Spjutspetsen i landslagen – Old School Hockey Ingmar Lysén

Ingemar Lysén var med under Leksands första säsong i högsta serien och var förutom landslagsman i hockey även detsamma i spjut. Den tidigare storspelaren har nu avlidit, 92 år gammal. I samband med det väljer vi att reprisera Old School Hockeyn med “spjutspetsen”. 

Ingmar Lysén var med och spelade i Leksand redan under klubbens första säsong i Division 1, 1947/48. Idag är han 86 år och sedan många år pensionerad från jobbet som sotarmästare på orten.

Vi skruvar tillbaka tiden till 1930 och 40-talet och hur det var att växa upp i det lilla samhället vid Siljans utlopp.
— Efter det att man fyllt 15 år var det att jobba som gällde i första hand, berättar Lysén och fortsätter:
— Fram till dess gick jag väl aldrig hem direkt efter skolan. Jag växte upp vid Lugnet (idrottsområdet i Leksand) och var där nästan jämt och hade olika aktiviteter för mig som exempelvis ishockey och Friidrott, men till och mer simhopp borta vid Orsanbadet (Idag; Leksands Strand).
— Jag var faktiskt hyfsad i just simhopp, men jag var även med i juniorlandslaget i spjut. Jag minns väldigt väl när vi var nere vid Bosön-spelen i friidrott på Lidingö. När jag var där gick jag in i simhallen en sväng. Då var det tävlingar i simhopp där inne. Inte verkade dom som tävlade speciellt märkvärdiga på att dyka så jag bad om att få vara med i tävlingen. Det gick bra och jag slutade faktiskt tvåa i den tävlingen.

Inget intresse för simning på orten

Simning och friidrott var tyvärr två sporter som hade svårt att överleva i Leksand. Detta trots att man 1928 hade med Axel Elofs i OS i Antwerpen. Han tävlade i maraton, men fick bryta eftersom dom nyinköpta skorna gav honom skavsår.
— Jag satt med i sim-sektionen ett tag och vi jobbade på att få in Nils Fagerström som ordförande för han var verkligen en kunnig och drivande man. Men, tyvärr, fanns det inget intresse för att ha en stark simklubb på orten, speciellt inte från badmästarens sida.
— Friidrotten i Leksands IF dog så småningom ut den med. I stället började jag tävla för Malung. Brorsan (Göran Lysén) tävlade också, men för Mora.
— Annars låg alla aktivitet förlagd upp vid Lugnet, men givetvis tävlade jag i både friidrott och simhopp runt om i hela Dalarna.

Hur blev det aktuellt att du skulle satsa på just hockeyn?
— Det måste ha varit då jag var runt 14 eller 15 år. Vi var uppe på Siljansvallen, på den där lilla is-plätten som var där vintertid. Första sargen där minns jag så väl. Den var en och en halv decimeter hög och vi tävlade om vem som kunde hoppa över den. Det var inte så enkelt eftersom vi hade sådana skridskor som man spände fast på pjäxorna.
— Det var bara Sternerpojkarna som hade riktiga skridskor och jag minns hur stort det var då vi fick låna dom.

Vann Junior-DM

Den 16:e januari 1938 är ett historiskt datum för Leksands IF. Det var då som klubbens första hockeymatch spelades. Matchen spelades mot Mora och vanns av Leksand med 11-0, efter fyra(!) perioder.
— Då var jag bara sju år och skulle fylla åtta i februari så jag var inte och såg just den matchen. Det var först 1947 som jag fick min första framgång med hockeyn. Det var med juniorlaget. Vi vann det första Junior-DM som arrangerats av Dalarna. Brage hade vunnit den första matchen nere i Borlänge med 4-3, men vi vann returen på hemmaplan med hela 7-0.
— Jag växte alltså upp vid Lugnet-området. Av killarna som kom att spela hockey var det främst (Björn) ”Lollo” och Åke Lassas som jag umgicks med. Det fanns en trevägskorsning precis vid Lassasgården där vi brukade spela landhockey. Dessutom fanns det en gatu-lampa just där.
– Där spelade vi nästan varje kväll vintertid och jag tror att alla postlådorna på hade bucklor efter våra puckar och bollar, säger Ingmar Lysén med ett skratt.

Hur kunde en kväll se ut vid Avandet (En liten vik vid Dalälven under nya bron) vintertid?
— Vi kallade det för ”Havandet”. När jag kom tid efter skolan kunde det ligga minst hundra cyklar där och det var minst lika många ungar ute på isen och spelade ishockey eller bara åkte skridskor.
— Det var en fantastiskt kul tid och jag skulle nog säga att det var där ute som hockeyn startade i Leksand. Ofta tränade hockeylaget där eftersom det frös till tidigare där än uppe på Lugnet.
— Jag minns en kille, ”Kirre” Kindahl. Han var ofta ute på ”Havandet” och försökte spela bandy. Vi andra grabbar tyckte att den där sporten var larvig, vilket han fick höra ha ha…

Debuterade i A-laget som 15-åring

Säsongen 1946/47 var det dags för den 15-åriga Ingmar Lysén att debutera i Leksands A-lag. Leksand vann Division 2 den säsongen före Hofors och Krylbo.
— Den säsongen, eller om det var säsongen innan, hade jag även spelat med Skinnars från Malung genom att jag jobbade som sotare där med min pappa ”Manne”. Det var även tack vare sotaryrket som jag flyttade till Gävle säsongen därpå och jobbade. Vi var runt och sotade i nästan hela Gästrikland och Dalarna.
— I Gävle bodde jag hos en kusin till mig och han ordnade så att jag fick spela med Gefle IF den säsongen. Gävle Godtemplare var störst i stan då. Klubbar som Brynäs var ingenting då. Vi hade ett bra lag i Gefle där bland andra Gunnar ”Nilas” Brundin var med. Vi slog faktiskt Godtemplarna i DM-finalen den säsongen, så jag har även ett DM-tecken från Gästrikland här hemma.
— Åren innan Gefle spelade vi mot kanadensiska krigare som låg stationerade i Falun. Ingen av kanadensarna var speciellt bra på hockey, men dom kunde något vi inte kunde, att skjuta höga puckar. Vi fick knappt upp pucken över isen i början, men kanadensarna kunde ibland till och med få upp pucken över belysningen. Det här imponerade på oss.

Leksands IF 1953/1954. Arkivbild.

Säsongen 1948/49 debuterar Leksands IF i högsta serien. Leksand vinner premiärmatchen mot Matteuspojkarna med 8-5, men laget var inte redo för högsta serien och sejouren blir bara ettårig.
— Det var förhållandevis mycket folk på våra matcher, men det fanns då ingen läktare kring banan uppe på Siljansvallen. Folk stod ofta och såg matcherna uppifrån någon snödriva. Då låg is-plätten där gamla fotbollsplanen låg. Idag är det parkering för Tegera Arena. Mitt starkaste minne från den säsongen är annars alla bortamatcher vi hade i Stockholm, vilket inte var så vanligt för oss här uppifrån Leksand vid den tiden.
— Jag var tionde man, som det hette då eftersom vi bara var elva utespelare då. Vi kunde ibland skälla på ”Stickan” Påvels för han spelade fem minuter i sträck utan att byta ha ha…
— När jag spelade fick jag oftast spel i en kedja med ”Lollo” Lassas och Gunnar Jönses. Det hände också att jag spelade någon match med (Ingemar) Brandström från Djura.

Lassas gillade inte att byta

Åke Lassas sägs allmänt vara den enskilt viktigaste spelaren och personen för Leksands IF tillsammans med tidigare ordföranden Gösta Mårtas. Lassas var inte heller den spelare som gillade att byta så ofta. I ställer för att byta kunde han skifta plats från att varit forward till backplatsen för att få vila upp sig lite.

Ingmar, du växte upp med Åke Lassas och ni spelade tillsammans under nästan hela din karriär, vad har han egentligen betytt för Leksands IF?
— Precis som du berättar så kunde han spela hela matcher utan att byta. Främst då som back. Först spelade Åke med Anders Brisell och sedan Nisse Holfve innan det blev han och Vilgot Larsson som kom att spela ihop.
— När vi hade tappat pucken kunde han blixtsnabbt vinna tillbaka den. När man jobbade hem kunde man möta Åke på väg i andra färdriktningen i full fart med att anfalla.

Åke Lassas. Arkivbild

Samtidigt var det ingen mening att följa med upp eftersom alla visste att Åke helst själv ville avgöra, skrattar Ingmar Lysén som spelade i Leksand fram till och med 1961.
— Min bästa säsong var nog 1958/59 då vi gick till seriefinal mot Djurgården här hemma på Siljansvallen. Just den matchen minns jag väldigt väl. Min bror Göran kunde inte vara med eftersom han var skadad. Det var enormt med folk. Det sägs att det var närmare 12000 (11870) betalande åskådare. Sedan satt det väl ett par tusen människor i träd, lycktstolpar, strålkastare och på olika tak runtomkring.
— Vi hade omklädningsrummen uppe vi fotbollsplanen då. När vi skulle gå fram till isen kom vi knappt fram för allt folk. I periodpauserna fick vi sitta i provisoriska baracker vid själva rinken så vi inte behövde gå tillbaka till omklädningsrummen. Dessutom hade man byggt en provisorisk läktare på södra sidan av rinken som knakade till och höll på att ge vika under matchen. Då var det nära till panik hos publiken. Men det här var ingenting som vi spelare märkte av utan fick höra om efteråt. Djurgården vann matchen med 3-1 och blev svenska mästare.
— Första mötet med Djurgården i Stockholm minns jag också väldigt väl. Jag kom fri med deras målvakt (Yngve Johansson), men då slår Lasse Björn en klubba i nacken på mig. Jag stöp i isen och gjorde mig riktigt illa i ansiktet. Lasse var känd som en buse i rinken, men jag var nog inte heller känd som den snällaste spelaren. Trots att vi gjorde en bra match förlorade vi med 11-2.

Arkivbild.

Det är nio år mellan dig och din bror Göran, hur mycket ”nytta” hade ni av varandra som idrottsbröder?
— Han skulle som barn kopiera allt det jag gjorde, säger Ingmar Lysén med ett kärleksfullt skratt och fortsätter:
— Bland annat lånade han mitt spjut och kastade trots att han inte fick det. Även Göran blev så småningom en väldigt duktig spjutkastare.
— Inför VM 1961 i ishockey var han aktuell för spel och ställde upp i en match med Tre Kronor fast han var sjuk. Det gick inte så bra för Göran och efter matchen gick tränaren Ed Riegel ganska hårt åt honom. Han blev aldrig riktigt sig lik som hockeyspelare efter det där. Annars var Göran en väldigt skicklig och duktig hockeyspelare.

Göran Lysén. Arkivbild

Varför valde du sedan spela med Norrby (Borås HC) efter din tid i Leksand?
— ”Nisse” Lassas gifte sig med en tjej från Borås och flyttade dit ner. Han började spela hockey och jobba inom Norrby IF. Han frågade om jag ville komma dit ner som spelande tränare. Även ”Lollo” Lassas skulle med dit ner.
— ”Lollo” jobbade som vulkare i Borås och jag på Ryakonst där jag sålde innehållet till ryamattor. Hockeyn gick bra den säsongen och vi lyckades hålla oss kvar i Division 2.

Hur lyckade du senare få Åke Lassas att skriva på för Orsa?
— Det var inte min förtjänst. Jag blev väldigt förvånad när någon från Orsas styrelse ringde mig och sa att jag skulle ha med mig Åke till träningarna eftersom han skulle spela med oss. Nu hade Åke en väldig otur eftersom han fick en puck på munnen och var borta under en längre tid.
— Vi hade ändå ett väldigt bra lag med bland andra Olle Goop. ”Daggen” Olsson och Nils Carlsson.

Nära två lag i högstaserien från Leksand

Säsongen 1967/68 var Leksand nära att få upp två lag i allsvenskan då Häradsbyggden kvalade upp till högsta serien mot lag som Sandåkern, Hammarby och Skellefteå. ”Byggda”, med Ingmar Lysén som tränare för laget, slutade sist i kvalet.
— Vi hade ett fantastiskt bra lag med brorsan, Janne Kock (Bengt) ”Fisken” Ohlson, Sören ”Pille” Bertilsson, Göran Winge (pappa till elitdomaren Daniel Winge), Vilgot Larsson, Lennart Lange, ”Bornis” (Bengt Bornström) och Lars-Erik Jakobsson.
— Vi var inte tillräckligt bra för att gå upp i allsvenskan och det fanns inte heller några pengar i klubben. ”Byggda” hade egentligen inte råd att åka upp till den sista kvalmatchen som var i Skellefteå. Då gick Leksands styrelse in med 5000 kronor som vi slapp att betala tillbaka eftersom folket i Leksands IF ville att vi skulle göra bra ifrån oss mot just Skellefteå.

Ingmar Lysén. Arkivbild

Ingmar Lysén spelade bara två landskamper. Det var mot Finland i Helsingfors och Tammerfors. Sverige vann den första matchen med 5-0 och den andra med 6-4. I den senare av matcherna svarade han för två av målen.
— Egentligen var vi ett B-landslag med spelare från enbart Norrland. Jag spelade i en kedja med ”Lollo” Lassas och Karl-Erik Djusberg från Gävle.
— Målen? Jag var ju center och med i laget för att göra mål så jag gjorde vad jag var där för. Det här var mina enda två matcher i Tre Kronor och bra var kanske det ha ha…

Var det aldrig aktuellt för ytterligare spel i landslaget?
— Under någon säsong led Tre Kronor centerbrist. Då gick (Per-Agne) ”Pära” Karlström ut i tidningarna och sa att man borde satsa på mig, men det blev inget mer med det, avslutar Ingmar Lysén som fortfarande bor kvar i centrala Leksand.

Ingemar Lysén idag. Foto: Tanja Lysén

Avslutningsvis några ord från Göran Lysén om sin storebror:
— Ingmar är en toppen-bror. Alla har inte möjligheten att ha en bror som kan berätta för dig hur det går till i idrottslivet. Det var främst inom spjutkastningen och ishockeyn som jag ville bli lika bra som honom. I friidrotten hade jag som mål att slå hans längsta kast, vilket jag tillslut gjorde. Det stämmer också det Ingmar berättar, att jag tog hans spjut och gick ut och kastade då han inte var hemma ha ha…

Ingemar Lysén blev 92 år gammal.

TV: John Klingberg om skadan och framtiden