta hand om B-juniorerna. Vi lotsade dem ett par år och sedan fortsatte vi med A-juniorerna i 2-3 år. Det var aldrig aktuellt med seniorlag utan det här var mera som inhopp när Leksands IF ville ha med lite lokalt folk.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Mats Åhlberg har bott granne ute på Åkerö i Leksand med sin vapendragare Dan Söderström fram till för något år sedan då han köpte sig ett mindre hus uppe vid Moskogen. Fast kontakten med Danne Söderström och många andra kompisar från tiden som spelare har han kvar.
– Vi ses ju på matcher, men vi blir ju äldre och en del faller ifrån, säger Åhlberg.
– Det är många som bor kvar i Leksand sedan den tiden så vi stöter på varandra då och då. Det blev bra spelare av nästan allihop som kom till Leksand och många av dom kom med i landslaget. För att du ska lyckas måste du även trivas på platsen och eftersom alla nästan lyckades så tror jag också att killarna trivdes. Jag tror att det kan vara en stor anledning till att man är kvar.

Mats Åhlberg debuterade i Leksand 1966 och slutade femton år senare, 1981. På 437 matcher i elitserien och tidigare allsvenskan svarade han för 546 poäng, alltså ett snitt på 1.25 poäng per match. Dessutom spelade han 164 A-landskamper.

Nisse Nilsson var Mats Åhlbergs idol som liten grabb. Inte nog med att han fick vinna SM-guld tillsammans med honom – under hösten 2009 hissades Åhlbergs tröja till taket i dåvarande Ejendals Arena samtidigt som Nisse Nilssons.