Kim Martin HassonFoto: Bildbyrån / Ronnie Rönnkvist

Hon är målvakten som blev nationalhjälte under OS 2006. I veckans Old School Hockey berättar en av Damkronornas största spelare någonsin, Kim Martin Hasson, om karriären. En resa som inleddes redan i de tidiga tonåren.

Det råder nog inget tvivel om att Kim Martin Hasson är en av svensk hockeys största spelare genom alla tider. Hon spelade fyra OS och nio VM-turneringar innan hon bestämde sig för att sluta spela 2015. Efter det har hon varit General Manager i Linköping, men slutar den anställningen efter säsongen. Istället för general manager för damlaget kommer 32-åringen nu att fungera som kontaktperson och ambassadör för Linköpings samhällsengagerade program ”Tillsammans”.
– När erbjudandet kom före jul 2018 kändes det helt klockrent för mig. Speciellt att få arbeta med en fråga som jag brinner för och kul att få arbeta med något jag är intresserad av. Nu skall jag satsa på att nå ut till alla barn, oavsett var de bor och låta dem prova på sport i allmänhet och den härliga sporten hockey i synnerhet, berättade Kim Martin Hasson för LHC:s hemsida.

Som så många andra tjejer som ville spela hockey på 1980-talet inledde även Kim Martin Hasson sitt hockeyspelande med killar.
– Jag har alltid varit relativt intresserad av hockey eftersom brorsan (Kristoffer Martin) spelade. Precis som Rielly är med mig nu så var jag mycket i hallen med min bror och där skapades intresset, berättar målvaktslegendaren då vi ses för en intervju till OLD SCHOOL HOCKEY på Linköpings kansli i Stångebrohallen.
– Sedan höll jag på med många olika sporter och det var först då jag var nio år som jag testade på hockey.

INLEDDE I ”BAJEN”

Första klubbadressen för henne blev Hammarby.
– Yes, vi höll till på Zinken (Zinkensdamms IP). Det gör ont i hjärtat när jag hör att man ska riva hallen. Jag hoppas stan bygger upp en ny hall där eftersom det är många stora spelare som fötts upp i den hallen och det behövs en ny hall för alla barn och unga som vill spela hockey.

Arkivbild.

Var det några av dina tjejkompisar som också spelade hockey?
– Nej, det fanns nästan inga tjejer alls som spelade på den tiden. Det var i alla fall väldigt få. När vi mötte Lidingö var det första gången jag såg en tjej spela och det var Angelica Lorsell. Hon är fortfarande en väldigt nära vän till mig.
– Det var då vi mötte varandra som vi började snacka och så vidare. Sedan var hon i AIK och då gick jag också dit och började spela med tjejerna där.

Det lag Kim Martin Hasson spelade med i Hammarby innehöll flera killar som skulle få fina karriärer. Bland annat spelade Anton Hedman, Jonas Höög och Christopher From-Björk i laget.
– Jag togs emot väldigt bra, hade en väldigt bra uppväxt och bra tränare (Fredrik Wikman, Krister Falk) så det var inga konstigheter alls. Jag var en i laget precis som alla andra.

VM-DEBUTERADE SOM 15-ÅRING

Kim Martin Hasson slog tidigt igenom i AIK.

När blev du medveten om att det faktiskt fanns damhockey?
– Det var nog först när jag kom till AIK. Jag visste inte om det innan, men jag tror att det var Angelica som nämnde det eftersom hennes pappa, Hans, var tränare för flicklaget där. Även Cissi Lorsell var med och spelade lite där.
– När jag var 13 år blev Joakim Ahlgren tränare för damlaget. Det var då jag spelade min första dammatch. Jag har för mig att första matchen var SM-finalen. Någon av målvakterna hade blivit sjuk eller skadad. I alla fall förlorade vi den finalen (6-3) mot M/B (Mälarhöjden/Bredäng) som var helt överlägsna vid den tiden.
– Jag tyckte att det var ganska kul att träffa andra tjejer, men jag spelade även pojkhockey i AIK samtidigt.

Med den tidens mått mätt måste du ha varit ganska överlägsen övriga tjejer som du spelade med eftersom du fick chansen att spela A-lagshockey redan då du var 13 år?
– Jag spelade med tjejerna mest för att ha kul medan att spela med killarna var utmaningen. Det var till och med så att jag någon gång här och där spelade som utespelare med tjejerna för kul skull.
– Framförallt tyckte jag att det var kul att se flera tjejer som spelade. Idag är ju hockeyn mer populär bland tjejer än vad den var då.

Kim Martin Hasson får göra VM-debut redan som 15-åring då förbundskaptenen Christian Yngve tog med henne till USA som back-up åt rutinerade Annica Åhlén från Brynäs. Sverige slutade på en sjundeplats.

Kim Martin inför VM 2001.

Hur var det att kliva in bland dom här gamla tanterna som då var i 30-årsåldern?
– Jag tänkte nog inte så mycket på det, säger 32-åringen med ett skratt och fortsätter:
– Jag var ganska van med åldersskillnaden från damlaget hemma i AIK. I AIK var det med både äldre och yngre. Dom tog in i princip det som fanns att tillgå. Det kändes aldrig som någon större grej och jag fick ett bra omhändertagande. Jag har inte heller något minne av att jag skulle känt mig annorlunda bara för att jag var yngst.

SÅG UPP TILL KOLLEGAN

Var hockeyn stor i USA när du fick VM-debutera 2001?
– Ja, det var den absolut. I just den VM-turneringen var jag mest med för att lära. Annica Åhlén blev magsjuk inför sista matchen som var om nedflyttning mot Kazakstan (vinst 3-1). Även (Erika) Holst blev magsjuk. Då fick jag hoppa in och spela, men jag tänkte inte så mycket på att det handlade om att vi kunde flyttas ner till B-gruppen.

15-åringen från Söder i Stockholm var också lite så att hon tog dagen som den kom och var inte speciellt nervös då hon fick hoppa in mellan stolparna.
– Ja, när jag var yngre var jag absolut så. Det där blev värre då jag blev äldre och insåg vad jag gjorde för något (skratt).

Annica Åhlén var Kim Martin Hassons målvaktskollega första säsongerna i landslaget och kom att betyda en del för den då unga målvaktstalangen.
– Hon var den stora på målvaktssidan då och en jag såg upp till. Annica hade varit med ganska länge och var ganska gammal då (26 år). Hon lade dessutom av i landslaget efter OS 2002. Det blev verkligen ett generationsskifte där.
– Min bror har alltid varit min förebild. Framförallt då jag var yngre. Då visste jag ju inte ens om Annica. När jag sedan började komma in i Damhockeyn så var hon den stora målvakten.

SPELADE HEM OS-BRONSET

Vid OS 2002 får Kim Martin Hasson sitt internationella genombrott då hon är med om att spela hem ett brons till Sverige efter en numera klassisk match om tredjepris mot Finland. Det var den då största framgången någonsin inom svensk damhockey.
– I den åldern var jag nog ganska kylig och, som jag sa tidigare, förstod nog inte hur stort ett OS var. Jag kände samma sak som på VM, att det bara var att gå ut och lira.
– ”Lillen” (Christian Yngve) tog in mig på rummet innan bronsmatchen. Han frågade ”vad händer om du misslycka, hur kommer det påverka dig?” Jag skulle gå iväg och tänka lite innan jag svarade. När jag kom tillbaka sa jag ”Vad händer om jag lyckas?”
– Då förstod han att jag vågade och var tillräckligt mogen för att spela den matchen.

Var du någon gång rädd för att misslyckas?
– Nej, inte i den åldern. Det kom senare.

Som målvakt står man där bak och tänker, hur kunde du undvika att få negativa tankar och bli nervös för att misslyckas?
– Jag var ganska talangfull och hade egentligen presterat på topp under hela mitt liv. Det hade gett mig ett bra självförtroende. Jag visste att jag var en duktig målvakt.
– Jag tror inte att jag upplevdes som kaxig utan jag litade på mitt spel samtidigt som jag inte tänkte så mycket.

KASTADES IN I SEMIFINALEN

Det är så mycket annat kring ett OS än bara hockey, men det här var ingenting som störde tonåringen Kim Martin Hasson.
– Klart att jag gick och målade naglarna, klippte mig och allt sådan vi kunde göra i OS-byn. Vi var en äldre grupp och inte många som var i min ålder. Då blev det att jag anpassade mig efter dom.
– Tjejerna i laget kunde säga ”Kim, nu får du haka på oss”. Så blev det också och det var aldrig så att jag gick ut och gjorde saker själv. Laget såg till att jag gjorde rätt grejer, säger målvaktsstjärnan med ett skratt.

Kim jublar över att bronset är klart.

OS-turneringen var inte bara en framgång för att Damkronorna vann en bronsmedalj, även spelet i flera av matcherna var riktigt bra.
– Det var alltid jämt mot Ryssland som vi spelade mot i öppningsmatch. Det brukade bli 3-2 varje gång vi möttes och så blev det då med. Efter det mötte vi Kazakstan och vann med 7-0. Det var en relativt lätt match, men jag fick i alla fall göra några räddningar. Efter det förlorade vi mot Kanada med 11-0.
– I semifinalen mötte vi USA. Då fick jag stå, vilket var en liten chock för mig eftersom jag var med för att se och lära. I grundserien hade jag bara spelat mot Kazakstan. Jag tänkte att ledningen ändå trodde att vi skulle förlora eftersom det är ganska tufft att spela mot USA och Kanada och då ville vila Annica till bronsmatchen.
– Det blev bara 4-0 mot USA, vilket på den tiden var ganska bra siffror. Sedan blev det bronsmatchen och det var innan den ”Lillen” ställde den där frågan. Han kanske kände att det var dags för ett generationsskifte. Finland var i alla fall storfavoriter, vilket gjorde att vi som ”underdogs” kunde komma in med ett annat lugn.
– Det var en jäkla kämpaglöd och jag skulle säga att vi både 2002 och 2006 hade väldigt bra grupper med ledande spelare och bra sammanhållning. Det tror jag gjorde att vi båda gångerna vann medaljer.

Är den här medaljen egentligen större för damhockeyn i Sverige än silvret i Turin 2006?
– Det här var egentligen startskottet. Vi hade inte tidigare vunnit någon medalj och när vi blev ditskickade blev vi kallade blåbär. Ingen förväntade sig att vi skulle göra någonting på OS, så jag tror absolut att medaljen blev en milstolpe.

KNEP SENSATIONELLT SILVER

Tankarna inför OS 2002 var att inte Damkronorna ens skulle få åka till turneringen.
– Nej, inte efter den svaga turneringen landslaget gjort i Nagano 1998. Vi var tvungna att inför Salt Lake City göra bra resultat på fys-testerna för att få åka. Det här kom dessutom ganska tätt inpå att vi skulle åka, men vi fick till slut åka.

Vid OS 2006 vann Sverige silver efter att ha högst sensationellt slagit ut USA i semifinal efter straffar.
– Där kände jag inte heller den där pressen. Jag var fortfarande ganska ung (20 år) men ändå stabil och trygg. Dessutom hade vi en väldigt bra grupp där också. Vi hade haft många träningstimmar nere i Landskrona innan den turneringen. Timmar som gjorde att vi stärktes som grupp.
– Där började vi också gruppspelet bra och vann mot Ryssland igen, men nu med 3-1. Den matchen stod jag och i andra matchen mot Italien (vinst 11-0) stod Cecilia Andersson. Efter det mötte vi Kanada i gruppspelet (1-8). Sedan kommer vi till semifinalen där vi fick möta USA.

Hur ser du tillbaka på den matchen?
– Vårt mål var att göra en väldigt bra match. Jag minns att (Maria) Rooth och dom andra tjejerna sa att vi faktiskt kunde vinna. Det här fick vi inpräntat. Jag minns att bland annat Pernilla Winberg sa ”shit, vi kan faktiskt vinna”.
Det tog ett tag innan polletten trillade ner, men kvällen innan fick vi den här känslan att vi faktiskt kunde vinna.

BLEV HJÄLTE

Ett klassiskt svenskt ishockeyögonblick.

USA tog ledningen i matchen med 2-0 efter mål av Kristin King och Kelly Stephens.
– Jag kände ändå att vi fortfarande var med i matchen. Sedan gjorde Rooth 2-1 och ganska snabbt efter det även 2-2. Då började USA bli lite skakiga.
– USA hade väldigt många powerplay i slutet av andra perioden, till och med fem mot tre, utan att få in pucken. Dom missade till och med öppet mål. Då kände jag att det här kunde vara vår turdag och allt flöt på.
– I tredje perioden var det relativt lugnt ändå och vi hade det under kontroll. I sudden tycker jag att vi hade bättre lägen än USA. När vi kom in till straffarna kände vi fördelen av att ha en het målvakt jämfört med USA som kanske hade en skakig målvakt (Chanda Gunn) som inte hade fått så många skott på sig. Det gör faktiskt en väldig skillnad.

Sverige vinner sedan efter straffar. Maria Rooth och Pernilla Winberg blev tillsammans med Kim Martin Hasson straffhjältar. Det här kom också att bli en av Martin-Hassons bästa matcher i karriären.
– Jag tror att jag har gjort bättre matcher, mer räddningar och så vidare, men där och då gjorde jag en bra match vid rätt tillfälle.

Många pratar om drivet fanns i den här gruppen som vann silvret i Turin. Martin Hasson vill tillskriva dåvarande förbundskapten Peter Elander en stor del i det.
– Allting skapades på alla sommarlägren. Peter Elander var med 02 också, men fick inte vara med under själva turneringen. Sedan var han med hela vägen fram till 06.
– Det var mycket svett och många tårar under den här tiden, Bland annat var vi i Landskrona och körde under tre, fyra veckor i streck. Det var långa dagar med mycket träning. Man må säga vad man vill om Peter Elander, men han fick verkligen ihop ett lag. Han hade också en stor del i att vi hade succé med landslaget under hans år som förbundskapten.
– Det här gjorde att vi kom ihop samtidigt som vi i laget passade ihop. Ibland har man det flytet att alla funkar bra ihop och det gjorde vi. Dessutom var både spelare och tränare fruktansvärt bra ledare som gjorde att vi fick ihop gruppen.

VÄXTE UT TILL EN LEDARE

Var du också en av ledarna i gruppen?
– Fösta åren skulle jag inte säga att jag var det. Jag blev det mer och mer ju äldre jag blev. Framförallt bidrog jag med en trygghet i mitt spel och att jag var lugn, positiv och oftast glad. Däremot var jag inte lika bra på att prata som våra ledande spelare.

Gick du in till matcherna med målet att du skulle ge laget chansen att vinna matchen?
– ”Gunsan” (Gunilla Andersson-Stampes) och Erika Holst frågade alltid ”Kim, ska du hålla nollan idag, är det någon idé att spela” (Skratt). Jag försökte alltid kriga på varje puck och göra mitt.

Det pratas om din fokusering på att verkligen ta alla puckar även om det inte var så snyggt alla gånger.
– Precis. Jag var nog en spelare som litade mycket på min spelförståelse och jag gav mig aldrig. Så var jag även träningarna. Det var verkligen att ingen puck fick gå in. Jag älskade att träna på det sättet.

FICK SPELA VM PÅ HEMMAPLAN

När Damkronorna kom hem till Sverige efter OS i Turin fick laget ett värdigt firande med svenska folket.
– Min bror spelade i Italien då och var där på OS. Dessutom var pappa där.
– Sedan blev det väldigt stort då vi kom hem och blev firade tillsammans med herrarna på Medborgarplatsen. Samtidigt blev det här verkligen ett uppsving för damhockeyn.

Vilken skulle du säga är din stora VM-turnering?
– Det var jättehäftigt att vinna VM-brons här hemma i Linköping. Det var Sveriges första. Sedan vann vi brons i Winnipeg 2007. Vi hade många guldår där det gick väldigt bra för oss.
– Sedan tappade vi några av ledande spelarna och det blev ett generationsskifte. Vi var tvungna att börja om på något nytt. Där tappade vi en del och sedan dess har vi inte vunnit någonting.

Hur upplevde du att spela inför hemmapubliken i Linköping 2005?
– Det var ganska mycket folk på matcherna, många skolor var inbjudna. Efter 2002, det blev inställt 2003 i Kina på grund av risken med sjukdomar (SARS-utbrott). Vid VM 2004 kom vi fyra och sedan fick vi vinna första VM-bronset -05.
– Jag gick ut gymnasiet samma år och jag minns hur kul det vara att få visa upp sig i landslaget på hemmaplan i ett VM. Då startade också i princip damhockeyn här i stan. Det är kul att fått vara med om att vunnit medalj här och fått upp intresset för Damhockeyn i Linköping. Å nu jobbar jag här (skratt).

Är det inte samma sak i Malmö nu, att damhockeyn har blivit starkare där efter VM 2015?
– Jo, så är det. Det är också därför vi vill att folk ska komma och kolla på våra matcher och få upp ögonen för Damhockeyn. Det spelas nu för tiden en väldigt bra hockey både i landslaget och i SDHL.

SPELADE MED KILLAR

OS-säsongen 2010 spelade inte Kim Martin Hasson någon damhockey utan hade fokus på att spela med killar.
– Jag spelade med Malmös J20 (killar). Det blev väldigt få matcher och jag satt mest på bänken.

Hur påverkade det här dig inför OS?
– Jag gjorde egentligen samma resa och upplägg 2006 och tyckte att det fungerade jättebra. Jag tänkte att det skulle fungera bra den här gången med.

Om du ser till din första OS-turnering 2002 till din sista som spelare 2014 i Sotji, hur skulle du säga att OS som arrangemang utvecklats?

– Intresset är större, men annars känns det väldigt lika. Det är en OS-by, invigning… Sedan är det såklart så att hockeyn förändras.
– Teknologin och allt med ”fancy” har utvecklats, men annars är upplägget i princip den samma.

FICK SPARKEN – AV LEIF BOORK

Vilket är ditt roligaste minne vid sidan av hockeyn under dina fyra OS-turneringar?
– Vi var faktiskt och kollade på väldigt lite andra sporter och jag var aldrig iväg och såg någon svensk vinna guld. Vi kollade curling och någon gång skidor.
– Det är väldigt kul att åka ut och titta på andra tävlingar och det är synd att vi inte fått mer tid för det. Jag hann inte ens med att se något annat än hockeyn då jag var expertkommentator i Sydkorea.
– Givetvis var vi alltid och kollade på hockey. Bland annat var vi 2002 och tittade när Sverige mötte Vitryssland. Det kanske inte är något roligt minne, men samtidigt något jag aldrig kommer att glömma.

Om vi vänder tillbaka till din karriär vid sidan av Damkronorna, du gör först fyra säsonger i AIK.
– Jag fortsatte i AIK fram till det att jag gick ut gymnasiet. Det var samma säsong som jag jag spelade i Malmö (2006).
– En av säsongerna var jag även i Hammarby, men där fick jag sparken av ”Boorken” (Leif Boork) eftersom jag var tjej. Efter det valde jag att åka ner till Malmö. Där jag blev väldigt väl omhändertagen. Det var också därför jag valde att komma tillbaka till Malmö 2010 där hade jag Roger Öhman som tränare.

Kim Martin Hasson trivdes också väldigt bra under sina år i AIK.
– Ja, den tiden var jättebra. Vi var väldigt framgångsrika. Vi vann två SM-guld och två EM-guld. Vi hade väldigt bra spelare i den gruppen och sjukt roligt ihop. Man kan aldrig tvinga någon att hänga med någon annan, men ibland har du turen att hitta spelare som klaffar med varandra och så var det då.

BLEV TJAFS – FÖR ATT HON SPELADE MED KILLARNA

Foto: Bildbyrån.

Nu ville Martin Hasson spela med killarna i AIK också, men även där blev det så småningom kalla handen.
– Jag spelade med killarna någon säsong i AIK innan det blev tjafs. Problemen har aldrig varit spelarna eller tränarna i lagen utan det har alltid kommit från högre positioner att tjejer inte ska spela med killar.

Fick du någon gång någon motivering till varför du eller tjejer överhuvudtaget inte skulle spela med killar?
– Nej, inte mer än att jag var tjej och tog en killes plats. Man kan väl säga att jag var för bra, säger Kim Martin Hasson med ett leende.

Hur tog du det här med att inte få spela med killar för det måste ha varit ganska tufft eftersom du då inte fick chansen att spela och utvecklas på den nivån du ville?
– Jag tyckte framförallt att det var tråkigt. Det var aldrig någon som sa att jag var för dålig utan det var, som jag sa, för att jag var tjej och tog en plats för en kille.
– Jag ville ändå fortsätta spela med killar, men jag minns inte riktigt hur möjligheten till Malmö dök upp. Det kan ha varit Peter Bohlin som var med i Damkronorna som hjälpte mig dit. Min bror var inte heller i Malmö då utan han kom dit 2010. Under första året i Malmö bodde jag för övrigt hemma hos ”Katta” Timglas.

KOM IN PÅ COLLEGE

I Malmö fick hon även chansen att träna med A-laget som då låg i Hockeyallsvenskan.
– Det var kul. Framförallt, att ens bli tillfrågad var väldigt häftigt. Där var det inte heller några konstigheter hos någon spelare eller tränare.

Efter första säsongen i Malmö väljer Kim Martin Hasson att tacka ja till ett ”full scholarship” från University of Minnesota-Duluth.
– Rooth och Holst hade gått där. Det var också anledningen till att jag inte fick spela en match med Malmös herrar 2006. Hade jag spelat professionell hockey så hade jag inte fått åka över. Därför var också anledningen till att jag var tvungen att tacka nej till att spela med herrarna kvällen innan den matchen för fyra år på college var verkligen något jag ville uppleva.
– Elin Holmlöv och jag åkte över dit samtidigt. Senare kom även Jenni Asserholt och ”Pilla” (Pernilla Winberg) också dit.

Kim Martin fick fira på nytt.

Hur tajta var du och Elin Holmlöv innan ni åkte över till Minnesota?
– Vi hade spelat tillsammans i AIK så vi kände absolut varandra, men vi blev väldigt tajta där över. Vi gick i samma klasser hela tiden och bodde ihop. Vi umgås fortfarande till och från.
– Utbildningen var också bra. Jag pluggade ”business marketing” och det är ungefär samma sak som jag håller på med nu. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket från min skolgång, men någonstans i huvudet sitter det väl kvar något (skratt).  Det var i alla fall häftigt att kunna spela hockey och samtidigt få en utbildning. Det hade varit väldigt mycket pengar om jag skulle betalat den.
– Där fick jag också känna på hur damhockeyn ska vara med väldigt bra förutsättningar. Vi fick inte tjäna några pengar, men vi hade is-bad, pool, fysio och schyssta omklädningsrum, något som jag inte hade fått uppleva andra ställen. Även om vi inte var proffs så kände jag mig som ett.

BERÄTTAR OM ÄTSTÖRNINGARNA

Utvecklades du mycket som målvakt under den perioden?
– Första säsongen var det ganska hård konkurrens. Jag delade målvaktsjobbet med en tjej, Riitta Schäublin, men det gick ändå ganska bra den säsongen. Vi förlorade dock finalen, men andra säsongen vann vi och jag utsågs till topp tre av bland alla collegespelare, men vann inte priset. Jag blev även MVP i slutspelet den säsongen.
– Även om det var en bra säsong så började redan där lite av ätstörningarna. När det började blev varken college eller OS lika bra.

Vad tror du ätstörningarna bottnade i?
– Jag gick upp i vikt lite första åren och sedan ville jag gå ner igen. Sedan blev det att jag gick ner mer och mer.

Hur illa var det då du hade det som jobbigast?
– Min mera normala vikt var 72 kg, men jag var nere under 60. Det här gick jag ner succesivt. Sedan tog jag hjälp efter OS 2010. Familjen och alla runt om mig höll på ganska längre och pratade med mig om det här.
–  Sedan var det på ett landslagsläger som jag sa att jag hade väldigt ont i magen. Då hade förbundskaptenen Niclas Högberg erfarenhet från det här med ätstörningar. Både han och jag sa då att det var dags att ta hjälp.

Var du någonstans i bakhuvudet medveten om att du hade ätstörningar?
– Ja, det var jag, men jag vägrade att inse det, men på landslagslägret… Det var droppen eftersom jag hade så pass ont i magen. Då hade allt gått för långt. Det här var i november och OS skulle gå i februari. 
– Så här i efterhand är jag sur på mig själv eftersom jag antagligen hade kunnat spela ett lika bra OS som både 2002 och 2006. Jag var inte dålig 2010, men jag var inte på topp när det gällde fokus, kraft och så vidare.

FÖRBJÖDS FRÅN ATT SPELA

Kim Martin Hasson gick alltså på University of Minnesota-Duluth när det här började, men det var inga där som talade i negativa termer om vikt eller liknande.
– Nej, det var ingenting därifrån. Allt kom från mitt eget huvud och sedan förbjöd man mig att spela hela det året på college. Jag spelade i princip inte alls mitt sista år där eftersom dom ville att jag skulle bli frisk. Jag var med och tränade, men inte speciellt mycket.
– Vi har ännu inte pratat om det här med ätstörningar i Linköping, men vi har haft uppe det här med kostlära. Däremot borde vi alla prata mer om det för jag tror att ätstörningar är vanligare än man tror.

Det var även på college Kim Martin Hasson träffade sin man Jay Hasson som hon idag lever med hemma i Linköping. Tillsammans har dom dessutom sonen Reilly.
– Det var under mitt andra år där så det är ett tag sedan nu. Han kände en i mitt lag eftersom dom kom från samma stad.
– Vi hade bortamatch och han åkte med hennes familj och släktingar för att se på matchen. Sedan blev vi insnöade på ett hotell så ingen av oss kunde åka därifrån. Vi hade vunnit matchen så coachen sa att vi kunde fira eftersom det var ett tag till nästa match. Då hade vi fest. Alla satt på hotellrummet och snackade skit och då kom första snacket mellan oss. Sedan var det kört, säger Kim Martin Hasson med ett leende.

Hur fick du med honom till Sverige?
– Det blev först att jag flyttade till Ryssland. Efter det ville jag avsluta min karriär i Sverige. Då sa han att han ville flytta med.

Är ni ofta över till hans hem i USA?
– Vi försöker flyga över två, tre gånger om året. Nu blir det lite dyrare då Reilly har fyllt två år. Vid jul vartannat år, i maj och någon gång i september brukar vi i alla fall försöka över till USA.

HAMNADE I RYSSLAND

Kim Martin Hasson spelade alltså en säsong i Ryssland där hon spelade för Torpedo Dmitrov tillsammans med bland andra Elin Holmlöv och Danijela Rundqvist.
– Det var väldigt annorlunda, säger 32-åringen med ett leende och fortsätter:
– Vi hade absolut inte samma förutsättningar som vi hade haft i USA. Det var ganska ryskt… (skratt). Dmitrov är en väldigt liten stad, men hade ett bra hockeylag. Det här var första gången jag tjänade bra pengar på min hockey. Jag kunde till och med lägga undan lite. Annars har jag inte tjänat speciellt bra under karriären.
– Vi var fem utlänningar i laget, men bara tre fick spela. Coachen kom och sa ”vacation Kim” varje gång jag inte skulle spela. Det blev ändå ganska mycket matcher och vi fick vinna ryska mästerskapet och EM-guld.
– Jag tycker att det var en väldigt häftig upplevelse och hade nog kunnat stanna en säsong till precis som Elin gjorde. Det var bra där. ”Dani” var där, Elin likaså och Frida Nevalainen spelade i ett annat ryskt lag, men det fanns inget att göra i Dmitrov förutom hockeyn, vilket var lite segt.

Ryska spelarna var inte heller alltid superförtjusta över att ha tre svenskor i laget.
– Det blev att vi svenskor var lite mer favoriter. Tränaren var väldigt hård. Efter träningarna kunde spelare sitta och gråta efter att han skällt ut dom, givetvis då på ryska. Vi satt i omklädningsrummet och ibland såg vi någon gråta. Då sa vi till varandra ”Okej, nu är det något som vi inte ska förstå”.
– Man kan väl säga att det var väldigt hårt och mansdominerat.

Efter tiden i Ryssland valde landslagsmålvakten att flytta hem till Sverige och spela för Linköping under tre säsonger.
– Jag var sugen på att komma hem eftersom jag närmade mig slutet av karriären och ville stadga mig så Jay och jag kunde flytta ihop. Samtidigt hörde Linköping av sig.

FLYTTADE TILL LHC

Var det en ren värvning?
– Ja, så var det. Jag kände också att Linköping är en klubb som satsar på damhockey. Det kändes bra samtidigt som jag inte var jättesugen på att flytta tillbaka till Stockholm. Jay var inte heller så sugen på Stockholm eftersom han kommer från en mindre stad.

Det har blivit två SM-guld för Kim Martin Hasson även i Linköping.
– Ja, precis. Det var ungefär samma känsla som med AIK. När jag spelade med AIK var M/B dom stora favoriterna, men ena gången slog vi ut dom i semifinalen och Limhamn i finalen. Vi blev lite som ”underdogs”.
– Det var samma här i Linköping, men då var Modo dom stora favoriterna och vi slog ur underläge. Andra SM-guldet, då var vi mer favoriter. Det var samma sak i AIK.

Varför valde du att sluta 2015?
– Jag var sugen på att ha en familj samtidigt som jag inte blev speciellt rik på att spela hockey. Jag kände att det var dags och motivationen var inte densamma. Dessutom hade jag upplevt nästan allt inom hockeyn.

BLEV NY SPORTCHEF

Nu börjar pengarna komma in lite mer i Damhockeyn, kan du känna att du kom fram i fel generation när det gäller just den delen?
– Ja, absolut. Dessutom finns nu Stålbucklan och U18-landslaget. Trappstegen är mycket bättre än att som 14-åring direkt komma upp i A-landslaget. Nu funkade det bra för mig, men det kan också vara ganska krävande för en 14-åring att behöva prestera på OS och VM. Trappstegen som är idag gör allt mycket enklare.
– Det är helt andra förutsättningar idag, men det är även kul att fått vara med om historien eller vad man ska kalla det.

Varför klev du in i sportchefsrollen och vad är du mest stolt över att ha genomfört eller presterad där?
– Jag hade precis avslutat min karriär. Johan Bunnstedt blev sjuk och jag fick en förfrågan att ta över. Jag älskar fortfarande hockeyn och jag kände att det var mitt sätt att ge tillbaka och kunna bidra genom att försöka göra så tjejerna får bättre förutsättningar.
– Det jag är mest stolt över är att jag fått ett bra betyg av spelarna. Då känner jag att jag ändå har gjort något värdefullt och fått vara med och bygga vidare på det som redan var påbörjat här i Linköping. Idag har vi bättre förutsättningar och det har framförallt blivit ännu bättre för tjejerna.