VM-domarens kometkarriär – efter pappans hastiga bortgång: ”Då kändes livet verkligen helt upp och ner”

För tre år sedan spelade Maria Furberg hockey i SDHL med Sundsvall. Nu ska hon, tillsammans med Gabriella Grahn, vara Sveriges domarrepresentanter i VM i Finland till våren. För hockeysverige.se berättar Furberg om sin snabba resa som hockeydomare, polisyrket och sin pappas plötsliga bortgång.
– Sommaren som jag hade tänkt skulle gå till försäsongsträning med ett nytt lag här nere i Stockholm blev till att ha fokus på att få dagarna att gå runt, att orka med livet, säger Furberg till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Så sent som 2015 spelade Maria Furberg för Sundsvall i SDHL. Tre år senare stod det klart att hon tillsammans med Gabriella Grahn kommer vara huvuddomare under VM i Finland som spelas mellan 4:e och 14:e april. Utan att överdriva kan man säga att 24-åringen från Sundsvalls karriär har gått ganska snabbt uppåt, men just nu är det inte enbart hockeyn som snurrar i hennes liv. I november blir hon dessutom färdigutbildad som polis.
– Varför polis? Jag har alltid tyckte att det yrket verkar roligt. Generellt gillar jag och tycker om att jobba med människor på olika sätt. Jag vill finnas där för folk som inte har samma förutsättningar som jag, berättar Maria Furberg då vi ses på klassiska Östermalms Idrottsplats där det för övrigt en gång i tiden faktiskt spelats VM-ishockey.
– Man kan inte göra allt för alla, men något för någon. Jag tycker att man har vunnit ganska mycket med det. Jag har jobbat inom vården, med hjärnskador, med barn och äldre, men det har inte varit min grej. Sedan utbildade jag mig till ordningsvakt för att känna på hur det var och jag tyckte det var superroligt. Sedan var det ett steget naturligt steg att ta att utbilda mig till polis för att fortsätta utvecklas som människa och bidra på ett annat sätt.

Maria Furberg. FOTO: Ronnie Rönnkvist

FOKUSERADE PÅ ATT ORKA MED LIVET

Maria Furberg kommer från en hockeysläkt i Sundsvall där bland annat hennes pappa Anders och Farbror Lars var skickliga hockeyspelare.
– Dom spelade i Sundsvall, men jag tror att det hette Tunadal vid den här tiden. Pappa var också hockeydomare under en period. Min pappa skulle ha fyllt 60 i år…

Pappa Anders bortgång kom att betyda en del i att Maria Furberg inte riktigt hittade tillbaka till sig själv som hockeyspelare utan valde efter diverse skador att sluta spela.
– 2015 fick jag jobb här nere i Stockholm. Jag flyttade ner… Det här är det inte många som vet om och egentligen anledningen till att jag kom in på domarspåret.
– Jag sa till Sundsvall att jag skulle flytta till Stockholm och försöka hitta ett lag här nere. Det här var i mars, precis i slutspelet. När jag varit här i två dagar får min pappa en hjärtattack och går bort knall och fall 57 år gammal…

Maria Furberg tystnar en liten stund innan hon fortsätter berätta om hur livet var tvunget att gå vidare även efter tragedin.
– Då kändes livet verkligen helt upp och ner. Sommaren som jag hade tänkt skulle gå till försäsongsträning med ett nytt lag här nere i Stockholm blev till att ha fokus på att få dagarna att gå runt, att orka med livet.
– Det blev ohållbart att bo kvar här i Stockholm eftersom jag bara ville hem, vara nära familjen, vännerna och tryggheten där så vi kunde finnas för varandra. Jag flyttade hem. Sedan kom augusti och jag flyttade till ”Ö-vik” för att börja spela med Modo.
– Jag fick en nytändning av att få chansen att köra med Modo för att se vad det kunde leda till. Jag trodde att jag var på samma nivå fysisk och mentalt som då jag slutade i mars. Det här gjorde att det första som hände mig i Modo var att jag gjorde illa mig, vilket sedan resulterade i att jag var skadad väldigt länge. Jag slet sönder låret, det var knäet och så vidare. Helt plötsligt var det jul och jag hade ännu inte kommit tillbaka.

KLÄTTRAT SNABBT

Det är också då Maria Furberg tar beslutet att sluta med hockeyn som spelare.
– Jag kände på en gång att skulle jag spela så skulle jag göra det på elitnivå annars fick det vara. Jag hade hållit på med hockeyn länge och ville göra det helhjärtat, vilket också var tanken.
– När jag kom fram till jul var det nästan ett år sedan jag var i den form jag ville vara i. Då kände jag att det var så mycket annat i livet som var värt så mycket mer samtidigt som jag visste vilket jobb det krävdes för att komma tillbaka. Den motivationen hade inte jag där och då. Jag valde då att säga till Modo ”tack för det här halvåret”.

Istället blev du domare.
– Jag lade skridskorna på hyllan och kände att nu fick hockeyn vara. Jag hade lite andra domare runt om i min närhet och jag visste att pappa hade dömt, men vi hann inte riktigt prata om den karriären innan han gick bort.
– Under min tid i Modo, bara på kul, lånade jag en domartröja och ”blåste” en U13-match för att få vara på is igen. I maj ringer Joel Hansson från Svenska ishockeyförbundet och säger ”Tjena Maria. Jag hörde att du har slutat spela hockey så jag tänkte att du skulle börja döma.” ”Jaha, det tänkte du. Vad innebär det?” ”Du ska gå kursen i sommar och till hösten ska du döma SDHL.”
– Jag tog det där lite med en klackspark och var ganska o-brydd. Jag tänkte mest att det kunde vara kul att se vad det kunde bli av det där. Jag gick på kursen för tre år sedan och sedan har det bara gått rätt upp, säger 24-åriga SDHL domaren samtidigt som hon sträcker handen snett uppåt mot den klarblåa himlen som var över Stockholm vid lunchtid idag, måndag.
– Många tror att bara för att man inte blir någonting som hockeyspelare så går man över och blir domare. Men jag var färdig med min hockey och har ändå en ganska gedigen karriär som hockeyspelare. Framförallt som junior med bland annat Ungdoms-OS. Första säsongerna i Division 1 snittade jag 100 poäng tre säsonger i rad. Sedan blev det kämpigare i Riksserien eftersom vi var ett bottenlag, men jag är jättestolt över min hockeykarriär också.

FOTO: Ronnie Rönnkvist

Hur upplever du klimatet som domare i SDHL?
– Det blev en naturlig men ändå onaturlig inkörs period första säsongen. Jag klev in i en helt ny roll som hockeydomare. Samtidigt var jag som en tjejerna eftersom jag hade spelat med eller mött många av dom här tjejerna under flera år.
– Första säsongen var jag nog inte speciellt bra. Jag fick matcher så jag kanske var okej i alla fall (skratt), men jag vann nog mycket på att jag fortfarande var en av tjejerna. Jag fick en acceptans.
– Jag hade en match i Leksand som var riktigt kämpig med många oklara grejer. En linjedomare berättade för mig att han hört från deras bås ”Lugn nu tjejer, hon gör sin första säsong så klandra henne inte”. Då tycker jag att jag kommit ganska långt i min kommunikation och bemötande. Förra säsongen var mycket bättre på många sätt och vis samtidigt som jag var äldre i min domarroll.

Allt har gått extremt fort, men har du hunnit stanna upp för att reflektera och andras?
– Jag har nog gått i ett lyckorus eftersom jag tycker att det har varit så otroligt roligt samtidigt som jag har fått en jättebra backning från alla håll och verkligen fått chansen.
– Redan första säsongen fick jag åka till Danmark, England och USA. I just USA fick jag en jättebra grund under deras development camp. Det var egentligen första gången jag fick lära mig att döma ishockey. Innan gick jag på känsla och vad jag tyckte var rätt och fel.
– Det har uppenbarligen gått bra och folk har förmodligen sett mig vid rätt tillfällen. Det är vad det till viss del handlar om, att vara bra ofta och bäst när det gäller.
– Förra säsongen fick jag finnkamperna med Damkronorna och även min första internationella turnering, vilket var kvalet till B-VM i Bulgarien.

”HAFT LITE TUR OCKSÅ”

Nyligen fick Maria Furberg ett glatt besked då hon blev uttagen att döma VM i Finland under våren 2019.
– Att jag fick besked att jag skulle döma VM var helt galet. Det var sjukt oväntat… shit… Jag har fortfarande inte riktigt smält det. Även om turneringen jag hade förra säsongen gick bra så känns det som ett jättesteg från en B-turnering, som det var, till ett A-VM.
– Jag har haft lite tur också för jag var i Trollhättan under försäsongen på en turnering. Vi har inte tillräckligt med damdomare i Sverige för att täcka en hel turnering så IIHF stod för några domare. Då var en representant från IIHF där. Han var supernöjd och sa att IIHF ville se mig redan den här säsongen på högsta nivån.
– JVM hade varit ett bra mellansteg, men uppenbarligen tyckte han att jag var tillräckligt bra för ett A-VM. Jag hade också fått bra recensioner från B-VM i Bulgarien förra säsongen så det är bara ”Hatten av” och tacka. Jag återkommer till att man ska vara bra ofta men bäst när det gäller.

Kommer du bara kunna gå ut och njuta eller blir det en del olika fjärilssorter i magen?
– Det kommer nog vara jättemycket fjärilar i magen, men jag ska fokusera på att njuta och att det är otroligt roligt att vara där. Tappar jag det så tror jag också att det är svårt att vara bra. Då tror jag att tankarna istället kommer äta upp mig på något vis.
– Jag ska försöka gå in och göra min grej, vara den jag är och njuta av varje sekund jag får där ute.

Vad har du för målbild då det gäller VM?
– Det är jättesvårt att säga. Klart att jag vill vara med och kriga om slutspelsmatcherna. Det är också vad det går ut på.
– Samtidigt vet vi från OS att det är så mycket annat än prestationen på isen som spelar roll. Det är politik och andra saker som du som domare inte rår för. Jag kommer gå dit för att göra mitt allra bästa. Sedan får vi se hur långt det räcker.
– Räcker inte mitt bästa jag, oavsett om det är för att jag inte är tillräckligt bra eller om det är någon annans tur vilket det kan vara internationellt, alltså saker jag inte kan styra över, så kommer jag inte lägga något fokus på det. Jag kan bara göra mitt bästa i varje match. Sedan får jag vara nöjd med det oavsett hur långt det räcker.

Vad tror du pappa Anders hade sagt om han hört att du ska få chansen att döma A-VM?
– Oj…, Maria Furberg spricker upp i ett stort leende innan hon fortsätter:
– Jag tror att han hade varit super, super stolt. Han är nog det också. Jag tror att det hade varit ganska svårt för honom också att greppa det här.
– Jag kommer ihåg hur svårt det var för mig att greppa Ungdoms-OS. Allt har gått så himla fort och jag känner bara ”nu är det en till turnering” eftersom jag varit iväg på så himla mycket. När jag då tänker att jag ska på världens bästa turnering där det spelas världens bästa hockey då blir det väldigt stort helt plötsligt. Det är skitläckert, avslutar VM-domaren Maria Furberg.