Hans Tvilling framför sitt välfyllda prisskåp.Foto: Ronnie Rönnkvist och arkiv

Han var en av 50-talets giganter och följer fortfarande Djurgården med stort intresse. Hans Tvilling har hunnit fylla 89 år och nedan tar han er med genom hans karriär i veckans avsnitt av Old School Hockey.

Vi ska nu resa hem till Hans Tvilling (Tidigare: Andersson) boende i Traneberg i Stockholm. Hans Tvilling var tillsammans med sin tvillingbror Stig två av Djurgårdens och Tre Kronors största spelare under 1950-talet. Just Traneberg där han och hans bror växte upp fostrade många av dåtidens stora hockeyspelare. Nästintill ett helt landslag växte upp just i dom här kvarteren. Den 15:e juli fyller denne hockey och fotbollskrigare 90 år.

Hans, du är född 1928, sex år efter det att spelet om SM-titlar i ishockey hade börjat i Sverige. Varför tror du att hockeyn rotade sig som sport just i Stockholm vid den här tiden, det var inte direkt givet att det skulle finnas is under vinterhalvåret i stan direkt?
— Nej du, i den här stan kan du aldrig vara säker på om det blir vinter varje år. Men det var väl så att vi hade tidigt några konstfrusna banor i Stockholm som på Stadion och även inne i Lindarängen (Sveriges första ishall för ishockey, en gammal flyghangar som ligger i Värtahamnen, Stockholm) till skillnad på hur det var ute i landet.
— Jag minns då vi till exempel var i Grums och spelade så kunde man avgöra på termometern om vi skulle vinna eller inte. Dom hade inte konstfruset och var det plusgrader kunde det hända att vi fick springa i lera och spela ishockey mot varandra. Oftast vann Grums den gyttjebrottningen, men var det kallt och bra is då van oftast vi i Djurgården med åtta-nio baljor.

Bröderna Tvilling. Arkivbild

Hur kom du och din bror Stig Tvilling i kontakt med ishockeyn första gången?
— Vi började spela för Westermalms IF som höll till uppe på Östermalms IP eller på ”Krillan” (Kristinebergs IP). Det var inte bara jag och brorsan utan även Carl-Erik ”Cacka” Andersson (15 A-landskamper) och Bertz Zetterberg (32 A-landskamper) som växte upp nära oss i Traneberg var med och spelade där.

Varför just Westermalms IF?
— Jag har för mig att det var en lagledare från Westermalms IF som bodde alldeles i närheten av oss i Traneberg som tog med oss till träningen och på den vägen var det.

Du är uppväxt i västra Stockholm där killar som Bertz Zetterberg, ”Cacka” Andersson, Rolf ”Mackan” Pettersson, Lasse Björn, Hans ”Tjalle” Mild med flera också började sina hockeykarriärer. Hur mycket kontakt hade du med dom grabbarna i unga år?
— Lasse bodde i huset bakom mig i ”Tranan”, men vi alla hade mycket kontakt med varandra. Alla bodde nära Tranebergs IP så vi var självklart alla tillsammans nere och spelade boll eller lirade hockey. Ni vet på den tiden så var man bara 10-12 stycken i ett lag och vi var väl ungefär så många vilket gjorde att vi kunde bilda ett kvarterslag där.
— ”Hasse” Mild var aldrig med oss för han bodde borta i Kristineberg, men vilken fin kille det var och en underbar idrottare.

Lasse Björn med fru. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur blev det aktuellt för spel i Djurgården?
— Det var faktiskt nära att jag och ”Stickan” (Tvilling) hade blivit antingen AIK:are eller Hammarbyare. Det var en kamrer Herbert Edberg vid Folksam, vilket låg på Kungsgatan 5 vid den här tiden, som hade fått höra att vi var på väg att börja spela i AIK i första hand. Han tillät inte oss att börja där utan slet hårt för att göra oss till Djurgårdare. Det är väl något varken jag eller min bror någonsin ångrat.

Gick du över dit som fotbollsspelare samtidigt?
— Jo det stämmer och i fotboll gjorde jag väl tio år för Djurgården och 42 mål. Det var faktiskt tal om att jag och ”Stickan” skulle bli proffs i Torino. Det slogs upp stort i tidningarna då men tyvärr blev det aldrig något av med det.

Fick du och brorsan spela ihop i samma kedja redan från början i Djurgården hockey?
— Ja, det fick vi. Jag var högerskytt och ”Stickan” vänsterskytt. I början hade vi med oss Yngve Carlsson på en kant. Vi tre spelade även ihop i landslaget under många år.

Arkivbild

Var ni relativt lika som spelare du och Stig eller vad skilde er åt på isen?
— Vi var väl relativt lika trots allt. Jag och ”Stickan” blev kända för att introducera fiskliret i hockeyn. Det innebar att vi helt enkelt tog pucken och åkte runt och passade varandra i stället för att gå på mål när vi ledde eller hade en utvisning emot oss, allt för att tiden skulle gå.

Du vann SM-guld 1950, 1954, 1955 och 1958. Vad gjorde att just Djurgården kunde dominera svensk ishockey som dom gjorde vid den här tiden?
— Det är en väldigt svår fråga som jag faktiskt inte har något bra svar på. Djurgården värvade inte direkt dom bästa spelarna i stan utan det handlade ofta om att det kom fram många unga nya talanger i klubben hela tiden. Sedan fick vi behålla ungefär samma lag under många år så vi lärde känna varandra och hade lattjo ihop.

Hur mycket umgicks ni Djurgårdskillar utanför själva hockeyn?
— Vi som bodde kring ”Tranan” som ”Cacka” Andersson, Lasse Björn, ”Bingen” Larsson, Bertz Zetterberg och en målvakt som hette Rune Nilsson åkte ofta tillsammans hem från Stadion. Efter att vi kommit hem och käkat träffades vi nere på Stora Mossen eller på Tranebergs IP och fortsatte lira mera på skoj. Även ”Mackan” Pettersson som var Hammarbyare var med då och då, så visst höll vi ihop mycket även vid sidan av ishockeyn och fotbollen.
— Lasse och hans fru Greta är några som jag fortfarande träffar då och då. Två underbara människor som jag och min Sigrid håller kontakten med, säger Hans Tvilling med ett leende samtidigt som hon kommer in och hälsar.

Vilka var de drivande killarna i omklädningsrummet under dina år i Djurgården?
— Sven Tumba höll ju låda mest jämt. Han kunde inte sitta still en minut ens (skratt). Han var uppe och flög och hade hela tiden nya projekt på gång. Det var alltid nya roliga historier från Tumba som vi kunde skratta åt. Han jobbade som fönsterputsare ett tag och då han skulle gå in och ta betalt efter utfört jobb så kom solen fram. Då var det bara att gå ut och göra om jobbet. Han var en härlig kille och en riktig eldsjäl.
— ”Rolle” Stoltz hade jämt roliga kommentarer liksom Lasse Björn. Jargongen var både hjärtlig men även rå ibland och vi hade fantastiskt kul tillsammans.

Rolle Stoltz. Arkivbild

Hur kunde träningarna se ut i mitten av 1950-talet?
— Jag minns att vi 1955 hade en kille som hette Frank Zo som tränare i fotbollen. Han lät oss springa runt halva Stockholm, bland annat ner till stadshuset. Vi killar fattade inte vad det skulle vara bra för.
— I hockeyn hade vi Arne Strömberg i både Djurgården och landslaget och han körde väldigt hårt med oss med den tidens mått mätt. Det var väl inte speciellt många uppspelsövningar fem mot fem direkt som det är idag.
— Jag minns väldigt väl då jag, Tumba och ”Stickan” kom direkt från en VM-turnering till ett fotbolls läger i Holland. Då sa Frank Zo till oss att stå där borta och leka med en boll eftersom vi antagligen hade så dålig kondition. Så höga tankar hade man om oss hockeykillar trots att vi kom direkt från ett VM.

Mycket handlade om Stockholmsklubbar som Göta, Hammarby, AIK, Karlberg, Djurgården, Traneberg, Matteuspojkarna och så vidare. Men 1957 så klev Gävle GIK in som första icke-stockholmsklubb att vinna ett SM-guld i ishockey.
— Jag tror nog alla tyckte att det var kul att det kom lite nya lag att slåss med och som inte var från stan. Gävle hade ett otroligt bra lag med Hans ”Stöveln” Öberg och hans bror ”Lill-Stöveln”, men även många andra var bra i det laget. Sedan hade även Leksand ett bra lag vid den här tiden fast annars handlade det mycket om AIK, Hammarby, Södertälje och så vidare.

Hur tog ni emot ”Stöveln” Öberg från Gävle, Åke Lassas från Leksand, Lars Pettersson från Västerås och så vidare i landslaget, för det var stockholmare som abonnerade på dom platserna allt sedan OS 1920 i Antwerpen?
— Det var lika där, alla i landslaget tyckte det var väldigt roligt att det kom in lite nytt folk utifrån och alla var dessutom väldigt duktiga lirare.

Vad minns du annars bäst från din egen landslagsdebut 1948 (Sverige-Finland 4-2 i Helsingfors)?
— Själva debuten kommer jag kanske inte ihåg direkt, men självklart var det jättekul att få komma med i landslaget. Jag gjorde 87 A-landskamper totalt och ”Stickan” 84. Sen blev det också några landskamper i fotboll.

Fotbollsspelaren Hans Tvilling. Arkivbild

Du blev världsmästare 1953 i ett stympat VM. Det sägs att ni vandrade runt på Zürich gator och shoppade när beskedet kom att ni var världsmästare.
— Det har jag väl inget direkt minne av men vid OS 1952 i Oslo var det något liknande. Vi gick omkring i Oslo när vår ledare kom springande och berättade att vi skulle spela match om tredje pris om någon timme mot tjeckerna.
— Det var bara att hasta hem till förläggningen och snöra på sig ”rören”. Vi vann matchen med ett par mål dessutom.

Möttes ni av ett kokande Kungsträdgården då ni kom hem till Sverige eller hur stort var landetsförsta VM-guld 1953?
— (Skratt) Det borde väl ha varit så? Nej du, det var som att komma hem efter en seriematch med Djurgården. Nu är det många år sedan, men jag har inget minne av att det var någon speciell mottagning alls då vi landade på Bromma.

Sveriges guldvinnande lag 1953. Arkivbild.

Vilken är annars din spelmässigt bästa VM-turnering?
— Jag har spelat två OS, 52 och 56, samt fyra VM. Min bästa turnering var nog 1954 på Stadion. Det var första året ryssarna var med i ett VM. Visserligen hade dom slagit tjeckerna i några träningsmatcher tidigare fast vi kunde inte ens ana hur bra dom egentligen var Bobrov och grabbarna. Vi gjorde en riktigt bra match mot Sovjet och fick 1-1 vilket var det enda poäng ryssarna tappade i hela VM.
— Fast hade det inte snöat så ymnigt så du knappt såg pucken och det vart skottning av isen var tionde minut hade vi aldrig orkat stå emot
— Kanada var storfavoriter till guldet det året men åkte på rejält med stryk med 7-2. Det var nog den enda gången som dom underskattat ryssarna i hockey.

Arkivbild

Hur såg din hockeykarriär ut efter det att du lämnade Djurgården efter SM-guldet 1958?
— Först blev det ett år i Almtuna. Det var jag och Tage ”Sparlågan” Lindberg från Södertälje som åkte tåg upp till Uppsala fram och tillbaka och spelade där. Sen blev jag spelande tränare och lagledare för Tranebergs IF i många år.

”Sparlågan”??
— Tage var rödhårig därav namnet. Han var uppväxt i ”Tranan” precis som jag och vi bodde grannar i de här arbetarbarackerna i Bromma. Vi kände varandra sedan många år tillbaka innan Almtuna. Även den mycket duktiga domaren Olle Wiking bodde i samma område som oss.

Vad har anrika Tranebergs IF betytt för dig?
— Mycket givetvis! Jag varvade ner i ”Tranan” kan man säga. Där spelade jag även med ”Mackan” Pettersson. Vi hade ett bra lag då och slog bland annat Djurgården i en DM-match. Sedan har jag hållit kontakten med flera av spelarna och ledarna från åren där. En som jag har nära kontakt med är Jörgen Hjert som även varit drivande för den nya hallen på Stora Mossens IP (Tillsammans med Lennart Heriz m fl). Ett tag var jag även lagledare då Rune Lindh från AIK var tränare för klubben. Han var en fantastiskt bra tränare och fin kille.

Hans Tvilling fyller snart 90 år. Foto: Ronnie Rönnkvist

Du var landslagsman och allsvensk i både hockey och fotboll samtidigt. Fanns det inga konflikter mellan din ledare och även ditt samvete vilket du skulle prioritera?
— Det var aldrig några stora problem för på den tiden spelade man hockey på vintern och fotboll på sommaren. Vi vann SM-guld i både fotboll och hockey 1955.

Hur gick det att jobba vid sidan av elitidrottandet?
— Jag har haft tur som jobbat på Folksam i fyrtiotre år och de har alltid ställt upp och gett mig ledigt för träningar och match.

Din bror Stig gick bort 1989 bara 62 år gammal. Vad hände?
— ”Stickan” var och spelade tennis i Kungsängen då han klagade på att det smärtade i bröstet. Dom andra killarna sa till honom att åka till sjukan, men ”Stickan” åkte hem i stället och där dog han. Jag har funderat många gånger på vad som hade hänt i fall brorsan hade sökt upp en läkare i stället. Det är bara spekulationer och det hjälper ingen.

Framför det välfyllda prisskåpet. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur mycket följer du ishockeyn idag?
— Jag är en riktigt tokig Djurgårdare som följer allt. Det händer att jag inte orka lyssna på radion när det är som mest spännande utan ligger i stället vaken och väntar på att få läsa referatet från matchen i DN på morgonen i stället.
— Tyvärr är jag alltför sällan på Stadion eller Hovet. Nu när jag kommit upp i åldern kan jag uppleva att det är lite för stökigt kring framförallt fotbollsmatcherna. Jag har aldrig förstått varför du som Djurgårdare vill ha ner AIK i en lägre division och tvärtom. Titta bara vad Djurgårdens hockey har förlorade på att AIK var i allsvenskan i stället för i elitserien. Nu är det tvärtom.
— Klubbarna behöver varandra, men för den delen så kan gärna Djurgården få vinna matcherna över AIK. Vi killar som spelade mot varandra var goda vänner, varför kan inte dom på läktarna också vara det?
— För några år sedan träffade jag Hasse Jeppson (gotbollsproffs i Charlton, Atalanta, Napoli och Torino 51-57) nere på Stureplan. Vi kramade om varandra och när han presenterade mig för sin fru så sa han; Här är killen som spelade fram mig till alla mål jag gjorde i Djurgården som senare fick mig att bli proffs. Det var väldigt fina ord att höra från en av Sveriges bästa anfallare genom tiderna. Men i övrigt så tappar du kontakten med dina tidigare lagkompisar och många går bort också, avslutar Hans Tvilling innan vi tittar på igenom hans skåp med priser som han fått både inom fotbollen och ishockeyn.