Kalle Eriksson jagar hockeydrömmen i USA.Foto: Ronnie Rönnkvist

Pappa Niklas har vunnit OS-guld med Tre Kronor och spelade över 500 matcher i SHL under sin aktiva karriär. Nu jagar Kalle Eriksson sin egen hockeydröm. Inför den här säsongen valde backen att lämna tryggheten i Leksand för spel i Nordamerika och Omaha Lancers i USHL.
– Jag trivs bra. Det är väldigt mycket hockey och annorlunda jämfört med Leksand, säger Kalle Eriksson till hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

Det är näst intill omöjligt att, om man som hockeyspelare har en framgångsrik pappa från rinkarna runt om i Sverige, inte bli jämförd med honom. Kalle Erikssons pappa är ingen mindre än OS-guldmedaljören från 1994, Niklas Eriksson. Som bekant tränar han idag Örebro.

Kalle Eriksson är fostrad i Leksands IF och uppväxt på orten, men efter förra säsongen valde han att lämna klubben och flytta över till USA. Där har det den här säsongen blivit spel i USHL för Omaha Lancers.
– Jag kommer inte ihåg matcher och sådant från då pappa spelade, men jag kommer ihåg detaljer från den gamla rinken, blå bänkarna med dom gula små numren, säger Kalle Eriksson med ett leende då vi slår oss ner på klassiska Konditori Siljan i Leksand för en intervju och vi inleder samtalet med lite snack om pappa Niklas.
– Jag kollade matcherna med polarna, men då jag var så liten kanske jag inte hade så mycket fokus på hockeyn.

SPELADE UNGDOMSHOCKEY I ITALIEN

Det var också många barn till tidigare hockeystjärnor i Leksand som sprang runt i omklädningsrummet i den gamla hallen.
– Ja, så var det. Viktor Lodin, alltså Hasse Lodins son, Johan Roséns son Elias, (Marcus) ”Mackan” Karlberg
– Vi har hängt ihop tillsammans sedan vi var små och även spelat ihop. Jag har kontakt med dom flesta av killarna fortfarande och vi hänger mycket på somrarna. Sedan är det såklart även flera killar med som inte hade pappor som spelade i Leksand.

 

Niklas Eriksson. FOTO: Ronnie Rönnkvist

Niklas Eriksson spelade två säsonger i italienska Val Pusteria, vilket faktiskt även hans son gjorde.
– Jag började med någon slags skridskoskola i Leksand. När vi flyttade till Italien var jag runt sex år. Då började jag i ett lag, men spelade i lite olika i den organisationen.
– Det är nog första hockeyminnena jag har. Jag kommer ihåg att vi åkte iväg på olika poolspel. Vi åkte runt till olika byar och spelade matcher hela dagarna. Det var häftigt att spela men även att bo där med hela den miljö som är runt om. Dessutom gick jag på en tysk skola eftersom det här låg i norra Italien, nästan på gränsen till Österrike, så vi bodde i en tyskspråkig by. Alla där kunde både italienska och tyska.

 

PAPPA FORWARD – SONEN BLEV BACK

Mamma Carol har jobbat med smycken, varför valde du hockeyn i stället för hennes bransch och håller din syster, Lovisa, på med någon idrott?
– Min syster höll på med gymnastik då hon var mindre. Hon var väldigt duktig och var med i juniorlandslaget. Hon höll på med gymnastiken fram till hon var 14, 15 år.
– Växer du upp i Leksand, min pappa har spelat liksom min farbror (Marcus Eriksson), alla mina kompisar spelar liksom många av farsorna tidigare, då blir det också ganska naturligt att man börjar spela hockey.

Pappa forward, du back…
– Jag vet faktiskt inte riktigt varför det blev så. När jag var 13-14 år och skulle välja position fick jag för mig att jag ville vara back. Sedan spelade jag back en halv säsong, men efter det ville jag egentligen inte spela där längre. Då tyckte mina tränare att jag ändå skulle spela back ett tag till.
– Sedan kom TV-pucken, U16 och allt sådant. Då hade jag en fördel av att vara back eftersom det inte fanns så många backar. Framförallt inte heller i en liten förening som Leksand. Då fick jag chansen att spela med äldre lag och så vidare.

En av sina backkollegor under unga åren var Leksands succéback från den här säsongen, Axel Bergqvist.
– Ja, vi spelade ihop både förra säsongen och säsongen innan dess. Vi spelade även en del ihop då vi var mindre. Jag gillar att spela med Axel.
– Jag har sett en del av hans matcher med Leksand och det är såklart jättekul att det gått så pass bra för honom. Han har ett så jäkla bra skott och spelsinne. Dessutom är han iskall med pucken. Det är extra kul att se dom jag spelat med lyckas så bra. Wilde Bröms, som jag var hemma hos igår, han är också mycket med A-laget liksom (Erik) Aterius, Dennis Finn-Olsson, Axel, ”Mackan”… Det är verkligen jättekul.

Axel Bergqvist. FOTO: Ronnie Rönnkvist

ÅKTE PÅ JOBBIG SKADA

Raden av spelare Kalle Eriksson nämner spelar fortfarande i Leksand, men själv valde han alltså att flytta över till USA.
– Förra säsongen, den försäsongen, började jag med A-laget. Jag spelade även några träningsmatcher och tränade med A-laget hela tiden. Sedan spelade jag även tre matcher i serien, men i november skadade jag mig och var borta i två, tre månader.
– Det var efter en tackling. Jag slog i knäet precis ovanför knäskyddet i sargen. Då blev det som en spricka i brosket, vilket är svårt att göra någonting åt. I stället för hockey blev det rehab i två och en halv månad. Efter det klarade jag inte av att ta mig tillbaka till A-laget.

I stället valde han att titta ännu längre fram och då kunna kombinera hockey och skola.
– Det blev J20 spel resten av den säsongen och vi var ett kul gäng. Samtidigt kom ”Fille” (Filip Johansson) upp i A-laget och gjorde det riktigt bra. Även Axel kom in och gjorde några matcher förra säsongen.
– Om man ska gå på college får man inte ha spelat proffsmatcher. Nu hade jag spelat tre matcher, men jag får ändå spela på college även om jag blir avstängd första matcherna under första året. Hade jag spelat fler matcher i Hockeyallsvenskan så hade det varit kört.
– Inför den här säsongen fick jag ett erbjudande av Leksand att börja som åttonde back i A-laget. Då ville jag hellre prova på USA, spela i juniorligan den här säsongen och gå på college efter det.

TRIVS BRA I USA

Fick du då ett erbjudande från Omaha om att komma över dit och spela en säsong?
– Jag sa till min pappa och min morbror (Walter Olsson), han är ju agent, vad jag ville så dom två hörde runt lite i USHL. Det var ligan jag ville spela i inför college. Helst hade jag velat spelat på college direkt, men jag hade inte pratat med några skolor.
– Sedan hörde Omaha av sig så jag åkte över på deras camp innan sommaren. Efter det fick jag en plats i laget.

Hur trivs du där?
– Jag trivs bra. Det är väldigt mycket hockey och annorlunda jämfört med Leksand. I juniorhockeyn här i Sverige är det väldigt mycket fokusering på utveckling. Det är grymt bra och har också gett väldigt bra resultat.
– Lagen som spelar i juniorligan i USA har inget seniorlag man vill få upp spelare till. Det handlar bara om att vinna matcher. Då blir det också en annan syn på utvecklingen och mer likt proffshockeyn.
– Gör man ett misstag i J20 kan tränarna se det som att det är en del i spelarens utveckling. Gör jag ett misstag i USA är det som i proffshockeyn, att man helt enkelt inte ska göra misstag om man tjänar pengar på sin hockey.
– Man har mycket högre krav på sig, vilket har varit den största skillnaden för mig, att hela tiden göra rätt saker.

Kalle Eriksson.

COLLEGESPEL NÄSTA SÄSONG

Har det här hämmat din utveckling?
– Nej, det tycker jag inte. Jag är i ett stadie av min utveckling där jag går från junior till proffsspelare. När man spelare i J20 är det ofta många spelare som är skickliga. Förutom fysiken måste allt vara mer noggrant på seniornivå och man har ett större ansvar då allt handlar om att vinna. Det är också den biten jag har behövt utveckla mest.
– Ibland kunde jag bli lite loj när jag spelade i J20, men i USHL måste jag vara mer skärpt, vilket har varit perfekt för mig och bra för min utveckling.

Nyligen blev det klart att Kalle Eriksson inför nästa säsong och fyra år framåt får ett fullt ”scholarship” hos University of New Hampshire.
– Jag ”committade” dit för två veckor sedan. Jag hade pratat med en del skolor och när jag fick erbjudande av New Hampshire om ett fullt ”scholarship” tog jag det.

Vilka förväntningar har du på dina fyra år på college?
– Jag vet inte riktigt, men det ska bli väldigt kul att vara en del av och representera en skola. Jag får plugga samtidigt som jag blir en del av ett hockeylag. Det blir som hockeygymnasiet fast fyra extra år.

Vilka tankar har du kring vad du ska plugga i USA?
– Jag har inte bestämt något ännu, men först ska jag göra klart proven för att komma in på skolan. Mina favoritämnen är SO-ämnena, historia, religion och geografi. Dessutom är jag väldigt intresserad av musik och film. Jag får försöka hitta något som har med något av dom ämnena att göra i alla fall.

DRÖMMER FORTFARANDE OM LEKSAND

Hur viktigt är det här med en bra utbildning för dig?
– Ska jag vara ärlig så har jag aldrig varit speciellt intresserad av att plugga. Dom flesta jag har hört åkt över för att plugga och spela hockey har haft ganska lätt för sig i skolan. Jag har inte haft svårt i skolan, men inte tagit den på så stort allvar som jag känner så här i efterhand att jag borde ha gjort.
– Jag känner ju äldre jag blir hur viktigt skolan och en bra utbildning är. Gör du som hockeyspelare över 100 000 kronor i månade under 15 år så behöver man kanske inte plugga, men det är inte jättemånga som lyckas med det.

Finns drömmen kvar att spela i Leksand igen?
– (Kalle Eriksson spricker upp i ett stort leende innan han svarar) Ja, såklart. Leksand är mitt favoritlag. Det är här jag växt upp och gått till hallen för att kolla på alla matcher sedan jag var liten. Jag älskar såklart Leksand.
– Hade jag kunnat kliva rakt in i A-laget, fått en bra roll och spela mycket redan nu då hade jag kanske inte åkt över. Klart att det finns någonstans i bakhuvudet att komma tillbaka hit då jag utvecklats så jag skulle kunna göra skillnad i Leksand.

Hellre Leksand än Örebro som pappa tränar?
– Ja, ja… Helt klart, avslutar 19-åringen med ett leende innan han vandrar bort mot Åkerö för att besöka sin kompis Axel Bergqvist. Det gäller att besöka så många som möjligt då han är hemma i Leksand över julhelgerna.