TRÖJAN UPP I TAKET. Rolf "Råttan" Edberg hyllas av AIK i kväll.Foto: Ronnie Rönnkvist & Arkivbild

Han är den Hammarby-fostrade spelaren som blev en ikon i AIK. Ikväll får denne legend och ikon sin tröja med nummer 10 pensionerad på Hovet i Stockholm. Här träffar vi Rolf ”Råttan” Edberg och hör honom berätta om hans fantastiska karriär.

LÄS ÄVEN: Berättar om sorgen efter fruns bortgång inför tröjceremonin

Rolf ”Råttan” Edberg gjorde sig ett stort namn i hockeyrinken i två huvudstäder. Dels i Stockholm, där han blommade ut i Hammarby men blev Tre Kronor-spelare i AIK, och dels i Washington, där han tillbringade tre säsonger i NHL-laget Washington Capitals.

Old School Hockey gjorde en kort tripp till Stuvsta söder om Stockholm för att träffa Rolf Edberg. Bara några kilometer ifrån Ågesta Golfbana där han tillbringat många timmar efter sin hockeykarriär.
– Golfintresset började när jag var i Washington 1978. Då köpte Bengt-Åke Gustafsson och jag ett set klubbor. Vi hade aldrig spelat, men sedan fick vi gratis medlemskap i någon golfklubb där. Den dög för oss så där gick vi och hackade lite.
– Men det var inget seriöst utan det började när jag slutade med hockeyn 1985. Idag är jag inte aktiv i Ågesta Golfklubb, men jag spelar mina rundor med gubbarna två, tre gånger i veckan och med frugan på helgerna.

Din son Kalle Edberg var en mycket stor talang inom golfen, hur mycket följer du hans framfart idag?
– Jag följde honom som curling-förälder. Man ställde upp på allt. Nu har han gjort ett litet uppehåll och är på Brohof, så vi får se om han tar tag i det igen.
– Det är dyrt. Klarar man inte av att ta sig hela vägen upp så är det dyrt. Det kostar att spela golf.

Foto: Arkiv

Trots alla dina år i AIK så har många stockholmare alltid förknippat dig med Hammarby. Om vi börjar från början ”Råttan”, varför föll valet på Bajen som knatte?
– Från början spelade jag i ett kvarterslag hemma vid Gullmarsplan som hette Lilla Vesslan faktiskt. Sen frågade en ungdomsledare i Hammarby som heter Magnus Gunér om jag ville komma över till dit istället. Jag kan väl ha varit tolv år då kanske. Det blev att åka över Skanstullsbron till ”Kanalplan” (Hammarby IP) och träna i stället.
– Jag var där jämt och det hände till och med att jag hjälpte vaktmästarna att spola isen innan dom skulle stänga för kvällen.

Vart kommer smeknamnet ”Råttan” ifrån?
– Det kommer från fotbollsspelaren ”Råttan” Bohman som på sin tid var en mycket duktig vänsterytter i fotboll för Hammarby.
– Jag dubblerade med hockey och fotboll fram till det att jag tog en plats i Hammarby hockeys A-lag. Så man såg väl några likheter mellan mig och Bohman. I fotbollen spelade jag bland annat tillsammans med ”Kenta” Ohlsson, men aldrig i A-laget utan bara i B-laget.

Som 16-åring säsongen 66/67 debuterade ”Råttan” Edberg för Hammarby IF i dåtidens division 2. Det blev tio mål debutåret. Stjärnor i det laget var Hans ”Tjalle” Mild, Ingemar Brandström, Jan Engström, Lars Söderström (bror till tidigare landslagsspelaren Dan Söderström).
– I början spelade jag ihop med just ”Tjalle” och Janne Engström, som var en skön norrlänning. ”Hogge” Nurmela var vår tränare. ”Hogge” tyckte att jag skulle hålla mig i anfallszonen eftersom han ansåg att jag var bäst där. På den tiden skulle centern vara högst upp i banan och stressa deras backar. Så jag ”skäggade” väl på där uppe och jagade, skrattar Edberg.
– ”Tjalle” var annars den som tog hand om mig som ny i A-laget och han gjorde det väldigt bra.


Foto: Bildbyrån

”HADE VARIT OTÄNKBART ATT SPELA I AIK TIDIGARE”

Hammarby spelade sig ur Allsvenskan 68/69 och hade sedan väldigt svårt att komma tillbaka och etablera sig i högsta serien.
– Vi hade ett skapligt lag och jag minns ett år då vi var nykomlingar och vi mötte Timrå på bortaplan i första omgången. Vi fick 2-2 och jag och ”Kenta” Ohlsson (fotbollsspelaren) gjorde ett mål var. Efter matchen, där vi var ordentligt utspelade, sa ledarna att det skulle komma många poäng den här säsongen med det här spelet och att vi skulle bli ett topplag.
– Totalt tror jag vi fick tre poäng den säsongen och det tog sex-sju omgångar innan vi tog nästa poäng. Jag tror helt enkelt det var så att vi inte hade ett lag som räckte till.

Hur känns ditt Hammarbyhjärta när du ser hur din gamla klubb idag lever på hockeyns bakgård?
– Det är sorgligt givetvis. Ett av mina största ögonblick som hockeyspelare var när vi tog oss tillbaka till Elitserien 84/85. Vi hade en hel del publik då så det fanns i alla fall ett publikt underlag för Hammarby.

När blev det aktuellt med spel i AIK?
– Jag var 20 år och hade varit fyra år i Hammarby. Det året åkte vi ner till tvåan. Det var inte alldeles vanligt att man bytte klubb här i Stockholm då. Men både AIK och Djurgården hörde av sig, två klubbar som det nästan varit otänkbart för mig att spela för tidigare. AIK låg väl på bäst så det var väl helt enkelt därför som det blev AIK.

Blev det en stor omställning att byta omklädningsrum på gamla Johanneshovs Isstadion från Hammarbys till AIK:s?
– Ja det var det. Här fanns det ännu större stjärnor än i Hammarby. Killar som Bert-Ola Nordlander, ”Honken” Holmqvist, Lennart ”Sillen” Selinder med flera tog bra hand om oss nya där också.


Foto: Bildbyrån

Du kom till AIK 1970 och lämnade klubben 13 år senare. Det sägs att AIK under dom här åren genomgick en väldigt stor utveckling som förening. Hur upplevde du att den tog sin form?
– I början var det Lasse Norman tillsammans med Sven Bergqvist och ytterligare någon som skötte hela klubben. Allt var så enkelt när det gällde kontraktsförhandlingar och hela den biten. Nu har allt dragit iväg och det har blivit så jäkla höga löner och mycket folk utifrån som vill köpa upp klubben så det är inte riktigt samma sak längre. Det var väl både finnar och amerikanare som var inblandade och hade stora planer utan att det blev någon speciellt bra ordning.

Det blev totalt 46 A-landskamper för Edberg. Han debuterade i Tre Kronor 1976 mot Tjeckoslovakien i samma kedja som Nils-Olov ”Djura” Olsson och Bengt Lundholm.
– Det var häftigt! Jag var 26 år när jag debuterade och jag minns i början när jag och ”Matte” Waltin, som redan hade varit med sedan många år i Tre Kronor, åkte tåg till någon match med landslaget. Han sa då: ”Det är så häftigt med landslaget. Man ligger på läger ihop och just före VM så gallras några spelare bort så det är alltid en härlig spänning”. Precis som Waltin sa så var det verkligen häftigt i landslaget då.

GJORDE KLASSISKT MÅL PÅ SOVJET

Samma år fick Edberg även vara med om en av de mest omtalade VM-turneringarna i modern tid då Tre Kronor vann VM-silver i Wien.
– Det var helt klart för att vi slog ryssarna två gånger och inte för att vi vek ned oss i den andra matchen mot Kanada som vår insats där blev omtalad. Sen får vi inte glömma Göran Högostas insats, han var otroligt bra.
– Inför den avslutande matchen mot Sovjet hade Kanada slagit Tjeckoslovakien och vi var helt plötsligt utanför pallen igen. För att ta oss tillbaka dit så behövde vi ”bara” slå Sovjet igen. Vi sa till varandra: ”Hur i helvete ska det gå till”. Vi vann med 3-1 efter tre mål av ”Rolle” Eriksson.

Blev du själv drabbad av kanadensarnas påhopp fysiskt och verbalt?
– Nej, inte mer än allt detta ”fuck you”, ”fuck up” och så vidare innan och under matchen. Kanadensarna var ärligt talat riktiga grisar under den här turneringen och det lustiga var att när jag senare mötte samma killar borta i NHL sa dom inte ens pip på isen.


Foto: Bildbyrån

”Råttan” Edberg gör ett av svensk hockeys mest klassiska mål då han under turneringen gör 5-1 på Tretiak. Ett mål som till och med snurrade i Sportspegelns vinjett under flera år.
– Hela vår kedja gjorde mål i den matchen. Kent-Erik Andersson gjorde 2-0-målet, Bengt Lundholm 4-0 och jag själv 5-1.
– Jag hade pucken på kanten och gjorde någon dragning så Tretiak och en back åkte ihop. Sen kom jag långt ner mot förlängda mållinjen och höll väl på att tappa pucken. När jag nästan var bakom linjen skickade jag den mot mål – och den satt bra.

Ditt stora VM var väl egentligen året efter i Prag då du svarade för 15 poäng (8+7) på tio matcher?
– Jag är inte den som vill skryta eller framhålla mig själv på något vis, men då var jag riktigt bra. Jag hade en helt annan mental inställning än tidigare och det kom säkert av att jag helt enkelt var i en väldigt bra form. Mitt mål var att försöka göra poäng i varje match och totalt blev det 15 på tio matcher, så det är väl godkänt.
– Tyvärr missade vi medaljen det året. I näst sista matchen, som var mot Kanada, ledde vi med 4-1 men sen släppte vi till lite för enkla mål bakåt och Kanada vann med 7-5 till slut. Efter det så förlorade vi även mot tjeckerna.

När tog Washington kontakt med dig?
– Det var efter VM 1978 som advokaten Björn Wagnsson frågade om jag var intresserad av att spela för Washington. Deras general manager hade sett mig under VM och nu ville man få över mig dit. Det var inget lätt beslut eftersom vi hade barn som skulle börja skolan, men ändå tackade jag ja. Även om det bara skulle bli ett år i NHL så skulle jag nog ha ångrat mig efteråt om jag inte tog chansen och provade.

Foto: Arkiv

Det blev tre säsonger där borta. Hur upplevde du omställningen från elitseriespel till spel i NHL?
– Det var en kulturkrock för mig att komma över dit, omklädningsrummet, spelsättet, inställningen…
– Framförallt var omställningen stor på lägren innan NHL. Här hemma var vi vana att träna och ha lite kul när vi var i väg på läger. Här slogs alla, framförallt unga killar, som galningar mot varandra på träningarna för att ta en plats i truppen. Etablerade killarna var däremot lugna och helt normala, säger Edberg med ett skratt och fortsätter:
– Sen var jag van att snacka lite i omklädningsrummet innan träningar och matcher, garva lite och så där. Helst ska skämten komma lite spontant om det ska bli hyfsat kul. Men när jag försökte hänga med i början hann situationen rinna iväg innan jag fick ihop vad jag skulle säga på engelska som kunde vara kul. Så jag stod mest och garva åt alla andra i början.

SPELADE IHOP MED SVENSKAR I NHL

Rolf Edberg spelade bland annat ihop med Leif Svensson och Bengt-Åke Gustafsson i Capitals.
– Leffe och jag var där först, ”Bengan” kom året efter. Det man sa till oss svenskar var att vi skulle spela vårt spel och göra det vi är bra på så får dom andra killarna göra det dom är bäst på.
– Det var många som testade oss i början, men jag lirade ihop med två stora killar, Bill Riley och Arnason tror jag den andra hette. Så jag gled runt där mellan dom två så jag klarade mig bra.

Varför stannade du inte längre?
– Jag hade ett år kvar på kontraktet när jag åkte hem. Första året i Washington var okej. Andra året var jättebra, men tredje året kom en ny tränare (Gary Green) och trots att jag kände mig pigg och i bra form fick jag mest sitta på bänken. Efter någon match på hösten frågade jag tränaren varför jag inte fick spela. Han svarade då att han tittat på min statistik från året innan och då gjorde jag mesta poängen efter jul så därför sparade han mig dit, skrattar Edberg.
– Det var väl bara att acceptera och mycket riktigt fick jag chansen att spela på en roadtrip vi var i väg på efter jul. Jag tror jag gjorde ett mål och några passningspoäng direkt men samtidigt fick jag käken avslagen. Trots att jag kom tillbaka relativt fort var ändå säsongen förstörd och jag ville inte se NHL ytterligare ett år från bänken. Hade man tjänat då som man gör idag i NHL så kanske det hade varit värt det, men det handlade inte om några stora pengar i NHL då även om det var betydligt bättre än hemma i Sverige.

Var det Lasse Norrman som såg till att du kunde bryta kontraktet och återvända hem till AIK?
– Han hade kontakt med min General Manager i Washington, Max McNab hette han och dom styrde upp det där.
– McNab var ungefär var som Lasse Norrman var för mig i AIK. Det kändes jättetryggt. Dessutom var han gift med en norska. Han höll mig bakom ryggen och pushade mig även då jag inte fick spela.
– Det var han som skulle ta besluten om vilka spelare som skulle skickas iväg, men han skickade aldrig mig till farmarlaget. Dom gånger jag inte ens fick byta om var jag kvar hemma hos familjen och tränade med dom som var skadade. Det här uppskattade jag mycket.

VANN SM-GULD MED AIK

När ”Råttan” sedan återvände till Sverige fick han direkt bli svensk mästare med AIK.
– Det var vår tur kan man säga. Året innan jag åkte över till NHL var vi i final mot Skellefteå och förlorade trots att vi hade ett riktigt bra lag på pappret. Det här året höll vi också väldigt hög klass och tog ett ansvar för varandra när det var lite trögare. Ibland var min femma bra och när vi hade det jobbigare klev Leffes (Holmgren) kedja fram och så vidare.
– Sedan gäller det alltid att ha bra målvakt om man ska vinna SM-guld och det här året hade vi Gunnar Leidborg som var riktigt bra.

Coach i laget var Dan Hobér då. Vad betydde han för det här guldet?
– Jag har alltid gillat Hobér. Han hade alltid glimten i ögat men kunde ibland bli alldeles tokig och skällde ut oss om det var något som inte fungerade. Det var en jäkla fart på träningarna och det fanns alltid saker som skulle göras snabbt mellan övningarna som att flytta pyloner eller något. Hann inte vi spelare göra det så for han runt på isen med en jäkla fart och ställde om för ny övning. Det gjorde att tempot blev väldigt högt på träningarna och det blev jäkligt kul. Det var stor skillnad mot allt tvåmålspel som var på träningarna i Washington, om man nu kan kalla det för träningar.

Stockholmshockeyn har varit på lite dekis, kan du peka på varför det har varit och till en viss del är så fortfarande?
– Nej, jag har väl ingen bra förklaring. Jag är inte så insatt i det, men det har väl med ekonomin att göra. Det här med planhyra och andra dyra kostnader. I mindre orter, tror jag, att kommunerna ställer upp mycket mer på det lokala laget. Jag tror att AIK och Djurgården har det tufft.

När du växte upp vid Gullmarsplan och jämför med hur det ser ut idag, är det lika mycket spontanidrott ute på gårdarna?
– Det var mycket mer spontanidrott då. Då fanns ju inte alla telefonerna som ungdomarna har idag, säger Edberg med ett leende.
– Jag tycker det är halvtråkigt när jag kommer upp på matcherna. Nu har jag varit uppe när AIK varit i slutspel och då är det lite drag. Nu var jag upp och tittade mot Leksand och jämfört med då vi mötte Leksand, då var det ett sådant drag på läktarna. Nu var det ett sömnpiller i två perioder.

Vilken kontakt har du idag med dina gamla hockeykompisar?
– Det är Leffe Holmgren som jag mest träffar. Bosse Olofsson gick bort för ett antal år sedan och då är vi några av gamla spelarna som träffas och spelar en minnesgolf för honom.


Leif Holmgren. Foto: Ronnie Rönnkvist

En av dom Rolf Edberg spelade med i TV-pucken var Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, en vän som har betytt mycket för honom.
– Han har betytt mer än jag förstått. Han spelade i AIK då lag kom dit, vilket var en trygghet. När det visade sig att han klarade av att bli proffs blev det lite lättare för mig att våga prova på även om jag inte kom upp i hans standard.
– Efteråt, då det här hände med Ulla-Kari (avled i ALS i oktober) så har han varit en klippa att bolla mot.

När lärde du känna din gode vän Leif Holmgren?
– Leffe kom till AIK året efter mig från Kiruna, eller rättare sagt från Teg. Det var en riktigt tyst norrlänning som kom ner. Så var han första tre månaderna, men sedan började förstå snacket. Efter det har han pratat oavbrutet.
– Leffe och jag har betytt mycket för varandra både på isen och privat. Det är jag säker på, säger Rolf Edberg med ett varmt leende.

Leffe Holmgren berättar:
– Det tog nog något år innan vi båda blev riktigt tajta polare. Vi växte ihop, skrattar Holmgren och fortsätter:
– När jag debuterade i AIK, det var mot Tingsryd borta, spelade jag med Janne Olsson, som då var forward, och Martin Wallin, en Uppsala-kille. Vi var tredjekedjan. Sedan blev det att jag flyttade till lite olika kedjor.


Foto: Ronnie Rönnkvist

”JAG HAR NOG VARIT MÄTT PÅ HOCKEY”

68-åringen från kvartslaget Lilla Vesslan vid Gullmarsplan har aldrig varit den som velat stå i rampljuset.
– Nej, jag gillar inte det. Jag är nog ”laid back” när det gäller den biten. Samma sak var det då jag spelade. Matcherna jag gjorde bra, jag kände inne i hjärtat att jag hade varit bra och det räckte för mig. Visst var jag lite beroende av vad det skulle stå i tidningarna. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.
– Jag låg nog bra till hos reportrarna. Det var många gånger jag fick beröm fast jag inte borde ha haft det. När hela laget var dåligt kunde det ändå stå ”Roffe Edberg och Leffe Holmgren krigade i alla fall”.

Du har heller inte synts eller stuckit ut hakan speciellt mycket efter karriären…
– Jag har tackat nej till mycket och jag har nog varit mätt på hockeyn. Så trodde jag inte att det skulle bli eftersom hockey var mitt liv från det jag var tio år fram till det jag var 35. Sedan började jag spela golf, vilket blev mitt största intresse. 
– Trots allt var jag mer på några jippomatcher med Tre Kronor. Jag minns en kul grej med Rolle Stoltz. Jag var ute på isen, det var bara någon minut kvar, vi ledde och jag sköt ett skott. När jag kommer ut till båset ligger alla killar och skrattar i båset. Då hade Rolle sagt på sin släpande stockholmska ”Det är bra när ”Råttan” skjuter för då går tiden i alla fall” (Skratt). Han menade såklart att mina skott inte var dom hårdaste eller snabbaste.

Ett All Star team då, ”Roffe”, med spelare som du spelat med. Hur skulle det se ut?
– I mål blir det ”Honken”! Jag själv vill vara i mitten sen kör jag ut Bengt-Åke (Gustafsson) på en kant. I TV-pucken lirade jag med ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och då skickade jag också ut honom på kant så då gör vi det idag med. Men vänta Mats Åhlberg måste vara med… hur gör vi då? Åhlberg är den kanske bästa spelare jag spelat med och en stenskön kille så han måste också få vara med. Jag får vara ”bänknötare” säger vi då. Det är jag van med sen sista året i Washington haha… Backar får bli Lasse Lindgren, för han tog väldigt bra hand om mig i landslaget, och på andra kanten tar vi Bosse Ericson.

Hur har livet sett ut efter du slutade med hockeyn?
– Det är otroligt. Jag slutade spela 1985, alltså för 34 år sedan. Första tiden efter 1985 var jag tränare för min som Kalle. Det gick tio år där så då har vi bara 24 år kvar, skrattar Rolf Edberg och fortsätter:
– Jag har hela tiden haft en egen firma där vi jobbat med golvläggning. På senare år har hjälp ett annat företag, Älta golv, som konsult.
– På somrarna har vi rest mycket. Frugan spelade golf. Hon älskade verkligen det och var jätteduktig. Sedan träffar jag barn och barnbarn så mycket jag kan. Tiden går, avslutar Rolf Edberg med ett leende.

Ulla-Kari, Roffe Edbergs fru, somnade in dagarna efter ni fått reda på att din tröja skulle hissas i taket på Hovet, hur var hennes reaktion?
– Det var fint. Vi fick beskedet av AIK en vecka innan hon gick bort att min tröja skulle upp i taket. Ulla-Kari kunde inte prata, men hon förstod allting. Hon smålog och gjorde tummen upp…, Roffe Edberg tystnar och ögonen blir blanka.
– Hon var stolt och hade älskat att få vara med om det här med tröjhissningen. Nu kommer hon vara med mig där ute på isen, men bara på ett annat sätt.

Hur ska det bli att kliva ut på isen på Hovet med dina barn inför alla som älskat det du gjort för AIK och svensk hockey?
– Ingen aning. Jag får stålsätta mig på något sätt. Mina tankar får inte komma just där för då är det kört.
– Det AIK gör för mig är så väldigt fint. Att få vara med och uppleva en sådan här sak är få förunnat. Jag är jättestolt, hedrad och glad. Att få sitta uppe i taket tillsammans med Bert-Ola (Nordlander) och ”Honken” (Leif Holmqvist) som tog hand om mig då jag kom till AIK. Bägge två var jättefina.
– (Mats) Thelin, (Peter) Gradin… Jag har spelat med alla som sitter där uppe. Att dessutom få hänga bredvid Leffe (Holmgren) som jag satt bredvid i omklädningsrummet är jätteoverkligt.
– Sedan tror jag det är kul för mina barn att få vara med om det här. Alla tre kommer vara med vid ceremonin.

Annons:
Du kan lira Powerplay från Svenska Spel Sport & Casino varje SHL-omgång. Läs mer här!
Åldersgräns 18 år för spel online. Stödlinjen: 020-81 91 00.