GULDMAKARE. Lasse falk förde Djurgården till tre raka SM-guld 1989-1991.Foto: Bildbyrån & Ronnie Rönnkvist

Han var i högsta grad med om att forma svensk ishockey under 80- och 90-talet. Det resulterade i tre raka SM-guld med Djurgården. Lasse Falk var demontränaren som ställde höga krav och alltid sa vad han tyckte. Det gör han än i dag. I veckans Old School Hockey får ni möta legendaren.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Lasse Falk är en av våra största ledare inom ishockeyn genom alla tider. Han var med och vann tre raka SM-guld med Djurgården, 1989, 1990 och 1991. Han fick ofta kritik för att vara butter och ge ganska tuff kritik till sina spelare. Samtidigt har många av hans spelare hyllat hans ledaregenskaper efter deras karriärer.

Bland annat skrev Fredrik Bremberg följande i ett twitter-inlägg tidigare i år:

Efter tiden i Djurgården tränade Lasse Falk även Frölunda och Södertälje, men var även en sväng i Schweiz innan han avslutade tränarkarriären med tre säsonger i Huddinge. Men vad hände sedan? Hockeysverige.se stämde träff med den nu 71-åriga före detta coachen på ett café i Mariehäll. Det blev en spännande intervju med många skratt som vi bjuder er läsare på här i en OLD SCHOOL HOCKEY–special.

Du var en okej spelare i Huddinge…
– Nej, det var jag inte. Jag var en slitvarg. Jag rev och kämpade, men jag gjorde inte många avtryck.

Vad fick dig att vela prova på dina ledaregenskaper?
– Jag träffade en tjej 1972. Hon var uppväxt i Hammarbyhöjden och jag i en villa ute i Tumba. Hon trodde att vi skulle bli så mycket lyckligare om vi hade en gräsmatta. Det blev då så att vi 1977 köpte ett radhus i Älta. Grannen till oss där var B-juniortränare i Nacka. Han tjatade på mig och sa att Nacka inte hade någon A-juniortränare. ”Jag har inte tränat något lag och kan inte heller träna det laget”.
– Han tjatade sönder mig så jag åkte ut till Uffe (Johansson, Huddinge IK) och frågade hur man tränar ett lag. Efter det började jag i alla fall i Nackas A-juniorer. Dom var jäkligt dåliga, men jag hade ändå ”Jensa” Öhling i laget och han var då bara 15 år. Direkt sa jag till A-lagstränaren att ta upp honom dit. Han spelade i deras A-lag redan efter någon månad.
– Det gick rätt bra och dom blev mycket bättre, men jag ska säga er att det var med ett väldigt taffligt ledarskap, skrattar Lasse Falk.


Lasse Falk (36) i Huddinges tröja. Arkivfoto.

”NÅGON SÅDAN AMBITION HADE JAG INTE”

Under tiden som tränare i Nackas A-juniorer träffade han sin gamla kompis i Huddinge, Bengt ”Nicke” Nilsson.
– Jag var och tittade på någon match och då sa han ”Fan, Lasse, Nacka… Du ska ju vara här”. Då började jag med 65:orna i Huddinge som då var 12 år. Det var ”Challe” Berglund och dom här killarna. ”Micke” (Johansson) är 66:a så han fick jag först i B-juniorerna. ”Frasse” (Rickard Franzén) är 68:a men var med i juniorerna. Även (Per) Nygårds var med från början liksom Marcus Krügers pappa Peter. Sedan tog jag över B-juniorerna och A-juniorerna efter ”Fajsing” (Hans-Åke Karlsson). Allt började med andra ord i en radhuslänga ute i Älta.

Inför säsongen 1987/88 klev Lasse Falk in som assisterande tränare i Djurgården till Ingvar ”Putte” Carlsson, men några ambitioner fanns inte innan dess hos Falk att bli tränare i elitserien.
– Nej, någon sådan ambition hade jag inte. Jag körde mitt race och med A-juniorerna tillhörde vi väl dom tre, fyra bästa lagen i Sverige. Vi mötte (Robert) Burakovsky och alla dom här i Leksand i JSM-semifinal och blev utslagna. Vi blev trea det året. (Huddinge slog Färjestad i matchen om tredjepris med 9-7).
– Att jag över huvud taget kom till elitserien berodde på att ”Putte” kom till Huddinge 1984. Med sig hade han en massa influenser hur man skulle spela hockey. Det här vidareutvecklade han och jag tillsammans lite grann.
– Sedan försvann ”Putte” till Juniorlandslaget. Då jobbade jag ihop med ”LG” (Lars-Gunnar Jansson) och efter det med Lennart Wiman. När sedan ”Putte” blev värvad till Djurgården ringde han mig.

Var du svår att övertyga?
– Nej, det var jag inte. När jag var i Huddinge var det vissa spelare som tyckte att jag var för hård, grinig eller ilsken. Så jag hade helt enkelt fått sparken som assisterande till Lennart Wiman i Huddinge när ”Putte” ringde. När han frågade om jag ville komma dit så svarade jag ja.

Du har sagt i tidigare i en intervju att det värsta med jobbet som elitserietränare var den mediala biten, var du förberedd på vad som komma skulle när du klev på jobbet?
– Jag blev hårt ansatt eftersom jag var för ärlig. Som svar på din fråga, ja jag förstod nu hur det skulle bli. Men jag blev lite chockad när jag hade gjort intervjuer med speciellt Aftonbladet att jag inte kände igen mig. I Expressen hade jag känningar genom Thomas Malmqvist,
– Det stod saker som jag inte hade sagt. Journalisterna hade skrivit om intervjuerna så dom blev förfalskade. Jag antar att många andra också varit med om det.
– En sak jag kan berätta om är då vi fick stryk av AIK i första kvarten. Inför den var det någon från Aftonbladet som frågade vad jag tyckte om lottningen eftersom vi fick AIK. Jag var inte så luttrad och svarade ”Jag gillar det inte av en enda anledning. Vi är 30 poäng före AIK. Trots det får vi ingen fördel av hemmaplan eftersom vi har samma”. Dagen därpå stod det med stora svarta bokstäver att jag var rädd för AIK eller liknade när den enda anledningen till det jag svar jag gav var att om vi hade få möta HV71 så hade vi haft fördel av hemmaplan.


Foto: Bildbyrån

”RETADE KVÄLLSTIDNINGARNA MEDVETET”

– Efter det tänkte jag för mig själv, vilket jag sa till många också, att jag egentligen skulle sluta läsa tidningen. För stämmer nyhetsredaktionen, ekonomisidorna och så vidare, lika dålig som sportsidorna när det gäller vad vederbörande har sagt och vad som sedan skrivs då fanns det inte mycket sanning i det heller.
– Jag lärde mig av det där och jag vet att man inte får sista ordet med en journalist, men efter det retade jag även många på kvällstidningarna medvetet.

Blev du någon gång bekväm med det här?
– Ja då. När jag och ”Lillis” (Stephan Lund) satt vid Globen och gjorde träningsprogram, polskan hade ett fik där Aftonbladet-killarna gick in, då kom Mats Wennerholm. Jag passade på att ropa till honom ”Är du längdhopps-, trestegs- eller hockeyexpert idag?” Han var ju expert på allt och sådana kommentarer föll kanske inte alltid i god jord.

Vi har lyssnat runt bland några av dina spelare. Vissa säger att du är den bästa tränare dom haft medan andra säger att du var smått galen. Vad var sanningen?
– Jag har inte någon gång av någon att jag varit bra, nej aldrig faktiskt…
– Det bästa jag har gjort vann vi Europacupen mot bästa ryssarna. Dinamo Moskva med (Vladimir) Jurzinov i spetsen. Vi vann två år i rad, 1991 och 1992. Det skrivs aldrig något om det. Nästan ingen av dom bästa ryssarna hade stuckit till NHL då. Tyvärr uppmärksammades inte Europacupen något då.
– För att återgå till frågan, allra största bristen jag har haft är att jag trott att jag kan lära oduglingar att spela hockey, men det går inte. Dom jag kunde ställa största kraven på var exempelvis dom här tre i Frölunda (Petteri) Nummelin, (Marko) Jantunen och (Christian) Ruuttu. Jag var också på dom som en hök. Jag märkte att dom hade en väldig potential. Mitt enkla svar på frågan är att driver man, är på och ställer jäkligt höga krav på spelare som har en hög potential så växer dom.

”TYCKTE INTE JAG VAR RIKTIGT KLOK”

– Ställer man krav på folk som inte riktigt klarar av det och som jag trott att jag ska kunna förändra så dom inte gör samma grej varje match, att dom ”fibblar”, då tycker dom att jag är en galning.
– På den här tiden hade man inte heller tid att behandla alla personligt. Vi fick ta alla i en och samma kaka. Exempelvis hade vi 1.10 eller 1.20, sedan skulle AIK in på banan. Vi hade aldrig någon extratid. Mycket var det att vi klumpade ihop folk och behandlade dom lika. Det här passade nog inte alla. Speciellt inte dom som inte riktigt kunde leva upp till kraven. Dom killarna tyckte nog att jag inte var riktigt klok.

Hamnade du i konflikter med spelare?
– Nej, det var aldrig någon som sa någonting till mig. Det var inga medarbetarsamtal på det viset. Jag hade samtal med varje spelare efter säsongen, men för mig var det kollektivet som gällde. Att killarna skulle spela fem och fem.
– Spelarna hade en roll i varje femma och deras uppgift var att sköta den. Det blev aldrig några diskussioner.
– Diskussioner jag hade kunde vara var på banan vi skulle vara aggressiva och hur vi skulle bete oss där ute. Det här var egentligen nytt inför varje match. Många trodde att vi höll på med taktik på träningarna, men vi tränade nästan bara anfallsspel. Det jag satte en ära i var att vi spelade på ett sådant sätt som motståndarna inte gillade.

Kan du utveckla det?
– Jag visste ungefär hur motståndarna ville spela hockey. Jag satte då en ära i att motståndarna inte fick spela som dom ville. Om motståndarna ville spela på sin högerkant skulle vi stänga den så det inte gick att spela där. I stället fick motståndarna spela på vänsterkanten. Man leder redan med ett halv noll om dom inte får spela som dom brukar och vill.
– Vi brukade inte släppa in motståndarna i zon med puckkontroll utan dom var tvungna att slå in den eller försöka dribbla sig igenom. Vi hade det här vinnande koncepter i tre säsonger innan andra lag började ta efter.

Var det här anledningen till att ni mer eller mindre spelade med ett mittfält i mittzonen?
– Ja, och mantrat för mig, nu går inte det längre eftersom redline offside har försvunnit, var att dom fick spela hur många pass dom ville i egen zon. Det sket vi i. Vi bara flyttade oss. Däremot, första passet i djupled, det skulle vi nypa, säger Lasse Falk samtidigt som han slår handen med en smäll i andra handen.
– Om det första passet inte är riktigt framgångsrikt så blir det heller ingen bra andrapass.

Spelare som Micke Johansson och Fredrik Bremberg, alltså lirare, hur fick du dom här killarna att rätta in sig i det här spelsystemet?
– Sådana killar gillade jag. Det var inget problem. Titta på en spelare som (Lionel) Messi. Nu är han snäppet bättre än Micke och ”Linkan” men titta vad han gör då han blir av med bollen. Då har han ett arbete att sköta i stället för att vifta med armarna som en stor svensk gör ibland.
– Dom här killarna hade också en sysselsättning. Ett år hade jag ”Sudden” (Mats Sundin). Säsongen innan hade han lirat i Nacka och innan det i Djurgårdens 72:or som bara hade vunnit och vunnit. Jag tror inte att han hade ägnat sig så mycket åt försvarsspel.
– Givetvis såg man direkt att det här var en kanonspelare. Jag tog in honom i oktober eller november. Han fick inte spela från start. Jag sa till honom ”Du är så pass bra att du skulle vara med och spela, men jag låter dig inte spela från start innan jag tycker att du gör ett fullgott jobb utan puck”. Något sådant sa jag till honom även om det inte var ordagrant, men samma krav ställde jag på alla för dom hade en roll och ett jobb att göra utan puck. Vi hade press och understöd. Finns inte understödet då faller allting. En sådan som Micke var fantastisk utan puck, egentligen den bästa av allihop. ”Linkan” var också hur bra som helst utan puck.


Foto: Bildbyrån

”HÅKAN LOOB KOM INTE TILL ETT ENDA SKOTT”

Däremot var Mats Sundin inte lika bra utan puck när han kom till elitserien. Han har tidigare själv berättat i OLD SCHOOL HOCKEY:
– Jag spelade tredjekedjan, fjärdekedjan och i vissa matcher fick jag vila och i stället träna mycket. Det var en ganska frustrerande grundserie, men jag kommer ihåg att Lasse Falk, som var tränare då, sa ”Mats, nu kommer du få spela mer i slutspelet. Du är vår svarta joker som vi kommer slänga in”.
Lasse Falk:
– Han var inte bra utan puck när han kom, men han lärde sig sedan och han klarade det spelet helt okej.

Kan du i dag känna en viss stolthet i att du format Mats Sundins defensiva spel?
– Nej, någon sådan stolthet känner jag inte. Däremot då jag träffade Mats efter hans första NHL-säsong frågade jag honom hur det var där borta. ”När vi spelar hemma kör vi bara framåt och när vi spelar borta backar vi bara hem. Hade vi spelat som Djurgården hade vi vunnit det här hur lätt som helst”.

Var just dom här bitarna du nämnt nycklarna till Djurgårdens tre guld?
– Ja, så var det. Ett av mina stoltaste ögonblick var då vi mötte Färjestad i Globen och dom hade noll skott på mål i andra perioden. Håkan Loob kom inte till ett enda skott och tyckte att det var så tråkigt att lira mot oss, vilket det också skulle vara.
– Det här var också anledningen till att vi vann Europacupen. Ryssarnas skickligaste spelare försökte dribbla sig igenom, men dom klarade inte av att möta kollektivet. I dag spelar inte ryssarna alls på det sättet. Jag visste och vet att kollektivt spelande spelare som taggar i varandra blir väldigt svåra att slå.

BYGGDE STARKA KOLLEKTIV

– Jag kommer också så väl morgonen efter vi hade vunnit SM-guld över Leksand i finalen. Det här är ett högt betyg till ”Putte”. På den tiden bodde jag på Sturegatan. Han ringer mig åtta på morgonen. Jag susade fortfarande lite i säven. ”Kan vi ses på cafét i hörnet Sturegatan och Karlavägen om en kvart?” Det första ”Putte” säger då vi fått in kaffet är ”Lasse, hur i helvete ska vi vinna nästa år?”.
– Det var aldrig så som man kan höra idag att man blir mätt då man vunnit. Jag visste bara ett svar på ”Puttes” fråga och det var att vi skulle träna bättre, hårdare och noggrannare.

Hade ni inte en grupp i Djurgårdens som hade drivet och köpte dom här idéerna?
– Jo, det hade vi och jag kan berömma gruppen. Speciellt då Kalle Lilja som var frontfigur. När vi kom in blev det en revolution eftersom killarna nu skulle spela på ett sätt dom aldrig hade spelat på tidigare.
– Kalle hjälpte oss att introduceras i gruppen som sa från början att det här kommer inte gå och så vidare. Allihop mumlade nog i skägget lite grann, men dom sa aldrig nej utan prövade allt först. Sedan hade vi tur för det fungerade redan från början. Bland annat spelade vi jämt mot ett ryskt lag uppe i Norrtälje på försäsongen.
– Det går inte att säga en sak till spelarna i pausen och sedan märker dom att det inte stämmer. Men killarna köper det man säger om dom märker att det finns en relevans i det du som tränare säger.

Med tanke på det du berättar om kollektivet du och ”Putte” Carlsson byggde upp i Djurgården, hur var det då att komma till Kloten i Schweiz?
– Värdelöst! Alla sex åren i Djurgården var skitkul. Jag tyckte ibland nästan att det var roligare att träna än att spela matcher. Jag hade aldrig något papper med färdiga träningar. Ofta kunde jag känna ”vad i helvete, det är bara tio minuter kvar.” Vi hade inte ens hunnit med hälften av det vi tänkt.
– I Schweiz sa både ”Putte” och jag. ”Har det bara gått tio minuter, är det en hel timme kvar?” Det var som en lus på en tjärad sticka. Killarna var otränade, hade inget kräm i påkarna och det gick inte att driva spelarna eftersom dom inte hade någon fysisk grund.
– I november gick jag och ”Putte” till ledningen och sa att vi ville skriva om kontraktet till ett år. Det var som att be om att få sparken. Jag tycker att det var en lättnad när vi fick gå.

NEPOTISM I SCHWEIZ

Det fanns även en del så kallad svågerpolitik i föreningen och laget.
– Ägaren (Jürg Ochsner) hade två söner i laget (Marc och Sacha Ochsner). Vi spelade Tamperee Cup i Finland. Det ena sonen var inget vidare alls, men han skulle vara med ändå eftersom pappa ägde laget. Jag råkade säga till honom någon gång att ta av sig slalompjäxorna och börja åka skridskor istället. Det var väl inte så populärt, men å andra sidan gav jag fan i det.


Foto: Bildbyrån

Redan i kvalet samma säsong får Lasse Falk hoppa in som coach i Frölunda tillsammans med Lars-Fredrik Nyström. Den sistnämnde hade under säsongen fått kliva in i jobbet efter Ulf Labraaten som inte fått ordning på spelet hos det klassiska elitserielaget som nu hade hamnat i allsvenskan efter jul. Lasse Falk blev kvar där ytterligare två säsonger.
– Vi hade fantastiska träningsmöjligheter och tränade också hur mycket som helst, antagligen bäst i hela Sverige. Det var på alla sätt, bra spelare, men jag kände inte samma förtroende och upptäckte att det var långt mellan Stockholm och Göteborg.

Kan du utveckla det?
– Visst, det var ”goa gubbar”, men jag kände också att det fanns vassa knivar. Jag upplevde lite att jag var där på nåder.

Hur menar du med vassa knivar?
– I Stockholm var jag bortskämd med att jag kunde lita på Åke Bergdahl, styrelsen och hela ledningen. I Göteborg kände jag mig mer ensam och var beroende av att det gick bra. Rent tränings- och hockeymässigt var det underbart, men jag kände inte samma trygghet i ryggen.
– Första säsongen hade jag gamla Djurgårdsbacken, Lars-Fredrik Nyström, som assisterande och han var riktigt bra. Ledningen tyckte inte riktigt om att han var assisterande utan ville ha in någon som kommer från Frölundas egna led. Då tog dom in Christer Kellgren, en jättebra kille, långhårig och som en gång i tiden hade spelat i NHL.
– Det var inget fel på honom, men han satt i knäet på ”Bulan” (Hans Andersson) som var den högsta i Frölunda då. Där gjorde jag en miss som inte jobbade för att få kvar Nyström eftersom första säsongen med honom var riktigt bra.

”MAN KAN JOBBA IHJÄL SIG”

Efter två säsonger avslutar Lasse Falk tränargärningen med tre säsonger i ettan med Huddinge.
– Utan att förhäva mig tror jag det var tur att jag slutade då. Man kan jobba ihjäl sig. Under mina första sex säsonger i Djurgården jobbade jag heltid på posten. Jag kunde komma hem tre på natten från Färjestad. Sedan stod jag på jobbet tjugo i sex, jobbade till två och sedan hade vi träning halv tre.
– Samma sak var det i Södertälje, men jag var tjänstledig då jag var i Zürich och Göteborg. Efter det började jag på postverket igen. Det här gjorde att jag blev trött och inte hade något driv längre. Sista året i Huddinge kom jag på mig själv stå med armarna i kors och konstatera att en och samma kille gjorde samma fel fyra gånger, men jag blåste ändå inte av. Då ska man sluta och jag var känd bland spelarna för att kunna blåsa av en övning 14 gånger för att rätta till den.
– Jag hade ett så undanskymt jobb som möjligt på posten så jag kunde gå i pension tidigt. Ishockeyn var mitt intresse, men jag kunde inte försörja mig på det under den här tiden. Som 17-åring började jag på Handelsbanken och hade säker haft det bra där. Men när jag var 19 år och gick till Huddinge upptäckte jag att på bankjobbet visste jag aldrig då jag kunde gå hem. Jag var tvungen att åka kvart över fem-tåget för att hinna till träningen klockan sex. Då valde jag att sluta på banken och börja på posten så jag kunde spela hockey. Posten hade jag för att ha mat och husrum. Hockeyn var mitt huvudsakliga intresse fram till det att jag var 50 år.


Tommy Sandlin och Lasse Falk 1992. Foto: Bildbyrån

Hur mycket följer du hockeyn i dag?
– Två matcher från soffan. Jag har tinnitus och på det ena örat hör jag ingenting. Går jag till Hovet så ringer det i öronen hela natten. Jag undviker miljöer där det är skränigt.

Följer du främst Djurgården och Frölunda i SHL?
– Nej, men jag har hjärtat hos Djurgården såklart och jag tittar även på Frölunda, men inte med samma ögon. Jag tittar på alla lag och kanske inte på samma saker som vanliga gör. Istället tittar jag på hur det uppträds i båset, om man kan se något mönster och saker jag tycker är intressant. Helst ska det vara jämna matcher med strid på kniven. 

Är du i dag fortfarande lika analytisk men från soffan?
– Ja, och jag gillar att spela schack och sådana saker. Jag tittar mycket på och funderar kring varför dom inte gör si eller så. Samtidigt njuter jag då jag ser ett lag där det finns en metodik och tanke. Det går inte på skrå, som ”Putte” brukade säga. När det blir raggarhockey går jag på muggen.

Med tanke på det du säger, hur tänker du kring den hockey som spelas i SHL i dag?
– I och med att redline försvann blev det nya premisser och man måste lira på ett visst sätt, säger Lasse Falk som tar fram en servett och börja skissa upp en spelplan innan han fortsätter:
– I dag måste backar kunna åka skridskor lika bra som forwards, vara lika rörliga och helst också spelskickliga. Gamla stappliga backar är en saga, vilket är positivt.
– Det jag inte tycker är fullt så positivt är att nästan ingen tränare i dag vågar vara banbrytare. Om Djurgården vinner pucken vid egen blå. Oftast kan då spelarna åka in två meter innanför offensiva blå eftersom det inte finns något motstånd i mittzonen. Mittzonen kan man lika gärna sälja till Ryssland eller vad fan som helst, säger den förre elitserietränaren samtidigt som det börjar bli en del skarpa streck på servetten.

”HOCKEYN HAR MIST EN DIMENSION”

Lasse Falk fortsätter:
– Hockeyn har i mina ögon mist en dimension. Antingen är man i försvarszonen och ser till att dom måste lägga upp den på blå så dom tvingas skjuta. Sedan får man riva och slita. Annars är man i anfallszonen och försöker ta tillbaka pucken en, två, tre och till och med fyra gånger. Men det ingen som försöker ta tillbaka pucken i mittzonen. Det finns ingen smartness i mittzonen längre och det saknar jag.
– När vi ändå är inne på det så har jag skrivit på en lapp innan vi träffades, en ”blåkopia”. Jag gillar det här Skellefteå satte igång eftersom jag uppskattar lag som är först med någonting. Lika lite gillar jag lag som tar en blåkopia på lag som vunnit SM och försöker spela likadant.
– Jag saknar modiga tränare som vågar bryta trender och vara först med någonting. Bland annat då spela lite annorlunda i mittzonen. Jag skulle också vilja se att flera lag i elitserien, jag kallar den så fortfarande, har en plan B.
– Nu är det annorlunda då det inte finns redline, jag vet, och dagens spelare är uppfödda med det, men i dag kan man se ett lag jaga i anfallszonen men går bom. Sekunden efter motståndarna vunnit pucken är backarna nere vid blå. Sedan backar dom in i zonen och börja försvara sig först där. Det gör i stort sett alla lag även om jag sett att det finns några undantag här och där, men det är inte många. Det har blivit som handboll.

Lasse Falk var även med när redline-offside togs bort ur spelet.
– Jag var i Huddinge då och tänkte ”hur ska vi träna nu?”  Det som fodras nu är att alla är individuellt bra. Du måste klara av spelet en mot en för annars spricker det. Press och understöd hinner lagen inte med på dom här stora ytorna. På så vis ställs det högre krav. Framför allt ställs det mycket, mycket högre krav på målvakterna och dom har också blivit bättre tack vara att dom fått så mycket mer att göra.
– Tommy Söderström och Roffe Ridderwall är dom bästa jag har haft. Just Tommy sätter jag väldigt högt men han sattes aldrig på dom proven som målvakterna gör i dag eftersom vi styrde så inte motståndarna fick dom skottchanser man får i dag.

Analytikern Lasse Falk drar sig inte för att se hockey ur sin synvinkel och vill inte påverkas av experter då han sitter hemma i soffan för att följa en match.
– Jag har inte ljudet på någon gång. Många har frågat mig varför och tycker att jag är underlig, men om jag skulle sitta på Hovet eller Globen finns det ingen som sitter bredvid mig och berättar vad jag ser.
– Jag ser vad jag ser och kanske gör jag det lika bra som fiskhandlaren (Petter Rönnqvist). Jag brukar skoja med honom och säga ”Petter med sina elva getter”. Antagligen kan jag det här lika bra som Petter, men ibland kan jag sätta på ljudet i pausen för att höra om dom tycker ungefär som mig.
– Det finns nog mindre utrymme för taktiskt spel eftersom mittzonen i dag är borträknad och inte med i spelet längre. Spelarna jagar hem och sedan börjar försvarsspelet i egen zon.

Tror du hårdare bedömningar av hakningar, vilket medfört ett högre tempo, kan vara en av anledningarna till fler smällar mot huvudet?
– Jag tror även att redline har med det och göra. Det blir som bandy och pucken går mycket fortare, men jag kan köpa det du säger.
– Nu kanske jag är kontroversiell, men jag känner mig ganska säker på att vissa saker kommer från båsen, att det kanske inte var så farligt och så vidare. Men Sundin sa en bra sak för några år sedan, att många smällar sker när det inte är kamp om pucken. Det smälls i stället på när pucken hunnit till nästa spelare. Jag tycker tamejfan inte att det är ishockey.
– Jag fick pris av domarna två eller tre gånger. Det var för att jag hjälpte domarna genom att förbjuda mina spelare att göra sådana saker. Hur många tränare gör det i dag? I stället försvarar tränarna spelarna när dom gör en ful grej.

Lasse Falk stannar upp och får näst intill svarta ögon.
– Det jag blir skitförbannad på är då jag hör så kallade experter i tv, när det är avblåst och målvakten har pucken och det står någon spelare som Kronblom och det kommer en annan spelare och hugger bort honom, det var bra att han tog två minuter för det kan vara bra för matchen.
– Att försöka vara tuff när det är avblåst och det inte är kamp om pucken… Det är en ledarfråga att stänga av eller säga till en spelare att så där gör du inte. Olagligheter när det är av avblåst ser man aldrig handboll. Internationellt eller i NHL förekommer det nästan aldrig heller. Varför får det då förekomma här? Det måste bort.


Christian Ruuttu. Foto: Bildbyrån

HADE DUELLER MED CHRISTIAN RUUTTU

Lasse Falk var inte heller den som lade fingrarna emellan under sin tid som tränare om det var spelare som inte visade respekt för medspelare eller motståndare.
– Jag har vågat många saker. Det här berättar jag gärna om för det kan visa på hur jag är som person. Vi hade en match med Frölunda mot Djurgården. Vi hade åkt på några fem- och tvåminutare genom att (Petteri) Nummelin och (Christian) Ruuttu gärna var uppe med handskarna. Ruuttu ville försvara Nummelin och lite sådant.
– Alla killarna visste att sa jag något så menade jag det. Vid en matchgenomgång sa jag att är det någon som inte tål en smäll utan då ska upp med handskarna och boxas han åker ner i duschen och sedan hem.
– Vi hade nästan lirat klart första perioden och ledde med 1-0. Det var fullsatt på Scandinavium. Björn Nord kom ihop med Nummelin eller Ruuttu. Givetvis blev det handskar upp i ansiktet. Det blev alltså precis som jag hade misstänkt.
– När dom båda kom till båset och satte sig ner sa jag, ”Varsågod, ner i duschen”. Jag kan tänka mig hur det hade sett ut om vi förlorat, men jag tror att några av dom övriga spelarna nästan log och tyckte det där var bra. Vi vann med 5–0 och den halva matchen var kanske den bästa vi spelat.
– Hade vi förlorat hade jag givetvis fått skit, men sådana risker måste man ta om du själv inte ska bli assisterande tränare och låter en spelare tar över istället.

Hur tog Christian Ruuttu det här med tanke på den erfarenhet han hade med sig från bland annat NHL?
– Han var kaxig då andra spelarna lyssnade, men en och en var han rätt så liten. Han var en duktig hockeyspelare och trodde att han skulle få speciella förmåner, men han fick också rätta in sig i ledet. Men en trevlig person, tävlingsmänniska och alltihop. Det fanns sådana personer även i Djurgården utan att nämna några namn.
– Jag kan berätta en episod med Ruuttu. Vid Scandinavium hade tränare, ordförande och så vidare parkeringsplatser vid hallen. Övriga skulle stå ute vid Valhalla. Men han ställde sig på dom andra platserna. Då kom en vaktmästare ner till mig och sa att Ruuttus bil inte fick stå där. Jag sa också åt honom att han inte fick det, men han gav fan i det.
– Alla hade dragit på sig skridskorna och vi var klara för träning då jag sa ”I dag blir träningen lite försenad eftersom vi har en här som ska ta av sig skridskorna igen och sedan gå ut och flytta sin bil. Han heter Ruuttu och har inte förstått att han inte får stå där han ställt sig. Vi väntar på honom medan han tar av sig skridskorna och flyttar bilen”.
– Det här uppskattade han inte, men jag var tvungen att göra sådana grejer med honom.

Innan vi avslutar den långa fikastunden med mackor och kaffe tar Lasse Falk upp ett annat ämne kring dagens hockey.
– Varför tar inte hockeyn efter fotbollen? Dom två sista i elitserien tycker jag skulle åka ur och dom två översta lagen i allsvenskan ska gå upp. Sedan kanske det skulle vara ett kval mellan tredjelagen.
– Det här med sju matcher är kasst. Stängda ligor… Då skulle jag sluta titta direkt. Jag tycker att det ska högaktas om lag som Karlskrona eller Kiruna tar sig upp på sportsliga grunder. Man ska inte kunna köpa sig in i en liga.


Foto: Ronnie Rönnkvist

Lasse, det har varit ett väldigt trevligt samtal, men hur ser ditt liv ut idag?
– Bra! Jag gör så lite som möjligt, spelar på Bomben och Powerplay. Visserligen bara med små summor.
– Sedan har jag lite kontakt med Lillis”, men ”Putte” och jag hörs inte så mycket. Man kommer ifrån det där. Arto (Blomsten) brukar jag prata med någon gång om året.
– Jag vill avslutningsvis säga vilken ynnest det var att träna lag i Huddinge, Djurgården och Frölunda vid den tiden. I Djurgården försvann bara ”Sudden” (Mats Sundin) och ”Garpen” (Johan Garpenlöv). Annars hade jag samma lag i sex säsonger förutom dom som föll för åldersstrecket. Man fick betalt på ett annat sätt på den tiden. Tränade vi bra år ett och två så kunde vi få utdelning år tre på vissa spelare. I dag, om en tränare ska få utdelning år två eller tre så har dom spelarna redan försvunnit över Atlanten.
– När jag tränade juniorlag i Huddinge var det härligt att få upp killar i A-laget. Jag kunde se frukten av det jobba vi gjorde. Nu är visserligen jag en gammal gubbe, men tränarna i dag har ställt in sig på att har dom en bra verksamhet så kommer killarna försvinna säsongen efter. Med mitt perspektiv skulle jag tycka det är tråkigare att lägga ner tid och möda på att utbilda spelare idag eftersom det är någon annan som sedan får skörda frukterna, avslutar Lasse Falk.

En del bilder i Old School Hockey-serien kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.