I kväll kommer Niklas Erikssons tröja att hissas upp i taket i Tegara Arena.Foto: Bildbyrån

Han är en del av Leksands framgångsrika generation som fick klubbens supportrar att drömma om guld på 90-talet och räknas som en legendar i klubben. Ikväll hissas hans tröja med nummer 16 på ryggen till Tegera Arenas tak. Därför återpublicerar vi idag en gammal Old School Hockey med Niklas Eriksson.

Niklas Eriksson är en av svensk hockeys framtidstränare. I dag coachar han Örebro i SHL. Tidigare ledde han Almtuna och mot alla experttips tillhörde Uppsalalaget övre halvan av serien. Niklas Eriksson är även en av hjärnorna, tillsammans med bland andra Johan Hedberg, bakom Drömmarnas Arena – en arena som ligger bakom Tegera Arena och som ska vara öppen dygnet runt för ungdomar.

Här ska ni få möta Niklas Eriksson, då han berättar om resan från Västervik ut till den stora hockeyvärlden. Ett Västervik som förknippas med visfestival, Stefan Edberg och Björn Ulveaus.
– (Skratt) Jo, men så är det ju. Fast intresset för hockey är ganska stort i Västervik. Vi hade bara utomhusrink där fram tills det att jag var 15 år. Det var då som man byggde en ishall där. Jag bodde nära hockeybanan så jag var där nästan jämt och jag tror att få mycket istid som barn är en förutsättning för att lyckas som hockeyspelare.
– Min första framgång? Jag vet inte, men självklart var det stort att få spela TV-pucken för Småland. Vi blev utslagna av Dalarna i semifinalen och jag minns att dom hade Anders Bröms och Patrik Andersson med i det laget. Dom båda spelade senare några matcher i Leksands A-lag. Även Ola Rosander, som senare spelade i Södertälje, och Patric Kjellberg, som blev proffs i NHL, var med i Dalarnas lag det året.

Foto: Arkiv

Då det var aktuellt för Niklas Eriksson att lämna Västervik för att söka sig till ett hockeygymnasium var det nära att Leksand hade missat honom.
– Jag och tre andra killar från Västervik hade första året sökt hockeygymnasiet i Jönköping. Vi kom inte in där utan blev kvar i Västervik. Den säsongen spelade jag i Division 3 (motsvarande Division 2 idag) med klubben där hemma. Något som blev väldigt lyckat och bra för min utveckling som spelare.
– Mitt favoritlag allt sedan jag kan minnas har alltid varit Leksand. Då jag växte upp fanns det bara två lag man kunde hålla på och det var Brynäs och Leksand. Visst fanns det någon hemma i Västervik som höll på Djurgården och någon på Färjestad, men jag fastnade för Leksand efter VM 1977 då Sverige vann silver och man hade en massa killar med från Leksand. Hans Jax, Mats Åhlberg, ”Djura” Olsson och så vidare.
– Jag och två andra killar från Västervik, Mikael Von der Geest och Glenn Pettersson, sökte sedan gymnasiet i Leksand och kom in. Vi var uppe och provtränade och allt kändes bra redan från första dagen. Visst var det ett stort steg att flytta hemifrån och upp till Leksand, men jag trivdes jättebra både på och vid sidan av isen samtidigt som åren som junior var roliga och väldigt speciella. Man blir tajta och beroende av varandra då man hela tiden måste hjälpas år med matlagning, tvätt och så vidare. Det här är en tid som jag har haft mycket nytta av både som människa och spelare.

Första elitseriematchen?
– Det gick snabbare än jag hade kunnat tänka mig. Vi hade Christer Abris som tränare och han lyfte upp mig ganska tidigt. Första elitseriematchen satt jag som reserv mot HV 71 borta. Den första matchen som jag spelade var mot Djurgården hemma i Leksand.
– Jag spelade i en kedja med Jarmo Mäkitalo och Ivan Hansen, vilket bara det var en pojkdröm. Dessutom gjorde jag ett mål i den matchen på en retur, som förresten de flesta av mina mål kommit till på, skrattar Niklas Eriksson.

Vad har Christer Abris betytt för din utveckling som spelare?
– Vad ska man säga om Abris som ledare? Han hade en stor respekt med sig, men även ett stort engagemang och ville verkligen alla killarna i laget väl. Han var den perfekta personen att leda Leksand vid den här tiden. Självklart hade han en stor betydelse för mig och min utveckling eftersom det var han som släppte fram mig och flera andra juniorer i A-laget.
– Man hade heller aldrig tråkigt under en säsong med Abris. Det hände alltid nya roliga saker som man fick skratta åt.

”DET VAR MÅNGA SKRATT I OMKLÄDNINGSRUMMET”

Foto: Arkiv

Leksand går till SM-final 1999 mot Djurgården som man förlorar med 3-1 i matcher.
– Medelåldern i laget låg väl runt 23 år om jag inte minns helt fel. Vi hade ett väldigt spelskickligt lag med killar som Robert Burakovsky, Ivan Hansen, Jonas Bergqvist, Heinz Ehlers, Jarmo Mäkitalo och Tomas Forslund.
Magnus Svensson var riktigt bra på backen, men samtidigt släppte Abris fram flera unga spelare där jag var en av dom. Även Ronny Reichenberg och Jens Nielsen kom fram och slog igenom ordentligt den här säsongen. Dessutom gjorde Peter Åslin i målet en riktigt bra säsong.
– Just bredden, spelglädjen och spetskompetensen gjorde att vi lyckats så bra tror jag.

Abris, ”Sigge”, ”Burra”, Jonas Bergqvist och så vidare, hur var egentligen jargongen i Leksands omklädningsrum vid den här tiden?
– (Skratt) Vi hade ett riktigt skönt lag. Sedan är det väl så med framgångsrika lag att det är väldigt många med ett mycket bra självförtroende i laget.
– Alla var mer eller mindre fostrade som juniorer i Leksand och kände varandra väl eftersom man hade spelat tillsammans i minst två säsonger. Självklart blir det även en hel del skratt om man har Forslund i omklädningsrummet.

Inför säsongen 1992/93 klev kanadensaren Wayne Fleming in som tränare i Leksand.
– Vi hade haft några riktigt bra år med Abris, men efter det hamnade vi i allsvenskan efter jul två säsonger i rad. Tack vare Wayne så klev föreningen upp en nivå. Han kom in med helt nya influenser och gjorde att allt i klubben blev mycket proffsigare.
– Jag gillade verkligen Wayne och man visste att han inte lämnade någonting åt slumpen. Vi var det lag som var bäst förberedda, visste mest om motståndarna och så vidare. Trots det blev det aldrig pricken över i:et och vi vann aldrig SM-guld när Wayne var här. Närmast var vi OS-året 1994 då vi och Malmö var seriens två största favoriter, men Modo slog ut oss i semifinal. Mycket berodde det på att Peter Forsberg var i en grym form och att Fredrik Andersson i målet gjorde ett fantastiskt slutspel.

Markus Eriksson. Foto: Arkiv

Hur delaktig var du i att din bror Markus Eriksson kom att hamna i Leksand?
– Det blev en naturlig följd av att jag var i Leksand och spelade. ”Mackan” hade fina meriter från juniorlandslaget när han kom till Leksand. Men vi hade ett fantastiskt bra lag då och det var inte alldeles enkelt att slå sig in där. Senare flyttade han till Mora, där han gjorde många väldigt fina säsonger.

Markus Eriksson berättar för Old School Hockey:
– Visst var brorsan en som jag såg upp till. Niklas var kanske inte den största talangen i Västervik, även om han tillhörde dom bästa. Han fick jobba hårt och det var först i Leksand som han utvecklades mest.
– Det var ett naturligt val för mig att välja Leksand eftersom vi varit uppe hos Niklas väldigt mycket. Men varför Leksand kontaktade just mig vet jag faktiskt inte. Ett naturligare val hade kanske varit att jag skulle spela med HV 71. Men det hade varit strul mellan Niklas och HV 71 när han var ung. Därför blev det inte aktuellt att spela där för mig heller.

AVSLUTADE KARRIÄREN I ITALIEN

Niklas Eriksson draftades av Philadelphia Flyers 1989, men det blev aldrig aktuellt för honom att flytta över och spela i NHL.
– Hade jag gjort ett bra OS och en eller ett par VM-turneringar så hade det kanske varit aktuellt. Det var också tuffare att ta sig till NHL eftersom det bara var 16 lag med i ligan då, jämfört med 30 lag som spelar i NHL i dag.

Säsongen 1996/97 blev det ändå spel utomlands då han blev lagkamrat med bland andra Ove Molin, Olli Jokinen, Tom Bissett och Mikael Wahlberg i IFK Helsingfors.
– Bosmandommen hade kommit just då och det var gratis för oss spelare att byta klubb. Helsingfors tog kontakt med mig och det var egentligen två anledningar till att jag tackade ja till deras erbjudande. Den första var att jag ville spela i landslaget, men det var väldigt tufft att komma med då jag spelade i Leksand eftersom Per-Erik Eklund, Jonas Bergqvist, ”Masken” Carlsson och Tomas Forslund redan var med därifrån.
– Den andra anledningen var att jag var runt 26 eller 27 år då och hade några riktigt bra säsonger bakom mig. Jag ville testa på något nytt, få ett miljöombyte, en ny roll och inte bli någon inventarier i Leksand. Nu blev jag ju det ändå (skratt).
– Finska ligan var verkligen ingen B-liga. Tyvärr så gjorde jag ingen bra säsong där. Lovisa var nyfödd då och trivdes bra i Finland. Vi bodde fint i Espo utanför Helsingfors och tiden i Finland var bra och den gav oss mycket erfarenhet.

Foto: Arkiv

Sedan åkte du och åt pizza i Italien under två säsonger.
– Vilken god mat dom har i Italien! Jag fick inget nytt kontrakt med Leksand efter att vi gått upp i elitserien 2005. Jag hade hoppats att spela några säsonger till med Leksand. Då dom sa nej till mig övervägde jag att sluta med hockeyn.
– Jag hade ju ändå mer krut att ge så jag tackade ja till spel i den italienska ligan. Vi fick en kanonbra lösning med en klubb från dom italienska alperna som heter Brunico. Ett fantastiskt ställe och en otrolig upplevelse för hela familjen.
– Familjen var med där under det första året där nere. Lovisa och Kalle gick på en tysk skola. Redan efter några månader pratade dom med sina kompisar på flytande tyska med dialekt till och med. Helt otroligt!
– Vi var många svenskar i Brunico under mina år där. Grejen var ju att vi umgicks en hel del vid sidan av hockeyn, vilket gjorde det hela ännu roligare.

Var det aldrig aktuellt att återvända till Sverige efter åren i Italien?
– Det var bestämt redan innan andra säsongen i Italien att jag skulle lägga av. Carol och barnen bodde hemma i Leksand under andra året och kom bara ner och hälsade på under vissa helger.
– Det gick bra nere i Italien och det kändes som en bra avslutning på min karriär som spelare.

”SIGGE VAR EN AV VÅRA STORA HJÄLTAR”

Curt Lundmark och Pär Mårts var inne på sitt andra år som förbundskaptenspar när planeringen för OS i Lillehammer 1994 drog igång. Säsongen inleddes med Deutschland Cup, där Sverige slutade på en tredje och sista plats. Niklas Eriksson var dock inte med i den turneringen. Hans första landskamper för säsongen blev dubbellandskamperna mot Rysslands OS-lag i Stockholm och Karlstad. Som kedjekamrater hade han Jörgen Jönsson och Roger Hansson.
– Jag var med och spelade ganska många landskamper innan OS så jag visste att jag var aktuell och att det fanns en chans att jag skulle få åka med. Det tråkiga var att det stod mellan mig och min lagkamrat i Leksand, Tomas Forslund, om vem som skulle få åka.
– Det var redan fyra spelare klara, Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Jonas Bergqvist och Roger Johansson från Leksand. Att det skulle bli ytterligare två härifrån kändes nästintill omöjligt.
– ”Curre” och Mårts hade byggt det här laget under en längre tid, även om Mats Näslund och Håkan Loob inte hade varit med hela tiden utan anslöt lagom till OS. Jag gjorde en bra Priz Izvestija turnering i Moskva i mitten av december och det var antagligen insatsen där som gjorde att jag fick åka.

Med tanke på det lag ni hade med er så måste Tre Kronor gällt som favoriter?
– Det var vi nog och vi hade också flera väldigt duktiga och namnkunniga spelare med. Exempelvis var Tomas Jonsson, Mats Näslund och Håkan Loob med. Alla dom tre hade vunnit allt utom OS, vilket var en extra sporre.
– Framförallt var det många yngre spelare med som ännu inte fått det här stora genombrottet, men som nu klev fram i den här turneringen. Jag tänker då på ”Foppa” (Peter Forsberg), Tommy Salo, Patric Kjellberg, Kenny och Jörgen Jönsson med flera.

Displaying Niklas Eriksson 4.jpg

Foto: Arkiv

Tre Kronor inledde turneringen med att spela 4-4 mot Slovakien. Därefter besegrades Italien, Frankrike och USA innan gruppspelet avslutades med förlust mot Kanada. Niklas Eriksson spelade inledningsvis i en kedja tillsammans med Peter Forsberg och Jonas Bergqvist, men flyttades senare över till en kedja med Daniel Rydmark och Jörgen Jönsson.
– Jag hade åkt på en magmuskelskada i samband med en match innan OS. Det var ju en skada som man inte visste mer än från dag till dag hur den skulle läka. Jag hade lite panik in i det längsta eftersom jag inte visste om jag skulle kunna åka till OS eller inte. Innan skadan hade jag gjort min bästa säsong i elitserien.
– Min personligen bästa match i OS var semifinalen mot Ryssland. Vi hade slagit Tyskland i kvartsfinalen med 3-0, men det lag som verkligen spelade den bästa hockeyn var Finland med Curre Lindström som förbundskapten.
– Vi hade gått ganska dåligt i gruppspelet, vilket konstigt nog brukar vara ett gott tecken, eftersom det brukar vara så med dom svenska lagen som vunnit guld i stora turneringar. I semifinalen mot Ryssland ledde vi med 4-1 innan ryssarna gjorde både 4-2 och 4-3. I den andra semifinalen vann Kanada överraskande över Finland och gick till final. Greg Parks, som jag spelade med hemma i Leksand, gjorde för övrigt ett av målen.

I finalen tar Tre Kronor ledningen med 1-0 genom Tomas Jonsson redan i första perioden. Paul Karyia kvitterar Sveriges ledning medan Derek Meyer ger Kanada ledningen med 2-1 i mitten av tredje perioden. Då det återstår 1.49 av perioden kvitterar ”Sigge” Svensson till 2-2, framspelad av Tomas Jonsson och Peter Forsberg.
– Man glömmer lätt den insats ”Sigge” gjorde för oss i finalen. Dels då kvitteringen men även straffen som han satte dit bakom Corey Hirsch i straffläggningen. Utan honom hade vi aldrig ens gått så långt som till ett straffavgörande. Han om någon var verkligen en av våra riktigt stora hjältar.

Minns ni straffläggningsdramatiken? Petr Nedved: 0-1, Håkan Loob: miss, Paul Kariya: 0-2, Magnus Svensson: 1-2, Dwayne Norris: miss, Mats Näslund: miss, Greg Parks: miss, Peter Forsberg 2-2. Magnus Svensson: miss, Petr Nedved: miss, Peter Forsberg 3-2, Paul Kariya: räddning Tommy Salo.
– Det var väldigt, väldigt nervöst, skrattar Niklas Eriksson och fortsätter:
– Jag själv var inte aktuell att slå någon straff eftersom jag inte hade spelat i den senare delen av finalen, då Curre Lundmark toppade upp laget.
– Det var mest rutinerade spelare som slog straffarna förutom ”Foppa”. Det var inte bara vi yngre spelare som var nervösa. Jag kan lova att flera av dom mer erfarna spelarna också var riktigt nervösa.

Guldlaget från OS i Lillehammer 1994. Foto: Arkiv

”NÅGOT MAN BARA HADE SETT PÅ TV”

I Kanada spelade alltså Greg Parks, som till vardags var lagkamrat med Niklas Eriksson i Leksand.
– Vi hade ingen kontakt med varandra under själva finalmatchen, men vi umgicks både med han och Peter Ciavaglia (USA:s OS-lag) i OS-byn mellan matcherna. Greg var inne på sin andra säsong i Leksand då och var en mycket bra kompis till mig och dom övriga killarna därifrån.

När Tre Kronor kom hem till Sverige och Sergels Torg var det närmare 50 000 personer på plats för att möta upp laget.
(Niklas tystnar lite innan han berättar om känslorna som han upplevde då)
– Det var osannolikt, overkligt och något man bara hade sett på TV. Vi var närmare två timmar försenade och det var kallt i Stockholm då. Jag tror att temperaturen låg på runt minus tio grader. Men folket stod kvar och väntade på oss… Helt otroligt.
– Vi blev även firade på ett mycket fint sätt hemma på torget i Leksand några dagar senare.

OS i Lillehammer blev Niklas Erikssons enda stora internationella turnering.
– Jag kom aldrig med till VM den säsongen och inte heller någon annan av säsongerna som jag spelade i landslaget. Antagligen var jag helt enkelt inte tillräckligt bra i slutet av säsongerna när det drog ihop sig till VM. Det kan väl kännas lite tråkigt så här i efterhand, eftersom det hade varit jäkligt kul att fått spela ett VM, avslutar Niklas Eriksson.

För att läsa övriga Old School Hockey som presenterats här på hockeysverige.se kan ni klicka er in på följande länk: https://www.facebook.com/pages/Old-School-Hockey-Hockeysverigese/1493736790912329

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.