Peter Gradin.Foto: Ronnie Rönnkvist & Bildbyrån

Han kom att göra 14 säsonger i AIK och har i dag sin tröja hissad på Hovet. Peter Gradin var klubbens hjärta och själ. I dagens Old School Hockey ser han tillbaka på sina år i klubben, talar ut om sprickan med klubben som uppstod när han fick sparken som tränare – och livet efter den tuffa gräsklipparolyckan 2014.

Det kanske känns lite märkligt att en av de största spelarna i klubbens historia kom till AIK från Långsele via Modo. Hans tröja med nummer 11 hänger i taket på Hovet i Stockholm och givetvis är det Peter Gradin vi talar om.

Nu är det givetvis inget unikt att killarna som hänger i taket på Hovet inte är stockholmare från början. Leif ”Honken” Holmqvist inledde sitt hockeyspelande i Strömsbro, Leif Holmgren är från Kiruna och Bert-Ola Nordlander i Wifsta/Östrand. Däremot är Mats Thelin från Stockholm, men inledde sin hockeybana i Farsta.

Peter Gradin var faktiskt inte först i familjen att flytta till AIK. Redan två säsonger tidigare flyttade hans bror Thomas ner från Modo till AIK. Men vi börjar Peter Gradins resa i Långsele.
– Thomas var nog viktigt på det sättet att jag alltid skulle slå honom. När jag tänker tillbaka var det så att jag inte ville åka skridskor. Det var morsan som hade skridskoskolan och jag kunde verkligen inte åka skridskor. Med tanke på det är det ganska intressant att se hur det blev, berättar Peter Gradin då vi ses på polisstationen i Sundsvall.
– Jag och brorsan har pratat en del om hur mycket istid vi egentligen hade i Långsele. Vi räknade ut att vi hade någonstans mellan 25 och 30 timmar i veckan på is. Vi gjorde inget annat på vintern. Efter skolan hade morsan gjort ordning mat och sedan stack vi ner till rinken.

Tog du oftast rygg på Thomas?
– Oftast var det så, men han ville plugga också vilket jag inte ville. Vi hade lite olika syn på just pluggandet brorsan och jag.
– Jag började spela i Långsele när jag var sju, åtta år. På den tiden var det så att var man sju år fick man spela med dom som var tio år för spelarna räckte inte till. Jag fick lära mig både på hockeyplan och i skolan att spela och träna med äldre killar.
– Thomas är visserligen bara två år äldre än jag, men han låg långt före mig. Han var nog bara 13 eller 14 år när han spelade i Långseles A-lag. Själv spelade jag aldrig i Långseles A-lag. Min aktiva karriär började på riktigt först då jag kom till Ö-vik och Modos C-pojkar. Anledningen till att det blev Modo även för mig var att brorsan flyttade dit och då fick jag och föräldrarna flytta med. Sven Nordstrand var den drivande i att få oss dit.

FICK TOMMY SANDLIN SOM TRÄNARE

Foto: Stickan Kenne

Jan Eriksson, Lars Nyberg och Lennart Jonsson tog klivet upp i Modos A-lag ungefär samtidigt. 
– Just när vi kom upp i A-laget var nog jag och Lasse Nyberg lite mer tajta vid sidan av. Lennart bodde i Bjästa och bodde där medan Janne gick på Parkskolan. Sedan blev vi alla jäkligt tajta i omklädningsrummet och hela den biten. Vi spelade ihop hela vägen upp till A-laget.
– Det var Harry Westman och ”Nicke” Johanssons pappa ”Acka” som satte ihop det här C-pojklaget. Westman var en guru i Modo och skötte allt. Harry sa att vi skulle spela ihop och sedan gjorde vi det varje träning och match hela vägen.

Har du kontakt med dom här killarna fortfarande?
– Janne träffar jag ibland i Stockholm. Han valde AIK, klokt nog. Jag var på Lasse Nyberg om att också flytta ner till AIK några gånger under 1980-talet, men han är hemmakär.

Den som plockar upp Peter Gradin i Modos A-lag är den tidigare Modo-spelaren Lars Öhman.
– Det var jag och Lasse Nyberg som kom upp i A-laget samtidigt. Janne och Lennart kom säsongen efter. Jag gjorde inte många matcher första säsongen och inget större avtryck. Säsongen efter kom Tommy Sandlin till Modo och då gör jag 19 matcher i A-laget. Det här är samtidigt som jag gör lumpen i Sollefteå.
– Det här med lumpen gjorde att det blev ett mellanår. Jag skulle upp klockan fem, åka till Sollefteå, stående permis från lunch, hem, träna och det gick så där. Dessutom Sandlin med sina krav.

Hur upplevde du Tommy Sandlin?
– Jag har varje papper kvar från den tiden. Vad rätt han hade. Ska jag gå tillbaka så kan jag bara säga att han var 20 år före sin tid. Däremot kan man säga att vi hockeyspelare inte var klara för det. Varje träning var så minutiöst planerat.

Var det här bra eller blev det för mycket?
– För mycket kunde det inte vara eftersom Modo vann SM-guldsäsongen efter, men det måste plockas rätt gubbar in i det systemet.  
– Sedan ska jag inte säga att han och jag kom så jättebra överens. Samtidigt ska vi komma ihåg att det var ganska struligt med att göra lumpen och dessutom att måste prestera varje träning och match. Jag kan inte säga att det var speciellt roligt den säsongen eftersom jag inte kunde ha fokus på varken det ena eller andra.


Foto: Bildbyrån

”DÄR SITTER ‘ANKAN’ OCH SPELAR PIANO”

Hur blev du AIK:are till säsongen 1978/79?
– Jag har sett en bild på mig själv då jag har en overall på mig, förmodligen måste det vara 1976, med ett AIK-märke på ute vid vår stuga vid Höga Kusten. Jag har lånat jackan av brorsan.
– Antagligen hade jag inget alternativ utan det var så brorsan sa att jag skulle gå på polisskolan och givetvis spela i AIK. Jag vet att jag också fick något samtal från Hammarby i den vevan, men att gå dit fanns inte. Jag kunde inte heller stanna i Modo eftersom det redan då var klart att jag skulle gå på polisskolan. Proven för att komma in på polisskolan gjorde jag i Härnösand. Redan samma eftermiddag fick jag besked att jag hade kommit in på skolan eftersom jag skulle skriva kontrakt med AIK.
– Den kvällen tar jag bilen ner till Stockholm, sitter i köket hos brorsan i Täby och pratar med Lasse Norrman. Sedan var det klart. Just Norrman, ”Ankan” (Anders Parmström) och Svenne Bergqvist var AIK på den här tiden. Norrman var pamp och en man som man satt rätt i soffan när man träffade.

När Peter Gradin kom ner till AIK fick han Anders ”Ankan” Parmström som sin första tränare.
– Det var lite mer ”laid back” jämfört med Tommy Sandlin. Vi hade så jäkla roligt under hans tid. Jag minns bland annat då vi spelade Spengler Cup. Vi hade varit ute på något och går förbi en bar på nattkröken. Där inifrån låter det för jäkligt. När vi tittar in där sitter ”Ankan” och Janne Nyström och spelar piano. 
– Första träningen i AIK spelade jag tillsammans med Leif Holmgren och Ulf Isaksson. Det var 13 landslagsmän i AIK vid den här tiden så jag stod där, var lite skakis och funderade på vart jag skulle lira och tillföra.
– Jag står efter kanten. Då kommer Leffe in i någon båge i mitten och jag ska lägga en macka på bladet, men han tar inte emot pucken. Han lyfter bara på klubban. Sedan kommer han fram och ställer sig fem centimeter från näsan och säger ”Du ska titta på mig när du passar”. Efter det hade jag kikhosta en vecka., skrattar Gradin och fortsätter:
– Man kan också säga att vid den här tiden lades grunden för gulden 1982 och 1984. Vi hade ett jäkla bra gäng. Jag minns när vi var uppe i Skellefteå och publiken skrek ”jäkla stockholmsjäklar”, men vi var knappt några stockholmare i laget. Nästan alla kom från olika ställen i landet.

SKÖT 20 MÅL I ELITSERIEN

Säsongen 1980/81 går AIK till final mot Färjestad. Visserligen förlorar AIK finalen men Peter Gradin får lite av ett genombrott och svarar för inte mindre än 20 mål i elitserien.
– För det första trivdes jag fruktansvärt bra i Stockholm, fantastiskt bra med att vara polis i Solna men framför allt trivdes jag otroligt bra i AIK. Ofta underskattar man den här tryggheten i att vara på en plats där du vet att allt i klubben står bakom dig och laget. Hindren raserar man och istället ser man bara möjligheterna bakom dom. Det stämde hela vägen och blev bara bättre och bättre. Även hockeylaget blev bara bättre och bättre.
– När då Dan Hobér kom in som tränare i laget 1980 kändes det lite mer åt Sandlin-hållet, men mer burdust. Hobér bad ju folk dra åt helvete och så vidare. Vi sköt puckar på fötterna på honom och han kunde svara med att helt enkelt åka hem. ”Jävla stockholmsjävlar” sedan åkte han därifrån.
– Med Hobér blev det en attitydförändring. Det blev en division till på smoking-liret. Nu skulle vi vara lite förbannade också. Bland annat tog vi in (Mats) Thelin. Då förändrades en del och det gällde att se upp. Det Hobér har sagt efteråt är att det här var precis vad vårt lag behövde.


Foto: Bildbyrån

Säsongen därpå, 1981/82, vinner AIK SM-guld efter att ha besegrat Björklöven i finalen.
– Där var jag någonstans i läget att gå från att vara pojke till att bli man. Jag spelade den säsongen med Roffe Ericsson och ”Råttan” (Rolf Edberg). Det jag kommer ihåg mest är att jag står på sargkanten i Scandinavium och jublar mot Black Army. Själva finalerna minns jag faktiskt inte så mycket av, men vilket jäkla hockeylag vi hade.
– Jag minns nog mer av finalerna 1984 då kassören kom och frågade om vi inte var dumma i huvudet som avgjorde redan efter tre matcher. Vi mötte ju Djurgården och det var inte säkert att det skulle hända någonsin mer i historien.

Innan vi kommer in på guldsäsongen 1983/84, ni gör en okej säsong med Tommy Andersson i båset. Ni blir utslagna av Färjestad i semifinalen.
– Med Tommy blev det ännu mer åt Sandlin-hållet. Från att ha haft Hobér så skulle vi egentligen haft någon ännu värre och efter Tommy kom ju ”Bäckis” (Per Bäckman). En tränare som visade att det inte gick att lalla. Exempelvis med en sådan som Thelin gick det ju verkligen inte att lalla, men vi hade flera sådana och själv var jag inte heller guds bästa barn.
– Det var bra att AIK behöll spelare som Mats Thelin och Per-Erik Eklund till säsongen därpå, men det var även andra tuffa spelare med som bland andra Hasse Norberg och Uffe Isaksson. Det var riktiga hockeykrigare. Sedan blev vi världsmästare på att slå sarg-ut.  

”FALSK, FUL OCH ELAK”

Just Mats Thelin är en spelare som Peter Gradin gärna talar sig varm för.
– Om jag skulle vara så lite i egen zon som möjligt så skulle Thelin ha pucken så lite som möjligt. Han bytte klubba i boxplay till en som inte gick av så lätt eftersom det skulle vara lättare att crosschecka.
– ”Matte” och jag håller ihop fortfarande och då är han ändå den enda jag har slagits med på träning. Det här var på första träningen han var med på. Han rappade mig i knävecket när jag skulle driva på mål. Det sa bara ”poff” och sedan slogs vi. Det här var inte enda gången jag var så förbannad på honom. Ni vet det där flinet…, säger Peter Gradin med ett leende samtidigt som han skakar lätt på huvudet.
– Vi har bott med varandra på alla resor och vi pratar fortfarande nästan en gång i veckan. När det var match var han i alla fall på min sida. Jag minns en gång när jag rök ihop med Anders Broström i sarghörnet och då ropade jag på Thelin, ”skynda dig hit för helvete…”
– Han är en godbit och en fullständigt hänsynslös hockeyspelare både mot sig själv och andra. Falsk, ful och elak. Sedan är han världens snällaste kille vid sidan av, men på isen var han en gris kort och gott. Han gjorde inget avkall bara för att vi spelade i samma lag. Kom du nära honom på träning så fick du en smäll.

Peter Gradin minns också Mats Thelins ankomst till A-laget vid sidan av isen.
– Han kom till första träningarna med nitar på jackan och klädd som en punkrockare och fick sitta med Hobér ute i gången in till vårt omklädningsrum. Som junior fick man inte komma in i omklädningsrummet. När vi hade samling fick ”junisarna” stå i dörröppningen och titta. Det slapp jag själv eftersom ”Rogge” (Roger Andersson) flyttade in mig direkt då jag kom till AIK.


Thelin och Gradin. Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg

Åter till säsongen 1983/84 och finalserien mot Djurgården som AIK vinner efter tre raka matcher.
– Det var verkligen bara hockey i hela Stockholm. Vilket jävla liv. Det var helt sjuk.
– Djurgården hade omklädningsrummet innanför oss. Jag tror att ”Acka” Johnson var den i Djurgårdens som alltid gick ut på isen först. Vi hade en vid vår dörr som stod och väntade och när Djurgården var på väg ut ropade han att nu var dom på gång. Då stormade vi ut och slog upp dörren framför djurgårdskillarna.
– Det var en ganska hatisk stämning mellan lagen på isen, men sedan var på krogen tillsammans efteråt. Men kring matchen handlade det om att jävlas så mycket som möjligt.

GJORDE OS-SUCCÉ I JUGOSLAVIEN

Säsongen 1983/84 får Peter Gradin dessutom chansen till OS-spel i Sarajevo. En turnering där Sverige slutar på bronsplats efter Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
– Jag bodde med Thelin som vanligt och han tog hand om mig på allra bästa sätt. Det gick bra för mig i den turneringen och det jag minns mest var att det snöade något enormt där. Det var riktiga lammtussar som föll ner från himlen.
– Vi bodde i höghusen inne i OS-byn och hade Gunde (Svan) på samma våning. Vi hade inte den kopplingen då, men flera år senare då Marie (Svan) gick på polisskolan gick hon i alla fall ett pass med mig i Solna när jag var hundförare. Det ett kaospass där jag skickade hunden och det var bråk och slagsmål. Det avslutas med att en lite grabb blir påkörd av tunnelbanan. Efter det var både hon och jag helt slut.

Peter Gradin blev tvåa i hela OS-poängliga efter Västtysklands Erich Kühnhackl. Gradin svarade för sju mål och totalt 13 poäng. Ett poäng mindre än den väldige tysken.
– OS var en sådan turnering där jag inte kunde misslyckas, allt flyter bara på, hej å hå… Allt kändes verkligen bra.
– Vi spelade matchen om bronset klockan tio på morgonen. Vi hade värmning klockan sex i en gympasal tillsammans med Kjelle Larsson, assisterande coachen. Då hör det till saken att jag är så morgontrött så det finns inte, men vi vann ändå med 2-0. (Peter Gradin gjorde för övrigt 1–0-målet).


Foto: Bildbyrån

Om OS 1984 var en stor framgång för Tre Kronor så var VM 1985 ett stort fiasko. Tre Kronor, under förbundskaptenen Leif Boork och hans kollega Curt Lindströms ledning, slutade sexa. Det här var den sämsta svenska placeringen i ett VM sedan 1937.
– Boork tillträdde och då skulle världen förändras. Efter vår vinst över Djurgården 1984 tog han över landslaget. Redan i april skulle vi åka och spela Sweden Cup. Då var det nya givar och vi var ju vana med ”Ankan” som vi bara någon månad innan hade varit på OS med.
– Vi var i Karlstad och jag kan inte säga att vi hade den här speciella stämningen i landslaget längre. Bland annat skulle vi vara kvar tre dagar längre efter sista matchen i turneringen som vi spelade i Göteborg. Då hade vi spelat OS, vunnit SM-guld och dessutom spelat den här Sweden Cup-turneringen. Att då åka upp till Karlstad igen och vara kvar i tre dagar var… nja…

Höll det här med stämningen i sig över VM i Prag?
– Vi var helt slut när turneringen började. Vi vann mot Västtyskland i första matchen med 3-2. Sedan förlorade vi i andra matchen mot USA (3-4).
– Vi hade träningslägret i Malmö och jag kommer ihåg att vi satt i någon konferenslokal. Där sitter vi och pratar om hur hårt vi ska köra. Jag sa att vi kunde blåsa på med fys och så vidare en dag, men det blev tre. Det här gjorde att vi var helt slut under första matcherna. Det fanns ingen sprutt i kroppen överhuvudtaget. Sedan går det här igenom under hela turneringen.
– Det var aldrig något snack om att vi inte skulle gå till något slutspel, utan vi skulle träna för slutspelet. Nu missade vi slutspelet och slutade sexa.

”DET BLEV BARA SKIT”

Säsongen 1986/87 får Peter Gradin vara med om sin andra stora motgång i hockeylivet då hans AIK, coachade av Per Bäckman och Lars Granlund, åker ur elitserien, detta trots att man har ett ganska starkt lag på pappret.
– Jag vet inte om föreningen hade fått någon form av vattenskalle. Vi tog bort 150 poäng från guldlaget 1984 till säsongen efter. Det skulle rensas, bytas ut och hela baletten. Det blev bara skit.
– Vi hade ett för ungt lag. Det är en sak att vinna Junior-SM och allt det där, men du kan inte ha för många sådana spelare i ett A-lag. Det räcker inte till när det blir tre, fyra matcher i veckan och det blir ännu fler resor.

Nu blir sejouren i division 1 bara ettårig och AIK är åter i elitserien till säsongen 1988/89.
– En match jag kommer ihåg lite extra var den mot Hofors borta. Vi kom dit i skjorta, slips och långrock. Alla i Hofors stod där med haklapp, vad fan… AIK kommer. Det var smockfullt och Hofors gjorde 1-0 och det blev totalkaos. Sedan slutar matchen 16-1 till oss. Det blir dessutom 14-0 hemma så vi gör 30-1 på två matcher mot Hofors.
– Vi torskade bara en match på hela den säsongen. Det var mot Örebro borta med 5-0. Innan den matchen snöade det så inne-bomben i Stockholm. Där Globen ligger idag fanns det en fotbollsplan. Där var vi och spelade fotboll i en halvmeter snö så vi har helt slut. Det var vår värmning innan vi satte oss på bussen och åkte till Örebro.

Var det en kul resa i Division 1 eller upplevde du det bara som en lång transportsträcka?
– Det var kul på det viset att exempelvis Bosse Berglund kom hem och spelade. Vissa gånger var det lekstuga och ganska lättsamt. Det var Örebro och Västra Frölunda som var hyfsat bra.

”JAG BLEV UTVISAD DIREKT”

Peter Gradin fortsatte spela i AIK fram till och med säsongen 1991/92.
– Vi gick upp, blev kvar och sedan kom även brorsan hem. Han, jag och Bosse Berglund spelade ihop 1987/88. Då gjorde jag en av mina bästa säsonger. Det kanske inte var så svårt eftersom det ungefär var som att få tillbaka Per-Erik i min kedja.
– Jag har några bilder där vi slår kullerbyttor och lite grejer, men sedan retar det mig lite att jag gjorde en ”Kenta Nilsson” (Det som senare skulle heta ”Foppa” straff med tanke på den straff Peter Forsberg gjorde mål på vid OS 1994) mot HV71 hemma i sista matchen den säsongen. Jag gjorde 6-1 på Kenneth Johansson i HV71.     

Säsongen 1997/98 är Peter Gradin assisterande coach år Timo Lahtinen, men i en match mot Södertälje i september står Gradin med i laguppställningen igen.
– Vi hade bara åtta forwards tillgängliga. Samtidigt hade jag varit med på lite tvåmål under träningarna. Timo sa åt mig att byta om och gå ut och köra. Jag spelade i samma kedja som (Anders) Gozzi, men det gick inget bra. Jag blev utvisad direkt. Christian Due-Boje stod i hörnet och jag vet så väl att jag tänker ”jävla Djurgårdare” och sedan crosscheckar jag honom.
– Jag spelade två perioder och det gick sådär. Matchen vann vi i alla fall med 5-2, men jag bidrog kanske inte så mycket till själva vinsten.

Din bror Thomas var i NHL, var det aldrig aktuellt för dig att sticka över dit?
– Jag vet att det var lite snack om att jag skulle draftas 1984, men nej… Jag var nog inte tillräckligt bra, framförallt inte i junioråldern.
– Jag spelade bara en juniorlandskamp. Det hade blivit några sjukdomar så jag och ”Molla” (Lars Molin) åkte från Ö-vik till Östersund och spelade en landskamp med 56:orna. Vi spelade mot Tjeckoslovakien (4-4) och som jag kommer ihåg det gick det väldigt bra, men det blev inga flera matcher. Antagligen kunde jag väl inte hålla käften.

Har du varit obekväm verbalt genom åren?
– Ja, det har jag nog varit. Jag är inte en sådan som kan vara tyst och en som rent taktiskt håller käften har jag aldrig klarat av. Man säger att man ska vara öppen och ärlig, men jag har inte haft någon fördel av att ha varit det i alla fall.


Per-Erik Eklund och Peter Gradin. Foto: Bildbyrån

”DET GÅR INTE ATT GÖRA GULD AV GRÅSTEN”

Peter Gradin klev även in i tränarrollen säsongen 2014/15, ett tränaräventyr som lämnade en bitter eftersmak. Gradin råkade ut för en olycka med en gräsklippare som höll på att kosta honom livet. När han väl var tillbaka i båset fick han och kollegan Thomas Fröberg sparken av klubben.
– Det var nog längre sedan jag var så glad som jag var då jag fick den här chansen att träna AIK. Jag var överlycklig. Även om jag hade lill-knotten, som var fyra år, och min sambo här hemma så fanns det aldrig någon tvekan att tacka ja.
– Lika mycket stolthet som jag kände innan och under min tid som tränare lika mycket besviken var jag efteråt. Alltså på det sättet som det här gänget kommer in och försöker göra något jävla underverk. Det var för jävligt. Både jag och Fröberg har fått betala ett väldigt högt pris i det här sammanhanget. Det var bara två säsonger efteråt, bara fyra eller fem spelare kvar sedan vi tränade laget.
– Vad har hänt med dom hockeyspelare vi hade och spelade i Hockeyallsvenskan med? Några är kvar i allsvenska hockeylagen, men dom flesta spelar i Hockeyettan. En del har till och med slutat. Det går inte att göra guld av gråsten samtidigt som det var för lite guld i systemet.
– Sedan var det ingen bra tajming att ”ta livet av sig” även om det inte var meningen. Jag minns att då jag ligger där tänkte att det var seriestart på torsdag och det gick nog så pass bra att jag kan vara med där. Sedan tar det slut på luft och det gick definitivt inget bra.
– Jag är fortfarande fruktansvärt besviken på hur det här hanterades av AIK. Sedan ska det tilläggas att det som var kring AIK då är inte AIK på långa vägar. Jag är också besviken på att det här har blev ett kvitto på min tränarkarriär men så är det absolut inte. Det här var så långt ifrån vad AIK står för i mina ögon.

Hur ser Peter Gradins liv ut idag?
– Trots allt går aldrig mitt AIK-hjärta ur. Jag är stolt över att vara AIK-are, men det finns en lite flupp på AIK-märket som inte är något bra.
– Nu är det två och ett halvt år sedan dykningen med åkgräsklipparen. I dag mår jag nog bra och allt blir ett normaltillstånd. Jag har läst en bok om att leva med smärta. Visst, vissa säger ”det är väl bara att bita ihop”. Det spelar ingen roll om du biter ihop. Sitter du fel så blir det fel och då har du ännu mera ont.
– I dag gör jag kanske hälften av vad jag gjorde tidigare och det jag gör jag under mycket kortare tid mot att jag förut har kunnat hålla på obegränsat. Fritt översatt är i dag bröstkorgen för liten och ryggen gör ont. Dom problemen har jag inte haft tidigare även om jag har varit astmatiker hela mitt liv. Det är nog också vad som räddade livet på mig, förutom att ambulanskillen Erik drog in en spik i lungan på mig. Erik mötte upp vår ambulans med en annan ambulans vid Svinåsen någonstans. Han säger ”jag kommer göra illa dig” och sedan tar han fram den här sprutan, till saken hör att jag är fruktansvärt spruträdd, och den var lika stor som en rejäl spik. Sedan känner jag hur han trycker in den mellan revbenen. Nästa gång jag är medveten är då jag ser lamporna på akutintaget på Sollefteå sjukhus. Han räddade livet på mig och det är som läkaren sa, att jag annars inte hade överlevt transporten till sjukan. Då pratar vi om ungefär fyra, fem minuter, säger Peter Gradin med ett tacksamt leende.  

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken http://stimar.se/