• Publicerat 1 december, 2017
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
Linus Johansson.Foto: Bildbyrån/Andreas L Eriksson

Det var den bästa 25-årspresenten han kunde få. På födelsedagen gjorde Linus Johansson comeback efter sitt diabetesbesked. En comeback som kanske aldrig hade blivit av om det inte vore för stödet från storebror Joel.
– Utan honom hade jag nog inte lirat i dag. Då hade det här tagit jäkligt mycket längre tid, säger Linus Johansson till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det blev bara sju matchers frånvaro till sist. När Linus Johansson fick beskedet om att han hade drabbats av diabetes typ 1 under landslagsuppehållet i månadsskiftet fanns det farhågor att han skulle missa hela säsongen. Men på torsdagen – sin 25-årsdag till ära – gjorde han comeback för sitt Djurgården när Örebro besegrades med 3–1 på Hovet.
– Man har alltid i bakhuvudet att man inte vet hur det kommer att gå och det kan spöka lite i huvudet. Men jag har tränat bra och hårt sista veckan och blodsockret är jättemycket bättre när jag tränar.
– Nu fanns det inte så mycket mer jag kunde göra eftersom blocksockret legat så bra ett tag och då kände jag att jag lika gärna kunde spela. Och det gick bra, säger Linus Johansson till hockeysverige.se.

”ANTAGLIGEN HA BÄTTRE ENERGI ÄN ALLA SOM INTE HAR DIABETES”

Frågar man Linus Johansson finns det en anledning till att det har gått så bra som det har gjort. Hans två år äldre bror Joel har levt och spelat hockey med diabetes under ett par år. Att sjukdomen fanns i familjen blev en slags trygghet.
– Han fick det i 25-årsåldern han också och det har gått bra för honom. Jag har ringt honom jättemycket så han är nog lite småless på mina samtal, skrattar han innan han hyllar broderns betydelse efter sjukdomsbeskedet.
– Ja, herregud. Utan honom hade jag nog inte lirat i dag. Då hade det här tagit jäkligt mycket längre tid. Det är jag säker på.


Joel Johansson. Foto: All Over Press/Imago Sport

Sjukdomen har givetvis förändrat Linus Johanssons liv en del. Men han tror i slutändan att det faktiskt kan göra honom till en bättre hockeyspelare. Allt förutsatt att han klarar av att hålla disciplinen som krävs.
– Så länge jag kan hålla mitt humör i schack och jag inte blir så less på att ha struktur kan det nog stärka mig. Rutin är bra, men det är ju bland det vidrigaste som finns också. Man blir nästan less på sig själv, man kan dra på sig en ögonbindel och göra samma sak hela tiden. Men jag kommer inte att falla på att vara trött för att inte ha ätit tillräckligt eller att jag har för högt eller lågt blodsocker, utan jag kommer ha bra värde och antagligen ha bättre energi än alla som inte har diabetes.

”ETT TABU ATT SNACKA OM DET”

Är du en vanemänniska?
– Jag gör ju lite samma saker, men försöker också skita i det bara för att jag tycker det är långtråkigt. Men nu har jag ingen möjlighet att skita i det för nu är jag fast (skratt).

Är det något du måste äta extra av?
– Man behöver långsamma kolhydrater som går ut över hela dagen efter lunchen. Något som gör att jag inte behöver trycka i mig en massa socker hela tiden för att ligga rätt.

Att Linus Johansson talar så öppet om sin sjukdom är för att han vill visa, både med sitt spel på isen och i sitt agerande utanför, att diabetes inte behöver vara ett hinder. Han tycker att det behövs fler förebilder.
– Även om det är en folksjukdom så hörde man ingenting om någon ens på Diabetesgalan. Det är som det är tabu att snacka om det. Det finns barn i 10-12-årsåldern som har coacher som tror att karriären är slut för dem, säger han.
– Jag tycker det är viktigt att ha någon att kolla på så att man vet att det går. För utan min bror eller Emil Molin i Modo så hade jag trott att det hade varit kört helt och hållet. Det viktigaste är att ha exempel på det.