Nichlas Falk.Foto: Bildbyrån

Han gjorde 751 elitseriematcher i Djurgårdens tröja – flesta av alla i klubbens historia – och var dessutom med om att ta VM-guld med Tre Kronor 1998. I kväll hyllas ikonen Nichlas Falk på Hovet. För Old School Hockey berättar han om den långa karriären – och hur han faktiskt nobbade möjligheten att spela för New York Rangers i NHL.

Det är en stor dag för Nichlas Falk i dag. Efter en tuff inledning på säsongen som assisterande tränare med allsvenskan jumbon Södertälje SK – som han numera är huvudtränare för efter att klubben sparkat Mats Waltin – får han chansen att skingra tankarna och fokusera på något positivt.

I kväll hissas nämligen hans tröja 16 upp i taket på Hovet i en ceremoni inför mötet med Färjestad. Där gör han legendarer som Rolle StoltzSven TumbaCharles BerglundLasse BjörnJens ÖhlingHåkan SödergrenMikael Johansson och Thomas Eriksson sällskap.
– Det är med en oerhörd stolthet och ödmjukhet jag kommer gå ut på isen för att tillsammans med min familj få se min tröja hissas i taket. Att få det som tack från föreningen jag representerade under min hela elitseriekarriär känns väldigt, väldigt gott i hjärtat, säger Falk till hockeysverige.se.

För att hedra Falk, en av Huddinges och Djurgårdens största spelare genom alla tider, repriserar vi Ronnie Rönnkvists Old School Hockey-intervju med 46-åringen. Det är lätt att man tror att denne kultspelare började sin hockeybana i Björkängshallen eftersom han debuterade i Huddinges A-lag redan 1988 och spelade där till och med 1995. Men det var faktiskt hos en annan söderklubb som Falk ställde ner sina skridskor första gången.
– Jag är uppväxt i Vårberg och min pappa tränade ett lag i IFK Stockholm. Även min storebror spelade hockey där så jag hängde även med honom och har nog spelat hockey så länge jag har kunnat gå. Det var ganska naturligt att jag skulle bli hockeyspelare kan man väl säga.
– Att det så småningom blev Huddinge berodde att Uffe Johansson, som då hade Huddinges 71:or, ringde min pappa för att låna några spelare till en sportlovsturnering. Efter det så blev jag kvar i laget.

Nichlas Falk i Huddinge.

Hur reagerade du när Lennart Wiman ringde och sa att nu, Nichlas, ska du få chansen i A-laget?
– Det var kul så klart. Jag hade varit iväg en sväng till AIK och spelat, men ”Matte” Weiderståhl, värvade mig tillbaka till Huddinges A-juniorlag. Redan då fick jag vara med och träna en del med A-laget och det flöt på ganska bra redan från början. Det var ju i Huddinge som dom killarna jag följt i Björkängshallen och hade som förebilder hade spelat. Jag tänker då på bland andra ”Lill-Kenta” Johansson och Ola Andersson. Nu fick även jag med där och det var ett stort steg.

Du fick lite av ett genombrott redan under din första hela säsong i A-laget.
– Jo, så kan man säga att det var, men mycket berodde det på att jag spelade i en kedja med Stefan Jonasson och ”Rolle” Nyman. Vi tre fungerade väldigt bra tillsammans.

Säsongen 1992/93 blir en minnesvärd säsong för Huddinge. Ingvar ”Putte” Carlsson hade tagit över som tränare efter John Peterson. Till sin hjälp hade han Lennart Wiman. Huddinge går till allsvenskt spel efter jul och så småningom till en så kallad allsvensk final mot elitserielaget Västra Frölunda.
– Vi hade ett ruggigt bra lag med allsvenska mått mätt. Stefan ”Myran” Gustavsson, Pelle Eklund, Janne Mertzig och så vidare. Alla blev ju bra elitseriespelare något år senare.
– ”Putte” Carlsson visste exakt hur han skulle få ihop laget och vad som krävdes av oss killar om vi skulle lyckas. Han var ju väldigt noggrann i allt han gjorde och kom till Huddinge från Djurgården via ett kort stopp i Schweiz där han tränade Kloten. I Djurgården hade han varit med och vunnit tre raka SM-guld mellan åren 1989 och 1991.
– Med sig från Djurgården tog han ett helt nytt spelsystem som egentligen Lasse Falk hade knåpat ihop. Man kan säga att vi spelade ett slags 1-3-1-spel anpassat till vårt spelarmaterial med halvbackar och så vidare.
– Det här systemet var väldigt framgångsrikt och lagen i division 1 hade väldigt svårt att bemöta det.


På golfbanan med Hardy Nilsson och Daniel Alfredsson. Foto: Bildbyrån

”LUFTEN GICK UR OSS”

Huddinge överraskade många lag i allsvenskan och såg till att vara Stockholms näst bästa lag efter Djurgården då man i sluttabellen hamnade på andra plats medan AIK slutade fyra. Andraplatsen betydde också att Huddinge gick till en ren final om en plats i elitserien. För motståndet där stod Västra Frölunda tränat av Leffe Boork.

Arkivfoto

Första matchen spelades på ett halvfullt (5 568 åskådare) Scandinavium och vanns ganska enkelt av göteborgarna med 6-2 trots att Pelle Eklund gav Huddinge ledningen med 2-1 i början av andra perioden. Returmötet inför drygt 3 000 åskådare på Johanneshovs Isstadion blev inte heller någon upplyftande historia för Huddinge som förlorade med 5-2. Tredje matchen blev en ren defilering för Frölunda som vann med klara 4-0 och var klara för elitseriespel.
– Visst gick luften lite ur oss efter första finalmatchen, men vi hade ganska mycket otur som fick alla tre centrarna olyckligt skadade. Det var förutom jag även ”Lill-Kenta” Johansson och Peter Wallén som blev skadade.
– Sen ska vi självklart komma ihåg att vi mötte ett väldigt bra lag med flera landslagsmän i truppen. Vi ska ändå inte skylla på något annat än att vi inte var lika bra som Frölunda i den här finalserien.

Säsongen 1994/95 kliver du i lagkaptensrollen hos Huddinge, hur var det att leda det här stjärnspäckade gänget?
– Jag var bara kapten ett år i Huddinge. Som person har jag alltid varit en som försökt ta ansvar för gruppen. Jag ställde ganska höga krav på mina medspelare. Sen tycker jag att man ska få höra när man inte gör sitt bästa för laget likväl som man ska få beröm när man gör det bra.

Bottnar det i att du alltid ställt höga krav på dig själv?
– Jag var ju även lagkapten i Djurgården under en säsong. Det tuffaste var oftast när man själv kände att man inte presterade sitt bästa och att då gå ut och ställa höga krav på mina medspelare.
– Nu hade jag ju ”Putte” Carlsson som tränare och framförallt väldigt många bra medspelare i Huddinge. Trots allt gjorde det tillsammans med mitt sätt att vara på och vid sidan av isen att jag tog mig till elitserien och Tre Kronor där jag vann både SM och VM-guld.

Upplevde du själv att draget kring Huddinge Hockey och närheten till elitserien var som störst under 1990-talet?
 Så var det nog. Huddinge hade varit nära elitserien några år tidigare (1985/86) då man föll mot Skellefteå i den allsvenska finalen.
– Sen hände det mycket då ”Putte” Carlsson kom till Huddinge. Han fick ju även med sig många bra spelare till laget. Hade det varit 14 lag i elitserien dom här åren så hade Huddinge varit ett av lagen. Det var flera säsonger som vi var näst bästa lag i Stockholm då vi bland annat piskade AIK i flera matcher.

Vem är det som hörts mest i Huddinges omklädningsrum under dina år i klubben?
– Danne Svahn var en som kunde ryta i när det behövdes. Annars var det oftast materialförvaltaren Björne Lindström (pappa till Sanny Lindström) som fick höra det mesta gnället, skrattar Nichlas Falk.


Foto: Bildbyrån

TOG REVANSCH EFTER FIASKOT MOT HV71

Efter säsongen 1994/95 lämnar Nichlas Falk för spel i elitserien i Djurgården.
– Jag har varit djurgårdare sedan ”Lill-Kenta” Johansson spelade där. Djurgården ruggigt bra på den här tiden och hade, som sagt var, vunnit tre SM-guld mellan 1989 och 1991. Dessutom hade jag många polare som spelade där.
– Jag fick erbjudande från Västerås, Luleå och någon klubb ytterligare, men när Djurgården hörde av sig fanns det längre ingen tvekan. ”Challe” Berglund hade blivit proffs samtidigt som Djurgården inte gav ett par av centrarna nytt kontrakt. Det var så jag fick chansen att spela där.

Hur var steget att ta från omklädningsrummet i Björkängshallen till det lyxigare Globen?
– Jättestort! Organisation, spelare … Egentligen var nästan allt nytt och mycket proffsigare då man kom till Djurgården. Det märktes att Djurgården var en väldigt stor organisation.

Och Tommy Boustedt blev din coach första säsongen.
– Det var Tommy som värvade mig till Djurgården och han tränade laget då tillsammans med Stephan ”Lillis” Lund.

Foto: Bildbyrån

Hur minns du första elitseriematchen?
– HV71 borta och vi vann med 5-2.
– Året innan hade Djurgården vunnit elitserien och HV71 tagit sig till slutspel i sista omgången. I kvartsfinalen slog HV71 ut Djurgården och gick sedan och vann SM-guld.
– Jag minns att Tommy Boustedt hela tiden fram till premiärmatchen gick och hetsade oss och sa ”Nu grabbar börjar det och nu jäklar ska vi ta revansch på HV71″ och det fick vi ju.

Du är med och vinner SM-guld med Djurgården både 2000 och 2001, vad gjorde er så starka under just den här perioden?
– Samma sak där som då vi tog oss till den allsvenskan finalen med Huddinge, det vill säga att vi hade en otroligt bra trupp dom åren. Sedan kom både Hardy Nilsson och Mats Waltin dit som tränare och införde det som kom att kallas för torpedhockey.
– Vi hade mer centrar än normalt då i Djurgården vilket gjorde att Hardy och Matte skapade ett spelsystem där vi hade en back, två centrar och två forwards. Det här blev ett ruggigt offensivt spelsystem. Dessutom tog man bort redline offside samtidigt och det här var vi väldigt bra på att utnyttja.

Just att utnyttja den sistnämnda regeländringen var väl en stor anledningarna till Djurgårdens framgångar?
– Absolut. I och med att centrarna spelade som vi gjorde i egen zon så kunde en av forwards ligga högt upp i banan och fiska. Det här blev väldigt svårt för våra motståndare att bemöta.


Foto: Bildbyrån

NOBBADE NEW YORK RANGERS

Nichlas Falk har spelat seniorhockey endast för Huddinge och Djurgården, men det har inte saknats chanser att åka utomlands för att spela.
– Ett år hade jag hade en förfrågan om att åka över till New York och spela för Rangers. Jag hade min landslagsplats att försvara här hemma i Sverige samtidigt som vi hade fått våra tvillingar då vilket gjorde att det inte var rätt läge att åka över dit och kanske börja åka runt i farmarligorna. Hade jag var 18, 19 eller 20 år hade saken antagligen varit annorlunda, men då var jag 28 år.
– Sedan hade jag chansen att åka till Tyskland och några andra länder för att spela, men jag har hela tiden varit nöjd med att spela här hemma.
– Däremot vill jag uppmuntra alla i dag att ta chansen när man är ung att testa på att exempelvis spela hockey eller jobba med något annat utomlands en tid om man får chansen.

Hur nära följde du Huddinge Hockey under dina år i Djurgården?
– I början var det ganska mycket faktiskt eftersom jag varit kapten det sista året i klubben och verkligen ville följa hur det gick för laget. Allt eftersom ebbade det där ut då det kom in mer och mer nya killar i laget som jag inte kände medan mina gamla lagkamrater slutade.

Nichlas Falk var en flitig gäst i Tre Kronor, men innan vi ger oss i kast med den resan så kan vi inte förbigå Junior-VM i Kanada 1991 dit förbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlson hade tagit med honom.
– Fy fan vad dåliga vi var i den turneringen, skrattar Nichlas Falk och fortsätter:
– Vi var helt enkelt för dåliga som lag i den turneringen. Mats Sundin hade redan då flyttat till NHL och spelade för Québec Nordiques så han kom inte loss. Väl i Kanada piskade vi tjeckerna, Schweiz och Norge, men resten av matcherna förlorade vi och slutade först på en sjätteplats.

Debuten i Tre Kronor?
– Den var roligare. Karjala Cup i november 1996. Vi mötte Tjeckien i Helsingfors och vann med 3-1. Jag fick till och med göra mål i min debut.

Nichlas Falk svarade för 3-1-målet framspelad av Luleåbacken Roger Åkerström. Sverige kom tvåa i turneringen efter Finland.
– Kent Forsberg och Tommy Tomth var förbundskaptener vid den här tiden. Tommy hade jag haft redan tidigare då han var förbundskapten för det som då hette Vikingarna, alltså B-landslaget.
– Den säsongen var för mig personligen väldigt bra och jag kom med till VM i Finland senare den säsongen. Där blev det till slut silver.
– Det året spelade jag mest med Micke Nylander i landslaget, men vi hade ofta olika spelare med oss på den andra kanten.

Av dina fyra VM-turneringar är väl guldet 1998 höjdpunkten?
– Absolut, det var något jättehäftigt.

Vad tog er till guldet i den turneringen?
– Vi hade ett fantastiskt lag. Nästa alla våra bästa NHL-spelare kom hem och spelade. Mats Sundin, Peter Forsberg, Fredrik Modin, Niklas Sundström…
– Det var egentligen bara Nicklas Lidström av våra allra största just då som inte var med. Vi förlorade inte en match och det var en obeskrivlig stämning i laget under hela turneringen. Vi kunde bara inte förlora.

Kunde ni ens drömma om att Johan Tornbergs 1–0-mål i mitten av tredje perioden i första finalmatchen mot Finland skulle bli guldmålet?
– Nej, det kunde väl ingen tro. Det var ju någon lös handledare som han bara kastade i väg haha…

Johan Tornberg till Old School Hockey om det numera klassiska målet:
– Det var mitt i ett byte. När jag åker över rödlinjen ser jag att pucken går ner i sarghörnan. Eftersom det var just mitt i ett byte tappar den finska spelaren markeringen på mig. När så Niklas Sundström och Patric Kjellberg gräver fram pucken och får bak den till mig tänker jag bara att jag måste få den på mål. Jag fattade aldrig vad som hände utan vände hem och den enda tanke jag hade var att nu är det dags att försvara sig igen. När jag väl förstod att det var mål var jag nog mest chockad.

Hur var festen den kvällen?
– Helt galen. Vi var på ett ställe nära hotellet och där firade vi i laget tillsammans med en del journalister och lite annat folk. Ett riktigt sjöslag, men det var vi värd, avslutar Nichlas Falk.


Foto: Ronnie Rönnkvist