Robin FigrenFoto: Ronnie Rönnkvist

Han har drygt 45 tusen följare på Twitter, en stående låtsasfejd med vännen Dick Axelsson och, just det, han är elithockeyspelare i SHL. Hockeysverige.se har träffat HV71’s profilstarke högerforward Robin Figren.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
I takt med att en stor portion av våra hockeyspelare lämnar landet efter varje säsong blir det svårare och svårare att hitta starka profiler i SHL. Ska vi njuta av våra NHL-stjärnor krävs det att vi går upp mitt i natten för att slå på Tv:n. När det gäller svenskarna i övriga Europa får vi jaga bilder i datorn för att se deras framfart. Nu ska vi givetvis inte måla fan på väggen för vi har ändå en del starka personligheter i ligan och som också vågar vara det i bland annat sociala medier. En av dessa är HV71:s Robin Figren, vars pappa Robert en gång var skicklig Division 1-spelare i Hammarby.

– Som ung var jag hockeynörd, det var jag nog från dag ett, berättar Figren då vi ses på ett café i ett soldränkt Kungsholmen i Stockholm.
– Jag har en halvbror, född 1982, på mammas sida som pappa var tränare för i Göta. Det blev många kvällar på (Stora) Mossen. Jag fick vara med mycket på isen och började åka skridskor redan då jag var två år gammal.

Intresset tog fart tidigt?

– Ja, det bara föll sig naturligt när jag sena kvällar fick följa med farsan och brorsan på deras träningar. Då jag var liten försökte jag härma mycket av det jag såg. Jag minns att jag kollade på filmen ”Youngblood” och studerade allt han gjorde då han tränade. Det där kopierade jag hela tiden, allt jag såg på film snappade jag upp. Det var ett extremt hockeynörderi och det var nog där allting började.

Samlade du hockeykort och hela den biten också?

– Ja, jag hade koll på allting. Dock var det aldrig så att jag blev instängd i enbart hockeyn. Jag spelade mycket fotboll, höll på med andra sporter och hade mycket kompisar jag var ute och ”lajjade” med. Men hockeyn var ändå alltid nummer ett.

Pappa Robert spelade som sagt i Hammarby under flera säsongen, men det var aldrig givet att Robin, från Essingeöarna, skulle gå samma väg:
– Första året gick jag på skridskoskola i Huddinge, men det var knepiga istider där. Morsan och farsan hade nog svårt att få ihop det tidsmässigt. Sedan låg ”Zinken” (Zinkensdamms IP) bättre till för oss som bodde på Stora Essingen.

– Dessutom var Hammarbys ungdomsverksamhet väldigt unik på sitt sätt. Dem var jäkligt duktiga samtidigt som jag hade väldigt kul. Det fungerade som ett litet kollektiv: jag åkte dit efter plugget och det var alltid ledare där och det fanns alltid istider. Som ett fritids på is

EN PROFILSTARK TID

Under Robin Figrens uppväxt framkom många profiler i svenska hockey.

Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Roffe Ridderwall, Tommy Söderström, Tommy Salo, Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Peter Gradin, Tomas Forslund, Mats Näslund, Peter Lindmark – med flera. Sedan kom Mats Sundin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Daniel Alfredsson .

Raden av spelare som stack ut lite extra kan göras lång… väldigt lång. Några lämnade tidigt för NHL. Några stannade i Sverige och Europa och flera av NHL-killarna återkom till Sverige för att spela i elitserien ett antal säsonger ytterligare.
– Det var ändå inte lika öppet då utan det dom killarna gjorde på isen var det som var i fokus hela tiden. Utöver det hörde man ingenting. I alla fall inte som jag minns det, säger Figren.

Var det ändå lättare att följa sina idoler då när många av dom spelade under stora delar av sina karriärer i Sverige jämfört med idag då många lämnar?

– Det var nog aldrig så att jag hållit på något lag. Det är kul att vi sitter just här i Westermalmsgallerian för jag träffade en lirare här för ett tag sedan då jag käkade lunch. Han började prata hockey med mig och vi kom in på hur att följa ett lag idag inte är som att följa ett lag förr.

– Där var det samma spelare som spelade i laget under tio år. Man kunde ha sina favoritspelare då som gjorde att man höll på ett lag medan man idag håller på ett lag för tröjans skull. Klart att det var lättare att följa sina profiler då. Samtidigt fanns det guldkorn som lämnade tidigt då också. ”Sudden” är ett exempel. ”Foppa” var inte heller så många säsonger i Sverige liksom ”Sedinarna” (Daniel och Henrik Sedin).

Hur tror du att det påverkar svensk hockey och främst SHL när många av våra profilstarkaste spelare lämnar Sverige för spel i framförallt Nordamerika och Ryssland?

– Tiderna förändras och jag är övertygad om att ligan och klubbarna gör sitt bästa för att hitta andra vägar till att få upp ögonen för sporten, lagen och spelarna.

Du själv har valt att synas och bjuda på dig själv i främst sociala medier och med det blivit en stark profil även vid sidan av isen. Är det så du är som person eller är det en offentlig personlighet du målar upp?

– Det är nog lite både och. Mestadels är det för att jag är och alltid har varit sådan. Genom hela livet har jag velat stå i centrum. Jag tycker att det är kul att synas och höras, men framförallt tycker jag det är kul att få andra människor att skratta och ha roligt. Så har jag varit sedan dag ett i plugget, laget eller var jag än har varit. Det där ligger nog rätt naturligt hos mig.

– Sedan är jag medveten om och har under senaste åren kommit underfund med vad jag vill göra efter det att jag lagt av med hockeyn – jag vill jobba med media. Någonstans vet jag om att jag kanske gör mig ett namn då genom att synas.

Blir det som att du bygger ditt eget varumärke?

– Ja, exakt. Du marknadsför dig själv. Kommer vi tillbaka till spelarna som spelade förr i tiden så hade dom inte den här möjligheten. Det dem kunde göra var att gå ut och svinga i en intervju med tidningen för att höras och synas, men för oss finns det lite andra sätt att profilera oss.

”DET DÄR KANSKE INTE VAR SÅ JÄKLA BRA”

På social medier har vi sett Robin Figren dansa, sjunga, beklaga sig och diverse olika roliga galenskaper, men ibland känner han själv gått över gränsen:
– Jo, det händer. Det är inte bara en gång. Men det här har jag lärt mig att hantera med tiden. I början gick jag hela tiden bara på instinkt och sa allt vad som föll mig in. Jag tyckte det var allt skitkul för jag fick feedback från att folk som tyckte jag var rolig, att det var bra att det hände någonting och så vidare.

– Sedan lärde jag mig med tiden att gjorde jag det minsta lilla fel så var det många som hugg ganska snabbt, säger Robin Figren med ett leende.

– Idag har jag lite hårdare tyglar mot mig själv och det har absolut hänt att jag känt att ”det där kanske inte var så jäkla bra”. Sedan är det alltid för sent att ändra sig,

Du, Johan Forsberg, Per Ledin… är det viktigt för hockeyn att ni spelare vågar sticka ut och profilera er så supportrarna får lite mer insikt kring era personligheter?

– Det ute på isen är ändå alltid huvuduppdraget. Sedan kan det vara kul och intressant att höra om hur någon fungerar utanför. Återigen så är det en balansgång hur långt man kan ta det.

En som Robin Figren har en speciell relation till, främst på Twitter, är Djurgårdens Dick Axelsson. När ämnet kommer upp ler HV71-forwarden stort.
– Relationen mellan oss är kanon. Vi har egentligen växt upp med varandra. Sedan vi var sju år gamla har vi varit ”av och på”-kompisar på något sätt. Vi vet alltid vart vi har varandra. Vi spelade i Hammarby tillsammans, men sedan har vi båda två varit ute och fladdrat. När vi ses är det dock exakt samma häng och snack som alltid. Så har det sett ut hela livet. Ibland önskar jag att vi hade mer tid och kunde träffas lite oftare, men det sköna är att när vi ses är det fortfarande samma sak, säger Figren med mycket värme riktad till sin barndomskamrat.

Dick Axelsson i Tre Kronor

EN TUNG SÄSONG

Hockeysverige avslutar intervjun med att snacka lite renodlad hockey och främst då om Figrens övergång från Frölunda till HV71 inför förra säsongen:
– Jag kände de senaste ett och ett halvt åren i Göteborg att det inte hände så mycket. Jag hade aldrig trivts så bra som jag gjorde i Göteborg, med laget och allt. Men jag ville testa något nytt och HV:s plan och sätt hur dom jobbar var lite annorlunda jämfört med hur man jobbade i Göteborg. Gör jag samma sak hela tiden får jag även samma resultat hela tiden. Ville jag ha något annat resultat måste jag också testa på något annat. Jag ville ge det chansen och se om jag kunde utvecklas ännu mer, vilket jag tror att jag kan göra.

– Förra säsongen var tufft på många olika sätt, men jag har en mycket bättre känsla nu och känner mig mer rofylld inför den här säsongen.

Blev det som du förväntade dig i HV71 den gångna säsongen?

– Nej, varken för laget eller på det personliga planet. Vi hade mycket skador i laget och det kändes som att det var något som hackade hela tiden. Samtidigt hittade jag ingen väg att lösa det för mig själv utan det hackade för mig själv också.

– Det offensiva – jag fick en kanonroll – men jag fick inte ut det jag ville för att kunna hitta tillbaka till den offensiva spelaren som jag tycker att jag har i mig. Det gick inte alls, vi gjorde lite mål och vårt powerplay klickade inte speciellt bra.

– Det är mycket i det offensiva som inte fungerade för mig själv, men jag tycker också att jag i det defensiva hittade jag en helt annan nivå i mig själv. Bland annat spelade jag boxplay och gjorde det bra, täckte skott, spelet fem mot sex och så vidare. Hela försvarsbiten blev jag själv överraskad över. Men den offensiva…

Hur ska du hitta tillbaka till den?

– Det är såklart upp till mig själv. Jag är nog inte en renodlad offensiv spelare och vet inte om jag egentligen har varit det sedan jag kom upp till senioråldern. Jag tror att mycket handlar det om att hitta ett lugn i sig själv och det jag gör dag ut och dag in.

Skulle du beskriva dig själv som en känslomänniska?

– Jag var nog mycket det då jag var yngre, men jag har jobbat en del på det där. Det kan man om inte annat se på utvisningsminuter, dom har gått ner ganska markant. Det får inte heller gå åt andra hållet för jag är en bättre spelare när jag är lite förbannad, lite mer på hugget och tjattrar. Det gäller att hitta en balans i det där för att hitta bästa resultatet.

Slutligen – trivs du bra i Jönköping?

– Ja, det funkar. Jag bor i en schysst lägenhet en bit utanför stan och har nära till allting. I mitt fall blir det mycket ensamtid eftersom min sambo inte är med dit. Hennes jobb ligger här i Stockholm. Förra säsongen var det inte så jättemånga singlar i laget så det blev inte jättemånga middagar ute på stan (skratt), men allt finns där som jag behöver så jag har ingenting att klaga på, avslutar Robin Figren med ett leende.