GULDMÅLVAKT. Gunnar Leidborg bidrog till två SM-gul för AIK.Foto: Ronnie Rönnkvist & Bildbyrån

Han fick aldrig chansen i någon stor landslagsturnering. Ändå har Gunnar Leidborg gått till historien som en av de stora målvakterna i elitserien på 1980-talet. I en öppenhjärtig Old School Hockey-intervju berättar AIK-legendaren om sina två SM-guld 1982 och 1984 – och den där gången Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson hotade med att slå huvudet av honom ”om han släppte in fler mål”.

Till alla stormålvakter som AIK fått genom åren – Leif ”Honken” Holmqvist, Kjell Svensson, Jan ”Nypan” Nyström, Åke Liljebjörn, Thomas Östlund, Lasse Svensson – skriver vi även in Gunnar Leidborg, tvåfaldig svensk mästare med AIK 1982 och 1984.

I dag bor ”Lejdan” i Kumla. Det är också där vi träffar honom för den här intervjun samtidigt som njuter av raggmunk med fläsk. Där börjar han med att berätta hur han ramlade in på hockey en gång i tiden, trots att det var en annan sport som lockade mest till en början.
– Fotbollen i Brommapojkarna var min stora grej från början. Vi tyckte inte det var kul att spela dom här hallturneringarna på loven. Då var det en ledare som tyckte vi kunde starta ett hockeylag. Vi var en hel del bra bollspelare med (Sten-Ove) ”Putte” Ramberg, Peter Flodin och så vidare.
– Vi klarade oss bra i St. Erikscupen. Sedan blev AIK intresserade av oss och efter det rullade allt på. Jag kommer ihåg att vi vann pojk-SM där vi slog (Thomas) Gradin, (Bo) Berglund i Modo i finalen.

Gunnar Leidborg var målvakt redan från början som knattespelare i Brommapojkarna.
– Ja, jag dög aldrig till något annat. Jag var även målvakt i fotboll. Det var egentligen bandy som jag var utespelare i eftersom jag var en hyfsad skridskoåkare.
– Just skridskoåkningen var bra för mig eftersom man en gång i tiden införde den här touch-icingen. Målvakterna som aldrig hade fått lämna målområdet hade jättejobbigt medan jag hade spelat ute i bandyn. Det var en fördel. Men varför jag hamnade i målet var nog för min fantastiska löpförmåga…

Du var löpstark alltså?
– Nej, säger Leidborg med ett leende och fortsätter:
– Jag insåg tidigt att det inte var något kul samtidigt som jag kom på att alla andra tar ju bollarna till mig om jag står i mål.

BLEV HÄMTAD AV ”HONKEN” PÅ SKOLAN

Säsongen 1972/73 får Gunnar Leidborg chansen i högsta serien med AIK. Då som tredjemålvakt bakom Leif ”Honken” Holmqvist och Bert Jättne.
– Steget för mig upp till A-laget gick väldigt fort eftersom Bert sedan gick till Västerås. Då blev jag skriven som andremålvakt bakom ”Honken”. På den tiden fanns det en deadline för övergångar och då stack ”Honken” över till nybildade ligan WHA. Då var det svårt att värva en etablerad målvakt så man tog in en kille som hette Anders Lif och som var från Hofors.
– Han var väldigt duktig, men det var svårt för honom eftersom det var mest tryck på honom att lyckas. Jag lyckades ta första spaden i början.
– Jag tror aldrig jag då fattade hur stort det var att spela i allsvenskan. Självklart visste jag att ”Honken” var ett stort namn, men det var nog bra att jag var så pass ung för jag hade jobbigt nog att hålla ordning på mig själv. Jag tänkte inte så mycket på vem jag ersatte. Trots allt pratar vi om nationens hjälte, ”Honken”. Hade jag stått och tänkt på det hade jag antagligen svimmat.

Hur var det att träna tillsammans med Leif ”Honken” Holmqvist?
– Fantastiskt. Jag gick på Bromma gymnasium då. ”Honken” bodde på Ekerö och kom och hämtade mig när vi skulle åka till träningarna eftersom jag inte hade något körkort. Han berättade allting och var hur öppen och skön person som helst. En toppkille verkligen.
– Det jag lärde mig av honom som målvakt var, vilket han märkte redan i början när vi tränade ihop att jag stod och tänkte på förra skottet som gick in, att han var rätt klar med att pucken hade gått in. ”Nu måste jag ta nästa”. Påverka det du kan påverka. Det är någonting som hjälpte mig enormt mycket.


Foto: Bildbyrån

”JAG VAR EN SLASHAS”

Det A-laget Gunnar Leidborg kommer upp till vimlar av profiler och starka karaktärer. Förutom ”Honken” spelade Rolf ”Råttan” Edberg, Hans ”Virus” Lindberg, Kai Nurmi, Bosse Olofsson, Lennart ”Sillen” Selinder med flera.
– Det var faktiskt rätt kul. När man kom upp i AIK så fanns det ett rum innan man kom in i omklädningsrummet som hette kapprummet. Det var inte så att jag kom in i stora rummet direkt utan jag fick sitta där ute och byta om. Man var närmare Roger (Andersson, materialförvaltare) än kärntruppen. Jag tror även att Bert-Ola (Nordlander) var med och träningslägren fick jag hämta tidningen och kaffe åt dom.
– Sedan var jag en slashas som kanske inte alltid föll in i alla regler så jag fick nog mina tillsägelser. Jag tror att jag till och med kom för sent till matchvärmningen en gång. Då fick jag reda på att jag levde.

Vem var den starka ledaren i gruppen vid den här tiden?
– Det var nog ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Han var mer känslosam. Vi spelade avgörande en säsong om att gå till slutspel eller inte mot Västerås. Vi leder med 3-1 och sedan gör Västerås 3-2. Då åker han fram till mig och säger ”Släpper du in en till slår jag huvudet av dig”. Vi vann till slut med 3-2 så jag fick behålla huvudet.

Säsongen 1974/75 lämnar Leidborg AIK för spel i Västerås under en säsong. Där får han dessutom återigen Bert Jättne som målvaktskollega.
– När ”Honken” kom hem från proffslivet förstod jag att det var tillbaka till bänken. Jag hade fått spela mycket i AIK säsongen innan. Jag kände att sätter jag mig på bänken så är det lätta att jag blir nöjd.
– Jag var sugen på att spela, var fortfarande ung, kunde röra på mig och fick då chansen i Västerås.

FICK KONKURRERA MED PELLE LINDBERGH

Säsongen i Västerås kom också att betyda mycket för Gunnar Leidborgs utveckling som målvakt.
– Jag spelade väldigt mycket och fick lära mig att ta hand om mig själv. Även om jag bodde själv då jag spelade i AIK kunde jag ta hem tvätten till morsan. Var jag hungrig kunde jag åka till farsans jobb så fick han bjuda på käk. I Västerås fick jag växa upp och det var precis vad jag personligen behövde.

Var det bestämt redan då du var i Västerås att du skulle tillbaka till AIK säsongen efter?
– Det dök upp under resans gång. Redan tidigt fick AIK reda på att ”Honken” skulle röra på sig till London Lions.
– Jag var ju ”Gnagare” så det fanns aldrig någon tvekan att återkomma till AIK. Dessutom var jag ur-stockholmare även om jag tillbringade många somrar i Skellefteå. Min mor kom därifrån.

Gunnar Leidborg blir ordinarie förstamålvakt fram till och med säsongen 1979/80. Då kommer Pelle Lindbergh från Hammarby till AIK.
– Det var tufft eftersom det blev en ny situation. Samtidigt var det väldigt bra eftersom jag hade blivit lite nöjd. Jag tycker att jag hade skött min individuella träning riktigt bra. Det jag fick den säsongen i och med att han spelade mycket och jag mindre var att jag tog tag i den fysiska biten som jag kanske slarvat lite med. Det gick ju hela tiden hyfsat så jag hade klarat mig ändå.
– Jag fick ett ”wake up call” att det dyker upp killar som är bättre. Sedan visste alla redan då att Pelle bara var på genomresa. Att han spelade AIK kändes mer som en PR-grej eftersom han hade kunnat åka över till NHL redan inför den säsongen.

SVENSK MÄSTARE 1982

Arkivfoto.

Efter att Pelle Lindberg lämnat AIK och Gunnar Leidborg tagit tillbaka förstaspaden i laget var han en jämnare och bättre målvakt än exempelvis 1978 då AIK var i final mot Skellefteå.
– Det finna absolut inget illa att säga om Pelle, men jag lärde mig att han som var en mer talangfull målvakt var alldeles för ojämn i den rollen tack vare att han var dåligt förberedd fysiskt.
– Jag märkte att ju bättre jag blev fysiskt ju mer fick jag spela eftersom jag då också blev jämnare. Pelle var vid den här tiden mer en perfekt turneringsmålvakt. Fyratusen på Hovet mot Björklöven var inte Pelles grej, men 10 000 mot Djurgården då var han som bäst.
– Efter Pelle kom Peter Åslin som var fantastisk fysiskt. Allting talade om för mig att om jag skulle hänga med så var jag också tvungen att börja jobba hårdare även vid sidan av. Det räcker inte med att bara gå och träna.

Säsongen 1981/82 får Gunnar Leidborg vara med och vinna sitt fösta SM-guld med AIK.
– 1980/81 kommer (Dan) Hobér in. Det var ett stort brejk i mitt liv. Alltså från ”Ankan” (Anders Parmström) – intelligent, kryptisk, taktiskt, glad och trevlig – till Danne Hobér. Det tror jag var precis vad vi all behövde. Jag tror att han klev in i en bra tid i min karriär och AIK:s utveckling.

Finalserien säsongen 1981/82 avgörs på Scandinavium i Göteborg. AIK vinner den femte och avgörande matchen mot Björklöven med 3-2. Stor matchvinnare för AIK var den hårdskjutande backen Kai Nurmi med sitt 3-1-mål och en storspelande Gunnar Leidborg.
– Det var självklart underbart, men det blir både en klimax och en antiklimax. Även på guldfesten tänkte jag att det handlar egentligen inte om att just vinna utan det var resan dit och vilken tur jag hade som fått vara en del av ett pussel.
– Många säger att jag har vunnit, men jag har inte vunnit ett skit. Jag har varit en del av ett lag som haft kapaciteten och turen där alla fått vara friska och sedan vunnit. Men jag har varit med och förlorat några finaler också.
– Att ha fått chansen att spela med så bra hockeyspelare… Det var något som jag lärde mig redan som junior. Vi hade ett fantastiskt lag, men vi var bara två stycken som fick chansen i A-laget. Egentligen var vi tre, men en kille fick lite problem med hjärtat. Jag och Nisse Björk, som också bor i Örebro och jobbar på Kumla kommun, fick chansen. Vi båda sa att det fanns bättre spelare i det juniorlaget än oss, men som aldrig fick chansen. Samtidigt är det så att när du får chansen måste du ta den.
– Jag ser det så att det var underbara år och jag var privilegierad som fick spela med så underbara spelare.


Foto: Arkiv

Många pratar om hur gruppen som vann guld 1982 drev på varandra och så vidare, var det samma känsla när ni vinner guld 1984?
– Det var likadant då. Själv var jag inne i den här kärntruppen och för dom andra var det bara att hänga på. Jag minns att (Roger) Hellgren provade lite att komma slött till några lördagsträningar. På den tiden löste lagen själva sådana problem. Det var inget tränarproblem utan ett lagproblem.
– I dag, efter 30 år i branschen, har jag märkt att när det uppstår problem så söker vi sällan lösningar utan vi söker bara skuldfrågan. På den tiden löste vi det här i laget.
– Jag spelade med ”Ullis” (Mats Ulander) i tio år, (Leif) Holmgren i nio år och det fanns många som var med hela tiden. Det fanns inte acceptans hos dom här killarna för att man inte uppträdde på ett visst sätt när man spelade i AIK. Det var vi väldigt noga med.

Vilket ser du som ditt bästa slutspel?
– Jag tror nog 1984. Vi släppte bara in tre mål mot Djurgården i finalserien. Det där är alltid svårt att svara på. Det kan ha varit så att jag hade bättre slutspel även om vi förlorade finalen, men när vi vinner… Det är trots allt vad det i slutändan går ut på.
– Det är inte många fans som kommer ihåg när vi förlorade finalen mot Färjestad eller den mot Skellefteå.


Foto: Bildbyrån

KALLDUSCHEN – ÅKTE UR ELITSERIEN TVÅ ÅR EFTER GULDET

Två säsonger efter SM-guldet, 1986, får AIK lämna elitserien.
– Det var fruktansvärt. Med facit i hand var det här under en tid då man inte kunde värva på samma sätt samtidigt som allt ledande i laget försvann.
– Nu var det inte så att vi bytt tränare eller filosofi utan i stället var det så att nu funkade inte alla pusselbitar ihop med varandra. Om det berodde på oss gamla eller på nya spelarna är svårt att säga. Ingen av oss kom upp i kapacitet för då hade vi inte åkt ur. Jag tror att vi hade tappat ödmjukheten och trodde att det här kunde inte hända oss. ”Det ordnar sig”, men inte ordnade det sig.

Fick du och laget mycket skit av supportrarna i AIK?
– Nej, det var ganska lugnt ändå. Det var inte som i dag, att någon skulle elda upp min bil eller att jag fick ett grishuvud på bilen. Plus då att mediavärlden var annorlunda.
– Hatet är inget ny-påhittat, men det nådde inte fram och hade inte genomslagskraft.

Hur gick det att motivera sig att spela i division 1?
– På den tiden stannade du kvar och vi hade ett lag som var två klasser bättre när vi gick upp än då vi åkte ur. Bland annat fick vi in Bosse Berglund och andra viktiga pjäser. Sanningen var den att det var jättestor skillnad mellan oss och övriga lag i serien och det laget vi hade den säsongen hade aldrig åkt ur elitserien, så enkelt är det. Det fanns inte i världshistorien att vi inte skulle gå upp.

Vad kom det att betyda för dig personligen att vara med och ta upp AIK till elitserien igen?
– Det var som en befrielse eftersom jag varit med så pass länge. Vid den här tiden kom även ”Osten” (Thomas Östlund) in i bilden. Jag visste att jag skulle lägga av efter den säsongen och koncentrera mig på den civila karriären.
– Jag hade gått managementskola, men då dök det är budet upp om att jag skulle kunna få åka ut ett år och spela (Lustenau i Österrike). Jag hade en chans under resans gång. Det var då ”Virus” (Hans Lindberg) var i Arosa. Då frågade han mig först men sedan stack Reino Sundberg dit. Jag tyckte att det hade blivit knöligt att åka ner dit med tre barn och allt.
– Hade vi inte gått upp då hade jag nog gjort allt för att vara kvar, men nu var jag klar. I och för sig var jag inte gammal, men på den tiden sågs man som gammal då man fyllt 30 år.

GICK FRÅN MÅLET TILL TRÄNARPOSTEN – DIREKT

Gunnar Leidborg fortsatte spela en säsong i Lustenau innan han slog sig in på tränarbanan.
– Coachen (Peter Johansson) stack samtidigt som jag blev skadad. Peter var faktiskt den enda coach jag har haft under min karriär som fått sparken. I AIK fick han plötsligt hjälp av ”Ankan” och fick i stället mer eller mindre stå och räkna klubbor på Hovet.
– Jag hoppade i alla fall in som coach i Lustenau och det gick hyfsat. Sedan frågade dom om jag ville var kvar. Efter det blev det Bundesliga, som det hette i Tyskland, och efter det har det rullat på.

Vad ser du som din främsta merit som tränare?
– Vi gick till semifinal med Augsburg och jag var även med och tog upp dom i DEL. Det roligaste minnet är att jag fick göra den allra första DEL-matchen. Det var med Augsburg mot regerande mästarna München.
– Jag kom ihåg att det var pompa och ståt, Bobby Hull var där och släppte pucken och så vidare.


Foto: Ronnie Rönnkvist

Säsongen 1997/98 får Gunnar Leidborg kliva in som coach i AIK efter det att finske Timo Lahtinen fått sparken.
– Det var ruskigt kul att få den chansen. Samtidigt var det nog det värsta jag gjort. Jag kommer ihåg sista matchen mot Linköping då vi hade klarat oss kvar. Jag förväntade mig att känna en enorm glädje, men det var bara luften ur.
– Jag menar, att komma hem och allt kom ihåg mig ifrån var den goda tiden i AIK. Det började slå mig då, vad hade jag gett mig in på. Samtidigt var det massa sjabbel. Av tjeckerna vi hade (Otakar Vejvoda och Pavel Patera) var det bara en som spelade. Dom var skadade samtidigt som det var en massa grupperingar.
– Om man ser vilka spelare vi hade, (Miikka) Kiprusoff, backen Libor Prochazka – som var duktig i VM men aldrig slog i AIK förutom då han slog ner folk – och Pavel Patera. Vejvoda spelade aldrig eftersom han var skadad hela tiden. Sedan hade vi Dick Tärnström, Niclas Hävelid. Nu var dom i visserligen i början av sina karriärer, men dom var redan väldigt bra.
– Det första jag gjorde då jag kom till AIK var att ta bort fyra finnar och i stället ta upp Sam Hallam och dom här juniorerna. Dom var inte bättre än dom andra spelarna, men det var för mycket grupperingar. Sedan hade det varit en konstig säsong där AIK på försäsongen hade spelat 23 matcher. Dessutom spelades dom flesta i Finland.
– Jag fick börja träna kondition med laget och ganska tidigt fick jag frågor om vi skulle hålla oss kvar. Visst, men nu tränar vi för nedflyttning. Alt annat är bonus. Då tittade bara folk på mig, men om man ligger sist kan man inte börja prata om slutspel.

SPELADE 16 LANDSKAMPER

Gunnar Leidborg hade chansen att stanna kvar i AIK ytterligare en säsong, men han valde att åter flytta till Augsburg i Tyskland.
– Jag fick förfrågan, men jag hade redan en muntlig uppgörelse med Augsburg.

Lockar det att en gång i framtiden träna AIK igen?
– Ja och nej. Jag är ändå 63 år, men visst är jag allt lite sugen, säger den tidigare AIK-målvakten med ett stort leende.
– Det är där uppe man vill vara, men samtidigt vill jag inte ha åren ute i Europa ogjorda.

Arkivfoto.

Trots att Gunnar Leidborg aldrig fick chansen i VM eller OS så blev det 16 A-landskamper.
– Debuten? Jag var fortfarande ung och fattade nog inte riktigt vad det var. Vi mötte Finland i Göteborg, men det här var en tid då allting bara rullade på. (29:e och 30:e september 1977)
– Om man tittar på karriären så var jag en helt okej elitseriemålvakt, men jag fattade nog inte riktigt hur viktigt landslaget var. AIK var hela tiden mycket viktigare för mig. Jag trivdes både i landslaget och Vikingarna, men jag kanske var för ung när jag provade på Tre Kronor första gången så jag fattade inte att jag skulle sukta efter att få spela där.
– Sedan ska vi komma ihåg att det var fantastiska målvakter som spelade i Tre Kronor. Bland annat spelade jag med (Christer) Abris och någon match med Wille Löfqvist, men jag var aldrig riktigt där på deras nivå.

Är du besviken över att det inte blev något VM- eller OS-spel?
– Jag var med ganska länge i diskussionen inför Canada Cup 1981. Det hade varit någonting speciellt att fått vara med om.
– Det finaste som finns är att stå där när man spelar nationalsången, men jag var nog en väldig trygghetsmänniska som trivdes bäst i Stockholm och framförallt i AIK. Stor i käften, men lite på jorden.

Hur ser ditt liv ut i dag?
– Mitt liv dikteras av en ishall. Jag fyllde 30 år i Gavlerinken, 40 i Nürnberg ishall, 50 i Hannovers och 60 i Arbogas ishall. Jag undrar i vilken ishall jag står då jag fyller 70 år. Det känns som att det kommer bli i en ishall, avslutar Gunnar Leidborg med ett skratt.