Från Lycksele till London – hon är ordinarie domare i den engelska högstaligan

Från Lycksele till London via Göteborg och Toulouse. När skadorna stoppade Liv Andersson från en egen elitidrottskarriär gjorde hon en annorlunda resa för att vara kvar på isen. Idag jobbar hon som ishockeydomare i den engelska högstaligan för herrar.
– Min viktigaste del i det jag gör, och det som ger mig mest tillbaka, är att kunna inspirera fler unga tjejer att engagera sig i sporten, säger Liv Andersson till hockeysverige.se.

(HOCKEYSVERIGE.SE)

Över en Skype-uppkoppling med en aning fördröjning presenterar sig Liv Andersson. I bakgrunden hörs ett antal män med brittisk dialekt. Arbetsdagen på konsultfirman i London är inte slut ännu, men Liv tar sig tid att prata med oss över en fikapaus.

För många i den svenska hockeysfären är Liv Andersson inte ett namn man känner igen. Hon är uppvuxen i Lycksele i norra Sverige, och spelade hockey under uppväxten. Men precis som för många andra blev hon tvungen att välja mellan sporter när hon kom in i tonåren och satsade istället på – den något otippade – friidrottsgrenen slägga under gymnasietiden i Umeå.
– Det bara blev så. Jag sökte in till friidrottsgymnasiet och de gjorde massvis med tester. Och då tyckte de att slägga var den gren jag hade mest potential inom, säger Liv Andersson.

Men skador på axlarna tvingade henne att sluta med friidrotten under sista året på gymnasiet.
– Jag fick väl lite av en identitetskris. Jag minns att jag tänkte ”jag har hållit på med sport hela livet, vad gör jag nu?”, berättar 27-åringen.
– Så jag flyttade till Frankrike och började jobba som au pair och lärde mig franska.

BORDEAUX, BAYONNE OCH BIARRITZ

Under gymnasietiden i Umeå hade hon jobbat som hockeydomare och dömt ungdomsmatcher och dammatcher vid sidan av studierna. När hon slutade med slägga kom hon in ordentligt i Svenska ishockeyförbundets damverksamhet.
– Det var mitt sätt att stanna på isen, även om jag inte spelade hockey längre. Sedan när jag flyttade till Frankrike tänkte jag att jag tar med mig domarutrustningen och ser vad det blir, säger Liv som var bosatt i Toulouse i södra delen av landet.

Av en slump kom hon in som domare i den franska andraligan för herrar, och under en säsong fick hon möjlighet att resa runt till Bordeaux, Bayonne och Biarritz för att döma matcher som linjedomare.
–  Det var ju ett väldigt steg för mig. Tänk dig chocken att ha dömt ungdomsmatcher i Umeå och sedan åka in på en sådan match…

Varför ville du bli linjedomare och inte huvuddomare?
– En del börjar som linjedomare och byter efter ett par år och en del väljer att bli huvuddomare direkt. Men jag trivs jättebra som linjedomare. Det är ganska svart och vitt i de beslut du tar och jag tycker man får en mycket goare relation med spelarna.

Liv Andersson älskade tiden i Frankrike, där hon dömde i andraligan samtidigt som hon arbetade som au pair. (Foto: Andy Burnham)

”STOR RESPEKT FÖR SVENSKAR”

Det viktigaste Liv tog med sig från hockeydömandet i Frankrike var hur hon växte som person.
– När jag ställs inför en sån utmaning så steppar jag upp. Jag var inte tränad för att gå i den ligan, men det gick ju väldigt bra, när jag väl fick chansen. Och att få lära mig att döma inför så mycket publik och sådan press, det var inget jag hade gjort tidigare.

Var det problematiskt att komma dit som svensk domare?
– Som svensk – inte alls. De har ganska stor respekt för svenskar och vår hockeykunskap. Det var väl lite svårt med språket i början, de är inte jättebra på engelska allihopa.
– Men de hade ju inte en jättefräsch inställning till kvinnor inom ishockeyn. Nu när jag ser tillbaka kan jag se det tydligt, men jag var ganska ung när jag var där och reflekterade inte så mycket över det då.

På vilket sätt märkte du av det?
– Det kunde vara spelare som diskuterade utanför planen, och när man träffade dem kunde de säga att ”egentligen borde tjejer inte ha någonting att göra i den här sporten. Det är kul att ni får synas men det är konstigt, ni är inte lika starka eller bra som oss”.

Och hur tacklade du det?
– Då var det mest ”jaha, ja ja. Så tycker du, ja.” Men idag så står jag upp för mig själv betydligt mer, och står upp för vår plats i sporten. Och framför allt vet jag när någon säger sådär att det inte är sant.

Liv Andersson dömer i en match i Challenge Cup, mellan Nottingham Panthers och Braehead Clan (numera Glasgow Clan). (Foto: Andy Burnham)

DÖMT VM-MATCHER OCH OS-KVAL

Efter året i Frankrike fick hon ett erbjudande att bli domarutvecklare hos en fransk klubb, men hon blev samtidigt antagen till Chalmers i Göteborg och valde istället att flytta tillbaka till Sverige. På Chalmers studerade hon arkitektur och teknik och tog en kandidatexamen i de båda ämnena. Samtidigt fortsatte hon att döma inom Göteborgs ishockeydistrikt.

Även på den svenska västkusten upplevde hon en del ifrågasättanden och var tvungen att bevisa sig på nytt för att få matcher.
– Det är lite synd. När vi gör alla fystester på försäsongen så klarar jag dem lika bra som killarna, eller bättre. Men att ta domslut är en bedömningssport så tillsättare kan ju alltid komma undan med att det finns de som gör bättre bedömningar än jag. I många fall har de säkert rätt, men i många fall tror jag att vi tjejer bedöms snarare på vilket kön vi har än vad vi gör på isen, säger Liv.

Hon tillägger:
– Men jag hade jättetur. Det fanns folk i Svenska ishockeyförbundet som hade sett mig förut och hade koll på vad jag gjorde. Så de ringde upp Göteborgs distrikt och sade mer eller mindre att nu har vi skickat den här tjejen dit så nu ska hon få matcher, och på rätt nivå. Jag vet inte riktigt vad som hände bakom kulisserna men jag fick bättre matcher.

ERBJUDEN ATT TESTA I ENGELSKA HÖGSTALIGAN

Liv Andersson dömde i Alltvåan under tiden i Göteborg och var förbundsdomare på damsidan. Hon blev utvald att döma i flera VM-turneringar, landskamper på olika nivåer, samt i OS-kvalet i Stavanger 2016.

Hur är det att döma internationellt?
– Det är alltid en rolig upplevelse. Man vet aldrig riktigt var man hamnar, vilka man hamnar med eller vilken bakgrund ens kollegor har. Och det är jättekul att få resa och se mycket och göra det man tycker är kul. Nu åker jag till Kina för VM i år och det ska bli himla spännande.

När kandidatexamen från Chalmers var i hamn gick resan vidare till London. Liv skulle göra praktik på en konsultfirma och tanken var att hon skulle stanna i ett år.
– Men det gick ganska bra på praktiken, och så fick jag ett erbjudande om att testa att döma i Englands högsta hockeyliga. Så jag tänkte att jag stannar ett år till och ser var som händer, det skulle kanske vara bra för både domarkarriären och den vanliga karriären, berättar Lyckseledottern.

Liv Andersson föddes i Lycksele och spelade i Lycksele SK under uppväxten. (Foto: Andy Burnham)

SVERIGE LÅNGT FRAM I DOMARVERKSAMHETEN

Hösten 2017 fick hon sin första provmatch och kort därefter blev hon ordinarie i den engelska högsta ligan EIHL – som enda kvinna i domarkåren.
– Jag minns den där provmatchen väl. Det var en internationell match i Nottingham, med tyska Krefeld Pinguine som motståndare. Arenan är ganska stor och det var slutsålt.
– Det var en mäktig känsla att åka ut i en slutsåld arena. Och det var under vår kursvecka också så jag hade ju många domarkollegor som satt på läktaren och tittade. Så det var lite nervöst. Men det gick bra och efter det så har jag kört i den ligan, säger Liv.

Det har varit en hel del domardebatter i SHL denna säsong, hur upplever du att det är i England?
– Jag tror det är likadant i alla ligor, att folk tycker att de har de sämsta domarna i hela världen. Personligen har jag klarat mig väldigt bra från såna påhopp. Jag vet inte om jag bara haft tur än så länge. Men jag är ju lite rädd för den dagen då jag gör något stort misstag, vilket självklart kommer hända. Man går ju inte igenom en hel domarkarriär utan att göra en rejäl tabbe.
– Skillnaden är väl att den dagen det händer, då kommer det ju inte bli att en domare gjorde ett stort misstag utan att ‘tjejen’ gjorde ett stort misstag.

Hur funkar samarbetet med de brittiska domarkollegorna?
– Det funkar bra överlag. I Sverige tycker jag vi har en väldigt bra kultur mellan domarkollegor. Folk som klagar på domare i Sverige, det är ju lite skrattretande, för Sverige har bland världens bästa domare. Och hockeyförbundet gör ett jättejobb, framför allt nu när Joel (Hansson, domaransvarig Svenska ishockeyförbundet red. anm.) har kommit in, med att fostra en hälsosam kultur med öppet klimat och mycket feedback.
– Den kulturen har inte riktigt kommit in i den Engelska domarverksamheten. Det är inte riktigt samma. Även om vi har coacher här så är det inte riktigt lika utbredd kultur kring feedback och coachning för oss. De jobbar för att komma dit, och de har jättefina ambitioner. Men det är väldigt nytt.

27-åringen drömmer om att döma i ett OS, och tror att kvinnor så småningom kommer att döma i högstaligan även i Sverige. (Foto: Andy Burnham)

KVINNLIGA DOMARE I SHL – ”DET KOMMER HÄNDA”

Hur länge Liv Andersson kommer att stanna i England vet hon inte. Nu är hon fast anställd på konsultföretaget där hon jobbar med klimatanalyser och mjukvaruutveckling. Och att vara ordinarie i en proffsliga är minst sagt en fin merit inför en fortsatt domarkarriär.
– Vi får se vad som händer med jobb och sånt. Och även om jag kommer tillbaka till Sverige, så går det inte att säga vilken nivå jag skulle döma på. Det beror på var man bor och tillfälligheter, säger EIHL-domaren.

Hur tror du framtiden ser ut för kvinnliga domare i SHL?
– Jag tror att det kommer hända. Även om det är fysisk skillnad mellan män och kvinnor så är de inte så stora att de påverkar prestationen som domare. Och sedan behöver du kunna tänka snabbt, men det behöver du inte en snopp för att kunna göra.
– Det är inte fysiken som avgör hur lång tid det kommer ta för tjejer att ta sig in i ligan, utan det är snarare hur snabbt inställning och mentalitet ändras hos de som styr. Och kring spelare också. En del spelare och ledare är bättre på att acceptera en tjejer på plan, medan vissa andra använder väldigt förlegade argument mot det.

”Många unga tjejer hör av sig och är jätteglada att de hittat en förebild i en sport de tycker så mycket om.” (Foto: Andy Burnham)

FÖREBILDEN LIV ANDERSSON

Vad har du för målsättningar med ditt dömande?
– Min viktigaste del i det jag gör, och det som ger mig mest tillbaka, är att kunna inspirera fler unga tjejer att engagera sig i sporten, och inte bara som cheerleader eller ”puck bunnies”. Kanske försöka ändra lite på de stereotypa värderingar som finns i sporten. Sedan vet jag inte hur mycket skillnad det gör till syvende och sist, men jag hoppas att det kan göra någon skillnad.

Redan nu är det många unga tjejer och föräldrar som hör av sig till Liv Andersson för att visa sin uppskattning. Många har hittat en förebild och idol, andra har precis fått upp ögonen för att gränserna inte är så snäva som de trott.
– Jag fokuserar normalt sett inte på att jag är tjej, men ibland är det ofrånkomligt när jag är ensam bland 40 män på laguppställningarna. Och jag har märkt från den feedback och den support jag har fått från folk runtomkring i ligan som har letat upp mig och hört av sig. Många föräldrar till unga tjejer. Och många unga tjejer själva som hör av sig och är jätteglada att de hittat en förebild i en sport de tycker så mycket om. De berättar att de aldrig tidigare ens tänkt tanken att de själva skulle kunna vara involverade i sporten på det sättet. Det tycker jag är en jätteviktig del av själva dömandet.

DRÖMMEN OM OS

Samtalet närmar sig sitt slut och uppkopplingen har hållit sig någorlunda stabil hela vägen. Men innan intervjun med den svenska domaren i London är över får hon frågan vad som, förutom att inspirera andra, är det bästa med att vara domare.
– Det är ju att få vara med i sporten på ett helt annat sätt. Inte bara på isen utan även bakom kulisserna. Du får se spelet när det händer, höra allt. Det ger en sån extra dimension till matchen.

Har du någon drömmatch att döma?
– Om jag fick drömma hade det varit roligt att få göra en OS-turnering. Det är skitsvårt att komma dit, det beror så mycket på många olika omständigheter. Men det hade jag gärna gjort.

Fotograf: Andy Burnham – @ACB_47