Foto: BIldbyrån

Är återväxten bland aktiva i en sport det enda som betyder något? Är medaljerna, titlarna och antalet NHL-exporter det som räknas? Nej naturligtvis inte. Kärleken till sporten är det viktigaste – och en stor källa till den är hotad.

Född i mitten av 1980-talet spenderade jag större delen av min uppväxt i Linköping under 1990-talet, och utan att göra det här till en ”det var bättre förr”-text kommer det att dras paralleller. Linköpings isytor verkar försvinna för allmänheten. Det finns bra uppstyrda isar omkring Saab Arena; Bandyplanen, C-hallen och så vidare. Till och med Stångebrohallen finns tillgänglig – när det inte är träningar för något av de många lagen som samsas på de ytorna. I stadsdelar som Johannelund, Ekholmen, Lambohov och även innerstaden (Kungsbergsområdet) finns det potentiella ytor för spel. En rink är inte ett måste för att det ska behöva spelas hockey eller bandy och definitivt inte ett måste om ett barn ska lära sig åka skridskor. Det enda som behövs är en Kjell – och några som vill åka. Det sistnämnda tror jag inte att vi saknar. Vi saknar våra Kjell.

VAR ÄR KJELL?

För mig var Kjell just en Kjell. Mitt eget hockeyintresse väcktes på riktigt när jag var tio år. Vi skulle spela skolhockey med klassen och den enda träningsförutsättning vi hade var på den lilla grusplanen på Kungsberget. Vaktmästar-Kjell hade spolat grusplanen. Den spolades många vintrar av Kjell och hans kollegor. Vi var inte bra – vi förlorade vår enda match med 1-11 – men vi hade roligt. Före matchen, under matchen – och efter var hockeyn fast hos mig. Jag spelade aldrig aktivt men intresset var där. Jag blev en av de tusentals som följer svensk hockey såväl på TV som på plats i arenan. Och under vintern fanns alltid möjligheten att åka skridskor och spela hockey på grusplanen på Kungsberget – något man gjort i åratal, vittnade såväl föräldrar som föräldrars föräldrar.
Samma historier har jag hört från andra delar av staden: Skarpan, Lambohov igen. Ekholmen igen. Isen var alltid spolad och det var bara att åka. Visst, man kan argumentera att is utan nedkylning är ett problem i dessa aningen varmare tider, men det borde gå att lösa när det väl blir kallare. Ofta har vi i alla fall någon vecka eller två med minusgrader och det räcker för några timmars hockey, bandy eller konståkning. Några timmar kan räcka för att väcka ett livslångt intresse – en kärlek som aldrig rostar. En på isen kan bli en i arenan. En på isen kan bli en supporter, en fanbärare.

KLIMATET EN BOV

En snabb fråga på Twitter ger självfallet inget empiriskt underlag men ändå feedback. En läsare från Karlskrona skriver att det fanns isytor fram till 2006 men att allt nu sker i NKT Arena, på planerade tider. Precis som kollega Skoglund twittrade är problematiken att dessa planerade tider ofta kolliderar med allas vardag – då skola och jobb måste skötas.

 

Givetvis ställer temperaturen till det också. Inte minst i en stad som Karlskrona, men det är inte bara där det saknas möjligheter nu. Örebro? Där åks det skridskor nästan uteslutande vid Behrn Arena – även om det brukade åkas runtom i staden tidigare. Från Nyköping kommer information att det, förutom på Rosvalla, finns möjligheter att åka vid Svandammen – när temperaturen tillåter. Från flera håll kommer meddelanden om att kommunerna brukade spola tidigare, ”och spolade inte kommunen så var det föräldrar med vattenslang”, som en läsare uttryckte det.

Muntrare miner, då, i Örnsköldsvik måhända. Så här skriver Christina i en tweet

Jämfört med mina uppväxt-år ter sig verkligheten annorlunda. Klimatet är mildare och spolad is eller naturis blir svårare att få fram och inte minst att underhålla – även om det finns en ”Kjell!” här och där. I städerna samsas allmänheten med den organiserade idrotten och den organiserade idrotten måste naturligtvis få sitt utrymme.

ALLA KAN GÖRA LITE

På somrarna är det lätt att se barn i var och vartannat kvarter spela fotboll eller landhockey. På vintern lyser de skridskoåkande ungdomarna på allmän plats med sin frånvaro. Värmen är en bov, men där det dyker upp problem kan man se möjligheter. Kan inte Kjell spola en grusplan kanske samme Kjell kan lära sig att sköta en konstfrusen yta. Visst, det kostar pengar – men här går det att få fina sponsormöjligheter. Och här kan de stora drakarna – SHL-klubbarna – plocka härliga poäng i sitt närområde genom att bidra med såväl kunskap som pengar, och kanske till och med skridskor. Mycket görs redan idag så klart, men de klubbar som vill bli än mer förknippade med sitt närområde har en gyllene chans här.

Spontanidrott och idrott på gräsrotsnivå bygger på eldsjälar som Kjell. Finns engagemanget så finns möjligheten. Finns möjligheten till skridskoåkning när som helst så kommer det att komma folk. Inte bara aspirerande SHL- eller NHL-spelare. Det kommer barn. Familjer. Ungdomar.

Vinterkvällarna med is mellan snövallar som sarg eller kant kanske är borta. Men viljan att ha den där isfläcken finns kvar. Engagemanget också. Tiderna förändras, och förutsättningarna likaså.
Nu är det upp till oss alla att göra något av det.